Mera Historia
Mina minnen från Sandö Centrala Verkstadsskola
Bengt Westin 1958-1960
© Bengt Westin
Bildsekvens: Cigarrökande gentlemän Hockey-bockeylaget RSS-gruppen
För den ungdom som för 50 år sedan ville lära
sig ett yrke fanns i huvudsak två vägar att gå.
Endera söka sig till någon hantverkare eller industri och
försöka bli lärling, eller också söka
till någon verkstadsskola. En sådan verkstadsskola fanns
på ön Sandö, mitt i Ångermanälven.
Där gick varje år ca 175 elever i åldern 15-20
år, de flesta också boende på något av
elevhemmen på ön. Sandö Centrala Verkstadsskola som
den hette, var en av två som drevs
av Landstinget i Västernorrlands län. Den andra fanns i
Sundsvall.
Då jag gick på Sandöskolan fanns 11
yrkesinriktningar att välja mellan; möbel-,
inrednings-,
eller byggnadssnickare, RSS (reparatörer, smeder, svetsare),
bilmekaniker, VVS-montör,
murare, målare, kock samt bleck- och plåtslagare. 1959
startade också en utbildning för
elektriker. Lärare var på möbel; Hjalmar Andersson,
inrednings; Karl-Erik Emt
(körde Jowett Javelin), byggnads; Tore Nilsson, RSS; Egon
Ekström, bilmek; Karl-Albert Grahn,
VVS; Molander, murare; Nilsson, målare; Einar Wallin, kock;
Margit Högström, bleck & plåt;
Fritz Johansson (körde Dyna Panhard) och 1959 tillkom Olle
Westman på el, Sven Hägglund
på en dubbleringsavdelning på RSS och Molander på
en dito för bleck & plåt.. Dessutom fanns
en svetslärare som hette Helmer Höglund (körde en
alldelse ny Volvo Amazon) och en
teorilärare som hette Hellström.
Det administrativa sköttes av rektor Hans Dalvång,
kanslist Jeje Körning och kontorist
Gunilla Pierrou. Dessutom arbetade Carl-Erik Carlsson på
kontoret och husmor hette
Britta nånting. Vaktmästare var Yngve och Gustaf
Kjellersson. Tyvärr har jag glömt
vad alla mattanter och städerskor hette. De om några var
värda att komma ihåg!
För maten var klart ätbar. Bra variation och ordentligt
tillagad. Visserligen tyckte vi
att Britta var i snålaste laget; vi fick t ex inte ta socker
till gröten själva, och det var
alldeles för mycket fisk. En period åt vi torsk
väldigt ofta, och då spreds ryktet att
Britta hade köpt en långtradarlast med brandskadad fisk.
Det var nog inte sant. 1959
slutade Britta och i stället kom Olga, senare gift med
ellärare Olle Westman.
I förrådet arbetade ibland Herbert Sjölander, ibland,
därför att för det mesta satt alla
lärarna inne på hans kontor och rökte och
berättade historier, så han blev mest hindrad.
För att komma in på Sandö krävdes i regel
så bra betyg från folkskolan att de gladeligen
räckt för att komma in på realskolan.
Upptagningsområdet var hela Västernorrlands län,
och varje år skulle ca 75 nya elever antas. Det var inte
ovanligt att det fanns 50 sökande
på varje avdelning.
Sandöskolan var alltså ett internat. Ca 175
tonåringar skulle alltså samsas i tre elevhem
(ett fjärde byggdes 1958-59). Två av dessa elevhem var
kvarlevor från industrin på ön,
dvs f d arbetarkaserner, och hade beteckningen 55:an och 16. Ett var
relativt nybyggt och
benämndes 5:an och det nybyggda hette 13. I varje elevhem bodde
också en vuxen.
På 55:an Hjalmar Andersson, på 16 Fritz Johansson och i
5:an elevkonsulenten.
Huvudbyggnaden med administration, matsal, teori- och samlingssalar
var också ganska
nybyggd, då den gamla dramatiskt brann ned några år
innan jag började där. Vid detta
tillfälle var det nära att husmor innebrändes. Flera
av lärarna bodde också på ön, så
det var ett ganska välövervakat litet samhälle.
Själv fick jag börja min bana i 16. Där bodde i
huvudsak mest byggnadssnickare och
RSS-are, och i änden av byggnaden bodde alltså Fritz
Johansson med familj. Han
kallades bara "Frippe" och följaktligen hette fru Johansson
"Frippelina", dottern
"Frippenetta" och hunden "Frippetussen".
Dagarna var ordentligt inrutade. Frukost från 06.30,
utbildning från 7.30 till 16.30.
Fikarast kl 9.00, lunch mitt på dagen (olika beroende på
vilken avdelning man tillhörde)
och middag kl 17.00. På kvällarna fika vid 19-tiden.
Diciplinen var ganska tuff. De elevkonsulenter vi hade var samtliga f
d sergeanter i
det militära (Sundin, Bourner och Åberg) och de höll
alla dessa tonåringar i Herrans tukt
och förmaning. Det behövdes inte speciellt många
överträdelser av de många regler
som fanns, förrän man befanns olämplig att
fortsätta utbildningen. Men antalet
hemskickade var försumbar. På den tid jag gick där
vet jag bara en enda som
relegerades. Elevkonsulenterna kunde lätt hålla reda alla
odågor, utan att för den skull
ha något terrorregemente. Konsulentens arbete bestod i att leda
gymnastiktimmarna,
dela ut Bamyl och vara ett slags ställförträdande
farsa. Definitivt mest sympatisk
var Lawrence Bourner
Jag undrar hur ett sådant internat skulle fungera idag!
Under två år skulle vi alltså lära oss ett
yrke (2 år var utbildningstiden för inrednings- och
byggnadssnickare, VVS, RSS samt murare. Möbelsnickare och
målare gick 4 år, bilmek och
bleck/plåt gick 3 år och kockarna 1 år).
Utbildningen var välrenomerad och Sandöskolans
rykte var gott. Övningarna var väl i torftigaste laget, och
skulle knappast accepteras av
dagens ungdomar, men vi lärde oss ett yrke och de flesta fick
arbeten som räckte livet ut.
Många läste vidare och blev ingenjörer och annat
fint.
Utbildningen i verkstaden varvades med teoriundervisning som
matematik, ritningsläsning,
arbetshygien mm. En hel del lades också på fysik, och det
var en hel del fotboll, bordtennis,
hockey-bockey mm. Den energi som tonåringar genererar
måste ju få ett utlopp, och det
hade faktiskt skolledningen förstått.
En stor del av fritiden tillbringades alltså med idrottsliga
övningar, men det fanns också
andra saker att sysselsätta sig med. En var att gå
över någon av broarna till Lugnviksstrand
eller Lunde. På båda sidorna fanns bio (Verdandi i
Klockestrand resp. Lunde Folkets Hus),
café (Dahlins resp. Westerlunds), frisör (Westin resp.
"Flugsnapparen") mm. Men mest
av allt uppskattades Davida Kiörnings lilla bageri vid
brofästet. Hennes kuvertkakor
(ett slags wienerlängd) var oöverträffade. Nybakade
och ännu varma var det en läckerhet som
ännu sitter kvar i gommen så här 45 år
senare.
Dahlins var det vanligaste stället. Edvin bakade och Edla
sålde allt. Sedan Edla skaffat
körkort köpte hon en Morris tror jag det var och
erbjöd sig att skjutsa hugade spekulanter
till dansställen som Strömsborg och Strömnäs
Folkets Hus. Men hon körde hellre än bra
så för det mesta blev det buss eller att gå.
Vi Sandöelever var väl inte alltid så välsedda i
grannbyarna. För visst stals det en och
annan cykel och spark, och visst pallades ett och annat äpple
och visst brädades en och
annan Klocke-resp Lundepojke, så en viss förståelse
för animositeten finns. Men på det
hela taget var vi ganska välartade och de bus vi ställde
till med var ganska oskyldigt,
jämfört med senare tider.
När det var dans på Verdandi såg man till att bli
nykterist, för många tillställningar
anordnades av IOGT och då måste man vara medlem. Nu var
bruket av alkoholhaltiga
drycker bland oss gossar tämligen ovanligt, så det var
ingen konst att hålla löftet. Men
det behövdes bara en misstanke så blev man utesluten av
Gösta Bodén som var starkt
renlärig i nykterhetstron.
Den kulturella sidan av livet var också tillgodosett.
Vintertid hölls flera föredrag av kända
författare, bl a framträdde den välkände Gunde
Johansson i gymnastiksalen på Sandö.
En känd författare var tämligen påstruken,
vilket föranledde elevkonsulent Sundin att
viskande säga till bänkgrannen: "gubbjäveln är ju
full". Nu var Sundins viskningar av
den arten att de hördes ungefär till 10:de bänk,
så det skrattades friskt. Men föreläsaren
hörde inte, eller låtsades i alla fall inte höra
någonting.
Skolan arrangerade också egna revyer där det drevs
ganska friskt med lärare och
övrig personal. En av dessa kupletter hittade jag för ett
halvår sedan och några ur den
löd så här:
ÖÖ.
Skolans lilla tomte är
Fast han ingen luva bär
Målarmästaren med sina dimenisoner
Konsten mad att kladda kan
Ingen annan såsom han
För de har ej såna kvalifikationer
Ö..
Husmor blir på grått humör
När det går för mycket smör
Och då vi vill hava större grötportioner
När hon främmande ska ha
Brukar hon va väldigt bra
Så ock när hon ger oss extra matransoner
Målarmästaren var alltså Einar Wallin, som mycket
riktigt var en satt figur. En av författarna
var Lars Åke Melander, elev på just
målaeriavdelningen.
Cigarrökande gentlemän på Julmiddag
|
|
Bildtext: Fr v Arne Lekström, Per-Ivar Nordlander, |
På sensommaren anordnades också en friluftsdag
då vi gick upp till Gissjö där vi metade och
grillade korv. Skol mästerskap i skidåkning, bandy,
fotboll, bordtennis mm hörde också till.
|
|
Bildtext: Hockey-bockeylag
|
Jag hade förmånen att få gå i samma grupp
som Mats-Olof Bystedt, Ramvik, Vilmar Edlund,
Myckelgensjö, Bosse Erlander, Sandslån, Arne Grenmyr,
Kramfors, Arne Lekström, Multrå,
Per-Ivar Nordlander, Nordingrå, Sten Persson, Alby samt Sture
Sjöström, Byberget.
En sensation var när skolan 1958 tog in flickor i
yrkesutbildningen
I dag tycker vi inte att det är något speciellt med
kvinnliga svetsare, målare eller elektriker, men
då var det något så stort, att det omnämndes i
rikstidningarna.
En sensation var när skolan 19058 tog in flickor i
yrkesutbildningen
I dag tycker vi inte att det är något speciellt med
kvinnliga svetsare, målare eller elektriker, men
då var det något så stort, att det omnämndes i
rikstidningarna.
Pionjärerna var Margareta Lundgren (målare),
tvillingsystern Maritta (inredningssnickeri),
Eva Jonsson (bilmek) samt Gunn-Britt Svensson, Gunvor Rylander och
Gunlis Grönroos
samtliga kockutbildning.
Annan fritidssysselsättning:
I Lugnviksstrand / Klockestrand fanns Tom Mix kiosk. Davida
Körnings bageri, Nygrens affär mm.
Upp i Klockelia låg Verdandi där det var bio på
onsdagar och emellanåt dans. På Dalles fanns
också
en jukebox, inte med skivor utan med band, som gick att manipulera
med en hårnål
På Lundesidan visades bio i Folkets Hus på torsdagar
och där fanns Westrlunds konditori.
Sven-Erk Westerlund var inte någon större beundrare av
Sandöelever så dit gick vi sällan eller
aldrig. På Lunde fanns också, en inte oäven
frisör. Lundegossarna var också betydligt mer avogt
inställda till oss, så dit vågade man knappt
gå ensam, för då kunde man få sig en dagsedel.
RSS-utbildningen bestod till en början av ett otal
filövningar som verkligen satte tålamodet på
prov.
Därefter tillbringades 7+7 veckor på svets där vi
lärde oss att svetsa MMA- resp gassvetsning.
Det andra året gjorde vi mest arbeten åt folk i bygden.
Trapp- och balkongräcken, oljetankar mm.
Dessutom gjorde vi 300 sk snöbjörnar till Alexius Eriksson.
En stor del av utbildningen bestod av
smide. Egon, vår lärare var ju smed bevars, och vi
tillverkade själva alla de verktyg vi behövde.
Tyvärr fick vi inte behålla dem, för de såldes
nånstans. Vi gjorde också ljusstakar av alla
möjliga
storlekar. Bl a en till överståthållarämbetet i
Stockholm. Min sista uppgift var att tilsammans med
ett par andra, tillverka två sjöhästar och ett hav
till det nybyggda badhuset i Timrå. De sattes på
plats i slutet av maj 1960, men då hade jag redan fått
arbete och fick inte vara med på monteringen.
|
|
Bildtext:
RSS övre raden fr v |
Det fanns en hel del traditioner som vi verkligen såg fram
mot. Med jämna mellanrum hade kockarna
provmiddag som vi åt i tur och ordning. Vid den åldern
levde man för att äta och tänka på flickor.
Bäddning och städning sköttes av eleven, och det
gällde att hålla ordning , för elevkonsulenten
gjorde
av och till inspektion.
På kvällarna skulle det vara släkt och tyst senast
kl 22.00 och ville man ha ledigt fick man skriva
permissionssedel som sedan godkändes av konsulenten.
När vi sandöelever gjorde militärtjänst så
blev inte diciplinen i det militära någon direkt
överraskning.
Vi kände igen en hel del från Sandö.
Tidsövningar av olika slag bestod också av att vi hade
fri tillgång till den stenhårda fotbollsplanen,
det fanns en liten plan med höjdhoppsställning och kulring.
och under min tid byggdes också en
minigolfbana.
I aulan/gymnastiksalen fanns brottarmattor och
tyngdlyftningsutrustning, i 5:ans bottenvåning
fanns rum med bordtennisbord.
Ibland anordnades också dans och andra muntrationer.
Första årets tvååringar var Mårten
Sjöström, Härnösand, Dan Öberg, Bollsta,
Hans Rönnberg och
Birger Persson från Rossön, Herbert Eriksson,
Österforse och Jan-Erik "Kläppen" Nordlander från
Nora. Det andra årets ettåringar var Rolf Lundholm,
Bollsta, Karl-Axel "Hubert" Sjölander, Långsele,
Egon Nilsson, Backe, Tore ? Rehnberg och Bernt Melin, Nordingrå
och Bert Oskar Holmsten,
Undrom. Det var faktiskt en förmån att få gå
på Sandö. Jag tror inte att jag är ensam om att
minnas
sandötiden som den kanske bästa i livet..
© Bengt Westin
Vintern 1938/39 drog Teofil (Tedde) Lindberg undan bakar vid
sågen i Bygdeå i 53 dagar.
1955 fick föreningen Lugnviksbilder ta del av hans
berättelse. Här skildrar han dessa
primitiva förhållanden.
Dra undan bakar
Saul Holmberg tog ut en stor stämpling på sitt utskifte
i "havmarken". Utöver mågarna
Helge Lindberg och Helge Blom var det flera andra yngre karlar i byn
sysselsatta med
avverkning från januari 1939. Dessutom flera bönder med
sina hästar för alla transporter
till och från den cirkelsåg som monterades upp på
skogsskiftet.
Bröderna Otto, Oskar och Edvin Johnsson hade åtagit sig
att såga upp stämplingen om
drygt 11 000 träd. Det mobila sågverket liknade det i
Bobäck och drevs med råoljemotor.
Sågverket placerades inne på stämplingen så
att det underlättade timmertransporterna
till det och virkeskörningen ifrån. Så snart
bräder och sågspån blev tillgängligt
byggdes
motorn in i en isolerad låda. Där i oljelukten fick alla
vid sågen klämma sig in med
torrskaffningen under middagsrasten. Elis Karlsson ägde
sågverket och deltog i sågandet.
Bröderna Johnsson var mycket rutinerade sågare.
Sågbänken stod oftast inte still för att
lägga
på en ny stock. Den lyftes på i farten medan bänken
vände. Det färdigsågade virket drogs
undan, justerades (ändkapades) och stapplades av tre män.
Detta gällde plank och bräder.
Sparrana lastades nära sågbänken på
timmerkälkar och kördes över isen till norra
Skäret.
Sågavfallet, bakarna, skulle en man ta hand om och
släpa bort undan sågbänken, från vilken
bakarna ramlade i maximalt tempo tillsammans med virket. Detta blev
nu min ganska
slitsamma syssla fram till i april och med första atbetsdag den
2 februari 1939. Då var jag
drygt 17 år. En oförglömlig period. Och här
tjänade jag storkovan - 5 kr per dag. Arbetet
pågick kl 08.00 - 17.00 alla dagar utom söndag. Det
hände att någon lördag blev enstaka
timme kortare. Vi arbetade i mörker ett par timmar varje dag.
Alla skidturer till och från
arbetet ägde rum i mörker. Sågen stod väl ca 4
km hemifrån, så att mina nya skidor kom
till god nytta. Före eller efter dagsverket samt under
middagsrasten satt Elis Karlsson eller
en hjälpsågare och filade sågklingan.
Arbetet var ovant och jag slet ont i början och fick kappas
för att hinna med. Jag lärde mig
snart en effektiv teknik att samla upp en knippe bakar, lyfta upp dem
på höften, hålla fast i
armknip ,med ena armen, med lyftkroken i andra handen och dra
iväg till ett avlägg mellan
20 och 40 meter bort. Området närmast sågbänken
skulle hållas fritt för sparrarnas
lastning och bortforsling.
Till all lycka fanns en bränngrop inrättad ca 15 meter
bortom sågbänkens ända. Dit slängdes
all spink och barkflagor med ringa vedvärde. När det i
början blev kris för mig att hinna undan,
kunde jag i nödfall öka mängden för direkt
uppbränning. det ansågs helt tillåtet. Det enda
som
inte var tillåtet var att på något sätt sinka
sågarna i deras arbete. Troligen hade de ett ackord
grundat på sågvirkesvolymen. Någon enstaka
gång hände det att timmerkörarna inte hann
få
fram sina lass i tid och sågen fick vänta. Men för
det mesta hade de en bufferthög på flera lass.
Under de första dagarna blev jag öm i sidan och
skinnflådd på vänsterhöften av bakarnas
vassa
kanter. Medan jag släpade vred sig ibland de tunga, råa
bakarna och klämde skinnet å det
obarmhärtigaste, men hinna undan måste jag! Man hade ju
sin stolthet och efter hand vande
jag mig och blev rutinerad bakadragare. Jag tyckte inte arbetet var
enformigt. Det var alltid en
väldig rusch kring sågen. Råoljemotorn dunkade -
högre vid grövre stock - sågbänken var i
ständig rörelse fram och tillbaka, virke och bakar
vräktes i jämn ström ner från
sågbänken,
timmerlass kom och virkeslass kördes bort. Dofterna av
råoljeerök, sågspån, nysågat virke,
kåda och rök från bränngropen bidrog till en
stimulerande arbetsmiljö. Kamratskapet var
gott och oberoende av ålder. Alla slet hårt med sitt.
Jag lärde mig snart att redan på det anländande
timret se hur mitt arbete skulle bli. Gran
med grov rotända innebar tjocka, korta, tunga och
besvärliga bakar. Rakt talltimmer gav
mera spink som kunde slängas i brasan! Klena dimensioner
på timret innebar att man
sågade sparr = 4 sågskär. Många klena stockar
tvingade mig därför att öka tempot
jämfört
med grovt timmer, som sågades till plank och bräder,
vilket krävde 6-8 sågskär. Då valde
jag att dra iväg allra längst bort på
baka-högen, när tid nu fanns.
Så pågick arbetet fram till den 12 april. Då
hade jag arbetat 53 dagar. Under tiden flyttades
sågen en gång. Vädret fick förstås inte
hindra. Ibland var det smällkalt, ibland snöstorm,
ibland töväder så att man var genomblöt hela
dagen från mössan och långt ner i gummiskorna.
Baka-högen blev allt högre i bortre ändan. Det innebar
allt tyngre arbete att dra upp bakarna,
men jag så att säga tränade hela tiden, så det
klarade sig. Det underlättade mycket att pappa
och andra då och då köpte sig ett lass bakar.
Då kunde jag lasta direkt på stöttingarna ganska
nära sågbänken. (11 000 träd måste
väl ha inneburit att jag drog bakar åtminstone 6 000
ggr
upp på högen, d v s en gång var 4 minut i snitt!).
Matsäck (middag) måste jag förstås göra
i ordning varje dag före avfärden på skidor.
Nästan utan undantag bestod den av
hårdbrödsmörgåsar med mesost som
pålägg, en
mjölkflaska med patentkork eller en termos med choklad.
Först åratal senare lade jag
frivilligt mesost på min smörgås. Här blev det
för mycket av det goda.
Mellan rasterna stannade sågbänken av ibland under en
halvminut, för att sågarna skulle
kunna lägga in en ny prilla. Deras snus var preparerat men
Vademecum som uppfriskning.
Standot var aldrig långt nog för att jag skulle hinna
stoppa och tända min pipa, (jag hade
börjat röka redan i 14-årsåldern när jag
hade hittat en pipa vid en stubbe i lingonskogen).
Därför provade jag nu det erbjudna snuset i små doser
under ett par månader. Det blev
ingen bestående ovana. Och flickorna intresse för den som
snusade var obefintlig!
Arbetsstyrkan såg ut så här:
- Sågägare, motorskötare och ordinarie filare:
Elis Karlsson
- Sågare: Otto, Oskar och Edvin Johnsson
- Timmerkörare: Saul Holmberg, Manne Jonsson, Seth Lundmark
- Huggare: Helge Lindberg, Helge Blom, Kalle Pettersson, Edvin
Eriksson
samt deltid Alexis Karlsson och Sven Karlsson
- Justerare: Alvar Persson, Sixten Gerdin
- Stabbläggare: Sven Lundmark (för plank och
bräder)
- Sparrkörare: Fritjof Lundmark, Robert Olsson - senare pappa
och Sven Karlsson
och sist Konrad Karlsson
samt
sist, minst och yngst: Bakadragaren Tedde Lindberg!
Källa:
Lugnwiks-Posten N:o 3 - December 1955, Föreningen Lugnviksbilder
Lugnvik ANNO 1950-tal. Under Lugnviks missionsförsamlings storhetstid
Det var måndagskväll och symöte i bönhuset.
Människorna kommer vandrande i höstkvällens
mörker. Det lyser ur fönstren. Redan ute på
landsvägen hörs strofer ur en gammal
väckelsesång:
"Säg känner Du det underbara namnet". Inomhus är det
varmt, och i plåtkaminen som står längst
bak i salen eldas för att hålla den nalkande vinterns kyla
borta. Under vinterhalvåret händer det
att plåtkaminen eldas glödröd för att
hålla värmen i bönhuset.
Bönhuset eller missionskyrkan byggdes i början av
1900-talet av fattiga och hängivna människor.
Ett och annat bidrag i form av virke eller pengar fick de väl av
Björkå bolaget.
Medlemmarna har praktiskt taget helt rekryterats ur
arbetarbefolkningen. Här gick en gräns
mellan troende och icke troende bland arbetarna. Men det gick
även en annan gräns.
Isoleringen i samhället mellan arbetare och det lilla skiktet av
tjänstemän och likställda
sträckte sig också in i bönhuset. Förr såg
man aldrig en förman eller en inspektor i bönhuset.
Det var liksom inte fint nog bland dem som hade det lite bättre.
Men på senare tid har det
nog förändrats lite.
Bönhusets inflytande har dock inte begränsats till dem
som var frälsta och troende. Det har
fungerat med ringar långt utanför, som ett socialt
centrum, varit en mötesplats dit även
utanförstående gick ibland. Till de tillfällena
hörde symöterna då fösamlingens kvinnor
inbjöd.
Ett par kvinnor i taget "bjöd in" och stod för kaffebordet.
Det kunde vara svårt att säga nej till
en sådan inbjudan, man kunde bli ställd utanför och
det låg lite prestige i att varit inbjudare till
ett lyckat symöte. Till dessa symöten kom ibland hustrurna
till några tjänstemän. Mycket sällan
kom det någon tjänsteman till dessa symöten.
Inbjudare var också ibland några kvinnor utanför
församlingen som kände en viss samhörighet med
bönhusets verksamhet.
Från podiet sjunger Sångarna "Underbar frid, underbar
frid, frid som ej världen kan ge...".
På väggen bakom podiets finns ett stort målat
fält i ljusblått, inramat och avskilt från
väggarnas
pärlspont av bruna lister som löper samman upptill. Mot den
blåa bakgrunden finns ett kors
målat i brunt, och i en båge över står det med
lite svårläst frakturstil: "I detta tecken ska du
segra".
Korset är målat så att man ser både framsidan
och kanterna. En perspektivmålning.
Den här kvällen medverkade också församlingens juniorförening som framförde några sånger.
Under symötet stickade eller broderade kvinnorna och
säkert skvallrades en del. Sångarna sjöng
och fösamlingens pastorn läste en berättelse. Kalle
Wikner sjöng en solosång. Valfrid Bergsten,
församlingens ordförande sedan många år,
läste en av sina favorit dikter.
Tillsammans sjöng man ett flertal sånger ur Psalmer och
Sånger, Missionsförbundets sångbok.
När det var kaffepaus drack man kaffe på det dukade
bordet i lilla salen, där ljuslågor flämtade.
Kvinnor och män (det fanns också män på dessa
symöten) umgicks och pratade, i en varm och
gemytlig samvaro. Man lade en slant till kaffekollekten. Ibland fanns
det lotter att köpa, och vid
dragningen var det alltid bra om någon utanför
församlingen fick någon vinst.
Efter kaffepausen sjöng sångkören och pastorn
höll andakt. Anna Bergsten och Anna Eriksson
sjöng en duettsång ackompanjerat av församlingens
organist sedan många år, Erik Eriksson.
Till slut sjöng man en sång tillsammans. Patorn avslutade
med bön.
Nu var det inte bara kvinnorna i församlingen som inbjöd
till symöte. Någon gång per år inbjöd
också bröderna i församlingen till symöte. De
stod då för programmet och kaffebordets bröd
(med hjälp av sina damer).
Ibland kom det andra pastorer eller talare på besök, en
sångare, sångkör, någon gång var det
besök av en missionär som berättade och visade bilder.
Denna typ av möte i frikyrkorna kom med tiden att ändra
karaktär. Det enda gemensamma med
gamla dagars symöten förblev kaffepausen. Symötena
fick med tiden karaktär av vanlig gudstjänst,
uppbyggelsemöte. Symötena har numera nästan helt
försvunnit i kyrkliga sammanhang.
År 2004 bedriver EFS symöten i flera bönhus i
Nordingrå.
Norrtälje i Roslagen anordnar Missionskyrkan bl a
dagsymöten, med intressanta talare.
På andra platser i Sverige har man på nytt försökt att anorda ett gammalt "Norrländskt Symöte".
Lugnviks Herrgård kontra arbetarbostäder
Lugnviks Herrgård, uppförd 1874 och
förvaltarboställe till 1974, är en asymmetrisk
byggnad
med brutet tak, där flera av övervåningens rum
får ljus via fönster i takkupor. På framsidan
finns veranda i två våningar med profilsågade
spjälor i räcket. Väggarna är klädda med
liggande, fasspontad panel.
Verandorna tillkom 1906 och 1917. Ark. A Thurdin i
Härnösand var ombyggnadsarkitekt.
Enligt en försäkringsvärdering hade huset redan 1917
vatten & avlopp, centralvärme och
elektricitet. Annexet innehöll förråds- och
arbetsutrymmen samt mangelbod, torkstuga
med strykrum. Dessutom fanns is-, mat- och mjölkbod samt
bagarstuga. Herrgårdsparken
var förr mycket påkostad med frukt- och
köksträdgård, slingrande grusgångar och en
spegeldamm mitt framför huvudbyggnaden.
Norskfödde Anton Christie var den förste förvaltaren i
Lugnvik och den förste som bodde
på herrgården, han stannade i 20 år. Sen kom en
till, som hette Joh. Fiulsrud. Den förste
svenska platschefen på Lugnvik hette Otto Åkerstedt, han
kom flyttande från Svanö.
Sedan 1977 är Lugnviks Herrgård i privat ägo.
På 1930-talet var herrgården möblerad med
genomgående vackra, så gott uteslutande
antika möbler, speglar, tavlor och mattor. Det stora herrummet
(sammanslaget av två)
gick tvärs över huset med fönster åt tre
håll. Med sin stora öppna spis förblev det
samlingspunkten, såväl i vardagsslag som vid
gästabud. Förmaket eller salongen hade
även öppen spis. Den praktfulla karljohansoffan och än
mer det magnifika runda bordet
framför den med sin sällsynt vackra fot kom särskilt
till heders. Även matsalen var
sammanslagen av två rum och tillät dukat långbord
för 30 personer. Rummet fick i
mycket sin prägel av utbyggnaden, "blomsterrummet", längst
åt öster, där badkarssoffan
med sina fåtöljer gjorde att rummet inte endast var en
matsal utan delvis även ett
sällskapsrum. I rummet fanns även ett stort pampigt
barockskåp. Den stora övre hallen
hade en näpen karljohansoffa med bord, ett moraur samt en serie
gravyrer av
bernadottarna m.m. På övre botten fanns även sex
rymliga sovrum och två badrum.
Som disponent och platschef vid Lugnvik och Hallstanäs fanns
en del värdefulla förmåner.
Fri bostad, vedbrand och belysning, fri läkarvård,
köksträdgård med gårdskarl samt
underhåll för bilen jämte chaufför.
Terrängen i Lugnvik är starkt kuperad med branta backar
överallt, sluttande ner mot
Lugnviksfjärden. Liksom alla andra gårdar på bruket
låg även herrgården i en skarp
sluttning med huvudfasaden mot fjärden, således med en
grandios utsikt över fjärden
med Hallstanäs, Svanö och Gudmundråbergen i fonden.
Bakom huset övergick
sluttningen i ett brant, skrovligt berg, som på ett lyckligt
sätt skyddade mot nordliga
vindar. Värmen och växtligheten mot detta berg var för
trakten enastående och framdrev,
liksom i en naturlig drivbänk, alla slag av markens vackra
blomster och bär. Skådespelet
började på vårvintern med blåsippor på
de bara fläckarna mellan de djupa snödrivorna.
De bredde i takt med snöns försvinnande ut sig till riktiga
mattor som med sin blå och lila
färg lyste som stora fält ända ner till
landsvägen. Denna blåsippsbacke var en vallfartsort
för trakten, och på våren såg man små
flickor som där plockade blommor. En oändlig
massa sippor, inpackade i fuktig mossa, sändes som postpaket
till släkt och vänner, till
sjuksängar och födelsedagar. Efter blåsipporna kom
vitsipporna, lika talrika och ännu mer
synliga på långt håll. De kunde vara stora och
rosafärgade som nyponblommor. I deras
spår följde gullvivor och framför allt
liljekonvaljer, stora som i blomsteraffärerna. Sedan
var tiden inne för sommarens alla blomster med
förgätmigej, midsommarblomster och
mycket annat. I trädgården längre ner i sluttningen
frodades mycket av det som hör till
en trädgård, inte att förglömma den stora,
sköra salladen, som plockades ända in i
november månad.
Källa:
"Utvalda kulturmiljöer i Bjärtrå socken" Ann
Renström
"I sågverksrörelsens tjänst" Tage Hedborg
"Björkå" Ett historireportageav Birger Norman 1972
"Lugnwiks-Posten" nr. 2 september 1996
Arbetarbostäder
För bodde så gott som alla sågverksarbetare i
kaserner.
Många används fortfarande och även deras namn.
Bagarstugan
Slottet
Trehörningen
Bergbacka
Torpet
Heligbäck
Skvadern
Nickebo
Långklanten
Hällan
Herrgården
Rättargården
Lönnhaga
Se bolagets alla kaserner: Lugnviksdokument
På en berghäll ovanför brädgården i
Lugnvik ligger Hällan, enl. uppgift den äldsta
arbetarkasernen. De första åren bodde där fyra
familjer med många barn. För att skilja
"lägenheterna" åt hängde man upp filtar och annat
mellan sig. Snart kom emmerlertid
byggnationen i gång och arbetarbostäderna fick med
några få undantag god standard.
Valfrid Bergsten, sågverksarbetare från Lugnvik,
berättar i en intervju hur det var att
bo i bolagets bostäder.
- Hur var det att bo i bolagets bostäder?
- Ja de va inge vidare. Man kände de där hotet att
man
va väldigt beroende utav. Å va man inte till lags
för
bolagsledningen så va det ajö bara. Man var beroende
av
bostaden så fick man lov å krypa så långt man
kunde
förstås. De va inte alla som kunde krypa å då
blev det
skärning.
- Mmm. Vet du några som fick flytta?
- De hände. Jag kan inte erinra mej nån särskild,
men de
hände att de va dom som fick gå de som inte... Dels
efteråt av politiska skjäl längre fram. Sedan jag
blivit vuxen så va de sånna som fick gå.
- Att de va för aktiva politiskt?
- Utav den rödaste sorten passade inte på den tiden och då...
- Om dom agiterade då på arbetsplatsen?
- Dom behövde inte göra de heller utan bara dom blev
känd att dom va de så.
- Jaså...
- Å de va den mannen som jag nämnde om som var lite
så där
gammalmodig, som var mest aktiv då just i det avseende.
Så att de va dåliga bostäder va jag minns från
min barndom.
Sedan har det blivit bättre. De ska sägas så att.....
- Hur många va ni som bodde i ett rum, hade ett rum och kök?
- Ja är född i en fastighet som hette Hällan. Fyra
rum å fyra
familjer. Två familjer på fyra personer å en
på sju å en
på två. Så va de i den.
Läs hela intervjun här arbetar historia
Källa:
"Intervju" med Valfrid Bergsten som gjordes omkring 1973-74. Den
gjordes i samband
med en filminspelning som gick i Tv under namnet: Bygd i
förvandling - Industriminnen.
Från den tiden då disponenter och direktörer
fortfarande utgjorde "Guds allmakt i Ådalen".
Kvar fanns en patriarkalisk inställning, på gott och
på ont, som utmärkte förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare. Kommunister- eller K-sympatisörer
fick sparken utan pardon när
det blev känt vilken partibok som gällde. För
Fackföreningarna var det en kärv tid.
En sågverksarbetare berättar
Jonas Gustaf Sidén från Lugnvik
Jonas är född och uppväxt i Salberg, Nordingrå.
Han är född 3 april 1902 och som 21-åring
kom han till Lugnvik i maj 1923 för att börja arbeta vid
sågen. Han förblev Lugnviksbo.
Här berättar han.
Som 16-åring fick jag börja på Omnesågen
då rätte sågarn, som var torpare, hade
våranna
eller slåttanna. Innan jag gjorde lumpen 1922 var jag
också ett tag på Norasågen. Så jag var
inte alldeles oerfaren då jag kom till Lugnvik, jag hade flaxe
å fare lite. I Lugnvik fick jag
börja på nattskiftet som hjälpsågare.
Sågen skulle rivas på hösten 1923 å det var
därför man
körde dubbla skift. Under sommaren 23 bodde jag i Heligbäck
men på höstsidan flytta jag
till Kosalen i Nickebo. Förutom jag var det Alfred Köhn,
Algot Edholm och Söderholms
pojkar, Olle å Verner. Varför man sa Kosalen vet jag inte.
Den byggdes om sedan och blev
kök åt familjen Nilsson.
Att vara sågare då är inte som nu, att bara sitte
å trycke på knappar. Vi hade vagnar som gick
på räls å vagnen skulle man dra tillbaka med
handkkraft. Sågarn hade ingen hjälp alls med
det här.Hjälpsågarn skötte om lillvagn som var
framför. Då han hade lagt stocken på baksidan
kom han tillbaka å tog lillvagna. Men sen var det så, att
då jag hade lagt in stocken å slagit fast
den så jag såg att den skulle gå hem då fick
jag bakom ramen å hjälpa hjäpsågarn å
kasta
bräderna upp på bordet åt kantarna. Och så var
det från morgon till kväll, fram och tillbaka.
Inga kafferaster hade vi, det var bara att jobba. Vi började kl.
6 på kvällen å höll på till 5
på
morron, så nattskiftet var långt. Å sen skulle vi
posta å göra färdigt åt dom som kom på
nästa
skift. Det var långa nätter och långa dagar,
alldeles fördömdat. Men, det fick ju gå. Dom som
var i slipkammarn skötte om bladen. På ett skift var det
vant och kunnigt folk men på det andra
var det si och så.
Det var inte då som nu att det får gå lite
på rus. Så fort en bräda var felsågad kom det
rapport.
Då sa man till att det här går inte. Allting skulle
tas till vara å förvaltar Åkerstedt kom ner
på
sågen varenda morron å titta å måtta om det
var lagoma mått å var det inte det sa han
ingenting utan gick upp till sågställar Ljungdahl som var
bas då innan den gamla sågen revs,
det är den jag talar om nu. Det var 1923 på hösten
det här, nya sågen byggdes 1924 på
vintern av byggmästar Larsson å Fredholm. Der var Larsson
som skötte gjutning å annat å
Fredholm svarade för träarbetena. Ja, när Ljungdahl
fått anmärkningarna från förvaltarn
gick han ner till sågarn å sa som det var att det
här får inte hända igen. Såna varningar
fick
man inte många förrän man var färdig, man fick
gå. Upprepas fel ett par gånger sen man
fått tillsägelse ansågs man oduglig. Jag lyckades i
alla fall klara mig, kanske tack vara
vanan från Omnesågen.
Man fick ligga i om man skulle komma upp till 1 krona i timmen,
som regel låg man på
98-99 öre. Jämaligen! Det var en viss avundsjuka
också mot den som kunde pressa in
mycke. Olle Lidblom stog i 6:an där jag var. Så skulle
August Bodén fara till Göteborg
på en utställning å han såga i
grovtimmerramen, i 5:an, å då fick jag byta av Olle
Lidblom
¨tills han kom tillbaka. Då han kom skulle jag till
Bodén och hjälpsåga igen men det vart
ingenting utan jag blev en som gick fram och tillbaka mellan Julle
(Julius Lidblom) och
Johan Ulander å på det viset var det. Jag var
alltså extrasågare. Då det var
vaktsågning.
Men på hösten då andra skiftet stanna, det var i
regel i mitten av september, då var man
utan jobb. Då hade jag flyttat till Rökasern å
där låg man på soffa å vänta på att
det skulle
komma nån båt till Hallsta så man skulle få
komma dit å rulla massa å slita ont. Så var
det som regel, det fanns inget jobb om det inte blev rusning i
brädgårn på hösten,
i höstskeppningen, då kunde man få komma ut på
nattskiftet där. Inget lyse fanns det så
vi hade fotogenlyktor hängande i stolpar. "Man kunde ju ha stege
fel å fölle tå en staple
å slage ihjäl sej. Om olycka vore framme". - Samma sak var
det då: bråttom. Sorterarna
tävla med varann dom å. Vilken skillnad det är nu mot
förr! Jag har varit ner på sågen en
gång sen jag sluta. Å då jag se hur dom nu sitt
på vängren å bara tryck på knappa å
stocken
kom på själv, å går in i ramen själv
å vagna kom tillbaka automatiskt, då tro man nästan
att
dom inte har nå betalt. Men visst är det bra att
värsta slitjobbet har försvunnit.
1923 tog dom in mej i fackföreningen och där har jag
varit tills jag sluta arbeta men det var
först 1932 då jag flyttat in i Sörgården som
jag kom in i fackförenigsarbetet på allvar. Då
minns jag att det var årsmöte på Sandbergs
kafé å där var jag med. Jag hade varit på
alla
fackföreningsmöten så dom visste ju att jag var
intresserad. Jag blev mötessekreterare och
året därpå kom jag med i styrelsen som sekreterare.
Jag kom med i underhandligskommittén
också så jag har suttit ihop med alla pampar här.
Efter Åkerstedt kom en Holmberg från
Strömnäs och sen kom Hedborg. Då blev det hårda
duster. Jag minns t.ex. när dom skulle
ha bort Johan Fredriksson för att han var kummunist. Hedborg
mena att Johan inte heller
skötte arbetet. Han hade fem barn och skötte sitt arbete
lika bra som nån annan å vi tog upp
det här. Då blev det heta bataljer. Hedborg kaste
bläckhorne så det skvatt å fråga om det
var
vi eller han som bestämde. Då sa jag till honom:
Disponenten få ju lov i alla fall å komma
ihåg att Johan har hustru och fem barn att försörja,
han måste ju få jobba han lika väl som
andra å det politiska ska vi inte bry oss om. I det här
fallet. Då mjukna Hedborg å det sluta
med att det inte blev något avsked. Då jag tyckte att dom
andra hade sutte å mese hela tiden
skällde jag på dom när vi kom ut: ni sitt ju i
föryandlingskommitén å säj inte ett ord fast
vi
ha en fråga som gäll framtiden för en hel familj.
"Dä räckte dä du språkte" sa dom till mej.
Jag minns en annan gång i slutet på året
då vi skulle upp på kontoret å jämföra
våran
lönestatistik med bolagets. Det stämde inte, bolaget hade
fått fram högre förtjänst på
sågen än vi. Johan Ulander var kassör i
fackföreningen och statistikförare. Han var en
fåordig person och lite saktmodig så han sa bara: dä
ä rätt. Hedborg påpeka att inspektorn
hade räknat fram det på räknemaskin och då
måste ju Ulander förstå att det inte kunde
bli fel. Ja, sa Ulander, men dä ä inte rätt. På
det viset höll de på. Disponenten o. kamrer
Sandström å inspektorn drog sig tillbaka men efter en
stund kom de ut å då sa disponenten
att han måste erkänna att de fått fel i sina siffror
och att Ulander hade rätt. Då svara Ulander:
jaa, dä gå inte fort men dä val rätt.
Omkring 1929 gick ABF bra. Olle Löfgren å jag hade fyra
cirklar igång. Vi hade inte
fem öre då vi börja. Vi körde en kväll var
och fick 3 kr. i timmen i bidrag. Det var mest
fackliga ämnen, som mötesteknik å det gällde att
lära sig så man kunde fungera som
ordförande, kassör osv. I kommunala ämnen hade vi
Lundgren på Stranna (Lugnviksstrand)
som lärare. Pengarna vi fick tog inte vi hand om utan det lade
vi i en kassa undan för undan
så vi hade nånting att betala hyra å
lärararvoden med. Ibland kom ju någon från
Kramfors
och prata. Från ABF hade vi ingenting, vi fick klara oss lokalt
bäst vi kunde. Det var stort
intresse, mycket folk kom till gamskola uppe i byn där vi
höll till.
gamskola uppe i byn där vi höll till.
1947 köpte jag det här huset å flytta från
Sörgården. Det har varit arbetsamt med
vägföreningen som jag skött om eftersom det varit
så svårt att få hjälp. Man vill bara
köra.
Det är stor skillnad på förenigslivet förr och
nu. Tänk bara på fackföreningsmötena! Vi
höll
mest till på Godtemplarlokalen i kafferummet och det var alltid
fullpackat. Det var
fackföreningsmöten det. På den tiden var man stolt
över att få uppdrag i styrelsen. Det
ansågs fint. Å man tog det på allvar. Det är
ju en enorm skillnad mot för nu. Jag har hört
att nu är det bara styrelsen å ett par stycken till som
kommer på mötena. Samma sak är det
med Socialdemokratiska föreningen. Det är trögt
å man undrar varför det blivit på det viset.
Kanske har folk fått det för bra. Man har så mycket
annat att hålla på med å då glömmer
man det som egentligen är viktigt. Det har blivit en slöhet
som inte är bra. Ett undantag nu
är ju Lugnviksbilder. Jag sa till Hanna när vi gick till
årsmötet: tro hur månge dä bli, det
bruke ju inte vara nå mycke folk på årsmöta.
Men det var 50 personer å det är ju roligt.
Det har väl hörts nån enstaka som ha sagt att inte
är väl det där någonting att se men då
har jag sagt att gå dit å titt på vad som finns
å vad dom gör så kanske du ändre
uppfattning.
Jag tycker Lugnviksbilder är bra. Dom behövs i Lugnvik.
Källa:
Lugnwiks-Posten nr. 3 1987. Intervjuare Per-Olof Sjödin
Killingholmen - Ön i händelsernas centrum
Sandöbron sett från Lunde över Killingholmen och Sandö. tv Svanö fabriken
Geografisk placering: En liten holme ett stenkast från
Sandö, där Sandöbron går över
Ångermanälven.
Tidigare kunde man med båt ta sig runt Killingholmen. År
1982 fick Svanö en fast förbindelse via en
nybyggd bro och en vägbank till Sandö via Killingholmen.
Numera kan man inte ta sig via vattenvägen
runt Killingholmen.
Vad säger historien om Killingholmen?
Affär
Bostäder
Kommunikationer:
Broförbindelse
Båtförbindelser
Industrier - Bränder
Minnen
Sandöbron
Sandöupploppet 1907
Verdandi
Bildsvit: Sandöbron
Det fanns en kaj på södra sidan där bl.a.
Strömkarlen lade till. På gamla kort från den tiden
syns
ett hus på kajen tillhörande ångbåtstrafikens
glansperiod där troligen gods förvarades, och
passagerarna kunde invänta båtarnas ankomst -
avgång.
Ångbåtskommissionär var en tid på
Sandö-Killingholmen, Otilia Ögren
Där intill ett större boningshus. Huset var rätt stort
och rymligt, och där bodde bl.a. en maskinist.
Huset fanns kvar en tid efter Sandöbrons tillkomst.
Vid brofästet på Killingholmen, hade Johanssons (August
Johanssons far) en liten diversehandel
under sågverksepoken.
Uppe på holmen fanns fyra bostadsfastigheterhus samt
Verdandilokalen. Det var tvåfamiljshus,
och runt 1940-talet bodde i det första, närmast det som
skulle bli Sandöbron, Karl och Otilia Ögren.
I det andra på nedre våningen Helmer och Gerda Helgeson
med barnen Hilding, Gösta och Karin.
I det tredje en familj Vestin samt i det fjärde Johannes
Sandström med hustru Henny Margreta och
barnen Rolf, Bengt och Barbro.
Mellan husen upp mot Verdandilokalen fanns ett uthus med utedass,
som vi i de första två
husen använde. Uppe vid Verdandilokalen fanns också ett
litet förråd och ett utedass, som
användes av min farmor samt Erikssons.
På Verdandihuset hette vaktmästaren Eriksson och bodde
där med hustru och dotter Inger.
År 1937, samtidigt som familjen Helmer Helgeson flyttade till
Killingholmen, flyttade änkan efter
Erik Helgeson, Karolina Helgeson till Verdandihuset.
Omkring 1942-43 flyttade min moster Elsy och hennes man Oscar
Kvastman till ett av husen.
Moster Elsy Kvastman har berättat om badplatsen på norra
sidan av Killingholmen som hon
kallade Storsten. Där fanns en fin sandbotten.
Hur länge det bott människor på Killingholmen?
Helt klart sedan 1800-talet.
År 1885 uppfördes en ångsåg vid
Killingholmen.
Sannolikt fick då Killingholmen några
arbetarbostäder.
Från Bjärtrå Kyrkböcker, födelsebok kan
man se två födslar från slutet av 1800-talet.
Hulda Alice Wallgren f. 1896-11-13, född på
Killingholmen
Gulli Adelaide Wallgren f. 1898-01-14, född på
Killingholmen
Föräldrar var Carl Adolf Wallgren f. 1874-05-13 och hans
hustru Kristina Wilhelmina Larsson
f. 1876-09-09. Carl och Kristina vigda i Gudmundrå 1896-04-19.
Carl från Sandö. Kristina från Lunde.
Eftersom Sandö sågverks AB, med undantag av Johansson
lilla affär på Killingholmen
(August Johanssons far), saknade egen affär var
sågverksfamiljerna hänvisade till köp av varor
på Sandö diversehandel eller Berglunds diversehandel
på Klockestrandssidan.
Kajsa Wedin från Killingholmen hade en modeaffär mm
"Kajsas" i Gustav Lidströms f.d. målarverkstad
på Klockestrand. När Kajsa Wedin upphörde med sin
verksamhet år 1957 övertog Märta Estman
textilaffären.
Mia Blad bodde på Sandö och bedrev en caférörelse vid färjstället intill Killingholmen.
Nykterhetsföreningen 231 Verdandi bildades 1882. Till
VÖT för den nybildade föreningen utsågs
folkskolläraren Mauritz Tennman. Logemötena hölls i
den f.d. Berwaldska villan på Sandö.
Vid den stora branden på Sandö 1888 så
förstördes möteslokalen. Ny tomtplats skänktes
av
Sandö Sågverks AB. Tomten låg på Killingholmen
och år 1890 kunde nykterhetsvännerna inviga
ett eget ordenshus på Killingholmen.
Under åren omkring sekelskiftet synes musiklivet ha varit
särdeles blomstrande på Sandö
En utomordentlig stråkorkester med den skicklige Viktor Nordin
som violinist och dirigent gav
livligt uppskattade konserter både utomhus och i logen 231
Verdandis ordenslokal.
År 1907 firade föreningen sitt 25-årsjubileum.
Samma år 1907 kom IOGTs ordenshus Verdandi
att bli omtalat över hela Sverige. Efter en
danstillställning i IOGTs ordenshus gav sig ungdomar av
till en strejkbrytarförläggningen på Sandö,
"menageriet" sade man, och några pojkar i
tjugoårsåldern
stormade den. Detta är nämt i historien som
Sandöupploppen.
På en bild från 1920-talet har Nykterhetsvännerna
på Killingholmen varit på besök i
Strömnäs
och var nu på väg hem.
När Sandöbron byggdes tvingades nykterhetsvännerna
flytta sin lokal till dess nuvarande plats i
"Liabacken" på Klockestrand. Det behövdes ett torn
för gjutningsarbetena. Det tornet placerades
på Killingholmen där Verdandihuset stod. Detta innebar att
det inte fanns plats för huset som
packades ihop och transporterades till Klockestrand. Det mesta av
trävirket till utsidan av huset
togs om hand och användes vid återuppbyggnaden. I
Klockestrand gjöts ett riktigt fundament för
huset som på Killingholmen stått på torpargrund.
Huset var betydligt större när det stod på
Killingholmen. Då innehöll det även en
vaktmästarbostad.
År 1942 var ordenshuset Verdandi uppfört på
Klockestrand.
På Sandön utspelades också ett stycke av
Ådalsarbetarnas kamp för sin föreningsrätt
1907.
Det s.k. Sandöupploppen, då man strejkade för
mänskligare löner och då landsfiskalen gick in i
folkmassan för att skingra den, fick han i den villervalla som
uppstod i mörkret ett öga skadat,
så att synen senare förlorades. Ett 30-tal arbetare fick
som represalier domar som varierade
mellan en månad och åtta år!
Den 17 april år 1907 lade 33 arbetare ned sina arbeten vid
Sandö sågverk. Arbetsnedläggelsen
var en sympatiåtgärd för att stödja de
strejkande kamraterna vid Dals sågverk och strejken
gällde strejkrätten.
På Sandö nyanställde bolaget arbetare, som skulle
ersätta de strejkande arbetarna. Tre polismän
fick till uppgift att upprätthålla ordningen och ge de
arbetsvilliga skydd. Då ytterligare tre
nyanställningar gjordes kom detta att få bägaren att
rinna över. Hopar av strejkande arbetare och
sympastisörer från glasbruket tågade tågade
till de två hus (Klockaregården och
Prästgården), där
de nyantagna arbetarna var inkvarterade. Med slagorden: "upp till
kamp", "förädare", "strejbrytare"
mm, försökte man förmå strejbrytarna att delta i
arbetsnedläggelsen. Efter hand övergick ropen
till våldshandlingar. Polismännen uppmanade den uppretade
fokmassan att skringa sig, men deras
befallningar åtlyddes inte. Oroligheterna fortsatte och till
sist var bolagsledningen (förvaltaren,
bokhållaren och kassören) tvingade att ingripa. De kom
till kravallområdet, som var omgärdat
med ett tre meter högt staket och uppmanade de församlade
att upphöra med stenkastningen och
oväsendet. Helt plötsligt vändes nu arbetarnas vrede
mot verksledningen. Med knuffar, sparkar
och stenkastning jagades de på flykten, men vid midnatt var det
återigen lugnt. Dagen därpå,
den 9 maj (Kristi himmelsfärdsdag), började mängder
avb folk att samlas invid staketet intill
arbetarbostäderna. Hopen av människor ökade under
dagen med folk från närliggande
industrisamhällen. Man sjöng, skrek och hurrade. De
förolämpade förvaltaren och de arbetsvilliga
och vägrade att lyda länsman Borins och andra
polismäns tillsägelse att skingra sig. När ett
tiotal
arbetsvilliga gav upp och lovade delta i arbetsnedläggelsen
återställdes lugnet igen och vid
tiotiden på kvällen lämnade de flesta personerna
platsen kring arbetarbostäderna. Många gick
över tillKillingholmen på dans i godtemplarhuset Verdandi.
Längre fram på kvällen samlades
återigen en stor grupp arbetare. De tågade från
KIllingholmen mot sågverksområdet. Stämningen
i gruppen var mycket hög och upphetsad. I all hast hade en
aktionsplan gjorts upp. Gruppen
skulle delas upp i fyra mindre grupper och från fyra olika
håll skulle det fridlysta området
attackeras och de arbetsvilliga arbetarna infångas. Planen
sattes iverket och då uppstod
häftiga sammanstötningar mellan polis och arbetare, som bar
vita armbindlar. Kravallstaketet
bröts sönder och in stormade de olika grupperna och
arbetarbostäderna intogs. Med stenar,
träribbor, metallföremål mm krossades fönster
och inventarier. UNder hot och misshandel
lämnade strejkbrytarna området och förpassades till
Lunde. I det allmänna tumultet hördes även
skottlossning och sågverkets förvaltare och polismän
blev svårt misshandlade. Länsman Borin
blev svårt misshandlad och fick ena ögat utslaget och
förlorade medvetandet. Vid tolvtiden på
natten skingrade sig de upproriska arbetarna och lugnet kuned
återställas.
Med anledningen av upproret blev etttrettiotal arbetare
häktade. Ett tjugotal fick mer eller mindre
stränga straff, men ledarna för upproret; bröderna
Henning och Fritz Ståhl och Albert Sundin
blev straffet betydligt hårdare. De fick åtta års
straffarbete vardera. Straffet lindrades senare av
Hovrätten: Fritz Ståhl och Albert Sundin fick 7 år
och Henning Ståhl 6 1/2 år. Under sommaren
1907 skedde en förlikning rum mellan de olika parterna i
konflikten. I uppgörelsen bestämdes
bl.a. följande:
* Ev tvister skulle lösas genom obligatorisk skiljedom och
under riden fick inte strejk, blockad
eller lockout förekomma (arbetsfred).
* Fackföreningarna skulle förhålla sig neutrala i
politiskt och religiöst avseende.
* Arbetarna skulle ha rätt att tillhöra
fackförening.
* Alla som arbetade vid sågverken vid Dal och Sandö under
konflikten skulle få behålla
sina anställningar.
Hur efterlevdes denna överenskommelse av arbetare och bolagsledning?
I en intervju som Lennart Bylund gjorde år 1974 med fru Edit
Nordlander-Ekholm, berättade hon
bl.a. att hennes far, Erik Nordlander, var klampare vid Sandö
sågverk. Under oroligheterna var han
anställd av bolaget som hjälppolis. Efter den
ingångna arbetsfreden 1907 anslöt han sig till den
av bolaget tillåtna fackföreningen. Bolaget svarade genast
med att avskeda Nordlander som extra
polis p.g.a. fackföreningstillhörighet.
Edit Nordlander-Ekholm föddes 1895 i sågverkskasernen
närmast Killingholmsbron. År 1903
uppförde bolaget bostäder "bak på ön" dvs
Klondyke och dit fick Edit flytta med sina föräldrar.
Under oroligheterna på Sandö var alla barn
strängeligen förbjudna att beträda
kravallområdet
och Edit kunde berätta hur rädda de var under denna tid och
särskilt rädda var barnen för
"Lundbusarna", som backade upp de strejkande arbetarna.
Den 10 maj 1907 kom 140 militärer till Sandö och 60 till
Dal. De skulle skydda det "Kempeska
sågverksimperiet". Hela Sandö var som en belägrad
plats med förbud att landstiga.
I den borgerliga stockholmspressen blåstes händelsen
upp till enorma proportioner. Ådalen
började nu i dessa tidningar systematiskt framställas som
»det röda Ådalen«, ett Vilda Västern
av vildsinta socialister, som jämt trotsade lagen.
År 1750 Ett glasbruk anlades på Sandö
1853 lät Berwald uppföra ett ångsågverk
på Stampudden samt ett Bayerskt ölbryggeri.
1862 eldhärjades Sågverk och brädgård på
Sandö.
1867 anlades ett andra sågverk på Stampudden.
1885 Ytterliggare en ångsåg uppfördes, denna
gång vid Killingholmen.
1888 Storbranden som ödelade den gamla sågen från
1867 tillsammans med brädgården,
glashyttan, handelsboden, kajer samt tre fartyg.
1904 Återigen lades hyttanläggningen i aska.
1905 En ny hyttanläggning uppfördes och den blev den
sista
1918 Sågverket vid Killingholmen eldhärjades.
1928 Driften vid Sandö glasbruk lades ner
Midsommarhelgen 1888 framstår i Norrlands historia och
då icke minst i Ådalen som en
fasans och förödelsens tid. Eldsvådor utbröt
samtidigt på flera ställen, de flesta med
katastrofal verkan. Samma dag brann två av landsändans
städer: Umeå och Sundsvall.
Dessutom rasade skogsbrand överallt, och även där gick
oersättliga värden till spillo.
Varje dag kom med nya olyckor. Det var en tid full av oro och
osäkerhet - "den stora
vreden låg tung över landet."
Här i Ådalen var man sedan gammalt van vid
eldsvådor. Oftast var dessa av stora mått,
men en så stor och ödeläggande brand som den, vilken
härjade Sandö midsommarhelgen 1888,
hade man hittills inte skådat. Sandö var den tiden
Ådalens för att inte säga ett av hela
Sveriges största industricentra. Där fanns det gamla
glasbruket, på sin tid det främsta i sitt slag
i hela världen, och där fanns även ett av
Ådalens största sågverk. Alltsammans blev
lågornas rov.
Det fanns ännu några personer kvar i livet på
1950-talet som var med om den förfärliga händelsen
när Sandö brann. I Klockestrand bodde då den
nittioårige Johan Körning. Han var med om
olyckan och berättar, att man måste kasta från sig
allt, som man hade för händer och springa
vad man orkade för att undkomma en kvalfull död i de
rasande lågorna. Det var den 25 juni 1888,
dagen efter midsommardagen. Man hade nyss mer eller mindre grundligt
firat helgen, men nu var
helgen slut, och den grå vardagen utan några som helst
omväxlingar eller äventyr i det ständigt
enahanda hade börjat på nytt igen. Snart skulle det dock
bli ett äventyr och en omväxling av så
stora dimensioner, att de, som hade olyckan att få vara med
aldrig kunde glömma sin ohyggliga
upplevelse. Strax före klockan två på eftermiddagen
började den stora sågen på Sandö helt
plötsligt
blåsa den ena signalen efter den andra. Folk rusade till
från alla håll för att se, vad som
inträffat.
Från alla håll slog väldiga eldflammor dem till
mötes. Hela dagen hade en stark blåst varit
rådande,
men nu hade vinden utvecklat sig till full orkan. Elden spred sig med
förfärande hastighet, och snart
stod det klart för var och en, att det enda, som återstod
att göra, var att så fort som möjligt sätta
sig
i säkerhet. Att tänka på att försöka
släcka elden, var fåfängt, ty så gott som hela
ön var inom ett par
ögonblick ett enda stort flammande bål. Man gjorde
visserligen ett försök med sågverkets spruta,
men inom ett par sekunder måste man lämna den stora
sprutan åt sitt öde och släckningsmanskapet
måste hals över huvud fly för att rädda sig
undan lågorna. Den förste, som märkte, att eld
utbrutit,
var Johan Körning, anställd vid sågverket på
ön. Han fick se, att det brann i gräset på den
s.k.
Killingholmen. Skyndsamt ilade han dit för att släcka.
Under språngmarschen stötte han ihop med
en gammal bomförman, som hette Pelle Norman, vilken han gjorde
uppmärksam på, vad som var
å färde. De båda männen hjälptes åt
att släcka de till en början oskyldiga lågorna, vilka
dock ganska
snart började ta allt större dimensioner. Det lyckades dock
för de bägge männen att till slut kväva
elden, och de trodde nu, att all fara var avvärjd.
Alltsammans blev lågornas rov, och när elden till sist
hade gjort sitt verk färdigt, var större delen
av ön en enda stor, rykande askhög.
År 1918 eldhärjades Sågverket vid Killingholmen.
På gamla kort från sågverkstiden på
1800-talet kan man se att det fanns en broförbindelse
av trä från Sandö till Killingholmen.
År 1909 på ett opiniomsmöte på Godtemplarhuset
Verdandi på Killingholmen diskuterades frågan
om byggande av en svängbro mellan Klockestrand och
Sandö
När Sandöbron byggdes kom det till en betongbro över
det smala sundet till Killingholmen från Sandö.
Den bron ligger rakt under den stigande östra uppfarten i
början av Sandöbron.
Mellan Sandö och Lunde använde man sig utav en
motordriven färja. Båttrafiken sköttes av
Mia Blad, som också drev en caférörelse vid
Sandö färgställe.
Kalle Ögren på Killingholmen var ofta en anlitad roddare
mellan Sandö och Lunde.
Sammanlagt trafikerades under ångbåtarnas glansperiod
ett femtiotal bryggor i Ådalen.
Bryggorna blev ofta medelpunkten i bygdens liv. Dit kom varor och
resande och dit
sökte man sig ofta på söndagarna för att "se
på båten". Den grupp man kommer att
tänka på när det är tal om livet på
bryggorna är ångbåtskommisionärerna.
De svarade för att gods sändes iväg och togs emot vid
alla de bryggor som anlöptes
reguljärt av passagerarfartygen.
En av Ångbåtskommissionärerna som tjänstgjorde
åren 1921-23 längs "Strömkarlens" väg -
alltså
paradleden Härnösand - Sollefteå, var på
Sandö-Killingholmen: Otilia Ögren boende på
Killingholmen.
Birger Norman ger en finstämd bild av
Ångbåtskommisionären i sin bok Ön:
"Vid ångbåtskajen var det stilla bara tidigt på
morgonen, eller sent på kvällen, när
'Strömkarlen' gått.
Dagen lång kom båtarna in, blåste för ankomst
och avgång. Klang från förtöjningskrokarna
flög med
vinden, propellrarna dunkade och roterade i sina vita, skummande
vattenplymer. In över verket
drev en doft av kolrök och aktersalong.
Kommisionären kom i sin lätta lärftrock, vitkullig
vegamössa och cigarrstump i mungipan. Han
langade över paket till däcksmännen eller pekade ut
gods som skulle bäras ombord. Tog emot
paket som han läste på, lämnade till väntande
eller lade in i väntsalens röda magasin. Efteråt
gick
han hem med en bunt konossement i handen. Någon
sommarkväll såg man honom dra en lax på
skottkärra upp till Herrgården.
Han var en stillsam man, som gärna stannade en stund för
en pratstund. I dispyter hördes han inte.
Skrattade ett lågt, lite kluckande skratt utan att ta
cigarrstumpen ur mungipan. Hans mustasch var
ljus med en munter sväng på. När sista båten
gått satt han en stund på den höga förstubron,
eller
med en kaffekopp framför sig på fönsterbrädet,
medan kvällen svalkades och stillnade kring älven.
Skuggorna förlängdes, och ljuden kom långt
ifrån".
Ett välbekant vårtecken var när ångvisslan
hördes från älvbåten Noraström. På
Valborgsmässoafton
inledde "Noraström" sina dagliga sommarturer mellan
Härnösand och Nyland. Det var islossningens
tid för de som bodde på Sandö. Nu kunde man
lättare komma utanför Sandös gränser. När
Noraström
hade inlett båtsäsongen började även de s.k.
finare passagerarbåtarna Turisten och Strömkarlen
sina dagliga returresor Härnösand - Sollefteå med
mat, dryck och musik ombord.
Det var status att göra en sådan dagsresa. Den tog 5-6
timmar enkel tur. Der var rena kryssningsresan
på Ångermanälven - mest för dåtidens
välsituerade människor. För arbetarbarnen hörde
till deras trevnad
att söndagsklädda gå "morgonturen" längs bryggan
till "Killingholmskajen" (Herrskapskajen) och se
Strömkarlen klockan 10.00 gå turen till Sollefteå.
På kvällen kom Strömkarlen tillbaka som ett
flytande hotell med full belysning och musik ombord. Detta sceneri
imponerade på alla arbetarbarn - det
var ett trevligt söndagskvällstidsfördriv.
I det trånga sundet mellan Lunde och Killingholmen
inträffade den värsta olycka som drabbade den
gamla älvbåtstrafiken. Det var på senhösten den
28 oktober 1893 då Stockholmsbåten "Nordstjernan",
somgick mellan Nyland längre upp i älven och Skeppsbron
nere i huvudstaden, kolliderade med
ångslupen "Gerda". Olyckan ägde rum i skymningen vid
halvsjutiden på kvällen, vilket försvårade
räddningsarbetet. Trafikbolagets ånglup "Gerda" hade
drejat bi för att lämna av en passagerare i en
roddbåt vid Killingholmen. Samtidigt skulle den stora
stockholmsbåten "Nordstjernan" passera.
Hur olyckan gick till blev aldrig utrett. Sannolikt räknade
kaptenen på den större båten med att "Gerda"
skulle ligga still. När slupen sedan tog fart och styrde mot
Lunde var olyckan oundviklig. I det kritiska
ögonblicket lär befälhavaren på "Gerda" ha
slagit back, vilket förvärrade situationen ännu
mer.
"Nordstjernans" stäv träffade den lilla
båtenmidskepps, så att den klövs och omgående
sjönk.
Av de ombordvarande lyckades några som var simkunniga
hålla sig uppe, men flertalet drunknade
inklusive kaptenen.
Totalt omkom elva personer.
Gerdakastrofen väckte stort uppseende. Bl.a. togs den upp i
ett skillingtryck som spreds över
land och rike.
"Gerda" bärgades så småningom, och återtog sina tidigare turer, nu under namnet "Trafik II".
Läs mer om Gerda: Två klassiska älvbåtsolyckor på Ångermanälven
Sandöbron sett från Lunde. På lastfartygets babordsida ligger Killingholmen.
Fler bilder på Sandöbron
Sandöbrons mäktiga spann över
Ångermanälven gör sig allra bäst från
vattenytans nivå. En gång
störst i världen i sitt slag har den alltsedan invigningen
i juli 1943 förevigats på rader av vykort
och amatörfoton. I sitt trestegshopp över älven
från Lunde på västra stranden mellanlandar bron
först på Killingholmen, därefter på Sandö
för att slutligen hamna i Klockestrand på östra
sidan.
Lägger man ihop viadukter och mellanled blir hela sträckan
från fäste till fäste nästan 2,5 km,
ofattbart på sin tid. Visst är Sandöbron en
imponerande syn med ett spann på 264 m och en höjd
över vattnet på 47m; kravet var en fri höjd för
sjöfarten på 40 m.
Frågan om en bro över älven till Sandö.
Redan omkring 1907-08 skrev skolläraren Tennman på
Sandö om en bro över Ångermanälven vid
Sandö. Men det kom att dröja till 1924 då det kom ett
förslag om en bro över Sandösundet som
lämplig överfart över Ångermanälven. Det
var överlärare Enar Berglund i Kramfors som kom med
förslaget. Han ansåg att överfarten måste
lösas med en bro och inte genom en särskild färja.
1928. VA. Som tidigare vid flera tillfällen meddelats, ha
planer varit å bane att utlysa ett större
möte för disskussion av den aktuella frågan om en bro
över Ångermanälven vid Sandö.
Enligt vad V.A. erfarit vid samtal med initiativtagaren till
förslaget, landstingets orförande,
folkskolläraren Enar Berglund i Strömnäs, är det
nu bestämt, att det planerade mötet skall äga rum
i Sprängsviken i februari. Professor Forsell, som utarbetat
förslaf till eventuell bro, kommer att
närmare redogöra för sitt förslag.....
Vid mötet, somhölls den 25 februari och bevistades av
1.100 personer, föredrogs av hr Berglund
ett hälsningstelegram från länets riksdagsmän.
Det löd:
Västernorrlands riksdagsmän frambära till
brobyggnadsmötet sina förhoppningar om ett gott och
enigt resultat av strävandet att fortast möjligt
åstadkomma tillfredsställande kommunikationer
mellanbygderna å ömse sidor om
Ångermanälven.
Vennerström, Molander, Österström, Frost, Öberg,
Bergström, Johansson, Tjällgren, Västbärj.
Det kom att dröja ytterligare några år innan
tidningarna, den 10 februari 1938 meddelar den stora
nyheten: Arbetet med den stora Sandöbron kan sättas i
gång till våren. Inte mindre än 17 fastigheter
måste rivas och flyttas. Den 4 april meddelar Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att man antagit det
lägsta anbudet avgivit av aktiebolaget Skånska
Cementgjuteriet i Stockholm, till ett belopp av
3.318.000 kronor. Det antagna anbudet gäller utförande helt
i betong.
Ännu ligger sundet mellan Lunde och Killingholmen obesegrat
men om ett par år kommer ett mäktigt
betongvalv att sträcka sig över sundet som ett synbart
bevis på teknikens förmåga att övervinna
naturen.
Arbetet med byggandet av brospannet påbörjades under
sommarem 1938. Brobygget blev världsberömt.
Det var storleken och byggnadstekninken dom förvånade
expertisen inom brobyggarkonsten. Istället
för stål eller järn användes trä och man
lät bygga spannet på Lundesidan.
Den 10 september kan man se att Sandöbron sakta men
säkert kommer. Redan nu kan man få en
föreställning om ett gigantiskt bygge, där den nya
älvbron skall spänna sin väldiga båge från
Lunde
över till Killingholmen och Sandö till Klockestrand.
I maj månad 1939 stod träkonstruktionen till det
första spannet av Sandöbron färdig på Lunde
och den svingades sedan ut mot Killingholmen.
Hilding Helgeson berättar: "Det var spännande att se
när dom bogserade den färdigbyggda
träkonstruktionen till brofästena på Lunde och
Killingholmen".
På Sandösidan ligger det mäktiga brovalvet fast
på den västra sidan av Killingholmen. Vägbanan
ovanför gör en mjuk högersväng innan bron
når fast mark på Sandö.
28 augusti: Sandöbrons gigantiska valvbåge,
världens största brospann, håller just nu på
att gjutas
färdig. Man arbetar för fullt med 200 man natt och dag och
arbetet beräknas vara klart om en vecka.
Den sista augusti närmar sig. Många av arbetarna hade
känt sättningar i bågen. Vibrationer hade
förekommit. En träarbetare märkte darrningar i
bågen när cementblandningen tömdes ur fickorna
ner i gjutformen. Vid samma tillfälle iaktog han att bågen
var så känslig, att den vibrerade svagt när
betongen kastades ut med spadarna.
Och det blev eftermiddag. Vädret var fint. Dagskiftet hade
just slutat. Det pågående skiftet fick veta
att dom måste göra cirka en timmes övertid för
att avsluta gjutningen. Klockan var 16.30 torsdagen
den 31 augusti 1939.
En del av skiftets arbetare var på väg från bron och
en del på väg till bron både från Lunde och
Sandö.
Andra dagskiftet tog ett par minuters kafferast.
Klockan 16.40.
Plötsligt hördes ett fasanfullt dån. Längre
bort från bron lät det som "en ohygglig susning". "Det
var
som om marken skalv", säger en Strömnäsbo.
Människorna i samhällena runt om rusade
förskräckta
ut från sina bostäder. Ett fruktansvärt tryck
fortplantades genom älvens vatten till orter på mycket
långt avstånd från bron.
Många är de ögonvittnesskildringar om broraset.
Arbetaren Sandström från Sandö slutade sitt
arbete
vid bron halv fem. Frå Lunde gick han sedan över bron till
sitt hem. Väl hemma såg han genom ett
fönster bort mot bron. Han hörde plötsligt något
slags vinande genom luften. Samtidigt såg han
brokrönet lyftas på mitten som om det fått en puff
uppåt.
En stuveriarbetare berättar, att han stod vid religen på
en båt och beundrade det vackra brovalvet.
Plötsligt trodde han sig drömma. Han såg hur bron
delade sig i två delar och samtidigt såg
han hur människorna följde med i djupet.
Först sjönk norra sidan av valvet och efter bråkdelen
av en sekund den södra sidan. Raset skedde
med sådan fart, att båda halvorna måste ha
nått vattnet samtidigt.
Sekunderna efter raset kastades en 30 meter hög vattenkaskad upp
i luften och förde med sig massor
av trävirke och dödsdömda människor. En
väldig svallvåg 15-20 meter hög brusade upp mot
stränderna.
Dagen därpå kunde man konstatera, att 18 arbetare hade omkommit.
-------
När man började bygga en bro på nytt mellan
Sandö och Lunde, så vågade man inte använda sig
av
samma konstruktion. Det andra spannet byggdes direkt över
älvfåran. Träkonstruktionen stöttades
med 5 000 timmerstockar. Den nya ställningen blev en fast
träställning på 40 meter träpålar.
Dom slogs ner 20 meter djupt i älvbotten. Varje påle
bestod av 11 grova stockar. På detta byggdes
bågen upp. Allt gick friktionsfritt.
1942. Sandöbron öppnades i går ( 26 nov.) provisoriskt för allmän trafik i vinter. /VA
1943. En strålande vacker söndag i juli stod den nya
Sandöbron klar att invigas.
Ådalens stolthet. Europas längsta enspannsbro.
PÅ Sandöbron myllrade det av folk från båda
sidor och fastän ådalsborna redan förut gått
flera gånger
över bron, så kändes det på något
sätt alldeles särskilt spännande att få gå
över bron efter den
definitiva invigningen. Det blågula bandet, som var spänt
rätt över bron kändes minst lika spännade
att åse för ortbefolkningen som för de övriga.
På den ena sidan stod klockestrandsborna och på den
andra dom som bodde i Lunde. Just i det ögonblicket var dom
delade i två läger. Alla stirrade på det
blågula bandet, och när kommunikationsministern Gustav
Andersson klippte av bandet som
symboliskt spärrat trafiken kunde man gå över till
varandra.
Under åren 2003-04 har Sandöbron genomgått en stor ombyggnad.
Hilding Helgeson berättar om sin tid på Sandö och Killingholmen:
Jag är född på Sandö. Jag föddes i
småskolan. Vi hade en vaktmästarbostad på övre
våningen
mot storskolan. I övrigt bodde lärare i huset.
Vi bodde på skolan till 1936. Då lades skolan ned och vi
flyttade till Killingholmen, där vi bodde
till 1941. 1942 byggde min pappa Helmer ett hus på
Lugnviksstrand, och dit flyttade vi 1942.
Jag flyttade från Lugnviksstrand 1948.
Familjen Helgeson (min farfar och farmor) flyttade till Sandö
1889.
I början av 1900 var min farfar skolvaktmästare på
folkskolan på Sandö och jobbade i sågverket.
Hans jobb som vaktmästare var ju ett fritidsjobb och det gick i
arv till sonen Helmer (min far)
född 1891. Pappa tog som sagt sedan över
vaktmästarjobbet. Vi bodde på Sandö till 1937.
När skolan flyttades 1936 till Klockestrand blev Jacke Forsman
vaktmästare, och hade
vaktmästartjänsten under många år på
Centralskolan. 1936 började jag på skolan på
Klockestrand och gick där till 1943. Därefter så
jobbade jag på Konsum som biträde.
På Sandö fanns det gott om lekplatser runt omkring,
där vi barn i området kunde leka.
Där fanns sandgropen, som vette mot söder, alltså ner
mot husen i Klondyke.
På Killingholmen fanns det fyra bostadsfastigheter samt
Verdandilokalen.
Det var tvåfamiljshus och jag minns att i det första bodde
Ögrens, det andra bodde vi
Helgesons, i det tredje en familj Vestin samt i det fjärde en
familj som hette Sandström.
I Verdandilokalen bodde vaktmästaren Erikssons samt dit
flyttade också min farmor samtidigt
med att vi flyttade till Killingholmen 1937. Verdandilokalen
innehöll, som jag minns den ett rum,
där IOGT hade sina möten (Helmer var ju med i IOGT och hade
olika uppdrag där, bl. a. var han
kassör och hade hand om biljettförsäljningen till
biografen i den stora lokalen, där också
danstillställningar ordnades).
Vi hade många lekar i skogen på Killingholmen. Vi
byggde kojor och sådant och speciellt minns
jag en som vi byggde i en skreva i berget mot Sandösidan. Det
var ju ganska brant där så det
gälldeatt se sig för. Sandöpojkarna var med i
gänget.
På norra sidan av holmen fanns en badplats som vi kallade
Storsten.
På Lundesidan på holmen fick man bevittna uppbyggandet av
träbågen för den första Sandöbron.
Det var spännande att se när dom bogserade den
färdigbyggda träkonstruktionen till brofästena
på Lunde och Killingholmen.
När bron rasade 1939 så var vårat gäng och
badade på Sandö. Det fanns en badplats som
var anordnad mot Lugnviksstrandssidan som man hade använt vit
sand till och den var mäkta
populär på den tiden. Vi hörde braket och när vi
rusade tillbaka till andra sidan ön så fick vi
uppleva ett kaos utan like.
Läs mer om Hilding Helgeson i Ådalsminnen I
Källa:
Ön, Birger Norman
Ångbåtarnas Ådalen. Bo G Hall
Strandhugg längs Ångermanälven, Bo G Hall
Muntlig tradition, Hilding Helgeson, Karlskoga
Sandöverken i gamla kort, Lennart Bylund
Affärsrörelser i Sandöverken, Lennart Bylund
Muntlig tradition, Elsy och Oscar Kvastman
Mantalslängd 1937-38 Bjärtrå socken
Västernorrlands län
Gamla bilder från Sandö, Oscar Kvastman
Nykterhetslogen nr 231 Verdandi, Tore Ramström
Ådalen - 39, Börje Nenzén
Ådalsfolket, Rune Göransson
75 år med Ådalarnes folk. Del II, Västernorrlands
Allehanda (VA) 1874-1949
1950- 60 -talet
En lastbåt lämnar Ådalen. Svanöfabriken i bakgrunden
1990 - 2000 -talet
I övre delen av bilden: Lunde-Sandöbron-Killingholmen-Sandö-Klockestrandsbron.
1940- 50 - talet
På andra sidan Ångermanälven ligger Killingholmen. Där ser man två av de fyra bostadshusen.
1990 - 2000 - talet
Turist trafik med Ådalen III
