Angaria, Ångermanland, nämns veterligen för
första gången i äldre nordisk litteratur i "Historia
Norvegia"
från 1170-talet. Långt senare, med Erik
Mickelsson-Ströms avhandling "De Angermannia", 1705, får
vi
den första grundläggande skildringen av provinsen
Ångermanland. Under den sena 1800-talet och det
tidiga 1900-talet växer så Ångermanland fram
också i dikten. En rad författare tar itu med motivet
eller motivvärlden Ångermanland. Dessförinnan
möter vi dock ett Ångermanland "som hitintills warit
ibland de mindre beskrefne Swenska Provincer" hos bl.a. Abraham
Hülphers.
Hülphers reser i landskapet 1758. Vi möter hans
"strödde anmärkningar" om Ångermanland, en del av
de
värdefullaste källskrifter vi har om Norrland i äldre
tid: "Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland", 1780.
Tidigare under 1700-talets färdas också den unge Carl
Linnaeus, ännu inte adlad von Linné, genom det
Ångermandländska landskapet. Han redovisar sina
iakttagelser i en annan klassiker i Norrlandsskildringen,
sin "Lappländska resa" 1732.
Ångermanland blir en rikskänd skönlitterär
provins först under det sena 1800-talet och det tidiga
1900-talet.
Det sker med författare som Olof Högberg, Pelle Molin och
Ludvig Nordström. Till de litterära pionjärerna
kan också räknas Laura Fitinghoff med sin
barnboksklassiker om barnen från Frostmofjället. Albert
Viksten
gav senare sin tribut åt hemlandskapet med
Ångermanlandssången. Ragnar Holmström och Kerstin
Ekman
målar också upp landskapets storslagna natur.
I Olof Högbergs efterföljd har fattiglivet gett stoff
åt författare som Helmer Grundström, Emil
Hagström,
Elvin Enqvist, Erik Sjödin, Rune M Lindgren och Sten Johansson.
Skogens och sågverkens slit skildras med
Karl Östman som föregångare av Maj Olsen, Karl Erik
Johansson, Bengt Lundgren, Lennart Sandström,
Gurli Utas och Bo R Holmberg. Till den traditionen ansluter
också Birger Norman och Mauritz Edström i
sin diktning om Ådalen.
Pelle Molins folklivsberättelser har fått
efterföljare genom en lång rad provinsiella
författare. Till genren kan
också räknas de mer allmänt kända skrönorna
om Janne Vängman liksom de inom landskapet populära
dialektdikterna som företräds av Nils Erik "Nicke"
Sjödin. Mot denna folkliga humor kontrasterar
skildringar av de s.k. häxprocesserna som ges genom
domstolsprotokoll och referat från 1600-1700-talen
och i romanform av Olof Fahlén. Till nutid med miljöer
från kommunalkontor, bibliotek, långvård och
skola förs vi i texter av Erik Nylén, Sven
Bergström, Inga Lindesjö, Kerstin Johansson och
Doris Dahlin-Holmqvist.
Liksom Ludvig Nordström hämtade Bertil Malmberg stoff
från barndomsstaden Härnösand. Om denna
stad har också Gustava Svanström skrivit. I hennes texter
möter vi de blivande författarna Nordström och
Malmberg som barn.
Om livet kring kyrka, bönhus och dansbana med sina stridande
livsstilar berättar Gunnar Erkner, Olle Norell
och Eva Magnusson. Psalmer av bl.a. Frans Michael Franzén,
visor av Elias Sehlstedt och Torsten Bergman
och kampsång av den senare och av Sölve Forssell bildar
även de ett kontrastrikt mönster.
Bitterljuv uppväxttid skildras av Birger Sjödin, Eva
Neander och Eva Norman och ljusa barndomsminnen
möter hos Clas Engström, Hadar Hessel och Lars Göran
Stenvall. Växling mellan mörker och ljus bjuder
också de centrallyriska bidragen av Staffan Larsson, Runa
Olofsson och Kerstin Kugelberg.
Källa: se *
Ångermanländska författare från 1500-tal till nutid
Med tonvikt Ådalen. Författare och titlar i urval
Birger Norman föddes 1914 på Svanön i
Ångermanland. Han har själv antecknat: "Född den 30
juli 1914.
Det var den svarta veckan, veckan då första
världskriget bröt ut. Min mor har berättat, hur hon
låg och
hörde mobiliseringsklockorna ringa." Sågen på
Svanön brann i juli 1930. Den byggdes aldrig upp igen.
Det tvang många till utflyttning, bl.a. Norman. Hans väg
ut i världen gick via Väja. Dessförinnan fanns
vintrarna på samrealskolan i Kramfors och tio somrars
brädgårdsjobb. Som 19-åring kom han till
Wendelsbergs folkhögskola där han gick 1933-34. Inpå
40-talet var han i Stockholm "på väg att få
gesällbrev som socionom". Stockholm kom att bli Birgers Normans
bostadsort.
Men till "det Ångermanland jag kunde kalla mitt
därför att det var min barndoms och ungdoms landskap"
har han ofta återvänt i sin diktning. En knippe dikter i
antologin "Ny lyrik" 1950 föregick debutboken
"Sånger vd floden" 1951. Titlarna har därefter blivit
åtskilliga. Han har prövat på de flesta genrer,
undantagandes romanen: dikter, noveller, dramatik, reportage,
kommenterande journalistik.
Birger Norman var känd dels som en finstämd lyriker och
dels som kultur- och samhällsdebattör på
socialdemokratisk och kristen grund. Han kände stark
samhörighet med den samhällsklass varifrån
han utgått och kanske var han den reformistiska
arbetarrörelsens starkaste kulturella röst under flera
årtionden. Eftertänksamt men också lidelsefullt
påpekade han i olika sammanhang betydelsen av att
de materiella framstegen i vårt samhälle ej fick
frigöras från de andliga värdena och han hyste
stark
oro för att den humanistiska bildningen och kunskapen om
samhällshistorien alltmer skulle komma
att undanträngas.
Han fick Litterturfrämjandets stora pris 1971 och Doblougska
priset 1989.
Birger Norman avled 14 september 1995.
Ett litet titelurval: "Ådalen" 1960, "Ön" 1963,
"Syneförrättning i folkhemmet" 1964, "Ådalen 31"
1968,
"Björkå" 1972, "Utankring" 1976, "Sista natten på
Nordstjernan" 1978, "Lyrik 1950-1974" 1980,
"Speleka" 1980, "Noveller 1969-1978" 1980, "Vinkelskott och annan
journalistik 1955-1978" 1980,
"Dikter om socialismen och friheten" 1983.
SVANÖN
Birger Norman född och uppvuxen på Svanö i
Ådalen, har på ett mästerligt sätt lyckats ge
liv åt en tid
som svunnit och åt en livsstil som hör det
förgångna till. Dofter, lokaler, figurer stiger fram i en
fint exakt
realism. Här finns många bluesartade glimtar som
dröjer kvar i minnet.
Prolog:
Likt sakta rinnande och sorlande glas strömmande vattnet
från norr mot söder. Ön låg innesluten i
en rörelse. Att se en värld genom vatten lärde vi oss
tidigt. Sommarmorgonens spegelklara utplåning
av gränsen mellan luft och vatten skänkte oss en
förblivande förvillelse. Vid fyren i norr var sorlet
snabbare och lättare, en glimt av silver kring den grå
klippan, en högre, risslande ton invid brämet
av barrskog. Ur virvlarna lyftes någon gång en harr, en
skygg och sällan fångad fisk. I sundet
dämpades rörelsen, och i kanalerna stod vattnet stilla
kring den strimmiga solgäddan och abborens
eller idens bottenskugga. Vindstilla kvällar speglar sig ön
i sundet, med röda kajer och vita hus,
med den gula brädgården och de gröna träden, med
båtar och ekor och såghusets skorsten som
pekade rätt ner i solljust djupt utan botten, över vilken
lugna, vida vattenvirvlar stundom strök utan
att grumla eller rubba bildens balans.
Tvättrännan
Hopslagen av ohyvlat virke - en planka i botten och en på
var sida - kom den ur sågen. Den
följde timmerbommens bassäng i hela dess längd. Sommar
och vinter rann det mjuka, varma
vattnet i rännans trähölje från maskinrummet ut
i älven. Ett glittrande band genom alla sommarens
dagar, en varm andedräkt om vintern. Kvinnor och unga flickor
kom med klädkorgar och såpa,
satte en klant på sned i rännan och varmt vatten forsade i
bunken. Böjda över tvättbrädena stod
de i en lång rad utefter den ständigt rinnande
rännan. Man bytte förtroenden och skvaller,
hjärtesaker och nyheter. Hört vid tvättrännan -
det var en vanlig källhänvisning. Ibland fräste
en träta till, det dängdes med klädtrasor och
repliker! Men mest var tvättrännans liv skratt och
arbete, sång och såplukt, vattenglitter, blänk av
bara armar, klingande kvinnoröster. Man slängde
käft med pojkarna och männen som slet i bommen med
båtshakar och speltrummor. Tvättrännan
var ett muntert möte i det sträva livet. För
männen dessutom en ögonfröjd. De goda
ögontiderna
kom med tjugotal, charleston och knäkorta kjolar. Bomkarlarna
drog sig allt oftare mot
bassängens inre, och dröjde kvar under uppehållande
rörelser med båtshaken om något särskilt
snyggt kommit ned bland bunkarna. Påstickarpojkarna vid
stupbron fick många ärenden ned på
de långa bryggorna, där perspektivet var bäst, och
det blev just ingen drivved samlad åt den snälle
och revolutionäre bagaren på Hammarn.
Smågrabbarna började vid rännans utlopp och gick
barfota i den varma motströmmen. Tävlade
om vem som kunde gå längst in mot sågen, där
vattnet blev allt hetare. De fångade hornspigg
och släppte ned i rännan. Den simmade motströms tills
den blev omtöcknad av värmen, drev med
strömmen ut i älven igen och kvicknade till i kallvattnet.
Klockan fem kom stadiga män och
arbetande ynglingar från brädgården, tog tag i de
tunga korgarna och gick hemåt med tvätten på
skottkärra. Alla tillsammans och i grupper, hem till femkaffe
och klädstreck i backarna.
Kvällen kom med tystnad till bommen, såghuset och
tvättrännan. Barken sjönk i bassängen,
vattnet klarnade. Randiga abborryggar, skuggan av den skygga iden och
djupa braxenblänk
började skymta. Tid för kvällsbadet, och en stund att
sitta medan solen sjönk bakom skogarna
i Strömnäs och Å. Tvättrännan dog med
elektrifieringen. Ångpannan ställdes utanför
sågavträdet
att vänta på Skrot-Blommen, som köpte upp de rostiga
lämningarna från sågverkshanteringens
ungdomstid. Tvättrännan - minnet av ett glittrande band
genom sommarens dagar, en varm
andedräkt om vintern.
Barlast
Till det långa kajbandet söder om
ångbåtskajen eller timmerplanen vid färjstället
kom de stora,
vita ålandsskutorna in. Deras riggar sträckte sig
långt upp i sommarhimlen. och besättningsmännen
klättrade som flugor i tackel och rår. På
replejdarna klängde vi sommarlovsyra upp längs de
branta
borden, och gled på magen in över den breda, oljade och
solvarma relingen. Ur en grov säck i ett
hörn av kabyssen gav oss kocken gyllengula skeppskex som smakade
världshav. Ålandsskutorna
lossade barlast. Den svarta myllan vinschades ur de djupa lastrummen
i träbaskar, som tömdes i
tvåhjuliga hästkärror på stranden. Det var
långväga jord, och ur den spirade växter som var
okända på trakten. Folkskolläraren kom med flora och
förstoringsglas. För alla som stannade
föreläste han om de invandrade. Dessa växter som rest
över haven upplevde aldrig mer än en
sommar. Undantaget var en sirlig ört med långa, smala
blomställningar av små vita klockor i
gröna hyllen, som ännu blommar i den ödelagda
brädgårdens utkanter.
Intåg i produktionen
När jag slutat skolan, cyklade jag till prästen och fick
arbetsbok. Sedan for jag till doktor
Högström, som förstrött betraktade mig genom
tjocka glasögon och förklarade mig
brädgårdsmogen. En solig junimorgon stod jag i en
vedpråm som skulle lossas.
Två skolkamrater hade börjat ett par dar tidigare, och
betraktade sig som veteraner.
De såg välvilligt på när jag sög tag i en
vedklabb och langade upp den i skjulet på kajen.
Sen böjde jag mig ner efter nästa klabb. Då kom den
första ned igen och slog mig i
huvudet. Jag satte mig mitt i vedhögen, och så skrattade
vi alla tre i morgonsolen.
Och så sa veteranerna att samma sak hänt dem första
morgonen, och att de bara väntat
på att det skulle hända mig också.
Sen jobbade vi en stund, och sen kom en vedsamlare från Lunde.
Han rodde en
svarttjärad eka, och sa lågt som om han trott att
sågverksförvaltningen låg på skjultaket
för att spionera: grabbar, har ni ett par vedbitar? Vi
slängde ekan full, och han doppade
bitarna i vattnet för att det skulle se ut som de hade kommit
drivande på älven. Han var fet
och blek och rädd, och kikade oupphörligt runt
pråmhörnet och bortefter lågbanan.
Sen rodde han tvärs över älven i något som
liknade panik, och svettades nog svårt, för solen
började bli varm. Vi stod högt på den gula
vedhögen och såg hans rodd och skrattade för
full hals. "Angur" kom förbi på morgonturen, och vi
vinkade åt akterstäderskan, som vinkade
tillbaka. Vi kände oss mycket vuxna.
Badhuset
Badhuset låg på slipen om vintern. Någon dag i
juni sjösattes det av pråmgubbarna, och en
bogserbåt drog iväg flotten med det lilla vita skjulet.
Utanför Vältviken låg det sedan förankrat
hela sommaren. Det hade dam- och herrhytt, och dit ut rodde
Herrskapet för att bada. Män och
kvinnor som rörde sig obesvärat, uppträdde i badkappor
och talade ett språk ur böcker.
Den långgrunda viken och dess lilla båtbrygga inne vid
stranden fick användas av alla ungar utan
åtskillnad. Utom när Herrskapet själva höll till
där. Då föstes vi utanför staketet. Där
stod vi
förundrade och betraktade kvinnors vita, avtäckta
lår. Våra mödrar badade aldrig. Redan före
fyrtio hade de tunga, deformerade kroppar eller vinda, slitna och
reumatiska.
Fjädervågen
En gång varje sommar besiktigades den minderåriga
arbetskraften. Faktorn sköt upp vegamössan
i pannan och gick längs kajen, hojtande vid varje kapverk att
klockan två skulle klantpojkarna vara i
förrådsmagasinet! På utsatt tid kom "Fyran", den
minsta bogserbåten, fräsande över från
grannverket.
I land snubblade en äldre man i sliten filthatt, något
begagnad kavajkostym, pincené och grått
helskägg. Han knäade och steg försiktigt, enär
han var närsynt. Han såg snäll och lite
förströdd ut.
Denna sommartur genom Ådalen var förmodligen något
han företog för att späda på
läkarpensionen.
På en äspa i dörröppningen till magasinet
hängde han upp det ena av sina instrument: en
decimeterlång
fjädervåg med krok. Man kände igen den från
grisslakterna. En efter en gick vi fram och hängde en
stund i kroken, medan brädgårdskontorets skrivbiträde
ropade vikten. Sedan taxerades längden och
bröstvidden mättes, det enda vi ägnade något
intresse. På Folkets Hus gick Macistes i seriefilmer,
en jättelik italienare som kastade kanoner och rev hela hus med
blotta händerna.
Den gråskäggige lyssnade i sitt andra instrument,
stetoskopet, och sedan kom frågorna:
Ser bra?
Hör bra?
Mår bra?
Undersökningen slutade med att han stack handen in under grenen
och kände på pungen. Härav bar
förrättningen det folkliga namnet kukmönstring. Den
gråskäggige lade ned fjädervåg och
stetoskop
i sin lilla väska, skakade hand med skrivbiträdet och
knäade åter ombord. Kapten Rödén backade
ut,
och drog sen maskintelegrafen till klingande "Full fart framåt"
på den gula mässingplattan med de
svarta bokstäverna. "Fyran" försvann uppåt älven
med vita mustascher kring bogen.
Simdynorna
En dag i veckan stod bryggarskjutsen på färjan.
Flakvagnen med järnbandade hjul drogs av en brun
häst, som kördes av en svarthårig man i
skärmmössa. Han inkasserade och växlade pengar i
en
mässingbeslagen skinnväska och han hade ett stort guppande
struphuvud. Detta ingav känslor av
törst och bidrog antagligen till försäljningen.
På vagnen låg travar av trälådor med lock som
kunde
slås upp på gångjärn. I rutade fack stod
ölflaskorna, den lagrade svagdrickan, sockerdrickan och
lemonaden Skogsvin. I flaskorna satt korkar som även mycket
varma dagar hölls kvar i sitt läge av
en konstfärdigt virad metalltråd. På korkarna stod
"Hernö Bryggeri" i spensliga versaler, en skrift
som präglades i varje barnasjäl. Vi samlade kork. Det
låg alltid kork i vattnet vid stränderna, mellan
stockar och drivved, i de små vattenspeglar som bildades mellan
allt som var på drift utför älven.
Buteljkorken var vanligast, allmän som maskros och
gråsparv. Men man kunde göra fynd, som
avundsjukt betraktades och hemfördes i triumf: flöten
från landgårdar och nät, stycken av
förbrukade
livbojar, bitar ur en sprucken för- eller akterdämpare
från någon bogserbåt. Och någon
sällsam
gång ett stort, gult och våtskimrande korksjok - mystiskt
och omöjligt att härleda. Antagligen utkastat
från en lastångare. Man gjorde simdynor av korken. Den
syddes in i tygstycken, en puta på var
sida om bröstet och ett mellanstycke att ligga på. Det
fanns vita simdynor, röda, blå, rutiga och randiga.
Mödrarna tog vad som fanns till hands, gamla gardiner och
kuddvar, sängöverkast och bolsterväv och
mjölsäckar. På dessa hemmagjorda flöten plaskade
och guppade ungarna, gled av och ömsade tag,
skrek och hjulade på grundvattnet i den sandiga
Vältviken.
Om någon verkligen lärde sig att simma på dynorna
vet jag inte. Men det hörde till sommaren och livet
vid stränderna. Sen blev det simundervisning i skolan. Och
på kapsyler flyter ingen.
Nya samhället
Lösingarna bodde i Nya Samhället.
Tvåvåningslängan av järnspisrum bar namn efter
det röda bladet,
som utgavs av den blonde poeten och hade lokalredaktionen i
Frånö. Lösingarna strömmade till för
skeppning och sommarsågning, och deras existens var ett
provisorium. Nya Samhället var limpa,
korv och surmjölk, skitiga brädgolv och obäddade
järnsängar, kaffespill och potatisskal på bordet,
rullgardinen solblekt och snett nerhasad på halva
fönstret, snusspott kring slakshinken,
fotsvettstrumpor på snöre under spiskåpan, lagrade
odörer ur jägertröja och blåblus,
kackerlacka,
lus och kaffedank, kortspel, en fylla på lördan.
Halmen
När bolagströskningen var över på
senhösten, tågade arbetarfamiljerna en kväll upp mot
logen med
nytvättade och tomma sängbolster. De fylldes med kornhalm,
och återfördes runda som korvar till
utdragssoffor och auktionsinropade imperialsängar.
Sänggåendet blev inte som vanligt.
Ungarna klättrade och hiade, låg hissnande högt och
tyckte att kvällen blivit ett äventyr. Även de
äldre hade svårt att somna, sedan det blivit tyst. Det
knakade och knäppte i de nystoppade bolstren.
Kornhalmsdoften manade upp halvvakna minnen från logdanser och
höskullar. In i medelålderns
rutinslit och soffsömn silade försåtliga flöden
från villsammare år. Bolstren var sannerligen
märkvärdigt kullriga. Man rullade så lätt emot
varann. Höstklara stjärnor, doft och minne.
Sängknarr. Kornhalm.
Kommissionären
Vid ångbåtskajen var det stilla bara tidigt på
morgonen eller sent om kvällen, när "Strömkarlen"
gått.
Dagen lång kom båtarna in, blåste för ankomst
och avgång. Klang från förtöjningskrokarna
flög
med vinden, propellrarna dunkade och roterade i sina vita, skummande
vattenplymer. In över verket
drev en doft av kolrök och aktersalong.
Kommisionären kom i sin lätta lärftrock, vitkullig
vegamössa och cigarrstump i mungipan. Han
langade över paket till däcksmännen eller pekade ut
gods som skulle bäras ombord. Tog emot
paket som han läste på, lämnade till väntande
eller lade in i väntsalens röda magasin. Efteråt
gick
han hem med en bunt konossement i handen. Någon
sommarkväll såg man honom dra en lax
på skottkärra upp till Herrgården.
Han var en stillsam man, som gärna stannade för en
pratstund. I dispyter hördes han inte.
Skrattade ett lågt, lite kluckande skratt utan att ta
cigarrstumpen ur mungipan. Hans mustasch
var ljus med en munter sväng på. När sista
båten gått satt han en stund på den höga
förstubron,
eller med en kaffekopp framför sig på
fönsterbrädet, medan kvällen svalkades och stillnade
kring
älven. Skuggorna förlängdes, och ljuden kom
långt ifrån. På gamla dar vart han tyst,
vithårig
och hopsjunken. Dottern Eira blev skjuten i Lunde.
Tillflykt
Att gå på huset var om sommaren en behaglig
distraktion, en stillsam njutning. I lugn och
avskildhet, fredade undan trångboddhetens friktioner, kunde
fridsamt lagda naturer här fördjupa
sig i en tidning eller sakta bläddra igenom Åhlén
och Holms fjolårskatalog. Utrymmet var
betydligt större än i ett nutida WC, ty bänken hade
hål för både barn och vuxna. Inrättningarna
disponerades familjevis, och låg i en länga
någonstans i närheten av några bostadshus.
Sommartid var de luftiga och lagom varma. Från det höga
luftintaget silade en skonsam dager.
Det var högt undanfall, och väl torvströat. Vintertid
drog man sig för att beträda den vinglande
knaggelstigen genom snö och kvällsmörker. Bänken
var frostig. Rummets temperatur var
densamma som ute. Man höll sig. Doktor Webjörn svor
förgäves över folksjukdomen
förstoppning och dess bifenomen hämorrojden. På dass
var trävit och rent. Kvinnorna skurade
och skrapade. Man satte upp vackra omslag från Allers, Allt
för Alla och Julstämning. Det förekom
även oljetryck med spelande tjäder eller tankfull älg
vid näckrosprydd tjärn i granskogen.
Färjförarens dass var det vackraste. Man höll
många veckotidningar, och en av döttrarna som
tecknade bra satte upp egna saker. Hon ritade och färglade unga
flickor som promenerade i
klockkjol och hade blombuketter i händerna.
Droppar
När krämpor tillstötte, tog man droppar. Medicin
var ett herrskapsord. Det hette droppar, och
sådana fanns i alla hem. Vanligast var nervdroppar. Det var en
ofärgad, kamferstark vätska som
intogs på sockerbit eller i en tesked vatten. Blandningen blev
gråvit och ägde en bedövande odör.
Nervdroppar var en universalmedicin, och brukades även som
allmänt uppiggningsmedel. Stundom
tillsattes den i kaffe. En del var en smula hemfallna. Dropparna var
annars otaliga. Det fanns
Tilimans droppar, Roséns bröstdroppar, Beska
malörtsdroppar, Kolikvintdroppar, Hjärtstyrkande
och väderdelande droppar, Dubbla bröstdroppar,
Tandvärksdroppar, Brahma taffelbitter och
Rigabalsam. De sistnämnda kunde brukas i berusningssyfte, och
försvann ur verksbutiken.
Köken hade alla sin särskilda doftkaraktär, beroende
på vilka droppar familjen satte tro till.
Om Lazarol fanns en populär visa. Denna drog hörde till
universalmedicinerna, mest
utvärtes. Men vid ihållande rethosta förekom att
även Lazarol brukades som droppar och togs
på bit. Koleriska personer kunde i slika fall tillgripa Sloans
på sockerbit, vilket var en hästkur.
Faktorn medförde inifrån sin födelsebygd i
Högsjö - där uven i mörka kvällar hoat
för
barnet Olof Högberg - en ovanlig naturvuxen kur mot stark
förkylning. Han inhalerade röken
från brinnande enris. När det blev som värst och
näsan grodde igen, gick han ut på backen och
rev åt sig en enrisruska. Sedan satt han vid vedspisens
eldslucka, stack in riset och drog hastigt
ut det när elden futtade i. Blåste ut lågan och drog
häftigt in av den täta röken. Nös i ruskan
så att rök och glödande barr bolmade upp under
spiskåpan.
Skjortärmarna
Söndagarna om vintern var dävna. Fönstren rann,
eller bar isrosor. Verket låg dött. Folk syntes
sällan ute. Alla vägar var kända. Ingen gick dem utan
ärende. Ungarna var ute och försökte hitta
på saker, men söndagskläderna hämmade. Folk som
nått mogen ålder och gift sig sportade inte.
Hustrurna stod vid spisen. Männen låg på soffan och
tittade i tidningen,eller i taket. Mest i taket,
eller sov. Det var före radion, och söndagarna var
långa, tysta och enahanda genom den vintriga
halvan av året.
Om sommaren blev de lustigare. Man kunde sitta på
förstubron, tugga ett jägarstrå och byta ett
ord med folk som kom förbi. Eller spankulera iväg ner till
ångbåtskajen och se på båtar. Man
kunde rent av åka ett par kajer upp- eller neråt
älven, kanske få några öl i aktersalongen.
Båtarna hade stamkunder som räknade om avstånden i
öl. Sommartid kunde man också ro sin
eka, till fiskeställen eller gröna utflyktsmål.
Sjömän kom iland, stundom mycket långväga
ifrån, tittade, tecknade och pratade. Fönster stod
öppna, och även söndagen var fylld av sina
särskilda ljud: bollar mot väggar, cykelklockor,
båtsignaler, musik från akterdäck, porslin som
dukades i en grön slänt, barn som hoppade hage.
Arbetarna tog på ren skjorta om söndagen, men mera
sällan krage. I linningen lyste
skjortknappen bar, ett litet emblem utan anspråk på
prydnad. Om sommaren gick man i väst
och skjortärmar. Västen hörde till den vuxnes
klädsel, och den som inte bar väst såg naken ut.
Söndagen var en skjortärmarnas värld. Från
förstukvistar och gräsbackar, ångbåtskajer
och
banornas gångbräder lyste de ljusa skjortärmarna,
randade i blått eller rött, sommarsöndagens
och vilans rentvättade tecken.
Epilog:
I söder, utanför det brunbarkade, solbrända bergets
gamla veckiga indianansikte, märktes den
snabbare rörelsen på nytt. Där de västra och
östra vattnen möttes, steg åter det lätta,
silvriga sorlet,
en orolig överton kring länsar och dykdalber. Vinden
låg på, här var aldrig lungt och här var
djupen
starka och sugande. Sedd från luften, i kartans perspektiv,
liknade ön ett hjärta.
Inte ett pepparkakshjärta, men ett människohjärta med
sin bredd mot norr och spetsen en aning
snedställ i sydväst.
Läs mer av Birger Norman: Årstidsdikter
succéförfattarinna från Sollefteå
och författare till "Barnen från
Frostmofjället"
Laura Fitinghoff föddes 1848 i Sollefteå och dog 1908 i
Stockholm. Det osvenska släktnamnet
Fitinghoff fick hon via ett, i huvudsak, olyckligt äktenskap med
Conrad Fitinghoff, som
härstammade från en tysk adelssläkt.
I Sollefteå växte hon upp som nummer tre av fem
systrar. Fadern var prosten Bernard Runsten
och hans hustru Otilia, född Löfvander. Laura föddes i
Runstens andra äktenskap.
Prostens ärkekonservativa syn på kvinnans roll i
samhället gjorde att han även gick till sådana
ytterligheter som handgriplig uppfostran.
Laura fick ett liv som spände över bråddjup.
Uppväxten i prostgården präglades av stor
gemenskap systrarna emellan. Modern och flickorna ägde stor
musikaliet och sångbegåvning.
Prosten, som var mäkta stolt över sina skönsjungande
kvinnor, lät till och med uppföra en
särskild sångläktare åt dem i kyrkan - det var
naturligtvis inte tillåtet. Den är numera riven.
Laura flyttade från Sollefteå vid sitt giftemål
1871 (då 23 år gammal).
Så gott som varje år återvände Laura till
Sollefteå och fick också sin grav där. Hon vilar nu
alldeles
intill Sollefteå kyrka, vid östra muren under en stor
vacker gravsten, där hennes ansikte huggits
ut i halvprofil. Hennes kloka ögon tycks ännu betrakta den
som kommer dit.
Laura gifte sig 1871 vid 23 års ålder med brukspatron
Conrad Fitinghoff, då flottningschef
i Ådalen. Conrad som var född 1804, med andra ord 67
år gammal, eller hela 44 år äldre än sin
unga brud. Ett ur olika synpunkter omaka par.
Efter ett överdådigt bröllop blev Laura nu
herrskapsfru på Väst-Hammars gård i Nyland.
På den gården föddes dottern Rosa redan 1872.
Familjen flyttade efter några år till Ekensholm, ett
riktigt storgods i Södermanland. Laura levde
som slottsfru. Hon fick ytterliggare två döttrar. Den ena,
Linnea, dog redan samma år som hon
föddes. Det goda livet bröts ytterliggare. Fitinghoff fick
allt trassligare affärer. Fattiga och
förudmjukade måste de lämna gården och flytta
till Sofielund, ett synnerligen enkelt ställe i Blekinge.
Där sågs de med misstänksamhet och ovilja.
Svårigheterna hopade sig. Dottern Rosa råkade ut
för
ett olycksfall och blev sängliggande några månader.
Den andra dottern, Ingegärd dog när hon var två
år.
Även Laura blev sjuk. Efter bara två år var det dags
igen för uppbrott. Nu flyttade de till Stockholm,
som skulle bli Lauras hemstad i fortsättningen.
Nu var Conrads ekonomi totalt förödd och Laura
måste på något sätt försöka få
ihop till deras
dagliga nödtorft. Hon hyrde ett rum och började skriva
böcker och noveller till olika tidskrifter,
som t.ex. "Barnavännen", "Familejournalen" och "Idun".
Laura som var djupt religiös kunde inte tänka sig en
skilsmässa från Conrad trots att allt
trasslade till sig på grund av hans vidlyftiga affärer.
Conrad som aldrig gav upp sina affärsidéer,
drömde om att bygga en såg i Edsele, men avled
däruppe vintern 1982. Laura och Rosa hade inte råd att
resa upp till begravningen.
Arvet bestod av en pantsatt guldring.
När Laura förlorade sin make satte hon på allvar i
gång med sitt författarskap. Hon blev antagen
som medlem i Sveriges Författarförening (=Sveriges
Författarförbund f n) och belönades med en
utmärkelse av Svenska Akademien.
Efter Conrads död återknöt hon kontakterna med
tidigare vänner. Kärast av alla var Artur Hazelius,
som Laura förälskat sig i redan som 15-åring,
då han gästade prästgården i Sollefteå
och tog
Laura med sig på en veckas fotvandring. Boken "I fjälluft"
handlar i stort sett enbart om
denna vandring. Artur Hazelius var av en stor och berömd
hälsingesläkt med namnet taget
ur hemsocknen Hassela.
Laura utgav sin genombrottsbok "Barnen från
Frostmofjället" 1907.
Hon skrev den i Stockholm 1906. Dottern Rosa renskrev manus, som
låg klart efter bara sju
veckors intensivt arbete. Redan 1885 kom Laura dock med sin
första bok: "En liten verld
bland fjällen". 1895 utgav hon "Gamla näset". 1899 "I
fjälluft". Laura skildrar i sitt
huvudverk "sju stycken föräldralösa små" som
på egen hand ger sig iväg "från hembygden
där, under hårda nödår, barkbröd och
svält och fattighus är vad som väntar dem".
Jag älskar, skrev hon i förordet till boken, "de där
naiva, allvarsamma och dock ljust leende
små övergivna trulsungarna". Hon planerade att i "en annan
fortlöpande del ge en
fortsättning av Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i
de hem de vunnit". Men den
boken blev aldrig färdig.
Med "Barnen från Frostmofjället" skrev Laura in sig i svenska folkets hjärta.
Laura drabbades av cancer och avled 1908.
Dottern Rosa växte upp till en uppvaktad skönhet. Henrik
Ibsen, Norges
nationalmonument kom 1898 till Stockholm. Där får han se
Rosa och förälskar sig
handlöst, men Rosa gör inte om mammas misstag. Aldrig att
hon gifter sig!
Det påstås att Ibsen skrev sitt allra sista stora drama:
"När vi döda vaknar" inspirerad av
mötet med Rosa.
Lars Evert Sölve Forssell föddes 28/12 1923 i
Bjärtrå, Ångermanland. Han har arbetat som
journalist
här och var i landet. Han har också varit verksam som
trubadur och har skrivit en hel del visor.
Sölve avled 14/12 1992 i Nora i Ångermanland
Första maj
Det är första maj i Ådalen. Älvens folk har
satt båtarna i sjön för att sälla sig till de
stora skarorna i
demonstrationstågen. Synen är kanske inte lika
turistattraktiv som kyrkbåtarna på Siljan, men
så gäller det ju också något så
prosaiskt som kampen för tillvaron.
( Ur "Några ord om Johansson", 1951 )
Det smäller i fanor och röda standarer
och luften är fylld av musiken.
Trumpetaren blåser en snärtig fanfar,
som eldar och eggar publiken.
I dag känns det inte att vägen är lång,
att luften är smutgul i dammet.
Nej stolt går man fram under trummor och sång,
att lufta det röda programmet.
I vimlet av folk ser jag Johansson stå,
och jag går bort för att prata.
Jaså, säger han, har du kommit också
att skåda en röd Eriksgata.
Ja, detta är alla de fattigas dag,
här ser du den samlade nöden.
Så sjung, herr poet, om den rättvisa lag,
som formade massornas öden.
I dag är var gumma en majfrisk hetär,
var gubbe en yngling i hågen,
och rymden står hög för var sann proletär,
som ryms i de ringlande tågen.
I dag är det lustigt att leva min vän.
Det ger litet plåster på såren
att samlas kring fladdrande fanor igen
och tro på den mänskliga våren.
Se bara på mig hur jag trotsigt här står
och sätter min näsa i vädret,
fast fransen på byxorna hänger och slår,
och skorna är nötta i lädret.
Kanhända skall brackorna skratta i mjugg
för att vi vill sjunga och spela.
Låt brackorna skratta, det gör ej ett dugg,
ty de kan ej fatta det hela.
Längs gulnande diken och spirande fält
där flammar den norrländska våren.
Vad vet väl en blyg tussilago om svält
och människors kamp genom åren.
Den står blott och äter sig mätt ur den jord,
som sprungit ur fliten och mödan,
och kan inte fatta de heliga ord,
vi sjunger om kampen och födan.
Och lik tussilagon, som lyser och ler
fast marken är fattig och mager,
är brackan, det enda hon tillvaron ger
är skenet, som ler men bedrager.
Små blommor de viska på svartnande mull
och bär själva våren i orden,
och människor glömmer, för viskningens skull
den svarta, men skapande jorden.
Läs mer om Sölve på Den mångsidige skalden från Lugnvik
Mauritz Edström föddes i Bjärtrå,
Ångermanland 1927. Om sin uppväxt skriver han mest
utförligt
i den självbiografiskt utformade romanen "I min fades hus". En
bok som med Olof Lagerkranz ord
hävdar sin plats bland de bästa skildringar av
arbetarmiljö. Efter folkskola arbetade han på sågen,
tog
realen som privatist. Tog senare en socionomexamen och blev
journalist på det syndikalistiska
Arbetet under dess heroiska tid, alltså början 50-talet.
Mauritz Edströms huvudhållplatser i livet, livsresan,
var hemmet, frikyrkan, arbetet på den syndikalistiska
tidningen Arbetet i Stockholm, Dagens Nyheter, film och allmän
kultur och de teman han rör sig kring
är frågan om skuld, medlöperi, utanförskap.
Resan från Ådalen till huvudstadens världsligheter var inte utan våndor för ynglingen Mauritz.
"När jag for iväg från Ådalen var det med
mycket motsägelsefulla känslor. Det var inte bara detta
att
jag försökte skriva, hade bestämt mig för att
journalist och författare utan också för att för
den framtiden
fanns det ingen framtid i sågverksbacken. Mina
föräldrar hade dött och jag stod fri och
övergiven att
ta hand om mig själv. Men jag mindes min barndom på en
gång full av glödande sinnesintryck, dofter
och syner av ett betryck av fattigdom tvång och
förödmjukelse som åt sig inåt. Jag skulle
sparka jorden
av fötterna och sopa sågspån från byxorna. Jag
skulle gå ren och nyskapad självgjod in i det nya liv
jag sökte och måste göra möjligt.
Därför försökte jag leva som en människa
utan förflutet, försökte
utplåna barndomen ur mitt liv. Jag tänkte att om jag skar
av banden till min gamla tillvaro skulle det
som varit inte längre komma åt mig. Det gick ju inte. Det
var då jag upptäckte att jag var en immigrant.
en känslan började växa som en ihålighet inom
mig. Den gjorde mig rastlös och orolig. När det gick
upp för mig, det var då det hände. Jag sökte mig
försiktigt tillbaka efter lång tid. Hastiga och skygga
besök. Jag for hem, men fann ingen hemma längre. Landskapet
låg visst kvar men ju närmare jag kom
det desto klarare blev jag också över hur rädd och
främmande jag en gång varit i det. Jag började
minnas,
började se det kluvna i livet i mitt eget liv. Men det
hjände också någonting annat. Detta gällde
inte
bara Stockholms tidningsvärld. Jag kunde gå en kväll
vid Stilla Havets strand i Kalifornien sitta bland
nyförvärvade vänner på en gammal pub i Chicagos
tidningskvarter. Gick omkring på marknadstorget
i Krakow ett av Europas allra vackraste rum och lyssna till ekon ur
historien. Jag kunde röra mig
nästan var som helst i världen och känna en
tillfällig hemkänsla men upptäckte också att
överallt
bar jag Ådalen med mig. Jag berättade om Ådalen
på dom mest främmande platser och förstod att
just där just då var det Ådalen som var exotiskt."
Ett par teman märks i Mauritz texter.T.ex. medlöperi.
Vid 10 års ålder blir Mauritz frälst två
gånger,
utan att önska det, skriver han, och ändå inte
frälst tillräckligt. I kapitlet med den talande
överskriften
"Övergreppet" skriver han om att den be-römde predikanten,
som kommer och hål-ler om hans
axlar och frågar: "Men Du tror väl på Jesus?,
då är det så att säga kört. Det
måste bli ja och därmed
är han fast. "Då är Du ju frälst". Tjugo
år senare arbetar han på Dagens Nyheters
kulturredaktion
och har tagit på sig uppgiften att i anledning av
övergreppet på Ungern skriva en översikt över
olika
vänsterbetonde organ. Clarté och andra. Eftersom han
tan-gerade politiken var han tvungen att låta
tidningens redaktör Herbert Tingstén granska texten. Han
fick den tillbaka med orden att skärpa
tonen mot ett bidrag av författaren Carl Wennberg, alltså
en av dessa vänstertidningar. Citat: Jag
hade inget åläggande att skriva. Jag kunde säga att
då fick det vara. Det var brottom med sidan
och jag hade inte mod att säga emot och slåss. Jag satte
papperet i maskinen och anpassade mig.
Jag böjde mig för ett redigeringssätt som Pravda
skulle ha godkänt. Svek, en undfallenhet.
Efter detta kom då ruelse och skrivkramp.
Mauritz säger i en intervju med Jonas Sigma att han
skämdes första åren i Stockholm för sin
ursprung.
Bakgrunden. Inte dög riktigt.
Jan Aghed var filmkritikern som efter hans död skrev
följande: "Att bli god vän med Mauritz Edström
var lätt. Även där skilde han sig från
kritikerna i sin generation. De övriga släppte ogärna
in
nykomlingar. Mötte man dem på festivaler utomlands
vinnlade de sig om distans och såg på oss
gröngölingar med illa dolt förakt. Denna snobbism var
Mauritz fullständigt väsenfrämmande.
Hans intresse för människor och kollegor kände inga
som helst skrankor.
Mauritz Edström föddes 1927 i
sågverkssamhället Lugnvik i Ådalen och dog 26/11
1987 i
Stockholm. Han började som de flesta av sina generationskamrater
direkt efter sexårig folkskola
att yrkesarbeta - i hans fall på sågen hemmavid i
Lugnvik. "Det fanns bara en väg: den gick ner till
sågen." Han bröt vid 40-talets mitt upp från den
världen och lämnade Ådalen. I
självbiografiska
böcker som "Medan världen dör" 1971 och "I min faders
hus" 1984 går han djupt ned i det
personliga och berättar bl.a. om uppväxten i Ådalen.
Denna präglades starkt av hemmets
frikyrklighet. Han var - liksom de ångermandländska
författarkollegorna Birger Norman och
Erik Nylén - ett Guds barnbarn med upplevelser från en,
ibland, kvävande bönhusmiljö.
I "Mitt Ådalen" 1978 låter han sökarljuset svepa
över den industriådal han minns.
1954 kom hans bok "Ivar Lo-Johansson", och 1976 den utvidgade Ivar
Lo-studien "Äran,
kärleken, klassen". Han har också skrivit om filmaren Arne
Sucksdorff, i "Sucksdorff - främlingen
i hemmaskogen" 1968. Mauritz debuterade redan som17-åring med
ungdomsboken "Flygarhjälten
från Ardennerna". Åren 1945-46 utgav han ytterliggare tre
ungdomsböcker: "Vävaren som
upptäckte Amerika", "Blixtens betvingare" och "Stilla oceanens
betvingare". Dessa böcker,
menade han själv, var färgade av hans "pojkboksläsning
och kristliga idealism".
I en brevväxling våren 1987 med Raul Nord, då
ansvarig utg. av "Lugnwiks-Posten" beklagar han
att inte någon Lugnviksbo hör av sig. Han skriver bl.a.
"Profet i min egen hemby har jag inte
drömt om att bli. Men sanningen att säga har genom hela min
s.k. karriär funnits: någon sorts
godkännande hemifrån är det enda som gällt, sak
samma hur bra recensioner eller erkännande
jag fått från andra håll. I årtionden
när jag skrev i tidningar, tidskrifter, var med i radio-TV
osv
så fick jag reaktioner från kända och okända i
hufvudstaden och resten av landet. Det kom aldrig
ens ett vykort från Lugnvik då, vilket jag tolkade som
att jag misslyckats, att jag ändå inte höll
för
den strängaste granskningen, den hemmifrån backen. Det var
likadant med böckerna.
Det du nu berättar i brevet kändes som godkännande."
Mauritz Edström var en stor och erkänd författare i
Lugnviksbacken. Min svärfar Valfrid Bergsten
hade många fina lovord att säga om Mauritz. Att inte
någon hörde av sig är att beklaga.
Emil Hagström föddes 1907 i byn Nylandsån,
Sollefteå socken, och dog1970. Han var under senare
delen av sin levnad, efter bl.a. hårda Klara-år, bosatt i
Roslagen - Österskär - men i liv som dikt fanns
alltid Ådalen närvarande. Han var under tidiga
ungdomsår bl.a. tidningsförsäljare på
Strömkarlen, en
av de klassiska vita älvbåtarna i Ådalen.
Dessförinnan var han redan innan han slutat skolan s.k.
getare på somrarna. Han bar också ut tidningar, Nya
Norrland, under vänstersocialismens tidiga år.
På dess radaktion fanns då Albert Viksten.
Arbetslöshet och luffarvandringar - "jag frös mig fram
mellan tegelsmackar och fabriker i ungdomens glada dagar" -
föregick 30-talets Stockholms-tid.
Hagström debuterade 1937 med diktsamlingen "Det torra
trädet savas". Därefter kom diktsamlingarna
"Förvandlingens tid" s.å., "Klyftan" 1939, "Den
tanklöse spelmannen" 1943, "Spelmans blomster" 1947,
"Brudbloss och jungfrulin" 1949, "Gröna kransar och röda
band" 1951, "Kistebrev" 1952, "Gökklocka" 1954,
"Jordrök" 1960, och "Sabbatsår" 1967. Självbiografisk
prosa möter vi i "Slingerbultar" 1953, "Barn,
bohemer och talgoxar" 1955 och "Historier från vägarna"
1962. "Dikter i urval" kom 1957. 1959 utkom
ytterliggare ett dikturval "Visor i Tidlösa" med förord av
Stig Sjödin. Samma titel har en LP som kom
1971; på den sjunger Thorstein Bergman ett knippe Emil
Hagström-visor. Det gör han också på skivan
"...oss till glädje" 1983. Också "Balladen om Isak Larsson
och andra dikter" 1983, redigerad av Rune M
Lindgren, är ett dikturval. I dess efterskrift finns
kompletterande biografiska fakta om Hagström.
"Utan visorna, hur eländigt skulle mitt liv ha varit"
Bäcken under svalgröna alar, nynnande, sommarlat.
Sländor, solstänk, det mörkgröna
bottengräset vajar
av och an med stilla andetag. På en mossig sten sitter mor.
Virkningens stjärnor och blomrankor,
ankartråden vindlar från sitt nystan i mors sköte.
Mor har den blommiga slåttandhalsduken med knut
under hakan. Hon sitter där på stenen, vankar i
skillingtrycksland, på Hjalmar och Huldas
blomsterklädda
kulle, till Elins ensliga stuga vid höga Hunneberg, till havets
ödsliga strand med Idas vindbleka kors.
Alonzo den tappre. Emogenia den sköna och en rosende en blomma
att vissna rätt snart. Från koltår och
barfotsår genom nöden, den obeskrivbara fattigdomen, gav
mors visor förglömdhet och färg åt
tillvaron.
Långa år på landsvägarna, hårt, ont,
brutalt på alla vis. Hungervår och hungereros. Då
kom en blyertsstump
lekande glömska, liksom tröstesam och vilsen på samma
gång. Så valhänta, hjälplösa ord. Men
till
hugnad. Narkissos speglade sig i bäcken. Han upplevde en
fattigdom värre än svält och trasor, en hunger
värre än svånga magens. Och aldrig blev något
som man riktigt ville. Och aldrig det bästa. Men utan
visorna, hur eländigt skulle mitt liv ha varit. Sorgebarn,
kärleksbarn. Avlade i lek, gömda i svarta
vaxduksboken, lytta syskon. Blyga och försagda, inte stort
hållna heller. Som far sin.
Kärleksbarn som han.
Ur "Tolv moderna poeter" 1953.
Avfolkningslitania
Här var det minnsann livligt förr i världen.
Gubbarna söp, käringarna trätte
och ungarna grina för kikhosta och riset
och vart jorddragna för att återfå sin
hälsa,
den de dock snart nog tog med sig dit,
där ingen sorg och ingen nöd mer må vara.
En himmelsk tätort långt före de jordiska,
Och nu finns inte ens en vägglus kvar
av hela rasket
Ur "Balladen om Isak Larsson och andra dikter", urval 1983
Hadar Hessel, pseudonym Gustafsson med muntascherna,
föddes 1891 i byn Å i Gudmundra socken
i Ångermanland. Han dog 1984. Han arbetade, berättar han,
vid 13 års ålder på Strömnässågen,
från
klockan sex på morgonen till sex på kvällen för
14 öre i timmen. Sexårig varannandagsskola. Två
vintrar i
Gudmundrå högre folkskola. Realexamen som privatist i
Stockholm. Återfärd hemöver, till journalistiken.
Första tidning Sollefteå-bladet 1911-12. Kort mellanspel i
Stockholm. Åter till hemlandskapet och tidningen
Västernorrlads Allehanda från 1915. 1923 kom han till
Dagens Nyheter i Stockholm. Han var då drygt 30 år.
Notischef och chef för riksupplagan på DN. Den senare
redigerade han till 1965. Det var dock främst som
kåsör han nådde sitt mästerskap. Han sista
kåseri för DN, med titeln "Ang. paradis för oss"
publicerades i
tidningen så sent som den 16 april 1984, lite mer än en
vecka före hans död. I sina kåserier
återvänder han
ofta till det Ådalen han tidigare lämnade, så t.ex.
i "Ådalingar" 1983 och i "Landskapvandringar" 1986.
Han skrev också en del detektivnoveller på 30-talet,
samlade i "Privatsekreteraren" 1934 och "Blondiner" 1939.
Vidare utgav han detektivromanerna "Blå korset" 1929 och
"Skådespelerskan" 1934.
Ang. "slåttanna"
Den ångermandländska sommaren kulminerar i
"slåttanna".
Nu är tiden inne, det var kanske därför jag satt och
såg på några smala timotejstrån som vajade
för
aftonvinden från ingestans. Synen förde tanken till
kvinnor som i ålderns svarta halsdukar vaggar i trygg
gemenskap över den obevekliga sanningen i orden "så
går en dag än från vår tid och kommer inte
mer".
Den glada slåttanden är även förgängelsens
tid, bakom all verklig glädje lurar vemodet. När jag drog
in
sommardoften kunde jag ännu höra den svaga tonen av
barndomens slåttandsdagar fast åren runnit in i
den skördetid som kallas höst.
Jag står barfota ute på "bron" i solskenet och ser
tjärnens svarta vatten då solen dröjer i
grantopparna
innan den beslutar sig för att gå upp som som en stor
urtavla för den idoga arbetsdagen. Tuppen med
kärlekens eviga oro i kroppen sträcker på sig med
små ryck i släkt med sångarens tonbildning,
medan
de prosaiska hönorna redan ägnar sig åt matproblemet
i markens sandiga gröda. Den grårandiga katten
flyter som en orm ner i strandgräset när en morgonpigg
mört slår upp silverstänk i solen. Fabrikspipan
i Frånö blåser hänsynslöst sin 6-signal
för ett arbete i stickande lutlukt bakom såpiga
fönster.
Men från gräsbacken vid logen, där prästkragar
ännu slokar för natten, kommer sommarmorgonens ljud.
Bonden småpratar med sin häst, som blänker av
kärleksfull skötsel, och äntrar den röda sitsen
på en
slåttermaskin med ljusblå skaklar. Lien lyser blank och
klar mot hans slåttandsdräkt, alltid ny i vitt
och blått, ett tyg vävt i vinterkökets värme
medan marssnön grät mot rutorna men med sommarens
förhoppningar i ränningen.
Han provkör några varv på den vackraste lägdan.
Maskinen knattrar en högmodig melodi och i dess
toner faller klöver och timotej ner i morgondaggens tårar
över livets förgänglighet.
Men allt detta är bara till livgivande sällskap för
ett ensamt barnasinne. Han knäpper upp sin skjorta i
halsen, blir karl fast byxorna slutar ovanför knäna och
sällar sig till slåtterfolket som nu kommer ut
för
att räfsa och hässja maskinens skörd.
En av karlarna ställer en stor mjölkkruka i skugga under
hässjan som fått sitt första färska hö
på de
nedersta stängerna. Den har en blandning av vatten och
skummjölk som ska släcka törsten i den
stigande hettan. Hässjorna, som reses av den mest förfarne
mannen, växer snabbt i antal i
slåttermaskinens ödeläggande väg.
Sommarmorgonens dagg glänser ännu i dem när
frukosttimmen är inne och folket samlas upp till
bondgården. Potatisen bubblar redan i grytan och vid trappan
("bron") står en liten träkagge och
sprider en ljuvlig doft. En av karlarna tar den i nypan när han
går in och frukosten kan börja,
surströmming och nykokt potatis. Det är fjolårets
skörd av bägge produkterna, men surströmmingen
har legat många sommarveckor i Ulvöns heta sol och samlar
på vad man nu skulle kalla vitaminer
med arom.
Barnet ska med stöd av nutida läkarkonst rapa efter
måltiden för att må bra. Detta gör nu
männen, som
inte nått kvinnans förfining, utan läkarordination
och så börjar det skift som går mot middagen.
En gäll signal från skärningen där man bara ser
tågets svarta rygg och skrämmer upp en andkull som
nyfiken kommit fram ur långvassen. På storhässjornas
jätteskelett, i väntan på höstens skörd,
vippar
svalor och som ett löfte för morgondagen konstaterar man
att de flyger högt.
Middagen går in släpigt med pannkaka och välling.
Arbetstaktens morgonglädje har efter måltiden kommit in i
medelålderns lugna rytm. När den sotiga
röken från kvällståget sveper över
hässjorna färska hö har slåttermaskinen redan
tystnat. Eftertruppen
tar de sista tagen, lägger räfsorna på axeln och
går med lantmannens tankfulla steg upp till
kvällsvarden
och sömnen.
Men ungdomen som ska föra livet vidare har aldrig tänkt
på sömn annat än på morgonen - en
erfarenhet
som kom med pojkens växande byxlängd. När mjölken
strilat färdigt i stävorna och solen börjar klippa
med kvällsögon i grantopparna mognar arbetsdagens
kärleksgnabb kring hässjornas söta
klöverdoft.
Norrlandsnatten är inte så genomskinligt ljus längre
och tafattheten försvinner i den sammetsmjuka
natten när tjudrande hästar som mörka silhuetter betar
i gårdens skugga. Likt små, små silverklockor
klirrar ståltjutet i romantikens skära öron bakom
fönsterrutor som bara speglar nattens förledande dunkel.
Ur "Ådalingar", 1983.
Erik Nyhlén föddes 1915 "i en by som rätt och
slätt heter Å och ligger inom Kramfors stad i
Ådalen".
Han dog 1977. I en självbiografisk skiss, publicerad dels i
antologin "I egen sak" 1978, dels i ett
förord till den postumt utgivna berättelsesamlingen
"Hemifrån" 1980 berättar han: "Frikyrklighet och
arbetarrörelse hör till min barndoms erfarenheter. Den
stora arbetslösheten på 30-talet gjorde att mitt liv
blev tämligen brokit. Jag har varit sågverksarbetare,
skogsarbetare, metallarbetare, AK-jobbare, luffare,
gårdfarihandlare. Har studerat vid Sigtuna folkhögskola
och vid Socialinstitutet i Stockholm. Varit
anställd på Statens flyktingnämnd som kurator och som
assistent vid arbetsförmedlingen. Sedan 1950
frilandsskribent". Nyhlén återkommer ofta till den
ådalska motivvärlden i sina böcker. Den tidiga
frikyrkliga kontaktytorna ledde för övrigt till att han en
tid verkade som evangelist inom Svenska
Baptistförbundet. "Efter diverse tvister med nådasyskonen
om hur långt en kristen människas frihet
kunde sträckas sig skildes dock våra vägar." I
"Svensk frikyrka" 1964 skriver han, brett översiktligt
om de svenska frikyrkornas historia. I övrigt omfattar hans
författarskap novellsamlingarna "Rosas
café och andra historier" 1969, "Det vilsegångna
tåget" 1971, "Hålkortshunden" 1975, "Hemifrån"
1980.
Vid sin död avsåg han att ta itu med ett verk om 30-talet.
Han hade en mängd obearbetade
bandinspelningar, från resor kors och tvärs i landet, som
skulle ha användts för detta ändamål. De har
donerats till Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm.
Jöns Hornaeus föddes 1715 i Hammaar i Ådalen, och
dog 1778 i Ytterlännäs, också i
Ångermanland.
Han var son till komministern i Ytterlännäs, Lars Hornaeus
och Elisabet Wattrang, dotter till kyrkoherden
Johannes Erici Wattrangius i Torsåker (1639-1684: Wattrangius
var således präst här också under
häxprocessernas tid på 1670-talet). Jöns Hornaeus
gick i Härnösands trivialskola 1726-1729, studerade
vid samma stads gymnasium 1731-1735 och blev student vid Uppsala
universitet 1735. Han prästvigdes
1742 och blev adjunkt åt sin far, Lars Hornaeus. 1746 blev han
utsedd till sockenpredikant i Dal i Ådalen.
Efter faderns död valdes han, 1752 till dennes
efterträdare. I avskrift finns en av Hornaeus författad
skildring av trolldomsväsendet i Ångermanland under
1600-talet bevarad.
Nils Eric Sjödin föddes 1934 i Röån Junsele i
Ångermanland. Bosatt i Sollefteå, där han
också gick i
realskolan. Student 1955. Uppsala-studier 1957-61.
Gymnasielärare. Han debuterade med diktsamlingen
"Byssfolke" 1981, en bok "på dialekt". Dialektdiktning på
Junsele-mål möter vi också i de därpå
följande
böckerna: "Kvinnfolke" 1982, "Åslappe" 1983,
"Gammelvärla" 1984, "Odôgdern" 1985 och "Minna" 1987.
"Nymoa", "Jônselemåle", Baka lagårn", "Ett som
anne","Första Moseboken" och "Nickes lilla psalmbok"
I "Första krönickeboken" 1986 - Nicke av Nils-Eric -
republicerar han en svit måndagskrönikor, tidigare
publicerade i lokaltidningen Nya Norrland. Han har fortsatt skriva i
efterföljaren till Nya Norrland och
Västernorrlands Allehanda, Tidningen Ångermanland. I
Sundsvall Tidning återkommer han med jämna
mellanrum. Han har också kommenterat svenskt liv och leverne i
dagsverser i lokala Radio Västernorrland.
Ett urval av dessa verser återges i boken "Rimsaltat" 1989.
"...en alldeles egen arbetardiktare, solidarisk
med sin utgågsmiljö av skogs- och flottningsarbetare",
skriver professor emeritus i allmän språkvetenskap
vid Umeå univeriter Karl-Hampus Dahlstedt om den
västångermanländske bygdemålsdiktaren
från Röån.
Läs Lagledar´n av "Nicke" Sjödin.
Olof Högberg föddes 1855 i Flattoms by i
Högsjö, Ångermanland, och dog 1932 i Njurunda i
Medelpad.
Han framlevde sin barndom och ungdom i, som han själv skrivit,
"en dyster dalbygd mellan höga berg",
där "ufven i nordan satt och tjöt mot ufven i sunnan om
höstkvällarne". Han tog studenten i Härnösand
1876, blev fil. kand. i Uppsala 1880. Där drev han sina studier
vidare under 1880-talet och arbetade som
lärare. 1892-94 var han lärare i Gudmundrå i
hemlandskapet och senare under 1890-talet journalist i
Härnösands-Posten och Sundsvalls Tidning. "Den stora
vreden" - en idag inte alltför ofta läst klassiker
inom norrländsk litteratur - fullbordade han efter 20 års
förberedelsearbete. 1885, berättar han,
"utarbetade jag de första utkasten till det arbete som tjugo
år senare blef 'Nordsvenska Öden'". Under
titeln "Den stora vreden" utgavs boken 1906. Den har senare utkommit
i flera nyutgåvor, bl.a. i ett
trebandsverk 1983. Delar av verket har gestaltats i en bejublad
uppsättning av Folkteatern i Gävle.
Han erhöll 1921 De Nios pris. 1977 bildades Olof
Högberg-sällskapet.
Andra titlar bl.a.: "Fribrytare" 1910, "Baggbölingar" 1911,
"Under Jesu bröders spira" 1915,
"Lambertska milliarden" 1916 och "Boltzius och andra gubbar" 1920.
Karl Östman föddes 1876, "på ett avsides liggande
kronotorp i Nätra socken i Ångermanland",
berättar
han själv. Han dog 1953. Fadern var snickare men också
båtsman, borta från hemmet nästan året om.
"Snön yrde in genom de otäta väggarna i den gamla
båtsmansstugan". "Vi fick", berättar Karl Östman,
"både frysa och svälta i vår ensamhet". Då
faderns tjänstetid var över, flyttade familjen till
Hummelvik,
en mindre by utanför Köpmanholmens sågverk,
också i Nätra. Senare, 1880-talets mitt under
trävaruindustrins högkonjuktur i Sundsvalls-distriktet,
flyttade familjen dit. Här kom också Östman att
finna sin motivvärld som berättare. "Mina universitet", har
han skrivit, "var tre klasser i folkskolan
och en kurs 1912-13 på Brunnsviks folkhögskola."
"Sanningen och det verkliga främst" var mottot för
hans författarskap. Debuten med "Pilgrimer" 1909 följdes av
"En fiol och en kvinna" 1912, "Hunger"
1916 och "Den breda vägen" 1923. I efterskrifter till "Den breda
vägen" i nytryck 1977, och
"Stabbläggare och andra noveller", ett urval som utgavs 1976,
möter vi ytterliggare fakta om Östman,
en av pionjärerna i svensk arbetardiktning.
Runa Olofsson föddes 1937 i Bjärtrå i
Ådalen. Efter realexamen i Kramfors 1954 och en kontorskurs
i Härnösand samma höst arbetade hon på kontor i
sex år. Hon arbetade också på mentalsjukhus i
kortare perioder. Gymnasiekompetens. Lärarexamen i
Härnösand 1962; därefter lärartjänster i
Offerdal, Vilhelmina, Lökom och Resele, Sollefteå
kommun.
Hon har utgett "Jag heter Gojko" 1972, "Som om det aldrig hade
hänt" 1975, "Somrarna med Rakel"
1975, "Mitt i livet" 1977, "Sista dagen" 1978, "Huset vid Haukivesi"
1978, "Granatäpplet" 1979,
"Hon, prästen" 1979, "Följ med till Akkantjakk" 1980, "Den
vintern när Helena fanns" 1984,
"Dagarna tillsammans" 1985 och "Livet leker" 1986. Hon medarbetar med
en självbiografisk text,
"Dom roliga böckerna får nån annan skriva", i
antologin "I egen sak" 1978, där 19 norrländska
författare berättar om sin väg fram till debuten.
Pelle Molin föddes 1864 i Tjäll, Multrå socken i
Ångermanland och dog 1896 i Bodö i Norge.
"Selv sagde han ofta under sin sygdom, at han troede han döde;
og da han et per dage för han döde fick
vide at han måtte dö, var han meget fatted og tillfreds:
han hade haft så 'mange skuffelser og sorger'"
"I sine sidste öieblik var hand ånd klar, og han sagde
farvel til os alle". Han dog som ett tröt "barn
sovner, stille og fredeligt". Så berättar norska
vänner om Pelle Molins sista dagar och död. Han
arbetade en tid, 1884-86, som journalist vid Hernösands-Posten.
Dessförinnan: en smula förströdda
gymnasiestudier i Härnösanf och Östersund: student
blev han aldrig. En tid vid Konstakademien i
Stockholm 1887-90 föregick vistelsen i Näsåker. Han
skriver i ett brev 1891 om Näsåkerstiden
att "allt var motigt i början. Snart sagt omöjligt att
få rum och alldeles omöjligt att inackordera sig
i maten. Livet är lessamt". 1894 begav han sig - därtill
lockad av den unge medicinaren Fredrik
Lindskog - iväg på fotvandring till Norge, ambivalent
ännu i uppbrottets stund. "Mørke tanker
kom over mig. - Jeg var rykket op med rødderne og vidste ikke
om jeg vilde ut paa eventyr", skrev
han. "Ådalens Poesi" - noveller i urval av Gustaf af Geijerstam
- utkom 1897. 1913 utgavs
"Nordland. Konturer till en reseskildring", med förord av Olof
Högberg. 1916 kom en av Maria
Rieck-Müller redigerad efterskördens bok: "Från
ådal och Nordlandskust".
Eva Norman föddes 1945 i Salsåker, Nordingrå i
Ångermanland. Under sin skoltid var hon bosatt i
Lugnvik, Bjärtrå Ångermanland. Numera bosatt i
Borlänge i Dalarna. Hon är fil. mag. och arbetade
tidigare parallellt med sitt författarskap som lärare i
svenska, tyska, tidvis också filosofi vid
grundskolans högstadium i Borlänge, Sedan 1980 skriver hon
på heltid. Som författare har hon bl.a.
sagt sig vilja spegla "de existentiella grundfrågorna,
utslagningsmekanismerna och deras kosekvenser,
våra skyddsmekanismer, det sektoriserade samhällets hot
mot människan samt språket som sådant.
Jag söker som det det så vackert heter ' ge
språklösa ett språk ' i många av mina texter."
Debutboken
"Staus quo" 1970 följdes av titlarna "Den längsta da" 1971,
"Eftersläckning" 1973, "Gränsen" 1979,
"Resan" 1981, "Långnatt" 1984. "Långnatt" är en
diktsamling, övriga titlar romaner. Hon har också
skrivit dramatik för radioteatern och för TV. För TV
har hon dramatiserat två av sina romaner:
"Den längsta da" och "Resan".
Johan Rudolf Sundström föddes 1874 i Långseruds
socken i Värmland och dog 1954. Han var från 1918
med sin familj bosatt i Grofhäll i Säbrå utanför
Härnösand, tidigare i Risnäs i Stigsjö i
landskapet.
Sundström, Janne Vängmans skapare, var bl.a. politiskt
verksam. I sina olika funktioner som
landstingspolitiker och riksdagsman rörde han sig över hela
den borgerliga skalan, från liberalerna, över
bondeförbundet till högern. I vad han skrev i Janne
Vängmanböckerna, som blev sex till antalet, stod han
dock entydigt på fattigfolkets sida, mot rikbönder och
överhet. Förebilden till Janne Vängman var enligt
Sunströms eget besked torparen Johannes Vänglund
(1858-1954), från 1884 bosatt på ett torp i
Brunnebodarna nära Risnäs, by i Ångermanland.
Diktens Janne Vängman har fått ett eget litterärt
sällskap: Janne Vängman-sällskapet. Inom dess ram
vill man vidareutveckla insikten om de litterära och
kulturhistoriska värdena i Sundströms
författarskap
samt genom dokumentation och information sprida kunskap om
skogstorparnas och jämställdas
levnadsförhållanden. Sällskapet vill värna det
ångermanländska språket och gamla seder och bruk.
Janne Vängman-böckerna är: "Ljuger gör ja
inte, sa Janne Vängman" 1934, "Tjo flöjt, sa Janne
Vängman"
1936, "Tjosan käring, sa Janne Vängman" 1938, "Ja ä
inte dö än, sa Janne Vängman" 1940, "Skål och
tack,
sa Janne Vängman" 1942 och "Slut i Kapernaum, käring, sa
Janne Vängman" 1946. Böckerna gav stoff
åt fyra, en aning buskisartade, Adolf Jahr-filmer, producerade
mellan 1946-55.
Oscar Lundin föddes 1901 i ett torp i Rökstabacken i
Nordingrå, Ångermanland och dog 1982 i
Sandslån,
i samma landskap. Fadern arbetade på Salsåkers
sågverk nära Nordingrå. 1902 köpte denne ett
hemman
i Hyndtjärn intill Salsåker. Familjen var barnrik: av de
tio barnen var åtta pojkar och två flickor. Pojkarna
började på sågverket så fort de slutat skolan.
Oscar arbetade där 1914-21, samtidigt som han läste
på
Hermods. Därefter genomgick han folkskoleseminariet i
Härnösand. Efter examen 1925 vikarierade han
på olika ställen till 1929. Då fick han ordinarie
tjänst vid Västeralnö folkskola, Mo. Tre år
senare kam
han till Hammarsöns folkskola, Sandslån. I Sandslån
bodde han till sin död. Han debuterade sent som
författare, 76 år gammal, med romanen "Vår Herres
vikarie" 1977. Ytterliggare ett par verk förelåg i
manus
vid hans bortgång, bl.a. ett faktamanus om trolldomsprocesserna
i Torsåker och Boteå på 1670-talet.
Lundin var också verksam som folklivsforskare. Mattje Degervik
i Lundins roman har sin förebild. Han
var en av de sista som "gick på sockna" i Vibyggerå. Han
gick ur tiden 1905.
Georg Bergfors föddes 1882 i Sels by, Ytterlännäs
socken i Ångermanland och dog 1975. Han var verksam
bl a som kyrkoherde i Gideå i Ångermanland på 1920-
och 30-talet. Dit kom han från Vittangi i Norrbotten.
I början av sin prästbana var han vice pastor i
Jukkasjärvi, inklusive Kiruna, från 1909 och kommunister
i
Vittangi från 1913, innan han 1923 återvände till
hemlandskapet. I hemprovinsen Ångermanland var han
även verksam som kontraktsprost i Örnsköldsviks
kontrakt, under det sena 30- och tidiga 40-talet. Därefter
verkade han som kyrkoherde och prost på 40- och 50- talet i
Sollefteå. Bland hans böcker kan nämnas
"Karten mognar", barndoms- och skolminnen 1948 och "Vist var det
så", med undertiteln "Minnen från
lärdomsstad och ödemark" 1954. I den bibliografi som
Ångermanlands hembygdsförbund utgav till hans
90-årssdag 1972 förtecknas hans böcker i övrigt
samt ett urval artiklar. "Ordspråk, talesätt och härm
på
ytterlännäsmål", utkom sex år efter hans
bortgång, 1981. Här möter vi folkliga ordspråk,
som han själv
hört under sin barndoms- och ungdomsår i
Ytterlännäs under1800-talets två sista
årtionden. Bergfors
poängterar själv i sin lärda inledning att boken
möjligen borde ha försetts med underrubriken "Några
av
all världens ordspråk på ångermanländsk
dialekt". Faktum är ju: ordspråksdiktningen är en
vandrande
folkdiktning.
Sten Johansson föddes 1941 i Boteå kommun i
Ångermanland. Fadern var fabriksarbetare, modern
hemsamarit. Realexamen 1958 i Kramfors. Han arbetade därefter i
sex år som timmerhuggare,
fabriksarbetare, skolvaktmästare, tegelbruksarbetare och
lantbrevbärare. På kvällarna läste han
på
Hermods. Han vikarierade ett halvår som lärare på
Lövsta ungdomsvårdsskola och studerade vid
folkskoleseminariet i Linköping 1964-68. Han arbetade som
lärare inom hemkommunen Boteå i sju
år, sedan inom Sollefteå vid Para skola. Där blev
han tillsyningslärare 1974, och har där så
lyckosamt
praktiserat elevdemokrati att "Paramodellen" uppmärksammats
landet över, bl. a. vid besök av tidigare
civilministren Bo Holmberg och utbildningsministern Lennart
Bodström. Sina "Kebbe"-böcker som
handlar om min egen släkts liv från 1900-talets
början och framåt" - började han skriva 1977.
Då kom
"Kebbe Filur". Därefter har han utgett bl.a. "Från Kebbes
marker" 1980 och "Kebbe och vitterfolket"
1984. Totalt har ett tiotal böcker utgetts i den
folklivsskildrande serien.
Ludvig Nordström föddes 1882 i Härnösand och
dog 1942. Blev student 1901, studerade i Uppsala
1901-02. Medarbetare i Sundsvalls Tidning 1903-05 och i
Västernorrlands Allehanda 1905-08. 1905
arbetade han också några månader som
"fiskardräng" vid Ulvöhamns fiskeläge. En bild
på den unge
Lubbe - ett tilltal han var föga trakterad av - återges
på baksidan av 1980 års utgåva av
"Bottenhavsfiskare",
i förstautgåva 1914. Öppningsberättelsen i denna
bok handlar om Ulvö-tiden, så även ett avsnitt i
"Pyramiden Sverige" 1934. Nordströms provinsiella anknytning
möter vi i flera andra av hans böcker.
Om Härnösand skriver han: "Jag lämnade staden då
jag var 24 år, men har sedan ständigt
återkommit".
Han berättar om den - ofta nostalgiskt - som Öbacka, t. ex.
i novellsamlingarna "Tomas Lack" 1912,
"Idyller från kungariket Öbacka" 1916 och
"Öbacka-bor" 1921. Han debuterade 1906 med "Kains land",
en tämligen intensägande diktsamling, för övrigt
hans enda. Först i prosan fann han sin rätta
utttrycksform.
Redan i sina tidiga prosaböcker framträder han som en
färdig berättare. Han var också en tidig
undersökande
reporter, riksbekant främst genom radioserien "Lort-Sverige", i
bokform 1938. Han var en mycket produktiv
författare med bortåt 40-talet titlar.
Ett ytterligare urval: novellsamlingarna "Fiskare" 1907,
"Borgare" 1909, "Herrar" 1910, "Svenskar" 1929,
"På hemväg till Öbacka" 1934 och "Kapten
Åbygges vita häst" 1941, romanerna
"Landsortsbohéme" 1911,
"Jobbarfamiljen Gobbsman" 1913, "Tomas Lack och hans familj" 1930 och
"Planeten Markattan" 1937,
reportageböckerna "Stor-Norrland" 1927, "Världs-Sverige"
1928 och "Sveriges guldkust" 1939 samt
memoarboken "Denna flugiga värld" 1941. "Jonas Ångerman
och hans hus" 1941 är ett novellurval.
Se i övrigt "Norrländska 1900-tals författare" 1985
eller "Västernorrländsk litteratur. Från Den
stora
vreden till I min faders hus", NBV / Olof
Högberg-sällskapet 1988.
Maj Olsen föddes 1914 i sågverkssamhället Nyland
invid Ångermanälven. Hon avled 1987.
Normalskolekompetens 1932. Reklamkonstskola. Affärsverksamhet
till 1964. Hon bodde i Ådalen i hela
sitt liv och blev också den ådalska miljön trogen
som författare. Hon debuterade 1951 med "Cell mor norr",
en roman med motiv från skol- och fängelsestaden
Härnösand. "Ekorrhjulet" utkom 1953 och "Så likt
kärlek" 1955. "Sofie Sager", revoltör mot dubbelmoral" har
hon själv karakteriserat som en dokumentärrroman.
Hon berättar här om en kvinnosakspionjär, Sofie Sager,
som i 1800-talets Stockholm vågade åtala en man
för
sexuellt övergrepp - och vann målet. Hon har även
utgett "Den ömtåliga gåvan" 1958,
"Cirkustvillingarna" 1965,
"Ann-Christin och häxorna" 1967, "Främmande fågel"
1969. Det lilla dikthäftet "Min poesi" kom 1980 och
romanen "På Malins tid i Ådalen" 1981. Hon skrev
också dramatik / bygdespel: "Saga och sanning" 1957 och
"Kronofogdens Ann-Charlotte" 1967 och medverkade med dikter i en rad
antologier. Se vidare
"Norrländska 1900-talsförfattare"1985 och "50
Norrlandsförfattare" 1986.
Georg Uhlin föddes 1909 i Högsjö i Ådalen,
under storstrejksommaren. "Farsan var facklig agitator inom
sågverksindustrin. Han dog när jag var 9. Morsan stod
ensam med fem barn. Så jag blev utackorderad av
socknen, men hade turen hamna hos farmor", har han berättat. Han
gick tidigt, bara 15 år gammal, till sjöss
1924, med en skonare från Brantevik. Han var, med undantag
för en kort period som byggnadsarbetare, till
sjöss till våren 1943. Till sjöss har han bl. a.
seglat timmerman. Väl iland kom han att arbeta fackligt, dels
som
funktionär i Byggnadsarbetarförbundet i
Västerås, senare från och med 1952 som
funktionär i Sjöfolksförbundet.
1954 valdes han till förbundsombudsman. 1969 blev han
pensionär och gick då på nytt ut till sjöss.
1971 gick
han dock i land för gott. Därefter har han hunnit skriva
tre böcker. "Helvetesskeppet" kom 1975 och följdes
av "Dessa dina minsta små" 1978 och "Resor till dödens
kust" 1979. Han har också skrivit manus till tre
skådespel, bl.a. "Hungermarschen", om hungerkravallerna i
Ådalen 1917. "Att jag alltid har kämpat för
arbetarrörelsen är självklart. När man växer
upp under fattiga förhållanden i röda Ådalen
blir man politiskt
radikal", har han deklarerat.
Bertil Malmberg föddes 1889 i Härnösand och dog
1958. Om de tidiga Härnösandsåren har han en del
att
berätta, bl.a. i memoarboken "Ett stycke väg" 1950. Fadern
var lektor i franska och engelska vid läroverket
i staden. Bertil Malmberg blev student i Stockholm, dit familjen
flyttade i samband med att fadern blev lektor
vid Högre lärarinneseminariet där. Malmberg var tidvis
bosatt utomlands, så t.ex. i München 1917-1926.
Han berättar i "Ett stycke väg" om lyckliga
barndomsår i Härnösand "detta avlägsna
Athén i de långa snötunga
vintrarnas land", ett Härnösand med biskopssäte och
gymnasium och borgarsläkter och "humanisternas
framåtböjda, skyndande skuggor i snöloppet". Här
skymtar också en ung Ludvig Nordström förbi, en
rabulistisk Lubbe som den unge Bertil Malmberg upplever som "en
eldande förebild".
Verkförteckning i övrigt, i urval: "Uppgörelse och
löfte" 1911, "Dåd och dröm" 1912, Atlantis" 1916,
"Orfika"
1923, "Åke och hans värld" 1924, "Illusionernas träd"
1932, "Dikter vid gränsen" 1935, "Sångerna om
samvetet och ödet" 1938, "Flöjter ur ödsligheten"
1941, "Men bortom marterpålarna" 1948, "Lek med
belysningar"
1953. Se också "Dikter 1-2" ett urval 1954, och ett urval prosa
och poesi från 1967.
Albert Viksten föddes 1889 i byn Vojen i Graninge socken i
Ångermanland. Den fattige arrendatorsonen från
Vojen - man var tio barn i det vikstenska hemmet - var dock merparten
av sitt vuxna liv bosatt i Hälsingland.
Idag möter vi en påminelse om honom vid torpet
Ängratörn, som han kallar sitt paradis, i Hälsingland.
På en
minnessten över honom här står: "Här vilar en
gudfruktig hedning." Här ströddes också hans aska ut.
Han dog
1969. Viksten gick autodidaktens bildningsväg till
författarskapet. Han ger själv den här
ögonblicksbilden:
På väg till kolarkojan, i unga år, bar han med sig
en bok "omlindad i många Aftonblad, varsamt inlagd mellan
tunnbrödet, saltströmmingen och det amerikanska
fläsket". Det var Strinbergs Röda rummet. Han var
rallare,
och - i Ådalen - sjåare och brädgårdsarbetare
innan han omsider, efter en kurs på Hola folkhögskola
i
hemprovinsen, blev jouarnalist, på ångermanländska
Nya Norrland, och författare. Han debuterade med
"Striden för livet" 1917. Titlarna kom att bli många. Han
utgav bl. a. prosaböckerna "Bland björnskytar och
sälfångare i Norra Ishavet" 1921, "Stor-Nils" 1923,
"Timmer" 1929, "Vilda vägar västerut" 1938. "Blå
gryning"
1950, "Mitt paradis" 1959 och "Dagbok från Paradiset" 1971.
"Hårda män" 1926 och "Idyll och florett" 1927
är diktsamlingar. Se för verkförteckning i
övrigt: "Norrländska 1900-talsförfattare" 1985. I
"Storm över niporna"
1935 skildrar han de hungerdemonstrationer i Ådalen 1917 som
han själv var aktiv i. Insyn i Vikstens författarskap
ger "Mitt liv - ett äventyr" 1971, en postum bok
sammanställd av sonen Sven Viksten. Ett Albert
Vikstensällskap
bildades 1981.
Ångermanlandssång
Fäderneärvda bygd som vart bruten
av våra fäder med hacka och bill,
kring dig en trofast kedja är knuten
utav en ungdom som hörer dig till.
Oss är det givet,
vårt är det givet
för alla tider vårt Ångermanland.
Här sluter skogen grönskande tröjor
yppigt kring sjöarnas glittrande våg.
Dimmor i soligt blånade slöjor
sveper sitt drömguld kring åkrarnas råg.
Vart vi än hinner
aldrig vi finner
skönare bygd än vårt Ångermanland.
Djärvt som en forntids viking i dusten,
trygg som den härliga bygden är själv,
bryter sig stolt från fjällen till kusten
dånande mäktig vår Ångermanälv.
Nedåt den drager,
sollyst och fager,
hän genom leende Ångermanland.
Skogar och ängar, leende byar,
böljande åsar kring speglande sjö,
blånande rymder, seglande skyar,
sprakande norrsken och gnistrande snö.
Skogen som kransar
nipornas skansar
danar i skönhet vårt Ångermanland.
Tider som svunnit, minnen som farit,
tankar som flyktat likt morgonens brand,
sorg som är ändad, glädje som varit,
flätats av sekler till gyllene band.
Aldrig vi bryter
banden som knyter
oss till vår Ådal, vårt Ångermanland.
Källa:
"Ångermanland i litteraturen". NBV Ångermanland / Sobers
Förlags AB, Landskapsböcker.
se.*
"Ön" Birger Norman. Raben & Sjögren
"Mitt Ådalen" Mauritz Edström. Liberförlag
"I min faders hus" Mauritz Edström. Carlsson Bokförlag
"Sölve Forsell" Personliga minnen av Lars-Åke Melin
"Odôgdern" Nils Eric Sjödin. CEWE-Förlaget
Bjästa
"Årstidsdikter" ur Utanikring och Speleka. Birger Norman.
Ångermanland, Utbildningsförlaget Brevskolan
"Kraften från Norr". Erik Sjödin. Förlag: Tierra y
Libertad
*"Ångermanland i litteraturen",
med undertiteln "Ångermanländska författare
från 1500-tal till nutid"
är ett lagarbete inom ramen för en studiecirkel i NBV.
Ledare för cirkeln har varit författaren Rune M Lingren.