Hembygden

Huvudsida    Hembygden

 

Det lilafärjade landet är en upplevelse och en hissnande känsla. Jag far in i det lilafärjade landet. Ett landskap av svartnande silhuetter med vattnens blänk som oförmodade ljusningar i tillvaron eller vassa sylar av klarhet. Havet av bergryggar rullar i vågor mot en mer ogripbar än skrämmande oändlighet. En sensommarkväll högt ovanför Sandöbron på älvens norra sida räknar jag lagren av åsar och berg bortom varann. Solen går ner bakom en molnbank över älven. Längst bort orange-svarta berg, sedan nyanser av tunnblå,djupblå, grönblå, mörkblå. Ljusgrön lövskog på närmare håll och en svart granskogskant. Den dovt skimrande fjärden. Tillsammans får skiftningarna en lilafärgad överton. Fullständigt stilla. Ljuset på andar sidan tänds och står hårda i svärta. Söderut en klarare himmel. Mot Nora och Nyadal sjunker mörkret tjockt, lurigt. Det finns klara dagar med hissnande djup i landskapet, då jag ser det högt uppifrån. Ibland uppstår egendomliga kontraster mellan djup och platthet. Skogskanterna nära står som klippta i svart papper eller liknar enkla, gammaldags teaterkulisser medan lagren av bergsryggar öppnar ett gap i ögat mot nästan bottenlösa djup. Det finns ljusa stilla kvällar,då bergens och skogens skuggor driver sitt spel i det blänkande vattnet. Då älven liksomflyter i luften av blånande skimmer. Andra kvällar är ljuset annorlunda. Dessa violetta kvällar. Det mättade, varmt rödaktiga lila och det tunnare, svårgripbarare violetta är framför allt under sommarhalvåret landskapets grundton. Fråga mig inte hur den uppstår. Sin färg får Ådalen av de många höga bergen, där granarnas grönska infärgas av återspeglingarna från älvens vatten och färgar det tillbaka,prövar jag att beskriva det. Förklaringen känns torftig. Egentligen är det målarnas sak att förklara.Där finns det också, hos Helmer Osslund som aldrig tröttnade att måla dessa skogar och vatten, i Ludvig Nordströms akvareller och hos andra målare av skilda kynnen. Färgen finns även i landskapets blomma, styvmorsviolen. Vad är det som skapar känslan för ett landskap? Och vilka känslor odlar landskapet i oss? Det vi upplevt som barn påverkar och bestämmer säkert vilka verkligheter och symbolvärden vi senare kan fästa oss vid, även i främmande länder och landskap Hit till Ådalens hjärta och det lilafärgade landet återvänder jag gärna. Källa: "Mitt Ådalen" (1978) Ådalsförfattaren Mauritz Edström

 

 

Mangelbräden har gamla anor Se bild på Mangeldon bräde och andra föremål.

Mangelbräden Med mangelbräde och kavel vårdades hemmets textilier. Efter tvätt och torkning följde stänkning med vatten för att underlätta mangling eller strykning. Raka stycken som lakan, dukar och servetter manglades, men först skulle de sträckas och vikas på längden. Den äldre typen av mangeldon bestod av en kaveloch ett mangelbräde. Den lätt fuktade linneduken veks och lindades på kaveln som sedan rullades mot ett plant underlag med hjälp av mangelbrädet. Redskapen var lätta men själva arbetet var tungt. För att få ett bra resultat måste brädet tryckas hårt mot kaveln. Mangeldon som bräde och kavel har gamla anor. De var i bruk redan på 1500-talet och användes ända in på 1900-talet. Idén kom närmast från Tyskland och anammades först av herrskapsfolk och spreds så småningom nedåt i samhällsklasserna. Mangelbrädanoch den runda kaveln var föregångare till den stora stenmangeln och till den senare elmangeln. Mangelbräden tillhör en grupp föremål som i stort antal bevarats i museisamlingar. Sannolikt beror det på att de vanligen är mycket vackert dekorerade, ofta försedda med årtal, initialer och inristad text av olika slag. Eftersom merparten har tillverkats och givits bort som friar- eller fästmögåvor har stor möda lagts ner på utsmyckningen. Mangelbrädet har därför varit ett kärt föremål som ägare och efterkommande generationer satt stort värde på och bevarat under lång tid. På museerna har brädets rika mönsterskatt värderats högt som folkkonst. Virvelhjul, rosetter, stjärnor, hjärtan, blommor och olika geometriska mönster är särskilt vanliga och har utförts med oändlig variationsrikedom. Dekoren visar också prov på olika tekniker, som ristningar, udd-, nagel- och karvsnitt.

 

Bjärtrå nya kyrka

Den nya kyrkans tillkomst

I början av 1800 talet vållade den snabba befolkningsutvecklingen stora bekymmer.
Den 5 oktober år 1808 höll biskopen, en av de arton i Svenska akademien m. m.,
doktor Carl Gustaf Nordin ekonomisk visitation i Bjärtrå församling. Då påmindes om,
att redan den 14 september 1806 vid visitation i moderförsamlingen Nora en
överenskommelse träffats om, att efter ett år, påbörja den nya kyrkobyggnaden.

Talesmännen från Bjärtrå verkar dock ha framhållit, att kyrkan i Nässom på grund
av sin bredd av 17 alnar lämpligen borde förlängas med ett valv åt väster samt där
förses med torn. Vidare anhöll de, att det vid nämnda visitation i Nora beslutade
kyrkobygget skulle, så länge kriget pågick, få anstå. Biskopen beslöt för sin del
att förena sig med församlingen i fråga om dessa båda önskemål.

Nästa gång, kyrkobygget enligt protokollet kom till diskussion, var själva
midsommardagen 1816 på sockenstämma i närvaro av biskopen doktor
E. Abr. Almqvist. Här konstaterades det, att början till kyrkobygget fortfarande
blott var ett önskemål, samt att inte bara krig utan också missväxt i särskilt hög
grad betungat allmogen. Dock beslöt man nu att en betalning för de tre sista
åren skulle göras med 8 skilling per seland till fond för kyrkbygget samt att förut
beslutat belopp 2 skilling 8 runstycken i bank årligen per seland hädanefter skulle
infordras genom kyrkvärdarnas försorg till dess byggnaden var fullbordad.

Vidare beslöt man anmoda byggmästaren Simon Geting att komma och säga
sin mening om platsen för kyrkobygget. Enligt sockenstämmans allmänna
åsikt skulle platsen lämpligast bliva:
"det mitt i socknen upphöjda ställe som ligger bredvid Landsvägen på västra
sidan uppå Inholm prestebords ägor vid Wester Strinne bys rå, der efter allt
utseende är attförmoda fast och rymlig grund. Vid samma tillfälle skulle också
Välbemälde Byggmästare vidtalas att ut se och utstaka en plats till Begrafning
även som samma Herre skulle anmodas om gunstigt utlåtande över
gamla kyrkans förmenta påbyggnad."

I skrivelse den 15 juli 1817 ger byggmästare Geting sitt förord för nybyggnad i
Inholm. Han finner, att den gamla kyrkan måste med tanke på utvidgning inte
bara förlängas utan också utökas på bredden. Dessutom var kyrkplatsen i Nässom
för liten och genom den täta bebyggelsen särskilt utsatt för eldfara.

Först femton år därefter tages frågan upp med allvar på nytt enligt:
Protokoll hållet i Bjerträ Sockenstuga den 16 december 1832
§1
S.D. efter en stund överläggning blev med allmänt bifall beslutit, att Nya kyrkan
skulle till storlek och utseende bliva lika med Gudmundrå kyrka.
§2
Kyrkobyggmästaren Herr Lars David Geting skulle anmodas upprätta
Förslag och Ritning till den blivande kyrkan.
Tid och ort ut supra
In fidem
P Brandell.

På sockenstämma den 20 oktober 1839 hade man bl. a. uttalat sig för att
Sandö glasbruk eller dess rättsinnehavare borde deltaga i kyrkobygget,
eftersom det för brukets räkning vid prästval röstades för ett mantal, vidare
för att redskap och verktyg skulle övertagas efter en i Resele fullbordad
kyrkobyggnad, om de var tjänliga för det blivande arbetet o.s.v.

Tillblivelsen

1840:
arbetet påbörjas

1841:
stensprängning och grundgrävning

1844:
gamla kyrkan rivs

1844:
altartavla och ljuskronor

1845:
begravnings
platsen

1847:
kyrkan invigs

1870:
orgel

Gåvor vid invigningen

Lång var förberedelsens tid men äntligen påbörjades arbetet så smått
hösten 1840, sedan Kungl. Majt. i nåd bifallit och gillat kyrkobyggnaden.
Man ordnade med röjning på den nya kyrkoplatsen. Släggor och andra
verktyg lånades från Gålsjö bruk. Genom landshövdingen anhölls underdånigst
hos Kungl. Majt. om nådig befrielse för församlingens 12 båtsmän från
nästkommande inkallelse i Kungl. Majt:s och Kronans tjänst, så att båtsmännen
blev i tillfälle att deltaga i det stora arbetet. Under uppsikt av kyrkvärden
Eric Johansson sammankallades 15 man om dagen för röjning och rothuggning.
Uteblev någon från något dagsverke, skulle han böta en riksdaler banko.
Efter röjningen vidtog stensprängning.

Som lagen den tiden föreskrev arbete vid kyrkobyggen efter marklag, beslöt
sockenstämman, att Sandö glasbruk beräknades till nio hushåll samt att stiftets
biskop såsom innehavare av Inholms prästbord skulle efter sin skatt deltaga
enligt lag. Till materialskrivare utsågs hemmansägaren Maurits Sahlén i Köja.
Som sådan var han satt att anskaffa och utskriva allt erforderligt till ifrågavarande
tilltänkta byggnad, så väl i virke som gångled för arbetets fortgång m.m.
Byggmästare blev L. D. Geting från Söbbersta, Bothe socken. Kyrkobygget
gjordes efter ritningar av den då ofta anlitade arkitekten S. Enander.
Byggnadskommittén utgjordes av nämndemannen R. Boman i Lugnvik
kyrkvärden Eric Johansson i Strinne samt hemmansägarna Måns Månsson
i Fröstland och Nils Nilsson i Kungsården

I augusti månad år 1841 återupptogs det omfattande arbetet med stensprängning
och grundgrävning. Synbarligen vållade kyrkobyggmästarens kosthåll extra
bekymmer, när det förklarades, att han skulle kosthållas I dygn ä varje rök,
varmed början skulle ske i Allsta. Att man fann denna procedur betungande,
framgår av att en del Öster Strinnebor uttalade önskemål om att kosthållet skulle
beräknas efter skatt i stället för efter rök. Slutligen löstes frågan på så sätt,
att enskilda personer åtog sig byggmästarens och hans medhjälpares kosthäll
mot en viss avgift per person och dag, varierande mellan 20 och 32 skilling banko.

Eftersom på ritningen tornet blivit felplacerat (d.v.s. på östra delen av kyrkobyggnaden),
beslöt man att det skulle få sin plats på dess västra och sakristian på dess östra del.

Förutom torpare och inhysesfolk skulle även förutvarande bönder deltaga i arbetet.
Pehr Ersson i Stafre verkar ha varit en storbonde, eftersom han var innehavare
av icke mindre än fyra hemmansrökar i socknen, och därför anmodades han att,
så länge arbetet fortgick, varje dag infinna sig på dagsverke.

Lämplig skog för bygget saknades vid denna tid inom socknen, varför
sockenstämman den 2 januari 1852 beslöt att hos konungens befallningshavande
göra en ödmjuk framställning om att få hugga bjälkskog ä kronans allmänning
närheten av Boteå sockens skatteskogar, under namn av Grytmurhöjden eller på
annan därvid belägen skogstrakt. Bjälkar om 12 tum i fyrkant och med en längd
av 12 till och med 23 alnar samt till ett antal av 142 stycken erfordrades och blev
genom länsman Undén utsynade på kronoallmänningen försommaren 1842.

Den 15 oktober 1842 beslöts, att var och en skulle efter skatt leverera takspån,
som skulle ha en längd av en aln. Samtidigt önskade man en förlängning av
byggnadstiden vilket kyrkvärdarna skulle utverka hos byggmästaren. I samma
månad antogs till kyrkosnickare Nils Gerdin från Jämtland, vid tillfället bosatt
i Nässom, samt bestämdes att, eftersom sten saknades till fortsatt arbete,
sju lass sten skulle levereras å varje seland förutom den sten som möjligen
kunde fås från gamla kyrkan.

I mitten av mars 1844 påbörjades rivningen av den gamla kyrkan i Nässom.
Detta var en åtgärd som senare generationer livligt har beklagat. Inom parentes
kan nämnas, att kyrkoruinen åren 1931 - 33 frilades och konserverades genom
Bjärtrå Hembygdsförenings försorg. Lilla klockan flyttades samtidigt till nya
kyrkplatsen. Till provisorisk gudstjänstlokal inreddes materialboden, som försågs
med fönster och dit även en del av kyrkan inventarier överflyttades. Den stora
kyrkklockan förblev tills vidare i klockstapeln i Nässom. Antalet skattdragare
i socknen beräknades vid denna tid till något över etthundra stycken. Arbetet med
kyrkbygget kunde blott ske under de tider av året, då även jordbruket måste skötas.
Dessutom gjorde såväl båtsmän som torpare svårigheter när det gällde att fylla
den ålagda arbetsplikten vid bygget, och därför måste sockenmännen ges särskild
uppskattning för att de trots allt höll ut.

Även andra svårigheter hade man att brottas med, vilket protokollet av den
18 augusti 1844 utvisar. Där stipulerades att byggmästaren Geting och
kyrkvärdarna ägde att bland de arbetande manskapet tillsätta en pålitligt person
som fiskal, vilken skulle ha uppsikt över och anklaga den person som befanns
sälja brännvin i stallarna vid kyrkan. I samma protokoll påtalas viss försummelse
vid leverans av material till bygget.

Frågan om anskaffande av altartavla och ljuskronor till kyrkan blev hösten
1844 aktuell, varför det uppdrogs åt kyrkvärden och riksdagsmannen M. Sahlen
att vidtala en skicklig målare och att under Stockholmsvistelsen inköpa två större
kronor av glas för kyrkorummet samt en mindre krona för sakristian. Vidare
uppdrogs åt samme man att ensam vid vilken domstol som helst och till dess
saken vore avgjord bevaka Bjärtrå sockenmäns fordran gentemot herrar
Sandö glasbruks ägare.

Sommaren 1845 kom inskriptionen ovanför kyrkdörren på tal. Den skulle
förfärdigas antingen av huggen sten eller av tackjärn, sedan vice pastor
Erik Augustin rådgjort i saken med biskop Franzén. Kyrkosnickare Gerdin
åtager sig samma år att snickra den nya predikstolen och formen skulle tagas
av den i Gudmundrå kyrka befintliga predikstolen. Förgyllningsarbetena och
målningen i kyrkan planerades till våren 1846 och utfördes av målarmästaren
Olof Hofrén från Söderhamn som också målade altartavlan åren 1846 - 1848.

Den 16 november 1845 invigdes begravningsplatsen vid nya kyrkan.
I juli 1846 uttalade sockenstämman sin önskan att prosten Eric Edling
i Njurunda skulle förrätta invigningen av kyrkan eftersom han varit
komminister i Bjärtrå 1809 - 30.

Kyrkvärden Sahlén ombads att underrätta Herr Prosten Edling om
sockenmännens önskan:
"då nit och besvär bidrog till erhållande av Kunglig stadfästelse på ny
kyrkobyggnad härstädes vilken Gudi lov är lyckligen redan slutad och
kyrkan borde vad dess inredning angår i sommar bliva färdig till invigning samt
med ospard möda sökte befrämja den då varande lilla kyrkokassansförökning
vilken under hans tid och sedermera stigit till det kapital som för ändamålet
fordrades, så önskade sockenmännen att i händelse att H. H. doctorn och
Biskopen vore av sjuk - lighet hindrad att själv hitresa för att inviga vår
nya kyrkan välbemälde Herr Prost kunde erhålla högstdensammes tillstånd
till nämnda förrättning."

Den 13 september 1846 beslöts att med hänsyn till vad som ännu återstod,
i skärning och förgyllning invigningen av kyrkan skulle uppskjutas till
sommaren 1847.

På sockenstämman den I augusti 1847 hade sockenmännen grundad anledning
att tro att kyrkans inre prydnad skulle vara färdig i slutet av månaden varför man
beslöt att genom församlingen komminist Johan Åkerberg anhålla hos Biskop Franzén
att få sitt nya tempel Herranom till ära invigt söndagen den 5 instundande September.
Vidare anslogs till materiell förplägnad i samband med invigningen 200 riksdaler
banko vilket belopp skulle insamlas genom en utdebitering per rök. Som gäster
utom de medverkande prästerna inbjöds till kaplansgården kyrkobyggmästare
Geting med fru och målarmästare Hofrén med sin gesäll.
Högtiden annonserades i Härnösands Posten. Då stiftsledningen ej kunde
biträda förslaget att prosten Edling skulle förrätta kyrkoinvigningen lämnades
detta uppdrag åt vice kontraktsprosten, kyrkoherden i Nordingrå,
Jonas Nordberg. Sångare från Torsäker, Ytterlännäs och Boteå
medverkade vid invigningen.

Samtidigt den 9 januari 1848 bestämdes det att kollekter upptagna genom
håvgång ej längre fick uppsamlas under predikan vilket visat sig vara störande
utan under gradualpsalmen. Under de första åren kyrkan var i bruk vållade
bänkindelningen en del stridigheter. Man kunde inte alltid ena sig om de bästa
platserna. Trots det vemodiga över denna strid som sådan kan vi sena tiders
barn inte annat än beundra ivern i att få en fördelaktig plats i Herrens hus.

Först år 1869, på allmänna kyrkostämmor i maj och oktober, beslöt församlingen
att anskaffa en orgel till kyrkan. Detta orgelverk, som räknade 11 stämmor, skulle
draga en kostnad av 3800 Riksdaler. Orgelverket levererades av orgelbyggaren och
direktören J. G. Ek från Torp. Församlingen fattade detta beslut efter stor tvekan.
Man oroade sig inte bara över den stora engångskostnader utan även över den
samtidigt åtagna förpliktelsen att avlöna organist. Orgelverket kom likväl till
stånd år 1870 och härmed kan Bjärtrå kyrka anses vara i färdigt skick.

Till kyrkans äldsta inventarium hör den större kyrkklockan av år 1506, troligen
den äldsta i stiftet, med latinsk inskrift som i översättning lyder:
"I Herrens år 1506 fullbordades detta arbetet till vår heliga jungfru Marias ära"
Den lilla klockan i tornet är från 1750. Församlingen äger även en altartavla ifrån
den gamla kyrkan. Efter restaurering hänger den nu på den norra väggen i kyrkan,
samt en ljuskrona i malm, gåva av befallningmannen Petter Stiernman och hans
hustru år 1711.

Som gåvor till kyrkan mottogs vid och strax efter invigningen följande gåvor:
* Större ljuskrona i glas och brons av hemmansägarna Per Månsson i Öd
   Daniel Nordlander i Norrland, Johan Jönsson i Locknö och Nils Bergström i Berg
* En ljuskrona i glas och brons av kyrkvärden och förre riksdagsmannen
   Maurits Sahlén i Köja och Pehr Sylvin i Nässom vilken senare även givit kyrkan
    en ny mässkjorta
* Två nya nummertavlor av bönderna Eric Månsson i Öster Strinne och
   John Nilsson i Lugnvik
* En ljuskrona i glas och brons av kyrkvärden Olof Olofsson i Nässom
* En ljuskrona i glas och brons av skärgårdsstyrmannen Johan Nordlund i Bålsjö
* Två lystrar av glas och brons av hemmansågaren Daniel Påhlsson i Köja.

Det förpliktande arvet

Kyrkans 50 års jubileum firades den 5 september år 1897. Av kyrkorådets
protokoll från den 16 september samma år framgår att man utan att spara vare
sig på krafter eller penningmedel vidtagit omfattande åtgärder för att på ett
värdigt sätt högtidlighålla halvsekelsminnet.

Årtalen 1907, 1926, 1944-45 och 1990-1991 är viktiga i Bjärtrå kyrkas historia
så till vida att mer eller mindre genomgripande reparationer företogs.

År 1907 borttogs väggen mellan det egentliga kyrkorummet och sakristian som
då fanns där altarpartiet nu är. Två utbyggnader på kyrkans norra sida kom till.
Den ena blev sakristia och den andra värmecentral. Om restaurationens omfattning
för övrigt kan man bilda sig en uppfattning genom de större arbeten som
genomfördes. Det lades nytt yttertak av järnplåt, en ny altarprydnad förfärdigades,
nytt uppvärmningssystem, nytt golv lades in, en ny orgel med 16 stämmor, tornur,
brotrappor av sten, nya ljuskronor, lampetter m. m. Allt till en kostnad av
cirka 25000 kronor och den 1 december 1907 skedde återinvigningen.

År 1926 monterades åter ett nytt värmesystem in och kyrkans innerväggar och tak
befriades från beläggningar.

Åren 1944-45 blev restaureringen av kyrkan genomgripande och företogs i
arbetslösthetsnämndens regi, då kyrkoförsamlingen själv är 1942 fick avslag på
sin ansökan om statsbidrag. Det blev en restaurering från grunden till övre
tornrummet. Arbeten med kyrkan, gravkapellet, bisättningsrummet, gamla
kyrkogården samt terassmuren till denna gav 3622 dagsverken åt den då av
arbetslöshet hårt tryckta församlingen. Att kyrkan har djupa rötter i befolkningens
hjärta framgick tydligt av det stora intresse som framkom under arbetes gång.
Alla var intresserade och personer som sällan eller aldrig satte sin fot i kyrkan
lämnade frikostiga bidrag till kyrkans förskönande.

Kyrkan återinvigdes av Biskop Torsten Bohlin den 15 april 1945. En kantat
uppfördes i samband med återinvigningen med text av komminister Östman
och musik skriven av kantor Markström.

Vid högtiden överlämnades följande gåvor:
* en större vinkanna av äkta drivet silver från diakonikretsen
* en ny möbel till sakristian av församlingskedjan
* en bägare och pokal av äkta silver för altaret givet av enskilda personer
* ett stort penningbelopp av ett flertal givare skänktes till anskaffande av
   en ny altartavla eller till renovering av den gamla m.m.

Efter den 15 april 1945 har följande värdefullare kyrkoinventarier tillkommit:
* ett dopaltare med två ljusgtakar av silver samt altarduk och antependium
   till detsamma givna av kyrkvärden John Björner med fru och av komminister
   Per Wagndal med fru.
* ett vitt antependium skänkt av Bjärtrå Lottakår
* en vit altarduk av linne med knypplade spets, skänkt av S.L.K.F:s Bjärtråavdelning
* en altarringsbeklädnad gåva av prostinnan Marta Lindelöf och ett grönt
   antependium gåva av Bjärtrå Rödakorsavdelning
* en grön mässkrud med tillbehör givna av fru Tilda Fröberg
* kopparbeklädnad av sakristians ytterdörr bekostad av Kungsgården Marieberg AB
* kontant gåva kr 5000 av Björkå AB i samband med dess 75 års jubileum.

Källa: Bjärtrå kyrkas historia-Ådalsbygdens pastorat

 

Körnings på "Stranna"

Ett välkänt begrepp var "Körnings", "Körnings kiosk" och "Davidas".
Där hämtade jag min mors prenumeration på Hemmets Veckotidning
när jag gick hem från skolan. Och där köpte jag de små Vilda Western
tidskrifter som fanns på den tiden jag växte upp. Det fanns ett flertal
olika t.ex Tom Mix. Texas Rangers. Till kioskrörelsen hörde ett bageri.
Där bakades världens godaste bröd. Kiosken låg granne med
Folkskolan på Klockestrand, och låg vid gamla E 3:s uppfart till
Klockestrandsbron.

 

Under åren 1935-1979 bedrev Davida Körning kiosk- och bagerirörelse
i Klockestrand. Dottern Gun var henne behjälplig med bageriet, kioskrörelsen
och brödförsäljningen. Bilden visar den andra kiosken som uppfördes intill
bostadshuset. Den första kiosken blev en sommarstuga vid Grubbesjön i Nora.

 

 

Vi hade slöjd varje vecka och vi grabbar gick över till kiosken och
köpte bröd så vi kunde fika efter skolan. Slöjden var i anslutning
till den vanliga skoldagens slut. Man gick inte hem även om det
bara var omkring 300 meter hem.
Davida bakade en sorts stor rund och hög kaka (butterkaka) som var
mycket god. Davida hade god hjälp sin dotter Gun och av sin mor.
Det hände ibland att man köpte en hel kaka och delade med någon.
För det mesta köpte men en liten bit till sig själv.

Körnings lade med tiden ner både bageriet och kiosken.
Fastigheten såldes efter många år. Hovsångerskan Margareta Hallin
var ett tag ägare till fastigheten. När nya Klockestransbron skulle
byggas, sålde Hallin fastigheten till vägverket. Den nya påfarten till
bron kommer att gå över fastighetens tomt och huset kommer att rivas.
Bron skall var färdig 2008.

Vad säger historien om familjen Körning?

Det finns ett dokument från 1940-50-talet.
En etnologisk undersökning som finns i Nordiska Museet
samlingar. Ämnet är Godtemplarminnen.
Upptecknare är Einar Öman, Klockestrand, Sandöverken.
Medlem av logen nr 231 Verdandi, Ångermanlands distrikt av IOGT.
Einar Öman var gift med min lärare Linda Öman på skolan
i Klockestrand.
Dokumentet finns i en kopia hos Siv Körnig på Klockestrand och
återges här i sin helhet med tillstånd av Siv Körning.
*
Johannes Körning, född 1871 i Nordingrå socken. F.d. glasskärare.
Föräldrar: Johan Körning, född 1847, död 1903, h.h. Kajsa Brita,
född 1834, död 1914. Körning härstammade från Nordingrå med
flyttade till Klockestrand och fick anställning som smältare vid Sandö
glasbruk, sedan han först varit anställd vid Sandö sågverk, där
arbetsinkomsten var 1 kr per dag, för plankbärare kr. 1:80 per dag.
Sågen stod still hela vintern.

Sonen Johannes växte upp i Klockestrand tillsammans med 6 syskon,
av vilka en dog vid 15 års ålder. Av syskonen äro 3 ännu i livet. (När
detta skrevs). Familjen bodde i en stuga om 1 rum och kök.
Möblemanget bestod av 1 bord, 1 dragsäng, 1 soffa, 1 skänk, 1 vedlåda
och några stolar. Två av pojkarna fingo ligga på fällar i förstugan, och
det hände på vintrarna, att de hade en snödriva över sig på morgonen.
De övriga sju familjemedlemmarna fingo ligga i köket och det enda
rummet. Köket användes naturligtvis som matrum och "vardagsrum"
utom för matlagning. Hur hemlivet kunde bli i en dylik lägenhet kan
man kanske tänka sig.
Vid sju års ålder fingo pojkarna börja arbeta på sågen. Arbetstiden
var 12 tim. Efter arbetets slut fingo de en smörgås och sedan vara ute
en stund, innan de kröpo till sängs. År 1885 fick Johannes 15 timmars
arbetsdag med två matraster. Klockan 10 på kvällen kom han hem
från arbetet.

På vintrarna, är sågen stod, var det inget arbete. Då åkte pojkarna
skidor och skridskor. Johannes var särskilt intresserad för
skridskoåkning. Ofta låg Ångermanälvens is blank länge på höstarna.
Inga isbrytare förstörde isen å den tiden. Skidorna gjorde pojkarna
själva av furubräder. Under vintrarna fingo de aldrig ge ut ett enda
öre på nöjen. När arbetet pågick fingo de barn, som arbetade,
behålla 25 öre i veckan för egna nöjen och behov.
Johannes fick gå i skola i två månader.

På Sandö sågverk arbetade Johannes till år 1898, då han sökte och
fick anställning på Sandö glasbruk. Orsaken till arbetsbytet var
ovänskap med en faktor Nordin. Denna oenighet började kanske
i logen, där man tvistade om användningen av medel, som ungdomen
insamlat för inköp av ett standar. Faktor Nordin var baptist och ville
använda pengarna för inköp av en orgel tillsammans med
baptistförsamlingen. Tvisten resulterade även i trakasserier i arbetet.
På glasbruket började Johannes som lärling i skärkammaren och
efter en månad blev han skärare. Avlöningen var till en början 60 kr.
per månad men höjdes redan efter en månad till 90 kr. Arbetsdagen
var 10 timmar.

Vid Sandö glasbruk förekom på den tiden endast handblåsning.
Glasblåsarna voro mycket yrkesskickliga och Sandöglaset var
mycket berömt. Bland glasblåsarna funnos holländare, belgare,
schweitzare, finnar, ja, praktiskt taget alla nationaliteter utom
engelsmän. De voro i regel bra som arbetskamrater men ofta falska.
Detta gällde i synnerhet tyskarna. En glasblåsare kunde omkring år
1890 förtjäna 300-400 kr. per månad. De utgjorde aristokratien bland
arbetarna. Glasblåsarna hade vitt förkläde, anfångaren blått. En vanlig
arbetare fick inte sitta på samma bänk som en glasblåsare vid måltiderna.
Endast söner till glasblåsare fingo lära sig yrket. År 1892, när s.k.
"franska glasvannan" infördes, ändrades detta förhållande, ty då behövdes
flera blåsare. Då kunde även platsbor få lära sig till glasblåsare. Dessa blev
dock i regel inte lika skickliga. En av dem blev dock skickligare än någon
annan. Glasblåsarna voro skickliga historieberättare av Guds nåde.

Alkoholbruket var på den tiden fruktansvärt. Man söp varje dag på
kvällar och frivakter. Ett ölbryggeri fanns på platsen och gjorde goda
affärer. Sedan fackförening bildats år 1906 blevo förhållandena bättre.
När glasbruksarbetarna bildade fackförening anslöto sig även
sågverksarbetarna till denna, emedan de icke fingo bilda egen
fackförening.

Fadern söp förfärligt och maka och barn fingo ofta vara rädda för honom.
Vid en jul undrade makan var han hade gömt spriten. Det visade sig då,
att han hade gått in i godtemplarlogen på platsen utan att tala om det för
henne. Sedan var han absolutist till sin död.

Den 29 mars 1885 anslöt sig Johannes till nykterhetsrörelsen. Far och mor
voro då redan med. Vid intagningen voro de två pojkar i sällskap. Denna
första kontakt med Godtemplarorden gjorde ett outplånligt intryck på
Johannes. Högtidsstämningen inpräglades och han fick aktning för Orden.
Även i Sandö och Klockestrand gingo många rykten om godtemplarna,
och naturligtvis var den legendariska skinnfällen med även här. Två
manliga medlemmar måste lämna logen, därför att deras fruar trodde, att
de lågo tillsammans med andra medlemmar under skinnfällen.

Efter 7 år bröt Johannes sitt nykterhetslöfte under värnpliktstjänstgöring.
Han söp hejdlöst en tid men vaknade till insikt om dumheten däri,
sedan kamraterna talat om det för honom, att han varit full och burit
sig illa åt. Fastän han blivit absolutist ville han dock inte gå in i logen igen,
därför att han skämdes för sitt löftesbrott och de dumheter han gjort.
Den 7 febr. 1895 gick han dock åter in i logen. Detta gjorde han för att
hjälpa en kamrat, som höll på att alldeles supa sig fördärvad. Han
ansåg, att enda räddningen för kamraten var, att han tillsammans med
honom gick in i logen. Han hade dock föresatt sig att inte aktivt deltaga
i logearbetet. Under mötet fick han emellertid tjänstgöra som inre vakt
i stället för den ordinarie, som måste lämna mötet. Detta tog han som en
återupprättelse och hedersbevisning, vilket medförde, att han kom att
aktivt deltaga i arbetet. Vid nästa tjänstemannaval blev han vald till
v.logetemplare och sedemera til logetemplare. logemöte hölls varje
söndag. Den 5 november 1899 blev han vald till logedebuterad,
vilken befattning han innehade till år 1933. Dessutom har han
naturligtvis deltagit i kommittéarbete och allt övrigt logearbete.

Han kamrat vid den senare intagningen bröt sitt nykterhetslöfte
flera gånger men blev slutligen en trofast godtemplare även han.
Bland kamrater i logen minns Johannes Körning framför allt
br. Bertling, som med sin musik berikade logen, samt Daniel Nilsson,
P. Byström , P.O Wallgren, Maria Wallgren (not 1.), O. Nordin m.fl. de
trofasta medlemmar, som var på sitt sätt satte prägel på mötena
och med hela sin själ deltogo i arbetet. Br. Nordström, som i många
år tjänstgjort som kaplan, gjorde ett starkt intryck genom det allvar
ha lade i det rituella arbetet.

Ungdomarna kände sig naturligtvis inte vuxna att diskutera olika
frågor med de äldre medlemmarna. För att råda bot för detta bildades
en klubb, som diskuterade alla möjliga frågor, och därigenom
utbildades skickliga debattörer. En gång diskuterades frågan:
"Vad är skillnaden mellan en drinkare och en måttlighetssupare
med tanken på bibeln ord att en drinkare icke får ärva Guds rike?"
Inte heller systrarna ville gärna blanda sig i debatterna. För att få
upp dem i diskussionen uppsattes vid ett möte frågan: "Varför
kallas en skvalleraktig karl för skvallerkärring?" Systrarna deltogo
med liv och lust i debatten.

Johannes Körnings aktiva deltagande i logearbetet medförde,
att han även kom att intressera sig i samhällsfrågor och politik.
Han deltog flitigt i kommunalstämmorna och engagerade sig i
arbetarrörelsen. I vägstyrelsen var han ledamot i många år,
tills dess att vägväsendet förstatligades, och i nykterhetsnämnden
invaldes han, när denna institution infördes i Nora socken år 1920,
och där är han fortfarande.
De intryck och den ideella inriktning, som Johannes fick i logen,
ha varit bestämmande för all hans verksamhet i samhällsarbete.
Man torde utan överdrift kunna säga, att logemötet den 29 mars
1885 var av livsavgörande betydelse för Johannes Körning.

***

Siv Körning, dotter till David Emanuel Körning, har berättat att
Johannes och Hulda Körning umgicks med Fritjof och Hilma Källman,
min morfar och mormor. De klädde upp sig och gick till varandra och
spelade kort. Båda paren tillhörde logen 231 Verdandi.

***
Johannes Körning f. 1871-02-12. gift. 1902-08-10 med
Hulda Helena Berg f. 1878-05-20. Johannes var glasskärare vid
Sandö Glasbruk.

Johannes och Huldas barn:
Gustav Johannes f. 1907-10-13
David Emanuel f. 1902-12-23. tvill. Gift med Lilly. Barn: Siv
Gustav Erland f. 1902-12-23. tvill.
Hulda Davida f. 1905.08-16. Dotter Gun gift med Enar Eriksson
Maud Margit f. 1912-12-16. Dotter Monika

Johannes far var Johan Körning f. 1847-10-07 i Nordingrå. Båtsman.
d. 1903-06-14. Johannes mor var Cajsa Brita Bergquist f. 1834-.-.
Johannes och Cajsa Brita Vigda 1870-07-14

Johan Körning och Cajsa Brita Bergquist barn:

Johannes f. 1871-02-12
Gustav f. 1873-06-14
Carl Arvid f. 1876-07-14
Emma Christina f. 1879-03-10

***

Not 1.
P. O. Wallgren och Maria Wallgren var min farmors far och mor.
De var bosatta på Klockestrand.