Hembygd Hembygd forts.1 Huvudsidan Genealogi Musik Ådalens Hjärta Kontakta mig

H E M B Y G D E N

Utsikt från Lugnviksstrand över Ångermanälven mot Sandö och Sandöbron sommaren 1999

MIN HEMBYGD  Vårt liv i dag är redan i morgon historia.6 April 2003 Ångermanlands Landskapsblomma: Styvmorsviol. Landskapsdjur:Bävern.  Här kan Du läsa om min hembygd: Lugnviksstrand, Bjärtrå socken i Ångermanland som numera ingår i Kramfors kommun. Min släktforskning Många människor lever hela sina liv utan att egentligen veta särskilt mycket om sin hembygd. Frågan är om tillvaron inte skulle bli både rikare, roligare och mer spännande om man visste mer om den historia som finns där man bor. Det gäller likaväl för den som lever i en by som för den som bor i en stadsdel i en storstad. "Bilder och berättelser förblir stumma och obegripliga om vi inte kan deras historia, ganska meningslösa skärvor. Det är först när vi kan sätta skärvorna på sin plats, i sitt historiska sammanhang, som de får en mening, som börjar tala och kan vittna och förmedla sitt angelägna budskap till oss. Det är först då som vi själva kan förstå den tid vi lever i och vilka vi sjäva är. Att vi är alldeles nödvändiga länkar i en kedja." En bygds historia är i stort förknippad med tre faktorer nämligen s.k.jordfynd från förhistorisk tid, historiska händelser med lokal anknytning och till den gamla kyrkan. Skandinaviens urbefolkning  När människorna kom vandrande Landskapet Ångermanland  Läs om Landskapets historia-Fogdar-Borgar-Fögderi Bjärtrå Sockensigill  Här kan du läsa om Bjärtrå sockensigill Bjärtrå sockenkyrka  Min far och mors hemkyrka Bjärtrå gamla kyrka  Kyrkoruin-Hembygdsgård-Jordbruksbebyggelse i Nässoms by Sandö  Den lilla ön mitt i Ångermanälven.  Att leva och bo på Sandö under glasbrukets storhetstid Kommunikationerna  Att resa på den gamla tiden kunde ta sin tid Tunnbrödsbak i bagarstugan  Hur man bakade tunnbröd förr, men även i nutid Min släktforskning  Jag följer min far och mor tillbaka i tiden By namn i Bjärtrå socken  Vad betyder Bjärtrå och Lugnviksstrand? Luktärt  Min favorit Blomma Folktro och folksägen  Vidskepelse och övertro Skogs kyrka  Min farfars hemkyrka Den första orkestern Så här började det Barn och Ungdomsminnen  Alla har vi varit små Hemspråke Sjöfarten mä ångara å småbogserara Lugnviksstrand  Ett egnahemssamhälle i Ådalen. En vandring i dåtid och nutid. Potatisland-Havsstrand  En hissnande tanke Ådalsbanans historia  Ådalens järnvägshistoria - Nuläget. Gålsjö  Gålsjö - byn som blev över Affärsrörelser i Sandöverken  Affärer i gången tid. Julklappslandet  Lugnviksstrand - Klockestrand - Julklappsland. Nora socken - Gamla och nya kyrkan  Min mormors hemkyrka Färjor  Färjförbindelse i nedre Ådalen Villan  Franz Berwalds hus på Sandö Musiksalong på Sandö  Sandös plats i Musikhistorien Sandö reportage  Sandö glasbruks 150-års minne Sandöbranden midsommarhelgen 1888  Även Sundsvall och Umeå i lågor

SKANDINAVIENS URFOLK DE FÖRSTA INVANDRARNA 17000 år gamla målningar i Italien och Frankrike kan ha målats av förfäder till dem som ristade vid Nämforsen och senare i Nordkalotten. Likheterna är stora, mellan dessa figurer från en klippa i Italien och de figurer man ristat i Alta. Samma gester och samma mystiska föremål finns på båda platserna. Om man lägger samman alla pusselbitarna av fynd kan man teckna en historia om urbefolkningen i Skandinavien, som sträcker sig 15000 år tillbaka i tiden. Om den är exakt kan vi aldrig veta med säkerhet. Man hamnar i ett istidssammanhang. Det kanske där vi har nyckeln till uppkomsten av de grupper som blir samer och stenåldersfolk i Skandinavien. För 15000 år sen täckte isarna Europa. Det börjar med Europas urbefolkning som bor på tundran. Under istiden var jakten ett livsvillkor för människorna. Deras liv präglades av ständiga vandringar på jakt efter vilda djur som anpassat sig till det hårda klimatet. Isjägarna fick uppbåda all sin styrka, list och uppfinningsförmåga för att kunna fånga och döda de vilda djuren med sina enkla vapen. Jaktbyten kunde vara mammut, vildren, grottbjörn, bison, vildhäst och ullhårig noshörning. För ca 12000 år sen började isen dra sig tillbaka. Villebråden sökte nya betesområden och vandrade norrut. Jaktsällskap har bildats och jagade längre norrut. Man kan hitta särskilt många boplatser nära iskanten i området mellan Hamburg och Östersjön. Av dem som levde längs iskanten vandrade de flesta österut och norrut längs iskanten. Men en liten grupp jägarfamiljer tog sig upp mot norska kusten längs den smala landremsa som smälts fram av Golfströmmen. De kom vandrande på en landförbindelse mellan Danmark och Skåne. En del av dem har slagit sig ner uppe vid Fossna i mitt-Norge. Andra vandrade längre upp längs den Norska kusten. Hela den Norska gruppen blir isolerad från den östra gruppen på grund av istäcket över Nordkalotten. Isen fortsatte att smälta och omkring 8000 år f Kr. blev det isfritt längs uppe i norr. Gruppen från väst möter jägarna på östra sidan. Mötet skedde på Nordkalotten. Här uppstår den nordsamiska kulturen. Det var en lång process, sammansmältningen av dessa grupper som kom till Nordkalotten. Vad som hände var att samerna bevarade ett östligt språk som sedan utvecklades till samiska. En del av samernas genetik kom från den västliga gruppen, språket och genetiken tyder på två olika komponenter i samernas ursprung. För 6000 år sedan bildar en annan grupp den sydsamiska kulturen. Det uppstår en genombrytning av isen. Mitt för det området kommer så småningom hela området med hällristningar och den sydligare delen av de norrländska stenålderskulturerna. Det kan vara bakgrund till att vi har ett nord- och ett sydsamiskt område. Jägare kommer in i det svenska skogslandskapet i Jämtland och Härjedalen. I Nämforsen finns 800 bilder av älgar ristade på klippor. Hällristningarna kan vara gjorda av samiska förfäder som var från den Norska kusten. Bilderna kan ha ditt ursprung i Magdalien - grupperingerna i västfrankrike me trez Lascaux och Altamira där man har avbildat fångstdjur på ett mycket effeltivt sätt. Detta avbildande kom igen i Nämforsen och senare i Nordkalotten. 2000 år senare kommer jordbrukare invandrande söderifrån till Skandinavien. Och tidigast på 1000 ef. Kr. har det spritt sig till Norrländska inlandet. Begreppet Norrmän och Svenskar uppstod under Vikingatiden. Dessa folk härstammar i huvudsak ur jordbrukskulturen. Stenålderskulteuren består av skridfinner, finner och så småningom samer. Den samiska kulturen har uppstått i ett område vi kallar för Sápmi precis som norsk kultur uppstått i Norge och svensk kultur uppstått i Sverige.   TILL HEMBYGD

ANGERMANDIE LANDSKAPET ÅNGERMANLAND Landskapet Ångermanland Sveriges landskap uppstod under loppet av medeltiden, i Götaland och Svealand skedde detta redan under den äldre medeltiden (1050-1250) genom sammansmältning av två eller flera av de urgamla häradena resp. hundarena. I Norrland bildades landskapen i allmänhet senare och efter hand på grund av den alltför långsamt fortskridande fasta bebyggelsen. Gästrikland räknades f.ö. i början som en del av Uppland, medan hela det norr om Ödmorden vid dess nordgräns belägna, av svenskar bebodda kustområdet längs Bottniska viken kom att benämnas Hälsingland eller Stor-Hälsingland. Åtminstone själva namnen på ett par andra senare bildade landskap finner man emellertid tidigt i de historiska urkunderna. I en omkring år 1190 författad latinsk källskrift, »Historia Norwegiae», är både Ångermanland och Jämtland uppräknade bland de »land», som då låg öster om Norge, nämligen Swethia (Svealand), Gautonia (Götaland), Angaria (Ångermanland) och Jamtonia (Jämtland). Vidare är både Medelpad och Ångermanland nämnda i ett av Birger Jarl år 1257 utfärdat brev. Arkeologiska fynd gjorda längs Ångermanälvens båda flodarmar och ända uppe vid deras källflöden, visar att det redan under folkvandringstiden (300-o 500 e.Kr.) och vikingatiden, 800-och 900-talet, fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av det område, som senare blev känt som Ångermanlands lappmark. Det betyder, att landskapet långt före 1190 sträckte sig så långt som upp till den svensk-norska fjällregionen. Sedan denna kolonisering av okänd anledning avfolkats, nödgades emellertid Sverige i 1273 års gränstraktat med Norge medge att det av norrmännen tidigare under samma århundrade erövrade Jämtlands jaktmark fick sträcka sig så långt österut mot Ångermanälven som till de längre ned i den ovanämnda lappmarken belägna stora sjöarna, Malgomaj- och Vojmsjöarna.   Vid Bottniska viken nådde Ångermanland vid samma tid ända upp till och med Umeå och Bygdeå, vilket framgår av sockenförteckningen till den av ärkebiskop Olof Björnsson i Uppsala utlysta s.k. 1314 års sexårsgärd, påbjuden av påven Clemens V i Viennes för att finansera ett nytt kordtåg till Palestina efter fiaskot med det åttonde och sista (1269-70). I nämnda förteckning finner man namnen på landskapen Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, det senare dock som ett prosteri under det förstnämnda (»Prepositura Maedelpada»). Alla ingick de i Stor-Hälsingland, som i världsligt avseende styrdes av konungens befallningsman (»konungsaren») på Faxehus borg eller slott, beläget på Faxeholmen strax utanför sedemera Söderhamn och vanligen benämnt Faxeholm. Fästet omtalas första gången den 23 maj 1398 i Sven Nilsson Stures förpantningsbrev till Arent Styke. Under samma århundrade koloniserades återstoden av den svenska kusten längs Bottniska viken och även det motsvarande finska området ned till nuvarande Österbottens sydgräns, varvid det bildades en ny landsdel, Norrbotten eller Norra Botten. Den omfattade således hela kustområdet kring Bottenviken och fick till styresman en av konungen utsedd befallningsman på det strax utanför sedemera Vasa belägna fästet Korsholms borg eller slott. År 1441 delades Norrbotten i landskapen Väster- och Österbotten. Ångermanlands fogdar De norrländska landskapen förvaltades i allmänhet av var sina fogdar, medan de i övriga Sverige var uppdelade på flera fögderier. Fogdarna, ställda direkt under statsmakten eller någon länsherre, hade bl.a. att insända och redovisa från allmogen infordrade skatter av olika slag. De residerade vanligen på någon större lantgård, kallad kungsgård, eller på en borg eller ett slott. Enligt Hälsingelagen, avfattad omkring 1320 och gällande i kustområdet kring hela Bottniska viken, fanns i Ångermanland två kungsgårdar, en i Norrstigh (i Säbrå socken) och en i Kuta eller Kutaby. Den förras läge och historia är höljt i dunkel, medan den senare var identisk med en gård i den efter dess funktion senare benämnda byn Kungsgården i Bjärtrå socken och blev efter hand säte för fogde och landsting. Styresholms fäste Under förra delen av den oroliga unionstiden behövde emellertid fogdarna, vanligen utländska sådana, befästa plapser för sin uppehållsort, och för Ångermanlands del synes det ha varit i Styresholm (ursprungligen Styrisholm), en borg, av resterna att döma ganska primitiv, belägen på en efterhand landfast holme eller ö, Prästön (1701) vid Ångermanälvens västra strand, 300-400 m öster om sedemera Hola folkhögskola i Prästmon, Torsåkers socken. För 560 år sedan var älven, på den tiden kallad Storån, dubbelt så bred som i dag och borgen på sina kullar låg på en ö. Borgkullen var betydligt större än nu. Vårfloderna har under århundradenas lopp naggat den i kanten, samtidigt som den tack vare landhöjningen har skjutit i höjden. Vattenståndet var vid den här tiden ungefär 6 m högre än i dag. Styresholm var inte en riddarborg av sten med torn och tinnar, utan snarare ett fort, uppfört i trä och skyddat av jordvallar och vallgravar. Det var alltså åtkomligt för eld, men för den skull säkert inte alldelae lätt att erövra. Styresholm nämnes första gången år 1398 och var då i händerna på de s.k. vitaliebröderna under den danskfödde rådsherren Sven Nilsson Sture, som gjort uppror mot unionskonungen Erik av Pommern (1396-1439), förenat sig med dessa tyska sjörövare och lagt under sig hela det bottniska kustområdet. I ett förlikningsbrev med drottnig Margareta den 10 oktober nämna år återlämnade han emellertid alla de här ovan omtalade fästena Faxeholm, Styresholm och Korsholm. Andra och sista gången är 1405 i ett avtal som säger att riddaren Algot Magnusson övertar Ångermanland och Styresholms fäste på livstid. Han levde till 1427. Därefter är det tyst. Vad hände med Styresholm? Tidigare trodde man att Styresholm intogs och brändes under den av Engelbrekt Engelbrektsson ledda allmogeupproret 1434. Nu har man kommit fram till att Styresholm troligen övergavs några år före allmogeupproret, och brändes troligen av kungens fogde när det övergavs. Styresholm är numera ett levande medeltidscentrum. Arkeologisk utställning, guidade rundturer, armborstskjutning, smedja. Ett skepp finns också byggt: Skeppet Styra. Styresholm har en egen hemsida: hem.passagen.se/medeltid   Ångermanlands fögderi Ångermanland utgjorde ursprungligen ett enda stort fögderi, och inom dess slutligt (1766) fastställda gränser hade vid 1300-talets början inte bildats mer än ett 20-tal socknar. I den ovannämda förteckningen till 1314 års sexårsgärd är de uppräknade i följande ordning,de latiniserande namnen här omvandlade till sentida svenska: Sollefteå med annex, Nora, Nordingrå med annex, Nätra, Själevad, Ramsele, Långsele, Liden (=Ådals-), Resele, Lännäs, Styrnäs, Vibyggerå, Torsåker, Lännäs, Grundsunda, Bjärtrå, Säbrå och Gudmundrå. Sollefteås annex anses i allmänhet ha varit Ed, Nordingrås annex var Ullånger, upptaget som socken redan i förteckningen till 1316 års gärd för lösen av ett pallium åt biskop Olof Björnsson i Uppsala. I samma förteckning är det första »Lännäs» påskrivet »Bota», d.v.s. Boteå, det andra är således Ytterlännäs. Häggdånger är tillfälligt upptaget under Medelpad, och sedan har under tidernas lopp på grund av befolkningens och bebyggelsens tillväxt en rad nya socknar bildats, så att landskapet har kommit att innehålla hela 47 socknar, varibland det efter länsändringen 1810 till Västerbottens län och Umeå fögderi överförda Nordmaling inklusive det därinom senare bildade Bjurholm. I samband med denna utveckling har det även blivit nödvändigt att uppdela fögderiet i mindre enheter. Efter det att Styresholm övergivits och fram till Gustaf Vasas makttillträde 1521 styrdes Ångermanland omväxlande av svenska, danska och tyska fogdar, troligen residerande på den nämnda kungsgården i Bjärtrå. Detta blev i varje fall förhållandet fr.o.m. 1521, från vilken tid det har blivit möjligt att uppgöra förteckningar med namn och tjänstgöringsår för fogdarna ocgh kronofogdarna i hela riket. Någon dylik lista beträffande tidigare ångermanländska fogdar har det på grund av det synnerligen magra arkivmaterialet inte varit möjligt att åstadkomma inte ens för de svenska fogdarna. Under år 1525 hade Ångermanland gemensam fogde med Västerbotten och åren 1534-51 med Medelpad. Skatterna uppbars i allmänhet av fogden och hans medhjälpare. Från Gustaf Vasas tid residerade, som sagt, fogdarna på den gamla kungsgården i Bjärtrå, men sedan Johann lll år 1585 hade anlagt staden Härnösand på Härnön, kom fögderiförvaltningen att skötas därifrån. 1 maj 1668 delades Ångermanlands fögderi i två, det södra och det norra. Jag följer det förra fram till år 1918, då den statliga uppbörden på landet övertogs av länstyrelsens landskontor, i Hörnösand. Under hela 1600-talet sköttes fögderiförvaltningen från Härnösand eller dess närhet. Från 1715 återfinns förvaltningen i Nora socken. Fram till 1850 var Nordviks herrgård i Nora socken förvaltningscentrum med kontor i olika byar. 1850-52 sköttes tjänsten från Härnösand, men år 1852 flyttades kontoret på nytt till Nordvik. Ångermanlands södra fögderi Den 31 maj 1867 beviljade riksdagen anslag för delning av det södra fögderiet i två förvaltningsområden. Södra Ångermanlands nedre och Södra Ångermanlands övre fögderi. Delningen trädde i kraft den 1 maj 1868. Förvaltningen i det övre fögderiet förlades till Sollefteå och blev där till 1918, medan Härnösand blev beständigt säte för det nedre utom 1884, då kontoret var förlagt till Säbrå. TILL HEMBYGD BJÄRTRÅ SOCKEN SIGILL Varje svenskt landskap har också sitt särskilda vapen. Ångermanlands vapen utgörs av en sköld med tre simmande laxar. Två av dem simmar åt samma håll, men den tredje är envis nog att simma åt det rakt motsatta hållet. Socknar och större orter har också sina särskilda vapen. Bjärtrå har sitt vapen avbildat i sockensigillet. I detta liksom i alla vapen är en sköld ingraverad, och på den en myra med huvud, mellankropp och bakkropp men utan ben och antenner. Om sigillets ålder kan ingenting med bestämdhet sägas, men man tar nog inte miste, om man vågar det påståendet, att det är från medeltiden. Den som komponerade detta sigill, ville tydligen ge ett fullt passande uttryck för sockenbornas speciella kynne och egenart och gjorde därför myran till sinnebild för detta. Myran är känd för dristighet, arbetsamhet och uthållighet i arbetet. Fastän hon enligt Ordspråksboken kap. 6 "inte har någon furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre, dock bereder om sommaren sin föda och samlar under skördetiden sin mat", så har Bjärtråborna varit omtänksamma. arbetsamma och skötsamma. Naturligtvis har det funnits och finnes väl än personer även i Bjärtrå, som inte tagit myran till mönster för sin livsföring, men till dem säger det gamla sigillet lågmält men bestämt "Gå till myran, du late: se huru hon gör, och bliv vis". TILL HEMBYGD BJÄRTRÅ SOCKENKYRKA   Bjärtrå Kyrka och Prästgård I den mjukt kuperade dal, som går innanför Ångermanälven ligger Bjärtrå kyrka mellan Inholms och Väster-Strinnes byar. Prästgården ligger ett stycke därifrån omgiven av åkrar och ängar. Här finns en bild från 1950-talet på Bjärtrå Sockenkyrka Den gamla skolan fanns kvar. Kyrkan Kyrkan är en Geting-kyrka. Det är en traditionell vit 1800-talskyrka med långhus och torn över entrén i nordväst. Tornet avslutas av ett smalare klocktorn med öppningar i alla fyra väderstrecken och med ett förgyllt kors överst. Rundbågiga, höga fönster ger kyrkorummet ljus och rymd. Takmaterialet är skivfalsad plåt. Den gamla kyrkogården omges av ett staket i elegant utformat smide. Björkar kantar gångarna. Prästgården Prästgården i Inholm är en vit dubbelkorsbyggnad i 1 1/2 våning. Den vilar på en stensockel. Fönsterna är korsdelade. Takmaterial är tegelpanner. Vid en jämförelse med en uppmätningsritning från 1918 ser man hur de uttrycksfulla, arbetade fasaderna skalats av. Andra förändringar och tillägg har också gjorts som t ex en tillbyggd veranda med balkongräcke av skivmaterial och en ny, lådliknande köksingång. Huset byggdes 1898 som kyrkoherdeboställe. Lönebostället Intill prästgården finns ett löneboställe. Den välbevarade huvudbyggnaden är från 1910. Väggarna är klädda med faluröd, stående locklistpanel. Knutar och andra snickeridetaljer är vita. På taket ligger tegelpannor. De symmetriskt placerade skorsstenarna är utkragade. En enkel men välkomponerad förstukvist vätter mot gårdssidan. Historik Bjärtrå var eget pastorat på 1300-talet men återfinns i senare källor som annex under Nora. 1891 bildade Bjärtrå åter eget pastorat. I början av 1800-talet fick bjärtråborna ett problem, då befolkningen växte och växte i mängd. Skulle man bygga ut medeltidskyrkan i Nässom eller var det bättre att bygga en helt ny kyrka? Byborna enades om ett beslut och hösten 1840 kom det nya kyrkbygget i gång. Den gamla kyrkan i Nässoms by låg någon kilometer från den nuvarande. Den revs 1844 men ruinen finns alltjämt kvar. Läs mer om Bjärtrå gamla kyrka. Bjärtrå nya kyrka uppfördes i nyklassisk stil av byggmästare Lars David Geting delvis efter ritningar av akitekten S Enander. Han var en av de arkitekter som anlitades för kyrkorna i Ådalen vid denna tid. Lars David Geting tillhörde den berömda och flitiga kyrkobyggmästarsläkten, som uppfört ett stort antal kyrkor i Ångermanland. Dessa tillkom i en tid av befolkningsökning då församlingarna växte ur de små medeltida kyrkorna. Kyrkan hade från början sakristia i öster bakom korväggen till vilken ledde ingångar från var sida om altaret. Korpartiet ombyggdes 1907 varvid korväggen genombröts och altaruppsatsen flyttades inåt. En ny sakristia tillbyggdes på norra väggen. och en värmecentral. Det ljusa och tunnvälvda kyrkorummet fick sin enhetliga dekorativa inredning utförd av Olof Hofrén från Söderhamn under åren 1845-48. Detta var hans första arbete i Ångermanland. Hofrén flyttade härefter till Ångermanland och arbetade huvudsakligen i detta landskap. Inredningen bestod av predikostol, altaruppsats med målad altartavla, Jesu bön i Getsemane, orgelfasad, läktarbröstning och nummertavlor. Till sin hjälp hade Hofrén kyrkosnickare Nils Gärdin från Jämtland Altartavlan som målades av Hofrén under åren 1846-47, inramas på var sida av dubbla kolonner som bär upp ett kraftigt bjälklag. Ovanför fanns tidigare Lammet med segerfanan i en rundbåge med målat skenperspektiv, allt omgivet av ett målat draperi som sträckte sig ut över sakristiedörrarna. Ovan dörrarna var knäböjda änglar placerade. Detta är nu borttaget. Den lätt utsvängda predikostolkorgen har fortfarande drag från 1700- talet men med en skuren reliefdekor som mer hör hemma i nyklassicistisk stil. Med alla dessa mäns hjälp och slit kunde den nya kyrkan stå klar redan 1847. Jonas Nordberg, kyrkoherde i Nordingrå, fick då den stora äran att inviga templet. Till invigningen skänktes förutom ett antal ljuskronor huvudsakligen av glas och brons, även en ny prästkappa och en ny mässkjorta. Nattvards- och sockenbudstyg och övriga siverföremål liksom textilierna i kyrkoårets färger har huvudsakligen tillkommit under det senaste århundradet. Men kyrkan ansågs inte vara helt färdig förrän en orgel anskaffades, vilket hände 1870. Orgeln levererades av orgelbyggaren JG Ek från Torp, och den kostade 3800 riksdaler. Åren 1907, 1926 samt 1944-45 reparerades Bjärtrå kyrka rejält. Det nya värmesystemet installerades 1926, men det var under 1944-45 som de största förändringarna gjordes. Då restaurerade man hela vägen från grunden till övre tornrummet. 1945 återinvigdes kyrkan. 1971 var det dags för ombyggnad igen, då byggdes kapprum och brudkammare under läktaren. Samtidigt passade man på att rengöra kyrkorummet, laga sprickor på altarringen, laga kortaket och måla kyrkbänkarna. 1979 köpte församlingen klockartorpet Inholm 4:1 att användas som kyrkogårdsmark. Restaureringen 1990-91 föregicks av ett noggrant förberedelsearbete. En kommitté ansvarade för arbetet från församlingens sida. Nyinvigningen av kyrkan skedde till Alla Helgons dag 1991. "Både till sitt inre och yttre kan Bjärtrå kyrka räknas till de vackraste i Ådalen", hävdade kontrakstprosten Nils Lindelöf i sin skrift till kyrkans 100- årshögtid 1947. 1999 fick församlingen en donation, som innebar en ny orgel i gravkapellet. Orgeln invigdes den 18 juli 1999. Bjärtrå stora kyrkklocka är den älst daterade klockan i hela stiftet. Bjärtrå kyrkklockor: Av de två klockorna är den lilla gjuten hos Gerhard Meyer i Stockholm 1750. Storklockan, som aldrig varit omgjuten, bär årtalet 1506 och är den älst daterade klockan i bruk i stiftet. Den bär texten: Ano:dni:Mdvi:c:opletu:est:hoc:opus:ad:laudes:u:piu:nis:mariae. I översättning: I Herrens år 1506 fullbordades detta arbete till vår heliga jungfru Marias ära. Fakta/Bjärtrå kyrka »Byggår: 1840-1847, men ombyggd ett antal gånger. »Kuriosa: Vid det första restaureringstillfället, 1907, investerade man också i en ny orgel. »Notera: Efter återinvigningen 1945 tillkom flera värdefulla inventarier, bl.a ett dopaltare, två ljusstakar, altardukar, antependium och en altarringsbeklädnad. TILL HEMBYGD Bjärtrå gamla kyrka och Nässoms by Kyrkoruin, hembygdsgård, jordbruksbebyggelse Nedanför Nässom drar den nya vägen förbi medan den gamla leder upp mellan byns gårdar och hus. Bebyggelsen är koncentrerad till vägskälet, där en väg tar av mot "Ullångersfjället". Kyrkan Sockenkyrkan låg förut i Nässom. Ruinerna efter den samt kyrkogårdsmuren med stegport finns alltjämt kvar. Stegportens spånklädda tak har samma branta lutning som vi är vana att se på de små medeltidskyrkorna efter Ångermanälven. Kyrkans meterhöga restaurerade murar är nu avtäckta med grästorv.   Bjärtrå kyrkoruin Den älsta kyrkan från 1200-talet, är byggd i gråsten. Den revs 1844. Ruinen utgrävdes och konserverades 1931-33. Kyrkan omgavs av en bogårdsmur och in till kyrkplatsen ledde en hög stiglucka som fortfarande finns bevarad. Utanför bogårdesmuren stod den men många flöjlar och spiror försedda klockstapeln. Även kyrktaket hade flöjlar i var nock och på takåsens mitt. Vi har rätt god kännedom om kyrkans interiör. Under 1700-talet hade nämligen stora investeringar gjorts för dess prydande. Redan under 1600-talets slutskede hade man från någon av härnösandssnickarna införskaffat en predikostol av för dem karatäristisk form men evangelistbilder, maskaroner och bladdekor. Hans Biskop nytillverkade 1729-30 altare, korskrank, kordörr och pyramider. Vid mitten av 1700-talet upptogs större fönster och målarmästaren Abraham Segerström från Härnösand utförde omfattande arbeten, bl a de apostlabilder som prydde läktarbarriären. Predikostolen, fragment av altaruppsatsen samt läktarens målningssvit finns på Länsmuseet Murberget.   Hembygdsgården "Strinnegården"   Intill den övergivna kyrkan ligger Bjärtrå hembygdsgård. Hit har man flyttat en genuin och mycket vacker ångermanländsk gård. Den har alla de bekanta dragen, som hör till en gammal korsbyggnad. Bottenvåningens fönster motsvaras av sidliggande småfönster på övervåningens förhöjda väggband. De större fönsterna har 16 smårutor. Denna äldre fönstertyp efterträddes senare av det så vanliga sexdelade fönstret. Under taknocken sitter ett utsökt lunettfönster med fem solstrålespröjsar. Pardörren med buktiga nedre speglar är inåtgående och överljuset fantasifullt utformat. Pilastrar och sirliga festonger på ett pampigt överstycke inramar dörren. Ytterdörren var den byggnadsdetalj, som man lade ner mest omsorg på. Lika praktfulla som portalen kunde vara, lika enkel var i allmänhet bron. Ytterbelysning och broräcke har tillkommit i sen tid. Den lite tunga byggnaden har stående faluröd locklistpanel, som avslutas av en vattbräda mot stenfoten. Taket är spånklätt och skorstenen utkragad. Taksprånget är nätt tilltaget och vindskivorna går nästan i ett med de breda knutlådorna. Huset är hitflyttat från Strinne och är troligen från mitten av 1800-talet. Per Edholms stuga En födorådsstuga/enkelstuga från Bålsjö finns också på hembygdsgården. Den grå panelen är av äldre sort. Såväl bottenbrädor som lock är mycket breda och endast avjämnade i kanterna. Här kan man lägga märke till de smårutade fönsternas gamla buckliga glas och knutlådorna. Bjärtrås egen hembygdsforskare Per Edholm föddes 1847 i detta hus. Hans far var bysmed. Per Edholm fortsatte faderns verksamhet om än i liten skala. Bomärkesstämplar var hans specialitet. Dessa tillverkades vid den öppna härden i stugan. Logen Till hembygdsgården hör en byggnad, som förr var mycket vanlig på Ångermanländska bondgårdar, men som i dag är sällsynt. Det är en sexkantig rundloge. Sådana finns endast i några få exemplar i hela kommunen. Väggarna är klädda med bred lockpanel och taket med spån. Här syns tydligt hur brädorna är topp-rotvända och hur de varierande måtten ger väggen liv. Logen är hitflyttad från Nyböle. En glugg på en av hembygdsgårdens uthusbyggnader är en mindre variant på ett s k vitterkors med magisk innebörd. Nässoms by På en av granngårdarna i Nässom finns flera välbevarade 1800-talsbyggnader, där ibland en faluröd korsbyggnad och en yngre dubbelkorsbyggnad med vit liggande släthyvlad panel. Här kan man lägga märke till den välgjorda grunden av tuktad sten och staketet som är av sekelskiftestyp. Vidare hör en ladugård och en bagarstuga på andra sidan byvägen till gården. En annan granngårdarna i Nässom kan vissa upp flera välbevarade byggnader, som utgör fina exempel på ångermanländsk byggnadstradition. Bland dem finns en faluröd korsbyggnad med tegeltak (skorstenen är emellertid nygjord). De många fönsterna placerade i jämna rader är sexdelade och har omfattningar som präglas av en måttfull snickarglädje. Här kan man jämnöra "inlandstypen" av bostadshus där fönsterna är jämt fördelade, med "Höga Kusten- typen" med grupperade fönster. På en annan granngård lägger man märke till ett flertal traditionella och välbevarade byggnader, däribland en dubbelkorsbyggnad. Historik Bjärtrå gamla kyrka torde ha uppförts på 1200-talet. På 1400- eller 1500-talet byggdes troligen vapenhus och sakristia till. Strax utanför kyrkogårdsmuren stod klockstapeln. Såväl den som kyrkotaket var försedd med spiror och flöjlar. På 1800-talet hade församligen vuxit ur sin kyrka och en ny, betydligt större stod färdig 1846. Redan ett par år tidigare började den gamla kyrkan rivas för att förse den nya med byggnadsmaterial. En modell av gamla kyrkan finns bevarad. Den är utförd av J Boija och visar en liten vitputsad gråstenskyrka, lik många av de andra medeltidskyrkorna i Ådalen. I skatteboken för Ångermanland för 1550 upptas åtta bönder i Nässom. Vid storskifte 1764 fanns det 11 hemman i byn. Nässom var därmed en av de största i socknen. Så var den ju också kyrkby. Det finns en vacker skiftekarta från 1764 som visar att gårdarna låg tätt efter varandra längs byvägen. Strax söder om kyrkan låg sockenstugan. Vid laga skifte 1833 hade antalet hemman ökat till 12. Vanligen finner man endast titeln "bonde" i byarnas skifteshandlingar, men i Nässom bodde även en fjärdingsman, en handlare, en kyrkvärd och en nämndeman, säkert beroende på byns särställning. Fyra gårdar flyttades ut från den tätt bebyggda bykärnan i samband med skiftet. TILL HEMBYGD SANDÖ Sandö har sitt namn av jordens beskaffenhet där. Den är sandig. Sandös historia började år 1750. Den lilla ön mitt i Ångermanälven var före det en obetydlig ö utan något som helst värde. Den ägdes av Lugnviksbönder som inte hade någon större nytta av den. År 1747 satt tre män, komminister Jöns Horneus, Jacob Erenius och Mattias Renhorn och diskuterade planer på ett glasbruk i Norrland. Det fanns två alternativ: Ett längre upp i Ångermanälven. Men man bestämde sig för Sandö. Mark köptes in av Lugnviksbönderna. Det var början till glasbruksepoken på Sandö och 1750 fick de tillstånd att starta verksamheten på ön. Därifrån räknar man Sandös historia. Fram till i dag kan man indela öns historia i tre epoker. 1.Glasbruks-och sågverksepoken.2.Verkstadsskolan. 3.Civilförsvarsutbildningen som blev Räddningsverket, Sida och Räddningsgymnasiet.   Att leva och bo på Sandö under glasbrukets storhetstid Det var på 1890-talet och i början på det nya seklet som Sandö upplevde sin verkliga storhetstid. Förtjänsten vid bruket var efter den tidens förhållanden sagolik. Det var glasblåsare som kom nära 4.000 kronor i inkomst per år (obs en stabbläggare under samma tid hade en inkomst på ca 800 kronor). Arbetarnas levnadstandard stod givetsvis i nivå med inkomstens storlek. Inte utan orsak kallades glasbruksarbetarna för "herrskap". Dessa arbetare stod på en högre nivå än sågverksarbetarna. T o m i brukshandeln markerades detta fenomen. Där kunde man köpa sågverks- och glasbruksost. Den sistnämnda ostsorten var betydligt bättre och betingade ett högre pris. Glasbruksbefolkningen skilde sig även på annat sätt från den övriga Ådalsbefolkningen. Man talade där ett korrekt och vackert språk, som skilde sig väsentligt från den ångermanländska dialekten. Orsaken var tidigare inflyttningar från söderut belägna platser, och dessa främlingar hade så småningom blivit "tongivande" även beträffande språket. En del i glasbruksarbete kunnigt folk från Tyskland och Belgien (glasblåseriets hemland) flyttade till Sandö och även idag finner man i Ådalen talrika släktnamn av tysk och belgiskt ursprung, såsom Zeits, Cshliker, Tejler, Kästel, Heintz, Dorsch, Crentzer, Broue, Ditzler m fl. De anställda vid bruket hade fri bostad (ett rum eller rum och kök) och nödig vedbrand. Glasblåsarens bostad bestod av ett stort rum och ett stort kök, dessutom fick alla ha ett krydd- och potatisland. Utom fri bostad fick alla arbetare även fri läkarvård och medicin. De arbetare som var oförmögna att arbeta erhöll understöd på brukets bekostnad. En speciell understödsförening fanns och ur denna utbetalades sjuk- och begravningshjälp. De båda bolagen bekostade gemensamt en fast anställd sjuksköterska, som tillika också var barnmorska. "Företagsläkaren" var doktor i Ramvik. Den sist stationerade sjuksystern på Sandö var den skickliga och respekingivande syster Beda. I ur och skur fotvandrade hon på sina sjukbesök. Alltid var hon uniformsklädd och bar på sina sjukvårdsartiklar i en läderväska. Hon slutade sin anställning på 1940- talet. Livet i ett brukssamhälle som Sandö för 80-90 år sedan präglades av slit och släp och stora umbäranden. Kampen gällde att överleva, och därför måste alla familjemedlemmar (oavsett ålder) hjälpas åt. Arbetsdagen bestod av tio timmars hårt arbete. Inga fria lördagar förekom. De flesta kvinnors liv var en rad av hårda, gråa arbetsdagar: hålla hemmet i ordning, laga mat, ordna kläder åt familjen, vaka vid sjukbäddar. Hon fick i regel sköta ved-, vatten- och slaskbärningen. Kanske födde hon tio barn, av vilka hälften dog som spädbarn. Bland de äldre härjade den farliga folksjukdomen, lungsoten. För att klara försörjningen var många kvinnor tvungna att delta i arbetslivet och ofta fick de arbeta lika länge som männen i fabriken och därtill sköta hemmet. Många människor (särsk. de yngre) började tvivla på att det liv som far och mor och deras föräldrar levt var det rätta. Var det inte mycket i samhället som man borde ändra på? Var det riktigt att några få var rika medan de flesta var fattiga. Människor som hade samma åsikter slöt sig samman. Gemensamt skulle man arbeta för att det som man ansåg vara rätt och riktigt. Så uppstod en folkrörelse - väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen.   Här kan Du kan läsa mer om Sandö TILL HEMBYGD  TOP OF PAGE. Kommunikationerna   Vägväsendet Hur har människor färdas i min hembygd? På 1500- talet var inte vägarna mycket till vägar här i bygden. De s.k. vägarna var mest ridstigar, även om de på vissa ställen kunde passeras av hästförspända fordon. De följde ofta de stigar, kreaturen upptrampat i markerna. På 1600- talet bygdes väg från Härnösand till Säbrå kyrka. Därefter fortsatte arbetet med väg till Veda vid Ångermanälven. I mitten av århundradet byggdes väg genom Nora. I slutet av århundradet blev det väg genom Skog och Bjärtrå till Skiörnäs, Styrnäs. Efter en tid var kustlandsvägen mellan Skog och Sollefteå färdig. Med någon överdrift kan sägas att dåtidens vägbyggare tog de gamla getstigarna till mönster i fråga om vägens sträckning. Då nu vägar började finnas, tillkom för resandes hjälpoch bekvämligheter skjutsstationer i socknarna. När det gäller min hembygd fanns sådana i Nora, Bjärtrå och Lugnvik. Vid färd över Ångermanälven fick man ro med båt. Hade folk ärende till Nora, Skog och Bjärtrås byar fick man åka till häst om det fanns möjlighet. Annars var det mest vanligt att använda apostlahästarna d v s att gå. Järnvägen kom 1894 och då gick det relativt fort att åka till avlägsnare platser. Så småningom kom älvbåtarna på modet. Då kunde man resa på Ångermanälven mellan Härnösand och Sollefteå. Bil (och buss) måste för människor som fick uppleva dessa första gången varit en sensation. Plötsligt fick människor tid till att göra andra saker än att bara arbeta och åter arbeta. Släkt och vänner som var bosatta i andra byar kunde man besöka allt oftare. Förr fick de kanske ett, eller ett par besök om året. I äldre tider hade vattenvägarna mycket större betydelse för samfärdseln än landsvägarna. Ångermanälven var en bekväm transportled och fick en stor betydelse för industrialiseringen i Ådalen. Särskilt viktig blev älven för transporten av råvaror till glasbruket, men även för exporten av brukets produkter. När sågverkspatronerna på 1800- talet etablerade det ena sågverket efter det andra i Ådalen kom älven att spela en nyckelroll för skogsbruket och skogsindustrin. Under sågverks- och massaepoken har åtskilliga miljoner stockar flottas fram till de olika sorteringsverken vid Granholmen och Sandslån. Vid dessa verk har virket sorterats, buntats och transporterats till de olika industrierna. Under en säsong i mitten av 1950- talet sorterades ca 21 miljoner klampar vid Sandslån. Älven har också, före bilismens genombrott, varit den naturliga färdvägen till "stan" (Härnösand), Kramfors och Sollefteå. Fram till 1940- talet trafikerades älven av ett flertal båtar som Strömkarlen, Angur och Turisten. Dessa båtar tog ombord resenärer som väntade på Bondkajen i Klockestrand och Ångbåtskajen på Killingholmen. Persontrafiken mellan Klockestrand och Sandö ombesörjdes förr av roddare och under senare tid av motordriven båt. Till den tyngre trafiken användes en handdriven färja. Färjan hade formen av en rektangulär pråm och den drevs för hand med hjälp av en "spännögla" som spändes fast på en lina, som hade dragits tvärs över sundet. På vintern lades en träbro ut på isen och detta medförde att restiden avsevärt förkortades. Från Sandö till Lunde användes en motordriven färja. Vid färjeläget på Sandösidan (intill gamla sågplatsen) fanns ett Café som drevs av Mia Blad. År 1943 gick en gammal dröm i uppfyllelse, då sammanbands Lunde, Sandö och Klockestrand med en bro - Sandöbron, egentligen två broar, den stora Sandöbron och den mindre Klockestrandsbron. Brobygget blev världsbekant.   Torsdagen den 31 augusti 1939 rasade Sandöbron. 18 arbetare omkom.   En ny bro uppfördes. Brospannet blev värdens då längsta 264 m och höjden från vattenytan till vägbanan 44 m. År 1943 blev Sandöbron klar och kunde invigas av landshövdingen.   Varje år kontrolleras Sandöbron av vägverket. De mätningar som gjorts har visat, att bron sjunkit en halv meter sedan år 1943, men under senaste åren har förändringarna knappt varit märkbara.   Läs mer om Sandöbron HÄR! 1982 byggdes ännu en bro i området, denna gång från Sandö via Killingholmen till Svanö.   I dag är Sandöbron och Klockestrandsbron i behov av stora reparationer. Klockestrandsbrons pelare som står på träpålar är i mycket dåligt skickt. Armeringen av körbanan håller på att rosta sönder. En ny bro måste byggas annars stängs Klockestrandsbron för fordonstrafik om fem år. Detta är experternas dom.   Pengar till projektet saknas men måste prioriteras inom de närmaste åren, så att bygget kan startas.   Ritnigar är framtagna som visar en ny sträckning över Klockestrandssundet strax söder om den nuvarande bron.   Min morfar Fritjof Källman som var född 1886 har berättat följande: 1894 gick jag i skola i Å, Frånö. Järnvägen invigdes då, och jag och mina kamrater fick sitta i gräset och vinka till det första tåget som kom. 1994 var järnvägen 100 år.     Ådalsbanan Den statliga delen Långsele-Sollefteå öppnades för trafik 1886. Det är en 14 kilometer lång sträcka som då var en del av stambanan Över Norrland. Sträckan Härnösand-Sollefteå var först privat och öppnades 1893. Sträckan är 102 kilometer lång och den förstatligas 1932. Den sista delen Härnösand-Sundsvall är 68 kilometer lång. Den byggdes 1925 som en del av den privata ostkustbanan, men förstatligas 1933. Därmed var hela Ådalsbanan statlig. 1958 elektrifierades hela sträckan och man kunde börja köra med ellok. Sedan 1988 är hela Ådalsbanan, 183 kilometer lång, klassad som länsjärnväg. Sträckan Härnösand-Sundsvall fick en spårupprustning påbörjad 1994, den sista delen Hällenyland-Härnösand slutfördes sommaren 1998. Upprustningen av Ådalsbanan befinner sig nu i flera utredningssteg med förstudier, järnvägsutredning, järnvägsplan och projektering. År 2002 ska bygget påbörjas och vara färdigt till år 2006.   Källa: Ådalingen, medlemstidning för Ådalens Släktforskarförening.   Nuläget: Lördag 14 oktober 2000 Banverket befarar att Ådalsbanan försenas. Utbyggnaden av Ådalsbanan försenas. Det befarar Banverket sedan de i regeringens budgetproposition fått besked om hur mycket pengar de har att röra sig med under de närmaste åren. Enligt Banverket blir konsekvenserna att planerade investeringar måste skjutas upp. Ett av de projekt som kan bli försend är utbyggnaden av Ådalsbanan mellan Nyland och Sundsvall. Exat hur Ådalsbanans utbyggnad drabbas kan man inte säga på Banverket. Vi håller just nu på att titta närmare hur vi ska göra säger Banverkets generaldirektör, som också skrivet till de berörda kommuner och förklarat att många järnvägsprojekt blir försenade. I det brevet nämner han också att statens och Banverkets legala åtaganden har stor betydelse vid prioriteringen. Just detta gör att Kramfors kommunråd Christer Nilsson inte är så oroad över hur det ska bli med Ådalsbanan. Den är nämligen ett av de projekt där det finns ett avtal med staten. Tydligen tänker Banverket även i den här prekära situationen fälja de avtal som finns så jag känner mig inte så orolig, säger Christer Nilsson. Nu får vi vänta och se vad infrastruktur- propositionen ger till våren. Om vi får 2,5 miljarder kronor kan vi göra etapp 1 av Ådalsbanan, fortsätter han. Och då kan vi också uppfylla avtalet med staten om att det med moderna tåg ska ta 70 minuter att åka mellan Nyland och Sundsvall. Nämnas kan kanske ochså att byggandet av Bptniabanan inte påverkas av dessa förseningar. Pengarna till Botniabanan tas från ett annat anslag.   Källa: Tidningen Ångermanland.   TILL HEMBYGD Tunnbrödsbak i bagarstugan En stor del av den dagliga födan utgjords tidigare av bröd. Längs Ångermanlandskusten liksom i stora delar av Norrland i övrigt var det i huvudsakligen råg och korn som då kom till användning. En korndeg kan inte jäsa. Brödet blir därför blåsigt och tunt när det gräddas, därav namnet tunnbröd. En fördel med detta bröd var för i tiden att det rätt lagrat kunde sparas långa perioder. I allmänhet bakade man två gånger om året, under våren och hösten. Det händer inte så sällan att man ännu i dag på landsbygden ställer iordning tunnbrödsbak i någon gammal bagarstuga, så som man gjort under flera århundranden. Ända in på 1940-talet ingick bagarstugor i prästens och lärarens bostadsförmåner. En varm majdag, i början på 1940-talet, när marken var vit av vitsippor, bakade Hilma och dottern Ingrid, båda från Lugnviksstrand, tunnbröd i en bagarstuga. Tidigt på morgonen började man med att elda i ugnen med björk- och alved för att få rätt temperatur på den platta stenhällen inne i bakugnen. Sedan gäller det det för Ingrid att under hela dagen, eller så länge bakningen pågår, fylla på ved i ugnen då och då, så att temperaturen håller sig konstant. Degen som Hilma knådar, gjordes i ordning redan dagen före baket. Hilma skär ut en knytnävsstor bit av degen, rullar den mot bordet till en liten boll och kavlar så ut degen med en slät kavel till en ca 2 mm tjock kaka med en diameter av ca 60 cm. Det är ett svårt hantverk som kräver mångårig erfarenhet. Hilma flyttar med hjälp av en tunn träspade den tunna degskivan över från sitt kavlingsställe vid det stora bordet till Ingrids plats. Ingrid tar nu över arbetet och kavlar över degskivan med en liten, taggig kavel, s.k. rullkavel. På så vis blir degkakan översållad med små hål. Samtidigt börja Hilma kavla ut en ny degbit. Degkakan skall nu över från bordet till en stor rund träspade, ett s.k. fjöl eller fjät. Det gör Ingrid snabbt och vant med en långsmal träspade som kallas spjälk. Ingrid för in fjölet i ugnen över hällen och rycker sedan hastigt tillbaka spaden. Degskivan ramlar då ner på den varma hällen och så startar gräddningen. Med en tillplattad träpinne lyfter och vrider hon på brödskivan samtidigt som en härlig doft av gräddat bröd kommer ut ur ugnen och brödet bubblar upp och ändrar färg. När Ingrid anser att gräddningen är klar efter någon minut, lyfter hon ut den mjuka kakan och lägger den vid sidan av ugnen. Sot och mjöl borstas bort från brödets båda sidor och i rumstemperaturen stelnar sakta brödskivan och blir spröd. Allt under det dagen går och arbetet fortskrider fylls alla tillgängliga ytor i bagarstugan av de färdiggräddade brödkakorna. Tidigare bakade man ofta i två-tre dagar och det räckte till gårdens behov under ett halvår. Brödet lagrades på torrt och luftigt ställe, oftast på stäner i en uthusbod. Tunnbröd När Hilma och Ingrid bakade tunnbröd använde de sig av ett gammalt recept. Dessa mått ger ungefär 60-70 kakor. Ofta hade man dock betydligt större degar. 2 kg rågmjöl 2 kg rågsikt 2 kg vetemjöl 2 kg grahamsmjöl 1 kg havregryn (kan uteslutas) 5-6 l mjölk och vatten 1-2 msk salt 50 gr jäst 1-2 msk hjorthornsalt Kornmjöl tillsätts tills degen blir lagom att kavla ut till tunna kakor, som gräddas på het häll. Alla mått är ungefärliga. Recept efter bagerska i Skog Ett annat recept är följande: Ångermanländsk tunnbröd 10 l mjölk 3/4 dl salt 25 g jäst 2 kg rågsikt + kornmjöl till lagom fast deg. Denna deg gör man på kvällen för att den ska få jäsa under natten. Om man vill göra degen samma dag får man räkna dubbel mängd jäst, i detta fall 50 g på samma mängd degspad. TILL HEMBYGD Min släktforskning   Namnskick Förr hade man ett namnskick som byggde på faderns namn. Barnets efternamn bildades på faderns förnamn + son eller + dotter, och växlade för varje generation. T. ex Anders Larssons son som heter Per, blev Per Andersson och dottern som heter Britta, blev Britta Andersdotter. Sonen Pers son i sin tur Anders Persson och dottern Stina Persdotter. Om Du vill läsa mer om min släktforskning. Klicka på Genealogi TOP OF PAGE   TILL HEMBYGD Bynamn i Bjärtrå socken Språket är en levande organism och ändrar uttrycksform från tid till tid. Ett ortsnamn med nutida skrivsätt såg helt annorlunda ut för några hundra år sedan. Vilken, okunnig om saken, kan säga att Neshime är detsamma som Nässom? Det är dock samma namn, fastän århundraden skiljer dem åt. Då man hör ett namn nämnas, vill man gärna veta vad det betyder. Inom Bjärtrå socken finns det många byar. Berg Nyböle Kungsgården Stavred Nässom Hjälta Inholm Strinne Grössjö Bålsjö Lugnvik Öd Sandö Norrland Mäland Lockne Sunsta Fröstland Allsta Geresta Köja Lugnviksstrand Nyhamn Marieberg Det finns även mindre platser som jag inte räknar upp. Vad betyder namnen? Jag gör ett försök att nå fram till den ungefärliga betydelsen av några byars namn. Först sockennamnet Bjärtrå: Det skrevs i äldre tider Bertaradh och består av två delar: Bert och radh. Den första delen innehåller ett personnamn Bert eller Berte, den senare delen betyder rå, gräns. Bertaradh skulle då betyda ungefär Bertes område, Bertes land. Genom många skrivsätt har under tidernas lopp vårt sockennamn nu kommit fram till formen Bjärtrå. Det innehåller två delar: bjärt och rå. Den första delen betyder den ljusa, klart lysande, skinande. Då skulle Bjärtrå betyda: den öppna ljusa bygden. Och visst passar den betydelsen vår socken. Men somliga vill tolka bjärt som bjur, bäver, och då blir Bjärtrå detsamma som Bäver-rå, den trakt där Bäver fanns. Några språkforskare vill göra Bjärtrå till forntidens Bjarmers eller Bjärmes land, Bjärmaland. Var detta land var beläget har man grubblat över, men en biskop i Linköping på 1700-talet trodde att han funnit det i trakten av Kungsgården i Ångermanland, där Bjärtrå är beläget. Alltså: Bjärtrå kan betyda detsamma som Bertes bygd, den ljusa, vackra bygden, eller bäverbygden eller också bjärmes bygd. Vilken tolkning väljer du? Berg: Tar vi den nordligaste byn först, som heter Berg, så har den fått sitt namn efter naturbeskaffenheten. Den är mycket stenig och bergig. Därav namnet. Nyböle: Det betyder den nya bygden. Den byn är jämförelsevis ung och blev till på vikingatiden. Nässom: Nässom skrevs under medeltiden Neshime och betyder hemmet på näset. Där Nässom ligger var då en landtunga mellan två flodarmar, ett näs. Hjälta: Hjälta har ingenting med hjältar att göra, utan har sit namn av den nedanför liggande tjärnen, som av sin form eller vad det kunde vara kallades Galten. Namnet skrevs också Geltan, som så småningom fick sin nuvarande form. Inholm: Inholm, där prästgården ligger, var för längesedan en holme, omfluten av vatten, inne i bygden. Grössjö: I östra delen av Bjärtrå ligger Grössjö. I äldre tider skrevs namnet bl. a. Grytsjö. I namnet finner vi ordet gryt, som också kan vara namnet på en håla i stenig mark. Trakten är stenig. Grössjö skall betyda detsamma som Stensjö, en stenig trakt omkring en sjö. Lockne: Lockne - skriven även Locknö - kommer av isländska ordet loc, som betyder lek, och ö har den gammalnordiska betydelsen av vin, äng. Då skulle namnet betyda lekplats, lekäng, men det gör det nog inte. I stället betyder det den trakt, där folk kom tillsammans för offentliga förhandlingar och överläggningar. Lockne är en urgammal ort, tillsammans med Köja och Geresta de älsta byarna i Bjärtrå. Lugnvik: Namnet har nog ingenting med lugn att göra. Namnet hade fordom många former. Bl.a. skrevs det Lomvik. Har namnet kanske någonting att göra med fjärden, vassarna och sjöfåglarna t.ex. lom. Namnets betydelse är oviss. Fröstland: Fröstland, eller Frösland, som det förr skrevs, syftar på guden Frö, som där i trakten hade sin offerlund. Geresta: Geresta innehåller personnamnet Gere. Gerses ställe. Köja: Källa: Sveriges ortnamn. Ortnamn i Västernorrlands län del 1 Köja är ett inbyggarnamn. Skrevs fordom: Köghen 1535 Kögen 1542 Kiögen 1543 Köÿan 1546-1690 Köyiann Köijann 1550-1590 Ködian 1569 Kiöyen 1598 Kiöÿan 1609 Kiöja 1795 Köija 1825 Jordboken: Kiöian 1557 Kögian 1599 Köijan 1773 Namnet torde ursprungligen vara sammansatt och som sista led innehålla fornsvenskans vin "betesmark, äng". Första ledet är oklarr, möjligen föreligger samma ord i vissa Svenska och Norska ortnamn börjande på Kö-, Köj, och dylika såsom Köja(n) i Undersåkers sn, Jämtland, Köviken i Söderhamn, Kjøia i Södra Norge. Dessa ord kunde vara besläktade med Norsk dialekt Køya från "Liden Pyt eller Sump med høit græs eller siv". Fjärmare besläktat med lågtyskans Koog "eingedeichter, der see abgewonnenes Landstück", "ein styck angeschwommenes unbedeichtes land, das ausserhalb des Hauptdeiches am Wasser liegt". Vilket betydelse första led i Köja har, förblir dock oklart. Man kan gissa att den betecknat Strinnefjärden eller någon terräng invid denna.   Text från en A uppsats i Bebyggelsehistoria vid Mitthögskolan i Härnösand, Institutionen för kultur och humaniora 1994-1995 med namnet "Köja by 5 hemman" av Gumnnar Engmark Marieberg:   Mark från Köja by. Köja kartlades för laga skifte 1853;   Marken som Marieberg sedemera hamnade på var då helt obebyggt, med undantag från några kolarkojor.   Marken bestod i huvudsak av ängsmark i en flack dalgång. Marieberg kallades Kvirdalen från 1600-tal.   1852 köpte grosshandlare Wallis från Stockholm ett av fem hemman i Köja, för att använda som virkesupplag. 10 år senare såldes hemmanet till John Berger, som ägde * av Sandö ångsåg. Denna brann 1862 och då byggdes i stället sågen i Köja. (2 dubbla och 2 enkla ramar). Det byggdes kajer, arbetarbostäder o.s.v. John Bergers hustru och dotter hette Marie. Därav Marieberg. Dottern dog som barn. Sandö: Sandö har sitt namn av jordens beskaffenhet. Den är sandig.   Lugnviksstrand: och Nyhamn: På senare tid har nya byar tillkommit t.ex. Lugnviksstrand. Vad det namnet betyder är klart, likaså Nyhamn. När man avstavar namnen ser man det tydligt. Lugnviks-strand. Ny-hamn. TILL HEMBYGD

LUKTÄRT MIN FAVORIT BLOMMA FAKTARUTA: LUKTÄRT (Lathyrus odoratus; fam. ätrväxter), klängande ört med välluktande blommor av växlande färg (juni-september). Härstammar från Sicilien; vanlig prydnadsväxt. Tänk att dofter kan bevaras i sinnesvärlden oavsett om man är ung eller gammal. Luktärten förknippar jag med de långa sommarloven, och friheten att bara få vara barn. Att de blommade och luktade hela sommaren var nog fel med tanke på vårt nordliga läge. Blomnigstid är juni-september. I Ådalen blommar luktärten i slutet av augusti och början på september. Min mor och mormor hade luktärt, likaså mina mostrar och fastrar. Det blommade i hela min barndom. På senare år har vi planterat luktärt vid vårt sommarhus i Ådalen. Att få titta på dessa underverk och lukta i blomman är en hisnande upplevelse. TILL HEMBYGD

Folktro och folksägen     Vidskepelse och övertro "Lägg inte nycklarna på bordet!" Varför säger man så? Är det mest på skämt? Jag tror det är rester av gammal övertro.       Rester av gammal övertro Vi är idag snabba att säga att skrock och vidskepelse tror vi inte på. Men i vårt moderna samhälle finns flera rester av gammal övertro. Hur många tänker, när de står vid en valborgsmässoeld, att samma metod använde förfäderna strax innan korna släpptes ut för sommaren. Elden skulle skrämma bort allt möjligt oknytt. Barnens lek med påsksmällare är egentligen samma metod som användes för att hålla häxorna borta. Och vem tänker på att om man får en bit mat i fel strupe och någon på skämt säger att man inte missunar honom/henne maten, så är det en av de sista kvarlevorna av folklig övertro. Många personer lägger ogärna nycklar på bordet, ger bort vassa föremål eller går under en stege, i tron på att det betyder otur eller olycka.       Tron på ont möte Människorna kunde också råka ut för "ont möte". Sista resterna av detta folktrokomplex har i vår tid mer eller mindre övergått till skämt och talesätt, men vissa människor tar det fortfarande på fullt allvar. Tron på ont möte lever ännu kvar i vårt moderna vardagsskrock som t.ex att vi spottar när en svart katt springer över vägen. Spott har haft en stark magisk verkan och har används som skydd mot allt ont och farligt. Likaså tron på att möta vissa djur och fåglar bådade otur och olycka.       Skydd mot vittra På en del äldre byggnader kan man se en ljusglugg i form av ett kors och en vanlig benämning på dessa är vitterkors. Det ansågs skydda djur och människor mot vittra.       Förebud Fredagen den 13 är för många lika med otur. När katten tvättar sig och när skatorna hoppar nära stugbron kommer främmande på besök, det tror fortfarande många människor på.     Hur blir vädret? Några ex. Om svalorna flyger lågt blir det regn. Ringar kring månen vintertid bådar yrväder eller snöfall.     Folklig läkekonst Den folkliga läkekonsten är ett intressant men stort område. Jag skall inte berätta om medicinalväxterna och deras användning utan bara i korthet nämna två mycket egendomliga saker. Jorddragning och "Stä blo".       Jorddragning Ett botemedel mot riset (engelska sjukan) var jorddragning. Jorddragning tillgick så att den friske i förebyggande syfte, eller den sjuke, vanligtvis ett barn, drages genom ett trångt hål. Hålet kunde grävas under en tuva, under en trärot osv. Hålet i ett s.k."vålbundet träd", dvs ett träd där stammen eller en gren hade delat sig och sedan växt ihop så att ett hål bildats, användes gärna. Barnet kunde också dras genom ett fönster eller ett par uppställda lokor osv. Det fanns många möjligheter. Enligt folktraditionen skulle jorddragningen ske en torsdag i nedan och under absolut tystnad. Anvisningar på förfaringssättet och när dragningen skall ske och åt viket håll den skall gå varierar.       Få blod att stanna "Stä blo" är en förmåga som många personer haft. En yngre person år inte lära ut kunskapen till en äldre för då förlorar den yngre gåvan. Det berättas om skickliga utövare som kunde stä blo utan den sjukes närvaro. Emellertid behövdes ett föremål eller liknande som den sjuke burit för att det hela skulle lyckas. När man stillade blod läste man en ramsa. Dessa kunde lyda på många sätt. Här är två varianter:   »Blod, du skall stå och inte rinna, så sant som Frälsaren är född av kvinna. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Amen»   »Såsom Jesu stillade vattnet på Jordanens flod stämmer jag blodet på dig NN. I Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.»     I min hemtrakt och under min barndom fanns flera människor som kunde "stä blo". Hur det gick till vet jag inte, men en man strök med fingret över såret så slutade det att blöda.            RESUME Vidskepelse och övertro hade starka fästen i bondesamhället. Min mormor Hilma Källman kom från en gammal jordbruksbyggd. Hilma var född 3 juli 1883 i en by som heter Frök i Nora pastorat i Ångermanland. Min mor Ingrid ärvde Hilma i många saker. Vad finns kvar i mig av allt detta som man fick uppleva i sin barndom? Det finns säkert ett och annat under ytan. TILL HEMBYGD

SKOGS KYRKA MIN FARFARS UNGDOMSKYRKA    KYRKAN Den som bestämde var våra sockenkyrkor skulle ligga, har nästan alltid lyckats hitta en plats, där kyrkan avtecknar sig mot ett särdeles naturskönt landskap. Detta gäller Skogs vita medeltidskyrka mer än de flesta där den ligger på den starkt sluttande norra stranden av Storsjön i det mäktiga Höga Kustenlandskapet. Den som för första gången kommer hit, kan lätt få uppfattningen att Storsjön är en av de många havsvikar som skär in i området. I själva verket är den en avsnörd havsvik som i dag ligger ca 30 m ö h. Den vitkalkade kyrkan har en enkel, rektangulär planform och ett brant spånklätt tak. Sakristian ligger i en tillbyggnad på norra långsidan och på den södra finns ingången till kyrkan. Strax nordost om kyrkan ligger ett gravkapell uppfört av patron Wikner på Fantskog vid mitten av 1800-talet. Stegporten som leder in till den häckomgärdade kyrkogården har två kraftigt dimensionerande grindstolpar. Grindarna och det magnifika överstycket är ett högklassigt smidesarbete från 1939. Intill stegporten står en klockstapel av s k bottnisk typ, som torde härrörra från tidigt 1800-tal. Den är kompakt och avtrappad och kröns av en lökkupol. Fasadmaterial utgörs av ljusmålad slätpanel och takmateriale av skivfalsad kopparplåt. De bottniska klockstaplarna har flest företrädare i svenska Österbotten i Finland. Vid kyrkbacken finns också ett prydligt församlingshem. Väggarna är klädda med ljus, stående locklistpanel och taket med tegelpannor. Fönsterna är sexdelade.    PRÄSTGÅRDEN Högre upp i backen ligger prästgården. Den är I 1/2 våning hög och desss mansardtak är klätt med svart skivfalsad plåt. Längs takfoten finns symmetriskt placerade takkupor av varierande storlek och form. Väggarna är klädda med stående vit locklistpanel. Fönsterna (de som inte bytts) är fyrdelade med mitt- och tvärpost. Huset uppfördes 1917.    HISTORIK Skog var från medeltiden annex under Nora. Nora pastorat var från slutet av 1700-talet till 1870 prebende för en teologie lektor vid Härnösands gymnasium samt för biskopen. Kyrkans planform - den enkla rektangulära utan vare sig absid eller smalare rakslutet kor - hänför kyrkan till slutet av 1300- talet. Enligt ett visitationsprotokoll är emellertid murarna betydligt äldre och kan troligen dateras till 1200-talet. Stjärnvalvet som nu välver sig över kyrkorummet slogs på 1400-talet. På 1850-talet revs det vapenhus som funnits vid ingången på södra långsidan. Stenarna återanvändes av patron Wikner till det gravkor som han lät bygga strax intill kyrkan. Vid samma tillfälle togs nya och större fönster i kyrkan upp "till nödig belysning". På den tiden ansåg man till skillnad på medeltiden att kyrkorummet skulle vara ljust och rent. TOP OF PAGE

DEN FÖRSTA ORKESTEN   Den första orkestern Den här morgonen vaknade jag tidigt. Plötsligt var allting så sjävklart. Jag var tillbaka i tonåren. Med saxofonen i hand på väg till en repetition med den lilla orkestern, den som fanns några år men aldrig fick något namn. Kommer fram till replokalen, går in och där finns:

"Rulle" på saxofon, "Sparven", gitarr, "Boogie", trombone och "HOJ" på trummor. Replokalen var morfars "gammkåk" på "Stranna" (Lugnviksstrand).   Vilka var personerna bakom dessa kufiska namn? "Rulle": Lars-Ivan Söderlund d.v.s. han som med saxofon kom till replokalen. "Sparven": Min kusin Seved Källman. Alldeles för tidigt bortgången. "Boogie": Grannen Ingvar Johansson. Numera bosatt i Öjebyn, Piteå. Spelar fortfarande brassinstrument, mest trumpet "HOJ": Hansove Johansson från Lugnvik. Nu flöjtist, träblåslärare och kollega i Sundsvalls Kulturskola.

Hur det började   Seved och jag bodde bara 100 meter från varandra. Jag hade köpt en begagnad altsaxofon och lärt mig några låtar. Han fick låna vår mormors gamla gitarr och så var vi igång. Ingvar som köpt en trombon fick så klart vara med. Det var lite tomt utan rytminstrument, så vi gick och funderade hur vi skulle göra. Vi arbetade alla tre på sågen i Lugnvik. Där hade vi en kompis, Hansove som spelade althorn och trumpet i Lugnviks blåsorkester. Han skaffade trummor och började spela med och så var vi en kvartett.   Hansove bodde ganska långt från oss andra. Han tog taxi med sina trummor till repetitionerna. En del gånger var vi andra med och salade till resan. Ofta lämnade han trummorna i "gammkåken". Då åkte han moped hem till Lugnvik, c:a 7-8 kilometer.   Det var ett festligt gäng. Inte kunde vi så mycket i början. Men med tiden blev vi riktigt bra. Vi fick med tiden t.o.m. några dansspelningar. TOP OF PAGE

Barn och ungdomstiden Minnen från barndomen Mina första minnen Mitt första minne. Det jag med största säkerhet kan komma ihåg är när min far kom hem till mig med en trehjulig blå träcykel. Jag var då 4 år och bodde på Lugnviksstrand. Mitt första minne från en annan plats, kommer från Grundsunda, strax norr om Husum i norra Ångermanland. Byn heter Öden. Min far Rudolf arbetade på väg-och vattenledningsarbete i Grundsunda. Det jag kommer ihåg från Öden är ett fruktansvärt åskväder. Säkert blev jag uppskrämd av min mor Ingrid, hon var "dörädd" för åska. Min mor och far har berättat för mig att jag var väldigt busig när jag var liten. Episoder som jag har fått höra till leda är: Mor hade vid ett tillfälle besökt sin mor Hilma som bodde i närheten. Min far hade "ryggskott" och låg på en soffa i köket och skulle se till "lilla jag" som lekte snällt på golvet. Mamma som tidigare suttit vid bordet och rensa bär, hade lämnat ett kärl med bär på köksbordet. "Hin Håle" for i mig och jag tömde ut alla bären på golvet. Tog rensbrikan och kasta den på golvet, sen ställde jag mig på brickan och trampa. Pappa som låg på soffa kunde ingenting göra, han kunde inte röra sig på grund av sin onda rygg. Säkert skrek han och domderade, men vad hjälpte det. När mamma kom hem fick jag säkert stryk. Vi hade fina höga glas på fot, som användes vid finare tillfällen. Glasen var mycket tunna. Nu var det så att jag slog inte sönder glasen. Jag bet sönder glasen. Alla glas! Hur kunde jag göra det utan att göra mig illa i mun? Skrämd av vuxna Förut var det mycket vanligt att föräldrar och andra vuxna skrämde barn. Det kunde t.ex. vara för: Polisen, "Sjögubben" (en varelse under vattnet som kunde ta barn), "ful gubbe" (byfåne eller idiot), troll. Ja allt som var avvikande från det "normala". Som barn hade jag en period när jag mycket rädd för polisen. När jag var på vägen eller i närheten av vägen och det kom en bil, gömde jag mig genast bakom vägstaketet eller i vägdiket. Jag trodde att det var en polisbil som kom. Någon hade säkert skrämt mig när jag gjort nått bus. Polisen skulle då komma och hämta mig i sin bil. Polisskräcken gick över. Senare i min ungdom tänkte jag utbilda mig till polis. Men det blev musik istället. Lekarna På landet där jag växte upp fanns det massor av barn. Och vilka lekar vi hade! Ofta var det lekar som vi kunde dela upp oss i två lag. "Tjuv och polis". I "indianer och vita", fick vi användning för våra hemagjorda träpistoler och trägevär. Några hade knallpulverpistoler. "Vi segla vi ro". När vi lekte den leken hördes skrik över hela "Stranna" (Lugnviksstrand). Att tolka efter bussar på vintern var vanligt. 5 och halv 6 bussarna på eftermiddagarna stannade alltid en stund vid kiosken längst ner i Lugnviksstrandsbacken. Sen var det bara och hänga på när bussen startade. Vi åkte på fötterna hela backen upp. Några satt på stötfångaren. Bussarna kom aldrig upp i någon större fart. Kul var det, men farligt. En gång tolkade jag på sommaren. Det var efter en mjölkbil. Jag hängde i flaket och bilen fick en rätt bra fart. När jag till sist släppte taget, slog jag mig fruktansvärt. Efter det blev det aldrig någon mer tolka på sommaren. En livsfarlig lek på sommaren var att "jumpa" på timmer. Det fanns mycket timmerbuntar och "löstimmer" i Ångermanälven tidigare. Vi sprang och hoppade på timmerstockar som låg intill varandra i vattnet. Visst hände det att vi halkade på en stock och blev blöt. Någon gång "plurrade" vi. Fotbollen Men bland oss grabbar var nog ändå fotbollen nummer ett. Det fanns fyra fotbollsplaner där vi spelade boll. "Brända tomten", "Bryggeriet", "Gålåplan" och "Stor Svöija". Närmast var Brända tomten på Lugnviksstrand. Den plan lutade så mycket att när vi lade upp bolen för att den skulle ligga still, då rullade den iväg. På den plan höll vi till som småpojkar. Vi som bodde på Lugnviksstrand var inte alltid bästisar med Klockestrandsgrabbarna. På Klockestrand fanns en ganska bra bollplan Bryggeriet. När vi blev större och mindre rädda drog vi dit och spelade boll. Populärast var ändå Gålåplan. Det fanns alltid någon grabb som stod och hängde någonstans. Man gick fram och pratade och vips kom andra grabbar fram och snart var vi ett gäng som drog iväg till Gålåplan för att sparka boll. Det var några kilometer till bollplan. Vi som kunde tog cyckeln, med minst en på pakethållaren och ibland en på ramen. De som inte fick åka gick till Gålån. Ofta när vi kom fram till plan fick vi börja med att ta bort "korusorna" (koskiten) för det gick kor på skogen. Gålåplan var en fin plan efter våra mått mätt. Det var bara ett fel, det stod en stolpe vid ena hörnet och från den gick ett stag ner i marken. Staget var en vajertråd. Man fick vara försiktig när man kom i närheten av staget. En gång var en av mina klasskamrater Kjell inte tillräckligt uppmärksam. När han med koncentration på bollen i full fart sprang på staget. Han fick vajern under hakan snett över halsen, tvärstopp och på rygg. Ett fult skrubbsår på halsen blev minnet från den fotbollskvällen. Men det hade kunnat sluta mycket värre. Ibland när vi spelat färdigt tog vi ett bad nere i Gålåviken, ett par hundra meter från bollplan. Ofta nakna eftersom vi bara var grabbar. En gång kom några tjejer förbi och stannade en lång stund på stranden så att vi inte kunde gå iland. När tjejerna till slut gav sig av var vi ganska blåfrusna. Nästan alltid efter bollspelet på Gålåplan stannade vi och fikade på "Hildas" kafé på "Cuba". Kafét ligger efter vägen hem till Lugnviksstrand.   En udda fotbollsplan var "Stor Svöija" på Lugnviksstrand. Den låg i förlängningen Mellanders backe, en stig, 2 kilometer upp i storskogen. Det var lite besvärligt att ta sig dit. Men det hände att vi ibland "drog" iväg till "Stor Svöija". Stigen till bollplanen gick upp igenom morfar Fritjof och Lövgrens betesmarker. Ca 500 meter upp i skogen fanns en lada, som användes till höförvaring. Där hoppade vi i hö på hösten. Ladan stod i övre hörnet av en äng, "Lövgrens lägda". När man fortsätter stigen förbi ladan ca 1 kilometer öppnar sig en uthuggning i skogen. "Stor Svöija". Där var det en fin sandplan. Tyvärr lutade den lite. När vi sparkat färdigt sprang vi alltid i kapp nedför stigen. Väl uppe i tonåren blev det spel med Sandö IF:s fotbollslag. Under min korta fotbollskarriär hade jag också andra intressen. Spelade bl.a. dansmusik med en Ådalsorkester. Vi spelade dansmusik onsdag, lördag och söndag. Och alltid på lördagar. Ofta var jag ganska "degig" när det var dags för fotbollen på söndag. Sandö, laget med sina röda tröjor och blå byxor. Jag har undrat över var för laget hade röda tröjor. Kan det möjligen vara så att det är en lämna efter den "Röda" tiden på Sandö och i Ådalen. Det skulle vara intressant att forska. Gamla Sandöplan var en ojämn grusplan. Ena långsidan mot Ångermanälven var den byggd på strökaj. När det regnat blev det stora vattenpölar som låg kvar, och på matcherna blev det stora problem. Efter en varm period var plan som av betong. På våren hjälptes alla till med snöskottningen av plan. Vi var kanske de sista entusiasterna. Här är ett referat i Nya Norrland signerat "Tom Mix". Rättvist 3-2 resultat mellan Sandö och Skog. Vänskapsmatchen mellan Sandö och Skog vanns av Sandö med 3-2. Skogs lag ser homogenare ut än i fjol och det spel som det visade i går lovar gott för framtiden. Ja, ingen skulle ha protesterat om resultatet blivit oavgjort, med å andra sidan slarvade Sandö bort två upplagda målchanser, så resultatet var nog när allt kommer omkring rättvist. Vidar Öberg gjorde en bejublad come back i Skogs idrottsförening. Den grabben kan skjuta han! Så vädrade klubben två nyförvärv, den ene var den kände handbollsspelaren Dick Vedin på högeryttern och den andre vänsterinnern G Ångström från Åge. Båda acceptabla spelare. Ove Norberg på vänsterhalven och Ture Billander i målet var lika säkra som under sin Sandötid. Sandö saknade strategen Uno Nording och vy Hedström, vilket menligt inverkade på spelet. Konstigt att laget kunde vinna med en sådan undermålig kedja. Försvaret är bra. Unge högerbacken Ulf Kjellarsson och centerhalvback Börje Larsson är rena betongen. Berra Nordkvist, Kenth Höglund, lovande Kenneth Nordenberg och Lars-Ivan Söderlund börjar nå toppform. Söderlunds vinstgivande mål var en kanon som man sällan ser maken till. Tur att inte Skogsmålvakten stod i vägen för skottet. Målgörare för Sandö var Kenth Höglund 2, Lars-Ivan Söderlund 1 och för Skog G Ångström 1, och Vidar Öberg 1. På Sandö finns inte något fotbollslag kvar. Föreningen lever vidare men med bridge verksamhet. Fotbollen ligger nere sen många år. Sandö IF var under sin glanstid ett av Ångermanlands bästa fotbollslag. Läs mer om Sandö IF Sommarminnen Tillbaka till Gålåbadet och en episod från min barndomstid. Till Gålån drog alla iväg på helgerna för att bada och sola. Där hade "Hilda" en ambulerande Kiosk. Kor gick och betade i närheten. Det kunde ibland hända att kor kom ner till stranden för att dricka och kanske för att träffa människor. En gång när vi skulle klä på oss efter badet, hittade inte min kusin Seved sin undertröja (en blå "singlet"). Vi var kvar på badplatsen och efter några timmar hittade vi undertröjan. Jag glömmer aldrig hur tröjan såg ut. "Gröngeggig" som den hade varit i spenat soppa. Troligen hade en ko som gick och betade gräs och fått i sig tröjan. Efter ett tag hade tröjan kommit upp. Jag minns att det var äckligt. Min farbror Ruben hade en sommarstuga under byggnation nere i Norafjärden, närmare bestämt på stora Rossö holmen. Dit åkte vi varje sommar på pappas semester. När vi inte kunde åka med Rubens motorbåt, lejde pappa någon annan båtägare på "Stranna" som körde oss ner till Norafjärden. Ruben och Rudolf arbetade ned stugan hela semestern. Jag minns att stugan aldrig blev riktigt färdig. För oss barn var det underbara somrar. Skollov, bad och sol. Vi var tre barn, jag min bror Bo och kusin Marianne, Rubens dotter. Det man upplevt under barnaåren sätter sina spår. Jag kan fortfarande känna dragningen till Norafjärden. Anteckna bilnummer Ett roligt nöje på sommaren var att skriva upp bilnummer. När man inte sparkade boll eller badade hände det ofta att vi grabbar ( och även tjejer ) satt vid riksväg 13, sedemera E-4, numera riksväg 332 och antecknade bilnummer. Under sommaren, och då under semestertid, kom det många bilar. De svenska bilarna hade länsbokstäver och det var intressant att se varifrån bilarna kom. Men de som kom från utlandet väckte förstås det största intresset. USA-bilarna var toppen. När bilarna kom tätt, delade vi upp så att vi fick med alla. Det blev många fulla anteckningsblock på en sommar. Men att sitta och skriva upp bilnummer har jag aldrig ångrat. Roligt och intressant var det. Ännu idag när jag ser en bil med en utländsk registreringsskylt, kollar jag alltid från vilket land bilen kommer. Julminnen På julaftonseftermiddagen var mammas släkt bjuden till mormor och morfar på julkaffe och julklappsutdelning. Det var en av årets höjdpunkt, och ett tillfälle att få träffa alla kusinerna. Min mormor och morfar tillhörde nykterhetslogén Verdandi, så det var självklart att det inte fick förekomma några starkare varor på släktträffen. Vi barn fick saft, bullar, massor av kakor, frukt och karameller. För att inte tala om alla julklappar som vi fick. När jag blev lite äldre och kommit upp i tonåren var det inte lika roligt att följa med familjen till dessa träffar. Det fanns en period under ungdomstiden när jag tyckte att det här med julen var barnsligt. Som barn och vuxen ser man annorlunda på julfirandet. Som tonåring står man mitt emellan. Under min barndomstid bodde nästan hela mors och fars släkt på samma plats. Inom en cirkel av ett par kilometer . Numera är familjerna splittrade och bor på olika platser. Julen får nu bli en högtid då familjerna kan komma tillsammans igen. "Sopa ut julen" Till tjugondedagknut var det alltid barn som utklädda till oigenkänlighet gick runt till folk och "sopade ut julen". Det gick till på följande sätt: Man knackade på, blev insläppt, sopade energiskt med en kvast golvet i köket där man blivit insläppt. Där man sopade kastade alltid folk pengar på golvet som man fick sopa ihop och ta. Eftersom man aldrig sa någontig var det att försöka gissa vilka som kom och sopade. Ofta häde det att vuxna gick och sopade. Det var jättekul när vuxna kom. Aldrig tog dom några pengar som kastades på golvet. Pengarna fick ligga till nästa sopgäng kom. Vi barn gick 3-4 stycken i varje gäng. Efteråt delade vi på pengarna. HEMSPRÅKE Dialekten är från Bjärtrå socken i Ångermanland. För att bättre förstå språket. Klicka på Dialekt så kommer du till en ordlista med uttal.   Sjöfarten Båta fanns´e gott om då ja va ung Man kunne se flere ener som låg där´ve brägårIa åtmä diktalba mä bakä´en mot land Alle båter som hadde skorsten på mitten va ångara Å hadde´rom skorsten baka´på va´ne en hålländar Dom lasse brä´ern borti pråma å timmre ibIann Pråma bogsere n´Lill-Kalle å Lugnvik Stuvara skötte sjäIva lastninga Dom va´nt som brägårsindiana dom é Da va gârvkârra mâ storsnusa å Norrskensflamman Som komme på môrna mä Stuvarn sex Dom slog vajra runt brähögar´n å hiva ombord på ångara Å dä fastne där´i pråmtaka å dä smûla å krascha Å ätte tre - fyra vecker for ångara å te nan utrikes ort Kvar vart småbogserara som mest for å pôfse på där´i bommen å brädgår´n å ibIann vart´e nan långrese te Sandslån å Ramvik Dom hette Kramfors å Sprängsviken å Svanö å Sandö å Bollsta Dä va´na kIurige jävler som hadde hitte på namna på´rom På hösta va´ne dimma å survä´re Då bIåste båta överallt på älven i alle tonarter På vintra komme isbrytara Atle å Ymer va riktige isbrytara KoIbjörn å Wäija va peckIigare å kûrke då´ne vart grovisen Dom minnrer´n låg mest å tåtte ätte iskanta Vart´nt så mycke för dom Nu äne slut på ångara å bogserara Komma´ne nan ångar ida ligg dom bara na timmer Gubba hinn´nt ens köpe na brännvin Dom ser ut som lå´ern båta nuför´tin Å stuvara ha småe snuser å röste mä centern Dä ä bara skit mä sjöfarten        TILL HEMBYGD LUGNVIKSSTRAND   Lugnviksstrand I berättelsen om Lugnviksstrand kan det tyckas att jag smutskastar vissa personer. Det är inte meningen utan verkligheten är som den är. På sydsluttningen vid Ångermanälven mitt mot Sandö ligger egnahemssamhället Lugnviksstrand. De oljemålade husen håller en blond färgskala. Ljust gula, gröna, grå och vita speglar de sig i älven. På 1900-talet blev det vanligt att sågverks- och industri- arbetarna byggde egnahem. Landremsan var smal mellan älven och bergen och när jordbruket och industrin tagit sitt fanns inte mycket annat kvar för egnahemmen än bergsluttningarna. Lugnviksstrands bebyggelse som klättrar uppför älvsluttningen är typisk för sågverksdistriktet. Arbetarna som byggde här hade flera stora arbetsplatser att välja på i närheten: glasbruket och sågen på Sandö, sågen i Strömnäs, sågen i Lugnvik, massafabriken i Hallstanäs, massafabriken i Nensjö, sågen och massafabriken på Svanö. Den första bebyggelsen på Lugnviksstrand, kom någon gång på 1500-talet i form av en fiskebod och en enkel stuga. En vandring i Då-tid och Nu-tid. Jag börjar min vandring vid färjeläget Klockestrand - Lugnviksstrand och kommer att vandra efter stranden norrut längs med Ångermanälven. Framme vid "Kubaskogen" vänder jag och följer Gäddasvägen tillbaka. Sedan följer jag gamla E-4 upp till "Kubaskogen". Mitt på sträckan gör jag en avstickare uppför "Mellanders" backen. Här vid "färjkajen", färjeläget fanns det tidigare en färjförbindelse mellan fastlandet Klockestrand och Sandö. Den första förbindelsen utgjordes av färjrodd. Olika typer av färjor har sedan avlöst varandra och färjepoken avslutades med en motordriven färja som drogs in 1943 då Klockestrandsbron stod klar. "Färjkajen" var en betydelsefull plats i samhället. Efter färjnedläggningen användes kajen av arbetarna som sommartid skulle till Svanöfabriken. Bertil Nilssons båt gick varje dag många turer med arbetare mellan "färjkajen" och Svanö. Min far Rudolf och min bror Bo som arbetade på Svanöfabriken åkte dagligen med. När Svanöfabriken lades ned 1966 underhölls inte kajen längre utan förföll. Bertil Nilsson flyttade sin båt till Väja fabriken. Men kvar blev ett ställe populärt ställe där man kunde stå och meta. På den tiden fanns det gott om fisk i Ångermanälven. Sundet mellan Klockestrand och Sandö är mycket smalt och väldigt strömt. När man stod och metade drev flötet iväg snabbt med strömmen. Om det blåser starka nordvindar kan det ibland vara svårt att med en eka ro motströms, alltså norrut. Gränstrakten mellan Klockestrand som låg i Nora socken och Lugnviksstrand som låg i Bjärtrå socken kom att förändras. Innan Klockestrandsbron byggdes såg det helt annorlunda ut. Idag det går en hög vägbank som leder upp till brofästet. Förr var det slättland och fin betesmark där kor gick och betade. Jag lämnar "färjkajen" och går norrut efter stranden. Ett 20-tal meter ovanför mig går Klockestrandsbron över Ångermanälven. När man går efter stranden och ser ut över vattnet kan man tydligt se "stäbacken", det ställe där den grunda vattnet tvärt går över i djupt vatten. Uppe från bron kan man se"stäbacken" ännu tydligare. Längre ut på älven fiskas det. En eka ligger förtöjd vid den förankrade stolpe som finns kvar sedan sågverk och massa industri epoken i älven. Ett bra fiskeställe. Den strand som jag vandrar efter är en fin sandstrand. Här har jag badat flera gånger som barn. Tyvärr är det väldigt långgrunt så det blev aldrig något riktigt populärt badställe. Men ännu idag kan jag se barn som badar på platsen. Innanför den smala strandremsan fanns tidigare en liten tjärn, med "pyttesmå" holmar och buskar som stack upp ur vattnet. När tjärnen frös på vintern var det roligt att åka skridskor bland alla småholmar och buskar. Ett populärt ställe. Den första båtbrygga jag kommer fram till är Hedbergs, numera heter ägaren Westin. Nu blir strandvandringen svårare. Buskar hänger långt ut i vattnet. Jag går förbi Wedins och Edströms bryggor och kommer fram till vårt favoritställe på Lugnviksstrand när det gäller bad. "Kebbes". Bryggan var liten, badplatsen trång, det blev djupt efter några meter ut från bryggan. Ändå blev det ett tillhåll för alla barn. Det var säkert här som jag lärde mig simma, för jag gick aldrig i någon simskola. En episod från "Kebbes". Jag var ca 12 år. Vi var en 5 - 6 grabbar som skulle långsimma. Starta från "Kebbes" simma norrut ca 500-600 meter längs stranden på djupt vatten bort till Axel Edströms brygga och sedan vända tillbaka. Efter halva sträckan bort till Edströms simmade jag på någonting som låg under vattenytan. Jag kände det gjorde ont i bröstet. Skäcken grepp mig, jag hade som barn blivit skrämd med "sjögubben". ( När man inte var snäll och lydig skrämde ofta vuxna en med allt möjligt, bl.a. att "sjögubben" skulle komma och ta den som var olydig ). Var det "sjögubben" som skulle ta mig? Inte alls! Ja blev lugn, visste att det bara var lögn allt det här med "sjögubben". Jag hade simmat på en "surstock", en vattenfylld stock som låg strax under vattenytan. I älven fanns det på den tiden fullt av timmer som låg och flöt, men även timmer som låg strax under ytan och kunde ställa till besvär för småbåtarna. Ungefär där jag simmat på "surstocken" fast närmare land låg på några meters djup ett vrak efter en sandskuta. Vrakdelar stack upp ur vattnet. Strax söder om och intill vraket efter sandskutan gick en lång stenpir ut i vattnet. Bryggorna närmast intill var Per Wedins och Fritz Johanssons. Pelle hade en fin motorbåt. På landbacken 50 meter innanför Pelle Wedins brygga bodde Valle Berglund. En gång duktig fotbollsspelare och hypersnabb vänsterytter i Sandö IF. Han hade också varit i Amerika. "Lill"-Valles snabbhet fick jag och några kompisar ett prov på då vi cyklade gamla E-4 hem från Gålån. Intill vägen låg ett skogsskifte. Där höll Valle på att fälla träd. Vi grabbar visste att Valle hade kort stubin och var arbetselak. När han svängde yxan skrek vi bara Hej å hå! några gånger, mer behövdes inte. Valle kom i full fart efter oss ut på vägen med yxan i högsta i hugg. Som tur var hade vi ett rätt stort försprång så vi hann undan. Efteråt var vi ganska omtumlade och trötta, för vi fick trampa allt vad vi orkade, ingen av oss hade någon växelcykel på den tiden. Valle tyckte mycket om katter. Han hade som mest att mata ett 30-tal katter, dom flesta var vilda. Sen kom morfar Fritjofs brygga. Där hade vi ett tag vår eka. På den bryggan skurade mamma Ingrid och hennes systrar mattor. Där badade vi också någon gång. Jag minns att det var djupt utanför bryggan. Nästa brygga var Axel Edströms. Signe och Axels ena grabb var en av mina kompisar, Ronald. Vid ett tillfälle hade Ronald och jag blivit ovänner. Jag jagade Ronald ända hem, men fick inte tag i honom. Han sprang in i huset och jag stannade kvar en stund utanför. Efter en stund kom Ronald ut med sin fars (Axel var hemvärnsman) mausergevär och siktade på mej. Det är klart att man blev skraj och höll på att skita på sig. Om geväret var laddat eller inte fick jag aldrig reda på. Minns bara att jag drog mig sakta tillbaka. Bryggan norr om Axel Edströms var en kaj. "Suntes Kajen". Där lade flera älvbåtar till längre tillbaka. På landbacken innanför "Suntes" kaj fanns det tidigare en affär, Sundströms. I folkmun "Suntes". I en av byggningarna som var röd fanns det under min tonårstid en socialdemokratisk ungdomsförening "Du-Klubben". En av klubbens medlemmar Yngve Svensson, som var gift med min kusin Hjördis, frågade mej en gång om jag kunde ta med saxofonen och spela lite med honom på ett klubbmöte. Jag tror att det var mitt första offentliga framträdande.   Fortsätter efter stranden och kommer till Petterssons brygga. Här badade vi ibland. Gubben Pettersson var man lite rädd för. Nästa brygga var August Öbergs. En liten bit från stranden bodde August. Han var självlärd dragspelare, och han kunde också "stä blo". August hade ochså varit i Amerika. Huset ägdes av Henny Viberg, August var hennes sambo. Henny var en av tre stränga "mattanter" på min skola. Henny var hopplös. Aldrig fick man lämna någon mat . När Henny såg att man hade mat kvar på tallriken ställde hon sig bakom ryggen tills man hade ätit upp alltsammans. Huset hade tidigare tillhört Hennys far, "Monke". Han var utan ben, och tog sig på vintern fram med en liten kälke.   Några bryggor är kvar innan jag är framme vid "Kubaskogen". Först Hedbergs, sen Ivar Karlsson-Gäddas. Vid Ivars brygga låg också Bertil Nilssons båt den som fraktade arbetarna till Svanö. Ivar var också duktig med vedkapen. Närmast "Kubaskogen" låg ett litet torp, där bodde syskonen Tjernberg, Jenny och John. "Skrot Tjernbergs", kallades John i folkmun. Där fanns det allt. Av namnet framgick att Tjernberg samlade på allt möjligt. Men jag minns mest lortiga getter som luktade illa när man gick förbi. Min Moster Elsy har berättat att hennes mamma Hilma gick till Tjernbergs och köpte getmjölk. Elsy som var lite klen skulle dricka getmjölk . Utanför "Kubaskogen" fanns det ett flertal dykdalber, där förvarades timmer för såg och massaindistrin. Timmerbuntarna låg så nära land att man lätt kunde ta sig ut på timret för att fiska. Det blev mycket fisk. Löj, mört, brax, abborre och någon gång en ål. Roligast var det när braxen nappade. Att det var en brax såg man på flötet som lade sig på sidan. Sedan var det bara att vänta någon sekund innan man drog upp fisken. Abborrarna fick "morsan". Det blev till ett mål mat. Löj och mört gav vi till moster Elsys alla katter. Braxen gav vi ofta till moster Lilly som gjorde fiskbullar av fisken. Ja åt aldrig fiskbullar som hon hade gjort. Men moster Lilly gjorde toppengodis! Marsipankarameller var min stora förtjusning. Mamma beställde alltid marsipangodis av Lilly till jul. Vid "Kubaskogen" vänder jag och går upp ett 50-tal meter från stranden och följer byvägen söderut. En byväg som på 70-talet rustades upp och fick en vägförening, och ett namn, Gäddasvägen. I nästan alla husen som finns kvar efter Gäddasvägen bor det människor. Mellan Tjernbergs och nästa hus som är Gunnar Grönstedt finns en mycket brant sluttning som går ifrån E-4 ner till älven. Där åkte vi skidor på vintern. Rena störtloppet. Backen var ett populärt tillhåll för alla som antingen åkte skidor, kälke eller pappskivor nerför. Det första huset söderut tillhörde Gunnar Grönstedt. Karl Grönstedt. Mest kända är sönerna, dragspelarna, Kalle och Ehrling Grönstedt. Det är Kalle som komponerat "Månsken över Ångermanälven". Här bodde också Benny Blad som var min klasskompis.   Ivar Karlsson-Gädda Valle Åkerlund Linda och Ragnar Hedberg. Dottern Sanna var gift med "Stora mässan Sandöbron Sven-Erik Wästerlund. Läs om Wästerlunds konditori i Ådalingar. "Huset i Huset . Västerlunds konditori vid Sandöbron" Svea Johansson Ett av de älsta hus som finns bevarat på Lugnviksstrand. Grönstedt - Eskil Burman Grönstedt hus har rivits och ett nytt hus står på platsen. Ägare Eskil Burman, son till min fars syster, Milda Burman. Eskil var alltså min kusin, är död sedan några år tillbaka. Hustrun Maj-Lis och sonen Mats bor bor kvar i huset.   Karl Grönstedt var farfar till Kalle och Erling Grönstedt. Gamle Grönstedt hade två hundar med egendomliga namn. En hette "Som Du" och den andra "Vilken". Det kunde bli roliga dialoger när folk frågade vad hundarna hette. Episod 1. En person frågade Grönstedt. - Vad heter hunden? - "Som Du". - Som jag!? - Nej! "Som Du". - Som jag. Han kan väl inte heta som jag? - Nää.. "Som Du". osv. Episod 2. - Vad heter hunden? - "Vilken". - Hunden så klart. - "Vilken". - Jag menar din hund så klart. - "Vilken". osv. Hade personen som frågade kort stubin hängde nog smockan säckert i luften eftersom han trodde att Grönstedt drev med honom.     August Öbergs. Henny Viberg Gerhard och Viola Eriksson Gerhard och Viola Eriksson. Dottern Vivi-Ann var min klasskompis.   Fritz och Ingeborg Johansson Sonen Ingvar var med i denförsta orkestern. Läs om "Den första orkestern" på sidan "Min Hembygd"   Ytters - Söderlund Ytters var två gamla tanter som boddde i det hus som min far så småningom köpte. Nya ägare blev Rudolf och Ingrid Söderlund   Pelle Wedin Johan och Hildur Nordin. En del av oss grabbar kallade Johan för "Kung Alkohol". Johan var godtemplare och nykterist.   Johan Hedberg Här bodde min far och mor som nygifta. Numera en gammal träkåk som står obebodd.   Jonas och Astrid Sandin - Gunnar och Beda Nyberg Anton Söderström Albin och Gunnel Lundgren "Lill" Bror Nilsson "Kebbe" Christoffer Westin Ett tag min frisör. "Kebbes brygga", badplats nr.1 på Lugnviksstrand.   Oskar Edström. Erik duktig fotbollsspelare i Sandö IF Frida och Frans Vedin. Sonen Folke Vedin var en duktig skidåkare och polis. Här bodde också Gertrud min klasskompis.   Kalle och Hillevi Hedberg. Kioskrörelse. Rita klasskompis E-4 norrut. Hedbergs kiosk. Tom Mix kiosk. Gullbritts kiosk. Den sista ägaren fick stänga kiosken för gott när trafiken öppnades över Höga Kustenbron.   Jonssons Göte Jonsson. "Flugsnapparen" som vi grabbar kallade Göte, var en duktig amatörviolinist. Han spelade i ett musiksällskap tillsammans med moster Elsys man, Oskar Kvastman. När logén Verdandi hade sina julfester var det alltid ett musikkapell som spelade till ringlekarna. I musikkapellet spelade bl.a. Göte och Oskar fiol. I bottenvåningen i Jonssons hus bodde morbror Allans svärmor, fru Högberg. På övre våningen bodde barnavårdsmannen Carl Carlström med fru. Med Carl var det lite extra. Han var nakenbadare och satt alltid lite vid sidan på Gålåbadet och solade näck. Lugnviksstrands första och enda nudist, en frisk fläkt i tillvaron och ett stort samtalsämne. "Bagar" Dahlin Kondis. Edvin och Edla Dahlin hade konditori. Ett populärt kondis med kafé och försäljning i bottenvåningen och en stor uteservering. Konditoriet var stamfik och tillhåll för många. Här fanns också en jukebox som gick dagarna i ända. "Bagar" Dahlin hade lite skumt för sig. Till bageriet kunde han köpa arrak och arrakessens för att användas till bakning av konditorivaror. Att ha sedan blandade ut arraken och sålde till ungdommar är en annan sak. Men klart är att många som inte fick köpa stark på systemet, såg en möjlighet att köpa av "Bagarn". Jag minns Edvin Dahlin som en mycket snäll männska. Däremot var Edla ett riktigt rivjärn. "Bagar" Dahlin är död sedan många år. Lannes På platsen stod tidigare ett stort gammalt trähus där det bodde flera familjer. Bl.a. "Pelle" Lannes, Eskil Burmans , innan han byggde ett hus, och Ståhls. I dag står det en fin villa på platsen. Dackes. Dackes, Kapitalvaruhus som stått sig i alla väder. Dacke var en affärsman utan like. Dacke Flodén hade stora planer. Bl.a. köpte han i den gamla träskolan på Lugnviksstrand för att där öppna ett centrum för handikappade. Tyvärr avled Dacke innan han sätta planerna i verket. Dacke var också en mycket duktig gitarrist. Dottern driver nu firman vidare tillsammans med sin son.   Haléns. Ägare till en affär på Sandö och på Lugnviksstrand. Han var också ägare till båten Sandö, en liten bogserbåt som gick i älven. Familjen bodde ovanpå affären, med byggde sedan ett hus på ett skyddsrum 10-tal meter från affären. Numera bor familjen Larsson i huset. Affär: Haléns - Nordvalls - Bilverkstad Morbror Veit och Sara. Tidigare stod här morfars ladugård Morfar Fritjof och Hilma Källman   Moster Lilly och Oskar på bottenvåningen Lärarbostad på övervåning. Där bodde Skolläraren Lidbom. Han med den gamla välputsade bilen. "Gammkåken" Moster Elsy och Oskar "Mellanders backen" Uppe i backen: Mellander Gustafsson Anna Andersson Stig Sandin Elis Öberg. Skomakare Helgesson - Nordenberg Jonsson Hilding Eriksson Tillbaka till gamla E-4. Nording. I bottenvåningen fanns tidigare Konsum och en Sportaffär. Uno duktig fotbollsspelare i Sandö IF Gösta Burman. Kusin. Dragspelare Pelle och Ada Sandin "Ett problem med en väg" Ett tag var det populärt att bygga små stugor på tomten där man hade sitt bostadshus. Dessa stugor hyrde man ut till semesterfolk på sommaren, och fick då ett litet tillskott till kassan. Småstugorna kom med tiden att bli föregångare till de populära Friggebodarna. Pelle och Ada Sandin hade också en liten stuga som de hyrde ut till semesterfirare. På sommaren var det ett ständigt ombyte av semestergäster. På en liten plats där många tomter var avstyckade från ett större hemman var det längre tillbaka inte alltid så exakt och noga var tomtgränserna gick. Ofta fick ett träd, stolpe, väg, stenröse eller en bäck utgöra tomtgräns. Man levde för det mesta i grannsämja. Folk gick ofta över varandras gårdstomter utan att det störde. Nu var det så att Sandins hade sin utfartsväg en backe upp från tomten och ut på gamla E-4. Tomtvägen var en fin grusad väg och Sandins ville inte få vägen sönderkörd när stuggästerna lämnade stugan. Han bestämnde med sina stuggäster att när de skulle fara ut med bilen så skulle de köra ner och över min fars tomt för att sedan åka ut på vår utfart. Detta pågick en tid men så sa min far ifrån. Så började en ovänskap som varade en mycket lång tid. Min far beställde hem lantmätaren och fick våra tomtgränser uppmätta. Vilket inte blev så populärt hos vissa personer. När far hade fått tomten uppmätt satt vi upp ett staket runt vår tomt. Resultatet av denna åtgärd blev att Sandins sommargäster inte kunde fara ut över vår tomt, utan måste åka ut på Sandins egen utfart . Johan Sandströms. Johan Sandström var åkare och hade lastbil. I huset fanns också en mjölkbutik, där var fru Sandström föreståndare. På den tiden kom mjölken från mejeriet i stora plåtkrukor. Den som gick och köpte mjölk hade med sig eget kärl en s.k."mjölkhämtare", och i det kärlet utportionerades mjölken med ett litermått. Till midsommarfirandet i Gålsjö körde Åkare Sandström oss med sin lastbil. Vi satt på lastbilsflaket som Sandström hade lövat. Ett överfullt flak med ungar och föräldrar. I Gålsjö, på morfars gamla torpställe, bodde morbror Harry med sin familj. Midsommarfirandet i Gålsjö var nog en av sommarens höjdare. Hela släkten träffades och huset blev överfullt. Vi övernattade och låg utspridda överallt i huset. Eftersom släkten var stor blev det fullt i alla sängar och på alla golv. Det var också efter Sandströms lastbil som jag "tolkade" en sommar då jag höll på att slå mig "fördärvad". Om detta kan läsas i Min Hembygd: Barn och ungdomsminnen. Morbror Algot och Alma Källman.   Deras barn, mina kusiner: Hjördis, Börje, Raymond och Britt som var min klasskamrat. På övervåningen bodde vår familj, innan pappa och mamma köpte eget hus.     Algot Burman. Axel Höglunds. Bert och Rolf. - "Peppsa" Hilding Höglund Amanda Bohmans.   I sluttningen ovanför Bohmans ligger "Brända tomten". Där fanns en populär danspaviljong. När jag var barn sparkade vi boll på "Brända tomten". Danspaviljongen var då borta. Nedbrunnen.     Gamla skolan. I den gamla stora träskolan gick min mamma Ingrid och hennes syskon i skola. När jag växte upp var skolan sedan många år nedlagd, endast bostäderna användes som lärarbostäder. Folkskolärare Granström bodde med sin familj på första våningen. Dottern Birgitta var min klasskamrat. På andra våningen: Skolfröken Kallin. I slutet av min skoltid och upp i tonåren fick jag hugga ved till fröken Kallin. Hon bjöd alltid på mat eller fika också fick jag alltid betalt för att jag hjälpt henne med veden. Ibland tyckte jag det var lite genant när kompisarna hörde fröken Kallin, på skoltid, fråga om jag kunde komma och hugga ved. Intill gamla skolan står ett stort uthus. Där fanns vedbodarna och andra förvaringslokaler. På övre våningen, där det en gång varit träslöjd, fanns en tvåmans firma som tillverkade plastprodukter, bl.a. fiskedrag, där wobbler var den främsta produkten. Bakom skolan ett 50-tal meter stod ett garage med ett exklusivt innehåll. En gammal 20-tals personbil. Gamla skolläraren Lidbom var ägare. Den bilen hade inte körts många mil. På sommaren körde Lidbom ut till sin sommarstuga i Berghamn, som ligger i Nora socken. Det kunde också bli en finåkning till någon helgdag. Men mest stod bilen välputsad i sitt garage. Spelmansvägen ner mot älven Bertil Nilsson. Jan klasskompis Ulla Karlsson Sålde jordgubbar till platsbor och turister. Ulla stod efter gamla E-4 och sålde. Det påstås att hon gödslade jordgubbsplantorna med människoavföring. Jag vet inte om det låg någon sanning bakom dessa påståenden. Med några jordgubbar från Ullas odling åt vi aldrig. "Kubaskogen". Slut på vandringen.  Till hembygd Potatisland-Havsstrand Potatisland år 2000 - Sjöstrand år 0 Titta på en typografisk karta och följ höjdlinjerna från havsnivå (0) Varje linje motsvarar en höjdskillnad på 5 meter. Bestäm en plats du vill undersöka.   Jag väljer en plats i Ådalen i Ångermanland, Bjärtrå socken. Platsen heter Lugnviksstrand. Mitt på linjen 20 meter ligger mitt föräldrahem.   Tre av Högakustensocknarna i Ångermanland: Nora, Skog och Bjärtrå tillhör numera Kramfors kommun. Här är landhöjningen 1 meter per hundra år.   Historia: Nora, Skogs och Bjärtrås terräng är en skapelse av is och vatten. Omkring 7000 f. Kr. blev socknarna isfria. Den senaste istiden var slut och iskanten låg vid Junsele. Fyra hundra år senare skulle hela Ångermanland vara isfritt. Havsytan i Ångermanland vid istidens slut låg 250 meter högre än i dag. Endast några få av landskapets högsta berg syntes ovanför havsytan. Vågsvallet renspolade bergstopparna från sand och grus och finare material vilka avlagrades på lägre nivåer under havsytan. Med landhöjningen, som i Ångermanland är ca 1 meter per århundrande, kom dessa sedimentlager att lyftas upp över vattenytan och åter utsättas för slipning, sortering och sköljning av vågorna. Resultatet är kala bergstoppar, följda av grus och sand i dalgångarnas sluttningar och i dalbottnarna avlagringar av lera och lerblandad sand. Stenåldern i Nora, Skog och Bjärtrå. Under första delen av stenåldern (mesolitisk tid 8000-4000 f. Kr.) koloniserades Norrland av djuren, skogen och människorna. Oavsett varifrån de första människorna kom (söder-väster och / eller norr-öster ifrån) så utvecklades en särpräglad och självständig kultur baserad på jakt med en teknologi baserad på kvarts och skiffer. Bjärtrå lyftes ur havet under mesolitisk tid. Vattennivån var 250 m.ö.h. vid början av perioden och 80 m.ö.h. vid slutet av perioden. Under andra halvan av stenåldern (neolitisk tid 4000-1800 f. Kr.), pressades vattnet tillbaka från 80 m till 50 m.ö.h. I inlandet finns många boplatser av både permanent och tillfällig karaktär med verktyg av kvarts och skiffer och ben av älg, fisk och bäver. Längs kusten finns boplatser, också med verktyg av kvarts och skiffer, men med ben från vikaresäl och havsfisk. Antingen är det två olika grupper, en baserad på inlandsresurser och den andra på havsresurser eller så är det en enda grupp med ett säsongsmässigt utnyttjande av både inlandet och kusten. Stenåldersboplatser och lösfynd kring Kläpp vid Storsjön i Skogs socken indikerar platser för en mer eller mindre permanent bosättning. Bronsåldern i Nora, Skog och Bjärtrå. Under andra halvan av neolitisk tid och under övergången mellan stenåldern och bronsåldern finns det mycket som tyder på livliga kontakter söderut och österut (odling av vete och korn 2500-2000 f.Kr., verktyg av flinta och andra bergarter från söder resp. stenföremål från öster). Samtidigt sker en inre utveckling i Norrland. Teknologin ändras från att har varit baserad på kvarts och skiffer till att vara baserad på kvartsit. Fr.o.m. äldre bronsåldern har vi gravrösen i kustlandet tillsammans med brons- och stenföremål som tyder på sydliga kontakter. Östliga kontakter syns i form av keramik från Finland och pilspetsar av kvartsit med tvärbas vilka har sin motsvarighet i Ryssland. Under yngre bronsåldern finns det åter inslag av odling mellan 900 och 500 f. Kr. Om allt detta är ett resultat av inflyttning av människor eller ett mer generellt överförande av ideer, eller något mitt i mellan, är idag svårt att avgöra. Gravskicket i Norrland följer utveckligen i Sydskandinavien under bronsåldern. Uppförandet av dessa ofta monumentala rösen i Sydskandinavien, med sina rika gravgåvor tolkas vanligen som ett resultat av uppkomsten av ett klasssamhälle med hövdingarna i topp. Det finns minst 2300 kända rösen koncentrerade till ett milsbrett bälte utmed Norrlands kust. Ungefär 690 är kända enbart i Ångermanland. Rösen placerades ofta nära den dåtida kusten, uppe på kala flata bergshällar, väl synliga från havet. Jägarsamhällets ekonomi och sociala organisation var vid kusten delvis eller helt baserad på säljakt. Det är möjligt att havsresurserna under bronsåldern blev allt viktigare för olika grupper utmed kusten. För att hävda sina rättigheter till vissa jaktmarker började olika grupper att markera ut gränserna till sina respektive territorier med monumentala gravar över sina döda. Under äldre bronsåldern (1800 f.Kr. - 1100 f.Kr.) praktiseras skelettbegravning i mansånga kistor i rund- eller långrösen. Under yngre bronsåldern (1100-500 f. Kr.) praktiseras likbränning med begravning i runda rösen, stensättningar med stenfyllning och i skeppssättningar. Under järnåldern (500 f.Kr.-1050 e.Kr.) praktiseras både likbränning och skelettbegravningar i högar, rösen och stensättningar med jord- eller stenfyllning. Bronsålderns strandlinje var 50 - 30 m.ö.h. Järnåldern i Nora, Skog och Bjärtrå. Äldre järnåldern (500 f. Kr.-550 e. Kr.) Kännedom om periodens tidigaste skeden är knapp. Längs kusten finns gravrösen och stenfyllda stensättningar koncentrerade till mellan 15 och 20 m.ö.h. Kanske tyder detta på en fortsättning av bronsåldersekonomin baserad på havsjakt med en viss territoriell uppdelning. Vid början av vår tideräkning hittar man både i Medelpad och Ångermanland permanenta gårdar med gravar och husgrunder med en ekonomi baserad på odling och boskapsskötsel, och i en del fall med egen järn- och bronsframställning. Dessa gårdskomplex tolkas som mer eller mindre självständiga gårdar med en bofast jordbrukande befolkning som levde i ett klassanhälle där vissa män och kvinnor begravdes intill gården i gravhögar. Avståndet mellan dessa gårdar i Hälsingland är mellan 200 till 600 meter. Gårdskomplex av denna typ har hittintills daterats till tiden 100-600 e. Kr. I Ångermanland finns det mängder av gravar, en del med husgrundsterasser, och många lösfynd som kan dateras till denna tid. Vår kunskap om yngre järnåldern (550-1050 e. Kr.) är betydligt mer begränsad. Inga gårdskomplex är kända eller undersökta från denna tid i Norrland. Bland de få fynd som finns från denna tid och som visar att någon aktivitet förekom i landskapet är silver- och guldskatterna. Det finns tio silverskatter hittade i Ångermanland. Järnålderns strandlinje var 30 - 10 m.ö.h. Den yngre järnåldern kan indelas i ytterligare skeden: 550-800 e. Kr. Vendeltiden. Uppkallat efter båtgravfynden i Vendel församling i norra Uppland. Ett gravfält med tolv båtgravar och två kammargravar från 600-1000 e. Kr. 800-1050 e. Kr. Vikingatiden. -------------------------------- Mitt på linjen 20 meter ligger mitt föräldrahem. 20 meter över havet markerar en gräns mitt i äldre järnåldern runt år 0. Kanske kom några jägare in till stranden för att laga till en måltid. Finns det kvar rester av denna måltid i det som nu är ett potatisland? Tanken är hissnande.  Till hembygd

Gålsjö   Gålsjö - byn som blev över Står man uppe på Folkjabergets topp och blickar ned mot dess fot ser man byns tre gårdar uppklängda efter skogssluttningen. Och följer man från Grubbe den slingrande skogsväg tills den tar slut så kommer man fram till samma by - byn som dog och nu tjänar som semesterparadis för ett lyckligt fåtal. Gålsjö heter byn, som uppkallats efter sjön med samma namn. Vackrare läge får man leta efter. Gålsjö i Noraström, som ej får förväxlad med Gålsjö i Styrnäs, är en gammal by - exakt hur gammal vet man inte. Skomakaren Per "Pelle" Höglund var uppväxt i byn, han har berättat att åtminstone tre generationer av hans släkt haft sin hemvist i Gålsjö. Med säkerhet är bebyggelsen ännu äldre. Man vet att byn rymt en hel del småhus och fäbodar, som nu är borta. Kvar är tre mangårdsbyggnader och några tillhörande åbyggnader. All bebyggelse i övrigt har skattat åt förgängelsen. 1957 blev det kallt och öde. Den siste, som lämnade byn, var Harry Källman med familj, som flyttade till Lugnviksstrand. Dessförinnan hade också "Pelle" Höglund själv med sin mamma flyttat därifrån i likhet med byns tredje fastighetsägare Otto Norman med familj. Harry Källman, Otto Norman och "Pelle" Höglund är numera alla avlidna. Jorden kring den idylliska sjön är ganska bördig men var inte av den storleksordningen att den försörjde byns jordbrukare. Dessa var därför tvingade att ha annat arbete vid sidan om. Såväl Höglund som Källman arbetade vid Svanö fabriken under den tid de bodde i Gålsjö. Det var många kilometer de hade att färdas per dag men de klagade aldrig. Visste inte av något annat och trivdes gott däruppe i skogen. Cykel var det naturliga fortskaffningsmedlet. Nere vid Ångermanälven blev det roddbåt över älven till Svanöfabriken. När nysnön låg meterdjup tillgrepps apostlahästarna. Min morbror Harry åkte också skidor under vinterhalvåret. Mot slutet av vistelsen i Gålsjö körde Höglund jeep. "Pelle" Höglund drabbades av polio 1953 och blev rullstolsbunden. Han tvingades lämna Gålsjö och efter en del års rehabilitering lärde han sig till skomakare hos Ville Wikner på Klockestrand. Därefter öppnade han en egen skomakerirörelse på Klockestrand. "Pelle" avled år 2001. Harry Källmans fasighet i Gålsjö finns kvar inom familjen. Våra förfäder hade ett utpräglat sinne för naturens skönhet. De valde ut ställen för bebyggelsen omsorgsfullt. Med svett och möda röjde de mark för åkrar och gärden. De förlade dem gärna i närheten av en idyllisk insjö, kantad i fjärran av böljande åsar. Vackert att vila ögonen på när dagens sysslor var undanstökade. Föga anade de då att den uppbrutna marken skulle läggas fäfot redan om några generationer. De visste ingenting om tjugonde seklets flykt från landsbygden. "Källmans" i Gålsjö I gamla handlingar kan man finna två olika benämningar på torpet: Per Nils' torpet och Fagerå. År 1904 utfördes en avsöndring av området. Johan Nordlander och hans hustru Cajsa-Lisa Jönsdotter stod som ägare av torpet. Efter Nordlander blev Jon Zakris, August Norman ägare. Han var gift med Petrea Bodin från Skullersta (syster till Hanna Andersson i Nyland). Petrea avled år 1918 i Spanska sjukan. Hon efterlämnade maken August och sönerna Hjalmar, Per och Johan. Efter Petreas död blev Anna-Märta Nordlander från Klockestrand ("Spött-Olles" syster) hushållerska åt August Norman. Hon bodde under hela 1920-talet i Gålsjö. Hur gick det sedan för pojkarna efter faders död? Hjalmar växte upp hos morfar och mormor i Skullersta. Per blev fosterson hos Otto Norman och Johan hos byggmästare Norberg i Klockestrand. Efter August Normans död levde Anna-Märta i ett samboförhållande med "redaktören" Gustav Adolf Olsson. År 1915 uppförde August Norman det nuvarande huset. År 1930 köptes torpet av Hilma och Fritjof Källman. Där fick barnen Lilly, min mor Ingrid, Eivor, Elsy, Anna, Harry, Algot, Allan och Veit hjälpa till. I Gålsjö bodde familjen under några år. Fritjof och Hilma hade också ett torpställe på Lugnviksstrand. Under slutet av 1930-talet uppförde Fritjof ett större hus på Lugnviksstrand, där familjen kom att bo. Omkring 1940 bodde Valle Johansson, "Ryss-Valle", i Gålsjö. Under "snövintern" 1941/42 bodde min farbror Valter Söderlund och hans hustru Gunda i Gålsjö. År 1943 inköpte makarna Signhild och Harry Källman torpet i Gålsjö och bodde där under många år, för att därefter bosätta sig på "Cuba", Lugnviksstrand i f.d. Sandins hus. Långt tillbaka i tiden stod detta hus i Gålsjö intill Otto Normans gamla bagarstuga. År 1989 övertog dottern Inger Holmberg med maken Ove fastigheten och bodde i Gålsjö under ett antal år. När Ingers föräldrar avled övertog familjen Holmberg fastigheten på Lugnviksstrand (Cuba). Torpstället i Gålsjö har Inger och Ove kvar. "Höglunds" i Gålsjö År 1875 köpte Nils Höglund torpet av Nils Henrik Böhlin i Grubbe. Med all sannorlikhet var det fäbodmark. Fäbodstugan stod till höger om backkrönet i den s.k. Höglundska backen. År 1905 uppförde Nils Höglund en ny gård, som revs omkring 1940. Intill den gården låg ännu ett hus den s.k. "Farmors stuga". Det huset hade tidigare stått på Hohls fäbodvall och fungerade då som kokhus. Nils Höglund gifte sig år 1875 med Johanna Wedin. Tillsammans fick de åtta barn: Lydia, Fredrik, Selma, Sigurd, Knut, Alma, Tekla och Hjalmar. År 1916 gifte sig Fredrik med Märta Nordlander från Nordingrå. I deras äktenskap föddes fyra barn: Nils-Erik (död 1944), Per (död 2001), Karl-Ivar och Märta. Nils-Erik var en känd och duktig musiker. Han spelade saxofon, fiol och gitarr i bl.a. Karl Grönstedts orkester. Under åren 1938-39 uppfördes det nuvarande huset. Ladugården uppfördes till större delen av virke från kravallstaketet på Sandö (1907). Uppe på logen kunde man se spetsarna på bräderna. Ladugården eldhärjades genom oförsiktighet av fiskare. År 1952 avled Fredrik Höglund. Den sist boende var Karl-Ivar med fanilj. Omkring 1954 flyttade familjen till Klockestrand för att därefter flytta till Kramfors. De nuvarande ägarna av torpet är syskonen Märta och Karl-Ivar. "Normans" i Gålsjö På 1800-talet växte bondesonen Per upp i Klocke. Hans far hette Jon Jonsson. Alla bröderna tog olika efternamn. Per tog namnet Norman. Utav sin far fick Per den del utav d.sk. Hässjedalen för uppodling. Dikning och brytning påbörjades, men snart upptäckte Per att platsen inte var så lämplig för odling. Området drabbades ofta av frost. Nu vände Per blickarna till en fäbodvall i Gålsjö. Han köpte stället och flyttade dit med fru och barn. Deras första bostad blev det befintliga huset-fäbodstugan. Per Norman var gift med Märta Kajsa. I deras äktenskap föddes: Petter, August, Amanda, Otto, Maria och Kristina. Han uppförde ett nytt boningshus, som revs 1937 i samband med det nya husets uppförande. Sonen Otto gifte sig med Ulla Edlund från Nordingrå. I deras äktenskap föddes sonen Runar, numera bosatt i Stockholm. År 1950 flyttade Ulla och Otto till Örnsköldsvik. Otto avled år 1956. År 1950 sålde Otto Norman sitt lantbruk till en sågverksägare i Örnsköldsvik. I novenber anordnade den ny ägaren offentlig auktion. Efter något år köpte Per Höglund fastigheten. P.g.a. sjukdom, polio, år 1953 blev Per tvingad att flytta från Gålsjö. Han flyttade till Klockestrand och blev med tiden skomakare i Klockestrand. Den nuvarande ägaren av det Normanska jordbruket är en brorsdotter med man. Lennart Bylund berättar om "Lindbergs" i Gålsjö. I början av 1940-talet fick min mor Helga besök av två f.d. Gålsjöbor: Maria och August Lindberg. Jag minns att min mor bjöd dem på kaffe, grädde och hallon. Efter kaffepausen tog vi en promenad till Gålsjö. Maria, som var född i Gålsjö, ville gärna göra ett sista besök på sin födelseplats, som låg till vänster om "bäckbron". Ortborna kallar platsen för "Vallen" (fäbod tillhörande Petter Nordins hemman?). Maria var vid besöket över 80 år gammal. Efter en halvtimmes gång var vi framme vid målet. Med stor hänförelse visade hon oss platsen där hennes barndomshem en gång legat. Fortfarande efter många decennier kunde hon visa var hennes mammas kryddland låg. Det var nostalgi på hög nivå. Så här berättar Maria från Härnösand: "Här bodde min far och mor och här föddes jag och växte upp bland mina syskon. Av någon anledning fick vi inte bo kvar på Vallen. Far var tvungen att flytta stugan och ladugården till ett område intill Gålsjön. Min far blev änkeman, men efter några år gifte han om sig med en ny kvinna, som i ett tidigare förhållande hade sonen August". (August emigrerade till USA, där han utbildade sig till baptistpastor. På gamla dar flyttade han tillbaka till Sverige och bosatte sig i Klockestrand, Sionkapellet). Maria fortsatte att berätta: "Efter ett antal år dog min far. Hans fru, min fostermor, blev uppmanad av den nye ägaren att flytta. Återigen fick vi riva gården, och vi flyttade till Grubbe". Huset uppsattes vid nerfarten till Nils Nybergs (sedemera Alfrid Nybergs) fastighet". Efter änkan Lindbergs död sålde arvingarna huset till Nora socken. Gården revs än en gång och blev nu flyttad till Klockestrand, där den blev uppförd mellan f.d. Erik Estmans och Petter Normans fastigheter. I folkmun kallades fastigheten för "fattiggår'n". Gården är numera riven. "Lindbergs i Gålsjö" tillhör f.d. Fredrik Höglunds jordbruksfastighet. Till höger om bäckbron låg "Åsbäcks i Gålsjö". Åsbäcks tillhör f.d. Otto Normans jordbryksfastighet. Vem Åsbäck var är helt obekant. Antalet invånare i Gålsjö år 1938. Normans 4 stycken Höglunds 6 stycken Källmans 11 stycken Källa: Klockesonen Lennart Bylund, Sofiero,Grubbe - Gävle: Sandöverken i gamla kort, en historia i text och bild. Gålsjö, kortfattad historik. (Med tillstånd av författaren) Artikel i Tidningen Nya Norrland. Ådalsskivan: Födda-Vigda-Döda i Ådalen, Svar Riksarkivet.    Till hembygd

  

Julklappslandet En liten berättelse från förr. Mitt Klockestrand ett julklappsland   Till flydda tider återgår min tanke än så gärna! Från trumpeternas skrik på Storgatan i Sundsvall på söndagskvällen vandrade jag tillbaka i minnet till lugna gatan i Klockestrand, också ett julskyltningscentrum på sin och min tid där hemma. Jag brukar skämta ibland med att kalla mitt lilla Klockestrand en centralort i Ådalen. Åtminstone vid julskyltningsdags var det inga överord. Här kom folk från Klocke, Grubbe, Skullersta och övriga Norabygden för att trängas och trivas på den kilometer som rymde drygt tiotalet butiker och där alla affärsinnehavare jobbat hela natten för att locka kunder till sina butiker. Inte förrän det blev mörkt på dagen D drogs förlåten åt sidan. Då hade vi barn och ungdomar försökt kika i springorna för att få en förstatitt på grannlåten. Nygrens hade allt för jordbrukarna. Följ med på en promenad i julskyltningslandet Klockestrand. Centrum utgjordes då av Konsum och Nygrens. Hos Konsum handlade de flesta på orten, trogna socialdemokrater, men bönderna från Nora fastgjorde sina hästar vid Nygrens, välsorterad butik med jordbruksredskap som specialitet. Fryntlige gubben J B Nygren och hans son Sören hade en lika trofast kundkrets som Konsum. Nygrens gjorde verkligen skäl för namnet Diversehandel. Mellan de två affärerna var avståndet mindre än ett stenkast. 300 meter närmare Sandöbrons norra fäste låg Lidströms färghandel, den färgstarkaste affären för oss barn. Där fanns också leksaker och något av presentaffär. Traktens damner behövde inte åka till Kramfors och Härnösand för att ekipera sig. Det fanns tre modeaffärer nära intill varandra. Tora Ramström hade specialiserat sig på hattar och Kajsa Wedin i målare Lidströms verkstad saluförde vad jag minns mest klänningar. På senare år öppnade Märta Estman en modebutik i skräddare Sundins fastihet. Mittemot låg Oskar Lindgrens kiosk och Ingeman Holmlunds fotoaffär i målare Öbergs hus. Alla julskyltade. Anna-Britta Ramströmd kafé var alltid fullsatt den här kvällen. Davida Kiörnings bakelser hade alltid en strykande åtgång. Nyhléns hade alltid grishuvud. Nyhléns charkuteributik hade alltid ett grishuvud med ett äpple i munnen. Kring det var smörgåsmat uppdukat så frestande att man nästan kände smaken i munnen. Några hundra meter längre norrut låg Haléns Diverse och Konsum, Lugnviksstrand. När kilometern på fastlandet avverkats drog sig många över till Haléns huvudbutik och Konsum på Sandö. Jag minns vad jag längtade som barn efter den här dagen. Flickorna från Nora kom oftast ner till älven på spark och då gällde det att erövra en plats på medarna. Kanske var det mest för att lägga en arm om ryggen på den sköna. Att lägga en arm om livet på det lilla livet var inte att tänka på för oss kavaljerer! Ströget 29 November 1994 signerat Lennart "Lej" Jansson alias "Flanör". Till hembygd