|
Hembygden |
| ådalingen |
Den gamla sockengränsen mellan Nora
och Bjärtrå går från Sandö (som tillhörde
Bjärtrå) över På 1800-talet var min mormor verksam
i Nora sn. Morfar kom från
Farfar kom från Skog sn men flyttade
till Sandö vid 1800-talets slut. De fyra släkterna kom att bosättas
sig i Bjärtrå sn i början av 1900-talet. Hembygden utgörs av de gamla socknarna
Bjärtrå och Nora. Skog gränsar i Det såg helt annorlunda ut några
generationer före mig innan jag kom till "värla".
|
Allmogen
Friargåvor och bröllopstraditioner
Folkkonsten i det gamla bondesamhället omfattade
alla
materialkategorier: målat, snickrat, snidat, vävt, broderat…
 |
Till de mest kända alstren hör
golvursfodren. Klockor var Mangelbräde, lutat mot väggen till höger:
Mangelbräden, Läs mer om Mangelbräden
|
 |
 |
| En stol - ett tecken på upphöjdhet och avskildhet Stolar var sällsynta i det gamla allmogesamhällets bondehem. De som fanns betraktades ofta som statussymboler. En plats i en stol var ett tecken på upphöjdhet och avskildhet – som bilden visar. Stolen längst fram är från Hällestads socken i Skåne. Den är daterad 1831. På sitsen av halm lades en vävd eller broderad dyna när stolen skulle användas. |
Friarskedar Människans former och proportioner har alltid varit en av flera utgångspunkter för den folkliga formgivningen. Människofigurer i rundskulptur är dock sällsynta. Men de förekommer ibland – som här i skaften till friarskedar. Alla skedarna är från Härjedalen och kan dateras till 1800-talets förra hälft eller mitt. Bakgrunden utgörs av ett trastäcke med invävda streckgubbar. |
 |
 |
Dräkt är också folkkonst. Hättor och vantar med färggrant broderade blomstermotiv. Den vita stickade vanten längst fram är från Dalby socken i Värmland. |
Del av en hätta |
 |
Kistan är från Övertorneå i Norrbotten
visar exempel på en stiliserad marmorering som mer kan beskrivas som ett mönster än som imitation av riktig marmor. Färgerna är blymönja för beslagen – vackert och rostskyddande – och pariserblått för träytorna. På insidan av locket finns en målad datering 1767 - ovanligt tidigt som allmogemåleri. |
 |
Tyg som blivit över blir vackra handledsvärmare |
|
|
Inom det gamla bondesamhället tillverkades friargåvorna
av människor på
landsbygden utan skråutbildning. Föremål som tillhör den
folkliga konsten.
Insprationen till sina dekorationer fick man många gånger från
kyrkans målningar
och inredningssnickerier. Auml;ven den mer bemedlade överklassen i bygden
som
präst, brukspatron eller militär kunde förmedla nya modestilar
i sitt hem där den
kringvandrande målaren ofta fick sina uppdrag. Det kunde vara bibliska
motiv,
snidade och målade möbler, träskulpturer, predikostolar och
pyramider, monogram
och symboler. Föremålen speglar människors liv, traditioner,
seder och bruk och
genom dem får vi veta mer om människorna och den tid de härstammar
ifrån.
I det gamla bondesamhället var äktenskapet en viktig
ekonomisk överenskommelse
och för många kvinnor var det också det enda sättet att
få en försörjning och
accepterad status. Efter konfirmationen ansågs man kliva in i vuxenvärlden
och
ungdomarna fick tillåtelse att delta på lekstugor och andra sammankomster
där
man träffades och umgicks. Nu kunde man ta tjänst som dräng och
piga och
ånga flyttade hemifrån ett tag. Detta är också den tid
då man hade möjligheten
att finna en käraste. Bland allmogen var giftasåldern ganska hög,
omkring 25 år,
och man hade god tid på sig att finna den rätta.
För att underlätta inledning av ett förhållande
kunde gåvor hjälpa till. Ett sätt
var att ge gåvor "på försök" eller "känningar".
En pojke kunde lämna sin
klocka hos flickan efter nattfrieriet, var den uppdragen när han kom på
besök
på lördagen efter, så visste han att hon var intresserad. Då
blev han bjuden på
frukost och frieriet var i stort sett klart! Känningarna kunde även
vara små gåvor
som ungdomarna gav till varandra innan själva frieriet.
Friargåvor
När pojken visste att flicka var intresserad var det dags
att ge en friargåva.
Om friargåvan mottogs var frieriet accepterat och gåvan en symbol
för löftet
man givit varandra. Paret sågs som fästfolk och skulle gifta sig.
Lämnade
flickan tillbaka gåvan var löftet brutet.
Friargåvan var ofta ett vackert snidat linfäste, klappträ, mangelbräde
eller
räfsa och förknippades ofta med kvinnans arbete och bondesamhällets
kollektiva arbetsmoment.
Mangelbräden
Mangelbrädet var från början ett statusföremål
och har sitt ursprung i 1500-talets
borgerliga miljöer. Det visade att huset hade finare textilier att mangla
och var
mycket vanliga som friargåvor under 1600- och 1700-talets mitt.
Läs mer om Mangelbräden
Linfästen/rockhuvuden
Linet bör började odlas under järnåldern
(ev. ännu tidigare) i Skandinavien och
det tidigaste fyndet av linredskap är från 700-talet och finns i
Norge.
Linfästet/rockhuvudet fästs på spinnrocken för att hålla
det häcklade linet på
plats under spinning. Linnetyger har ända från järnåldern
varit det dominerande
materialet i klädedräkten tillsammans med ullen och därmed var
kunskapen
kring linhanteringen viktig. Linet bearbetades till olika kvalitéer och
enligt
traditionen skulle en riktigt duktig spinnerska spinna en härva som gick
att
dra igenom en vigselring.
Brudgåvan
Inför bröllopet var det brudens tur att ge bort gåvor.
Brudgåvan ses som brudens
svar på friargåvan och var oftast textila arbeten. Det innebar att
hon till brudgummen
skulle förfärdiga några extra fina plagg som högtidsskjorta,
strumpeband, pälsband
eller väst. I Ångermanland berättas att bruden även skulle
sy en skjorta till svärfar, samt en särk till sin svärmor, så
kallad "svärmorsplåga".
Traditionen med brudgåvor är allmänt spridd i hela landet och
omfattar en mycket
stor variation från olik landskap.
Symbolspråk och motiv
Gåvorna symboliserar på många olika sätt
ungdomarnas och särskilt kvinnans
duglighet i arbetet. Friargåvan förknippas med kvinnans arbete medan
brudgåvan
däremot anspelar på högtid och fest. Vackra kyrkhandskar, broderade
hängslen
med mera.
För kvinnans del fanns inga genvägar, hon skulle
själv tillverka brudgåvorna och
visa färdigheter i vävning, broderi och sömnad. Något som
kanske visar att
trycket på flickans duglighet var större än på mannens.
Mannen skulle naturligtvis tillverka sin friargåva själv
om han ville uppnå högt
anseende men det var inte nödvändigt. Slöjdkunnigheten ser ut
att ha varit större
i skogsbygderna där mångsyssleriet var vanligare. På andra
håll kunde man
också beställa friargåvor hos den lokala snickaren, en tradition
som var utbredd
bland annat i Hälsingland. Mot slutet av 1800-talet blev det också
vanligt med
köpta gåvor såsom psalmbok och sjal.
Föremålen har många gemensamma dekorationer
och symboler och är rikt
dekorerade med genomskuren dekor, hjärtan, kors, initialer och blomstermotiv.
Tetragrammet eller S:t Hans korset, som det kallas i Norden, är ett urgammalt
motiv
som funnits tidigt i indisk och orientalisk ornamentik om en symbol för
evigheten.
Här i Norden har den används som ett skydd mot ondska. Under medeltiden
fångades
symbolen upp av kristendomen och utmärker Johannes döparens/S:t Hans
dag den
24 juni i de gamla kalendrarna. S:t Hanskorset är
också en central gudssymbol.
Solhjul, stjärnor och blomstermotiv
skurna med hjälp av passare är mycket
vanliga, framförallt på mangelbräden men även stiliserad
blommor och trädmotiv.
Hästen förekommer också
på mangelbräden men har troligen ingen direkt
anknytning till äktenskapet utan är mer en vital
och fruktbar symbol.
Fåglar. I den kristna kyrkan står
duvan som symbol för den Helige Ande och
uppståndelsen. men även för blidhet och kärlek. I den folkliga
konsten står den
mer äktenskapets tvåsamhet och fåglarna förekommer ofta
i par. Adam och Eva
eller brudparet avbildas ofta på textila föremål men även
på friargåvor som rockblad
eller bandskedar.
Ordet och särskilt latinet som var
den lärdes och kyrkans språk, besatt en särskild
kraft och mystik. Kanske har tlllverkaren velat skriv något vi idag inte
förstår eller
bara förgylla mangelbrädet med påhittade "latinska ord".
Ett vanligt exempel på
hur latinet omformas hos folket är trollformen "Hokus pokus filiokus"
som har sitt
ursprung i den latinska texten som läses vid nattvardsgång hoc
est enim corpus
meum filioque.
Hjärtat symboliserar naturligtvis
kärleken men kunde också vara en vanlig och väl
lämpad form för dekorationer på såväl friargåvor
som övriga föremål På en del föremål
förekommer det korsprydda hjärtat som har sitt ursprung i 1400-talets
bildvärld som
en symbol för Jesu hjärta.
Korset är mycket vanligt förekommande som symbol för tro och trohet.
Gåvornas status
Både brudgåvan och friargåvan användes
även om det var i begränsad omfattning.
Det symboliska och emotionella värdet var oftast större varför
de sparades som
minnessaker. Gåvorna var personliga och man kan tänka sig att de
användes en
begränsad tid omkring bröllopet vid landsbygdens gemensamma arbetsdagar
som
storbyk, slåtter och rockstugor. Då gavs goda tillfällen att
visa upp vad man fått till
allmän beundran. Sidensjalen kunde bäras i kyrkan vid lysningen, klappträet
användes vid vårens första storbyk. Brudskjortan användes
naturligtvis på själva
bröllopsdagen och skulle sparas till svepningen vid livets slut. Gemensamt
för
dessa gåvor är att man var mycket rädd om dem och man ämnade
bevara dem
för kommande generationer. Naturligtvis fanns undantag och man kan finna
nåväl
slitna friargåvor i muséernas samlingar.
I samlingarna finns till exempel mangelbräden som även användes
som ättetavlor
där barnens initialer och födelseår skurits in, generation efter
generation.
Bröllopsföremål och gåvor
Bröllopet var en viktig händelse i människors
liv och ett välkommet inslag i den
arbetsamma vardagen. Många föremål tillverkades särskilt
för bröllopsdagen
och dekorerades därför extra fint. Det kunde vara olika kärl
att förvara maten i
som kaggar, stånkor och korgar eller utrustning för hästen,
som selbåge, lokor
och vagn. Många gånger fick de nygifta ett målat skåp,
en praktrya eller något
annat föremål där deras initialer och årtal för vigseln
återgavs. I Ångermanland
och Medelpad utvecklades en särskild gåvotradition, med strikt uttalade
rättigheter
och skyldigheter. Här var brudgåvorna ett slags lån till det
nygifta paret. Gåvorna hade här en viktig social betydelse som startkapital
för
den nya familjen. Det innebar att när man sedan själv blev bjuden
på ett bröllop
"betalade man tillbaka" med en gåva som var lika mycket värd
som den man fått,
plus ränta. Räntan fick man själv räkna ut och det var viktigt
att man inte snålade.
För att kunna hålla reda på hur mycket man var "skyldig"
skrev häradsskrivaren
ett "begåvningsprotokoll" över alla givare.
Bröllopet
Festen varade ofta i dagarna tre, men ibland ända upp till nio dagar som
ett bröllop
i Sättna i Medelpad år 1884. Från Sättna berättas
att efter vigseln tågade bröllopsföljet
bröllopsgåvor. Efter detta började dansen varefter bröllopsmiddagen
avnjöts
och sedan avlöstes av dans igen.
Bjärtrå
Hembygdsförening bildades 1925.
Bjärtrå Hembygdsgård i Nässom Mangårdsbyggnaden är en korsbyggnad med
typiska drag från Ångermanland, Föreningen tog som sin första uppgift att frilägga
den helt övertäckta kyrkoruinen. |
Se Bjärtrå gamla kyrka-Kyrkoruin-Hembygdsgård-Jordbruksbebyggelse
i Nässoms by |
Historik: Bjärtrå gamla Kyrka
Klicka för en närmare titt
Modell av Bjärtrå gamla kyrka i Nässom
En modell av gamla kyrkan finns bevarad. Den är utförd
av J Boija och visar en
liten vitputsad gråstenskyrka, lik många av de andra medeltidskyrkorna
i Ådalen.
Modellen av gamla kyrkan finns i brudkammaren i nya kyrkan
Bjärtrå gamla kyrka torde ha uppförts på
1200-talet. På 1400- eller 1500-talet
byggdes troligen vapenhus och sakristia till. Strax utanför kyrkogårdsmuren
stod
klockstapeln. Såväl den som kyrkotaket var försedd med spiror
och flöjlar.
På 1800-talet hade församligen vuxit ur sin kyrka och en ny, betydligt
större stod
färdig 1846. Redan ett par år tidigare började den gamla kyrkan
rivas för att förse
den nya med byggnadsmaterial.
På 1200-talet hade missionsverksamheten nått så
långt i Ångermanland att
landskapet blivit en fast kyrklig provins under biskopsstolen i Uppsala.
Ångermanland var från 1250- talet en så kallad "prepositura",
ett prosteri under
Uppsala Ärkestift, och i detta område fanns Bjärtrå som
en självständig del.
På den tiden skrev Bjärtrå sitt namn i handlingar som "De
Berteradh."
Församlingar bildades runt om i landskapet, kyrkor byggdes och präster
anställdes.
Sverige var ett land som tillhörde romersk-katolska kyrkan och detta medförde
bl.a. skyldighet att betala in skatt till påven i Rom. Vid denna tid byggdes
även
en stor Domkyrka i Uppsala och detta fick följdverkningar ända upp
i vårt landskap.
I ett brev den 6 oktober 1257 skriver ärkebiskopen till församlingarna
att den som
hjälpte till vid domkyrkobygget i Uppsala skulle erhålla 40 dagars
avlat. En notering
finns om att man på ett möte i Nora Kyrka år 1314 beslötade
om en sex års gärd till
påven i Rom. Två år senare tillkom en ny skatt, denna gång
till ärkebiskopen i
Uppsala för hans inköp av ett pallium till sin ämbetsdräkt.
Tidigare hade
Bjärtråborna betalat in sin kyrkoskatt till S:t Olavs kyrka i Nidaros,
nuvarande
Trondheim, men de kom efter år 1314 att betala den till Uppsala
Under 1200-talet byggdes
i Bjärtrå en kyrka som vi kan se murarna av än idag.
Den byggdes av natursten från trakten och blev 15 m lång och 7, 5
m bred.
Murarna var skalmurar och 12 dm tjocka. Ytter- och innersidorna var av tunnare
stenblock och mellan dessa skal fylldes det sedan i av småsten och murbruk.
På 1400-talet så fick kyrkan valv s.k. stjärnvalv.
Valvet bars upp av åttkantiga
pelare i hörnen och en på vardera långsidan. Denna typ av tak
kan man ännu se i
Skogs kyrka och den som besöker Överlännäs kyrka och ser
dess yttre och inre
kan bilda sig en god uppfattning om hur Bjärtrå gamla kyrka kan ha
sett ut en gång.
Den storklocka som ännu ljuder i Bjärtrå nya kyrka är från
den gamla kyrkans tid,
gjuten år 1506 och invigd till jungfru Marie ära. År 1563 fick
gamla kyrkan glasfönster
eller som de då kallades "bleekfönster".
I mitten av 1700 talet fick den en ny inredning som målades i rött,
blått och grönt.
Den fick då också en ny klocka i stället för den Gustaf
Vasa tog som klockskatt 1533.
Så småningom blev Bjärtrå annex med Nora som moderförsamling
och var
annexförsamling i cirka 400 år till dess genom Kungl. befallning
i brev de
28 april 1869 fastställdes; att socknen skulle avskiljas från Nora
och bilda eget pastorat,
vilket verkställdes först 1891, då komministraturen indrogs.
Prästerna avlönades av församlingarna med tionde.
Var tionde sädeskärve, var tionde
kalv o.s.v. skulle tilldelas kyrkan. Fattiga och sjuka skulle också ha
hjälp igenom detta
tionde men ärkebiskopen genomdrev att dessa gåvor först skulle
skickas till Uppsala
och där fördelas bland behövande. Troligen kom inte så
mycket av denna andel de
fattiga och behövande i Bjärtrå till del. Barmhärtighetsinrättningar
som härbärgen
och helgeandshus understöddes med frivilliga gåvor bl.a. så
skänkte till exempel en
viss Olaf, prost i Ängermanland, sin gärd i Nora 1341 till helgeandshuset
i Stockholm
"som syndabot för sig själv och sin trogne tjänarinna Ragna."
Enligt en sägen fanns vid medeltidskyrkan i Nässom
ett ägostycke kallat prästgärdan
som var skänkt av en gammal piga i denna by. Det blev en rättslig
strid på 1700 talet
då bönderna i Nässom processade med pastor, eftersom de ansåg
att området hörde
till byns ägor. Man kom att förlora den processen i Häradsrätten
1748. Gärdans
storlek får man veta besked om av 1707 års skatteläggning ,
där det framgår att den
var 8 tunnland 55 11/16 kannland åker samt äng till 23 1/2 palmar
hö. En palm eller
parm var ett rymdmått om 18 kbm och på en parm gick det ungefår
50 pund.
Höängen gav alltså cirka 11-1200 pund hö.
Vad hade denna gärda tjänat för ändamål ? Ett svar
kanske finns i Upplandslagen
från 1296 där det stadgades, att till varje kyrka borde anordnas
"prästgård" som
skulle bestå av hel eller halv mark land. I Hälsingelagen från
1400 talet säges om
kyrkobol ; "nu är kyrkin bygdh då skal kyrkin bol där präster
skola byggia, de
t fult och frälst vara för utskyldem som Uppsala åder Konungi..
" Socknen var
alltså skyldig anordna prästbol, åker och äng som var
skattefri, till prästens
underhåll. Folket här i socknen var fåtaligt och fattigt och
torde haft svårt att
lämna pastor den lönejord som det var skyldiga till. Kanske var det
så att
denna förmögna piga kom till församlingens hjälp när
hon skänkte jorden till kyrkan.
Efter ägobyte på 1830 talet har denna omtvistade ägolott uppgått
i Nässom.
Klicka förr större bild
Bjärtrå kyrkklockor. I förgrunden den äldre Mariaklockan.
Till kyrkans äldsta inventarium hör den större
kyrkklockan av år 1506, troligen den
äldsta i stiftet, med latinsk inskrift som i översättning lyder:
"I Herrens år 1506 fullbordades detta arbetet till vår heliga
jungfru Marias ära"
Den storklocka som ännu ljuder i Bjärtrå nya kyrka är från
den gamla kyrkans tid,
gjuten år 1506 och invigd till jungfru Marie ära.År 1506, för
mer än 500 år sedan,
gjöts denna kyrkklocka. På klockan finns en
latinsk inskrift som i översättning lyder: "I Herrens år
1506 fullbordades detta
arbete till heliga jungfru Marias ära." Mariaklockan fanns från
början i klockstapeln
vid den gamla kyrkan, kyrkoruinen i Nässom, där en alltså sedan
1500-talet ringt
intill gudstjänst.
Klockan räddades undan Gustav Vasas klockskatt 1530, men hur detta kunde
ske och vem eller vilka som genomförde detta är inte känt.
1847 flyttades den till nya kyrkan vid invigningen detta år och har sedan
dess
sammanringt till gudstjänst.
Den 19 november 2006 var det jubileumshögtid i Bjärtrå kyrka.
Trumpetfanfar
blåstes från kyrktornet.
|
Läs om Bjärtrå nya kyrkas tillkomst |
Nora
Hembygdsförening bildades 1940.
Hembygdsgården är belägen i Gräta söder
om Nora kyrka. Mangårdsbyggnaden är
en dubbelkorsbyggnad från 1848-50 på ursprunglig plats. Fastigheten
har varit i
samma släkts ägo i över 400 år. I samlingarna ingår
en inbunden släkthistoria som
sträcker sig från 1850 till 1921. Ett spannmålsmagasin från
1758 kommer från Noravallen.
Under 2006 nybyggs en bagarstuga bredvid hembygdsgården. Föreningen
har
också ett välbevarat båtsmanstorp i Salom i sin ägo.
Skog
Hembygdsförening bildades 1938.
Hembygdsgården ligger vid gamla kustlandsvägen i
Ås med utsikt över Storsjön.
Den består av mangårdsbyggnad, lillstuga, härbre, redskapsbod
och jordkällare.
Manngårdsbyggnaden är från 1700-talet. Bottenvåningen
är möblerad som ett
allmogehem och används även som samlingslokal. I övervåningen
har ett enkelt
museum inrättats. I samlingarna ingår bl.a. instrument som tillhörde
Skogs Mässingssextett vid sekelskiftet 1900.
Bagarstuga används flitigt för tunnbrödsbak.
Föreningen har givit ut en minnesskrift, både vid 25- och vid 50-årsjubiléet.
Gudmundrå
Hembygdsförening bildades 1935.
Det finns 11 byggnader på hembygdsgården, alla
ditflyttade. Strömnäsgården,
som fungerar som museum, byggdes 1721 efter det att ryssarna bränt ner
byn
samma år. Vega Fällströms forskning om gårdens historia
går tillbaka ända till 1620.
Östbygården är en stor mangårdsbyggnad från en bondgård.
Nu finns det en
samlingslokal i bottenvåningen och på övervåningen en
skolsal samt ett paradrum,
”Annas rum”. Skogströmsgården är ett litet 1800-talshus
med kök och kammare i
bottenvåningen. Härbret kommer från Bergom. Smedjan byggdes
som lada 1930.
Inredning och verktyg kommer från gamla smedjor. Bagarstugan från
Östby används ofta.
Logen kommer från Gumås och tros vara över 150 år gammal.
Fäbodstugan eller
kokhuset har stått på Bergomsbodarna vid Nästvattnet. Fähuset
är från Fiskja fäbodar
vid Gäddtjärn som var i bruk in på 1940-talet.
Vattensågen kommer från Mångmanån i Ådals-Lidens
socken.
Harpunkanonen som är uppställd på gårdsplanen kommer från
Kramfors Herrgård.
Frånö gravarna
En liten skylt berättar om de unika storhögarna i Frånö.
Gamla sägner uppger att GUDMUND ligger begravd
i en av dom fyra väldiga gravhögarna i Frånö.
Gravhögarna uppfördes sannolikt för två stora män
som
levde i Frånö nån gång för omkring 1200-1600 år
sedan.
Den större är Ångermanlands största gravhög med en
diameter
på 30 meter och den andra har 20 meters diameter, båda med
samma höjd 4,5 meter.
Då gravhögarna uppfördes låg den förmodligen
innanför en
skyddad vik av Ångermanälven. Där fanns sannolikt också
en
hamn och handelsplats med en stor järnåldersgård.
Exakt var bebyggelsen för de mäktiga personer som
är begravda
i högarna låg vet man inte. Men troligen anlades bebyggelsen
ganska nära högarna och tidigt efter att området övergått
från ö
till fastland. På den tiden gick havet fortfarande in som en vik
nära storhögarna.
På skylten står följande:
Storhögarna vid Frånö
Äldre järnålder (Kr f -550 e Kr)
Detta är Ångermanlands största gravhög
Den skall ses tillsammans med den vid gården söder härom.
De båda högarna låg en gång vid stranden
av Ångermanälven.
De markerade en storbondes eller hövdings handelsmannagård.
Vid Ångermanälven finns upp till Sollefteå
gravhögar från
järnåldern. Handelsfärder på älven har gett bygden
välstånd.
Högarna är inte utgrävda.
Lugnviksstrand - Klockestrand
Lugnviksstrand på 1960-talet
Körnings på Klockestrand
Sandö
Sandöbron-Högakusten bron
Från 1940-talet gick en stor del av trafiken över
Ångermanälven, via E 4:an,
över Sandöbron. Med åren blev den otillräcklig för
de tunga godstransporterna.
En ny bro, Högakustenbron, invigdes den 1 december 1997. Därmed fick
E 4:an
också en ny sträckning och Sandön hamnade vid sidan av allfarvägen.
I dag är Statens Räddningsverk lokaliserat hit med utbildning av brandmän
och
räddningspersonal. Ett gymnasium finns också på Sandö
Sandö Glasbruk
Sandö Glas Bruk hade anlagts 1750 av baron Carl Hårleman,
v komminister
Jöns Horneaus, kadett Jacob Eurenius och bokhållaren Mathias Renhorn.
Den förste hyttmästaren (ca 1752-1757) hette Christian Fillion.
Bland de tidigast anställda finns gesäller och lärlingar, som
heter Zeitz, Rensch,
Creutzer, Caufman,Bauer och Ditzler, vilka vittnar om utländskt påbrå.
Noteras kan
att en kvinna är anställd 1762-1789, glasbinderskan
Anna-Maria Faller, änka efter
gesällen Mattias Faller. Med åren blev den inhemska
arbetskraften, helt naturligt,
mer dominerande och här kommer mina egna förfäder
från Bjärtrå, Nora och Skog
in i sammanhanget.
Fönsterglas
i Sandö Glasbruk mönsterbok
Men för 100 á 200 år sedan var ön i
Ångermanälven vida känd för sin glastillverkning.
I Ullångers kyrka t ex finns vackert ljusgenombrutna fönster
från Sandö.
Franz Berwald (1796-1868)
Stannar du i dag till vid Räddningsverket, möts du vid parkeringen
av
tonsättaren Franz Berwald. I medaljong. Han var brukets disponent 1850-1858.
Så kan du promenera Franz Berwalds väg ner till Glasvägen och
moderna, röda,
träbyggnader med namn som Hyttan, Hyttmästaren, Glasblåsaren,
Lärlingen och Gesällen.
Allt påminner om den tid, då ön beboddes av glasbrukets anställda,
ofta med barnrika familjer.
Källa: Folkkonst - pressbilder. Nordiska museet.
Foto: Mats Landin. Nordiska museet.
Sandö Glasbruk mönsterbok
Bjärtrå Hembygdsförening
Nora Hembygdsförening
Skog Hembygdsförening
Gudmundrå Hembygdsförening
Ådalingens Hemsida
Senast uppdaterad: 2007-03-15
© Lars-Ivan Söderlund