|
Jag minns min Ådal |
|
Journalistlegenden och tidningsprofilen Lennart "Lej"
Jansson har sina rötter i Ådalen. Lej kom att ägna hela sitt yrkesverksamma liv åt journalistiken. |
| |
Lej var själv också aktiv idrottsman och började
tidigt att spela fotboll i Sandö IF.
Efter att ha spelat i Lunde kom han åter till Sandö IF. I
16-årsåldern kom han till
IF Älgarna i Härnösand. Jämsides med fotbollen
vaktade han Brännans handbollsmål.
Han var bland annat med då seniorlaget vann föreningens
första DM. Vidare var han
aktiv inom bandy. Lej var också fotbollstränare i Ramvik
och spelande tränare i
Älandsbro. Han var medlem i Gamla Älgarna och Gamla
Brännaiter.
På den tiden jag spelade fotboll i Sandö IF mötte
vi bl.a. Älandsbro i en vänskapsmatch.
Matchen gick på Sandös gamla grusplan. Lej vaktade
målet, jag kom fri och blev ensam med Lej.
Jag minns hur han gormade och skrek för att skrämmas,
så att jag sköt bollen utanför stolpen.
Efter avslutade militärtjänstgöring, utsågs
Lej till sportchef på Västernorrlands Allehanda.
På denna tidning fungerade han även som arbetsledare
på allmänna redaktionen innan
Sundsvalls Tidnigs dåvarande chef Yngvar Alström fick upp
ögonen för Lej och kunde övertala
honom att bli redaktionssekreterare på ST. Året var 1969.
Lej berättar om tiden för flytningen till Sundsvall:
- Trots att jag var en genuin ångermanlänning kände
jag att det var läge att bryta upp och
söka lyckan någon annanstans. Jag började också
närma mig 50 när jag fick erbjudandet
att börja på ST. Det var det bästa som kunde
hända mig.
Visst blev det jobbig tid för Lej och inte minst hans familj,
hustrun och två tonårsdöttrar att
lämna Öbacka och flytta söderut.
I Härnösand och i stort sett hela Ådalen
kände han ju alla och envar ända sedan barnsben,
så visst gruvade sig Lej lite över hur det skulle bli att
komma till den betydligt större
staden Sundsvall.
På ST fungerade han som en synnerligen driftig
redaktionssekreterare i 15 års tid. Han var
"motorn i maskineriet", så att säga. när det
gäller den dagliga produktionen i tidningen.
Varje dag gav honom en ny möjlighet att berätta den
där storyn som läsarna längtade efter,
men ännu inte fått sig till livs.
När Lej började närma sig pensionsåldern kom
han på den alldeles ytmärkta idén att
själv
profilera sig i spalterna. Då blev han riktigt känd och
välbekant för den stora allmänheten.
"Flanör" blev ett begrepp. Lennart Jansson fick ytterligare ett
smeknamn. Hans adelsmärke
var det levande språket och han var en flitig besökare
på födelsedagskalas och årsmöten.
Folk stod i kö för att få besök av Flanör
som skrev om dessa trevliga träffar under rubriken
"Ströget". När han blev morfar kom kåserierna en hel
del att handla om dottersonen Erik.
Mest minnesvärd är den långa serien "Jag minns min
gröna dal".
Hans motto och rättesnöre, i egenskap av "Flanör" var:
Varje prenumerant skall en gång i
livet vara omnämnd i tidningen.
Sina nära femtio år i yrket delade han mellan VA och
ST. Lej fann sig väl tillrätta i den
större staden, men förblev i hjärtat
ångermanlänning. Med uppväxt i Ådalen,
idrottande i
Ångermanland, arbete i Härnösand och Sundsvall hade
han en äkta kunskap om och
intresse för hela länet.
Lej återvände ofta i minnets bank till sitt kära
Klockestrand i Ådalen. I små kåserier
berättade han om sin uppväxtstid, om människor och
händelser.
Se berättelsen om
Julklappslandet.
Han hade sitt föräldrahem på Klockestrand i
närheten av "bryggeriplan". En av de många
fotbollsplaner där många grabbar sågs leka med
fotbollen.
I föräldrahemmet bodde en tid en av Sandö IF stora
fotbollslegender, nämligen Erland
Pierrou. På den här tiden när fanns det gott om
arbete i Ådalen fostrades där många
duktiga fotbollsspelare. I varje lag fanns det gott om duktiga
spelare så några värvningar
var det aldrig tal om. Med tiden kom det att bli annorlunda.
Arbetstillfällena blev färre
och många duktiga spelare lämnade Ådalen.
Många lag tappade spelare och många lag
lades ner. I dag finns det inte så många lag kvar.
Under sin tid som sportjournalist på VA var han medarbetare
i den årliga utgåvan av
bokverket "Årets Fotboll". Bl.a. åren 1956-57-59. 1957
när Sandö IF kom trea i
div. V Södra Ångermanland efter Ramviks IF och
Älandsbro AIK , skrev han:
Ramviks IF spelar i sina bästa stunder en mycket bra
fotboll och har varit en
plantskola för de större föreningarna i grannskapet.
Sålunda var Älgarna i Härnösand
framme med håven och tog fine högeryttern Folke Berglund,
som lämnade Ramvik i sista
höstmatchen. Hans bror Tore blev dock sin klubb trogen och har
gjort närmare 40 av de
67 ramviksmålen ensam. Han blev i särklass seriens
skyttekung.
Ramviks energiske lagledare under många år har Elis
Weiland varit och hans ordinarie
elva har sett ut så här: Alf Backlund, Jan Godin, Stig
Kjelldén, Nils-Erik Eriksson,
Hilding Holmqvist, Raoul Holmqvist, Folke Berglund, Uno Nordin, Tore
Berglund, Bengt
Nilsson och Ingemar Timan.
Lagets stötespelare är stoppern "Hinke" Holmqvist med 37
år på nacken men fortfarande
still going strong.
Värste konkurrenten Älandsbro AIK har en fin center
i Malte Englund och bra halvor i
Sverre Norberg och Harry Öhman.
Sandö IF:s starka namn är ytterhalvorna Uno Nording
och Kent Höglund.
SUIF:s IF bärande kraft är stoppern Bengt
Myhrström.
Undroms IF har en bra venterback i Pelle Fahlén.
Östby IF har bröderna Öhlund som tongivande i
de flesta matcherna.
IFK Marieberg har spelat starkt i vår med Pelle Dahlgren
som fruktad målskytt.
Långsele AIF har haft sin matchvinnare i Folke Kronman
på centern.
Svanö SK har på tre år ramlat ur tre serier
och farsvann nu jämte IFK Nyland till div. VI.
Ett försmädligt sjölvmål av gamle
stöttespelaren Sven-Otto Berglund gav respass.
IFK Nylands ishockeykrigare går kräftgången i
fotboll. Stoppern Royne Rödlund är
bäste spelaren.
Under 90-talet kunde man träffa Lej när han på
eftermiddagen var på väg ner till stan.
Det kunde bli en kort liten pratstund, han kallade mej alltid
för Söderlund. Ofta när vi
skildes så sa han alltid: "Glöm inte dina rötter!".
Vi var ju från samma plats i Ådalen.
Lej hade en god vän kvar i Ådalen, Sixten "Sicka"
Johansson på KLockestrand,
fotbollspelare i Sandö IF
Lennart Jansson var född 11 Maj 1923. Han avled i Sundsvall 23 Februari 2004
Källa:
Nya Norrland
Västernorrlands Allehanda
Tidningen Ångermanland
Sundsvalls Tidning
Årets Fotboll 1957
Sandö IF 25 år. Jubileumsskrift 1927-1952
Sixten "Sicka" Johansson
Preludium
En av mina farbröder hette Erik Johan Hjalmar
Söderlund, född 21/9-1900 i Nora i
Ångermanland. Hjalmar avled 10/12-1989 i Timrå i
Medelpad.
Gift 11/9-1927 med Karin Ingeborg född Eliasson
16/12-1907 i Torrskog, Dalsland.
Karin avled 4/10-2001 i Timrå.
De var bosatta under större delen av sitt verksamma liv i
Timrå. Karins föräldrar kom
inflyttande till Sprängsviken i Ådalen omkring 1915.
Fadern var Alfred Eliasson.
En av Karins syskon är Erik. Han är alltså i
släkten min ingifta faster Karins bror.
Erik Mauritz Eliasson är född 22/9-1910 i Torrskog i
Dalsland. Vid 93 års ålder är han
fortfarande aktiv blåsmusikant. Under sin militärtid har
han burit många titlar som
värnpliktig furir, sergeant och fänrik. Han var med i
beredskapsorkestern i Härnösand 1941.
Man kan undra om han inte blev avskräckt från det
militära, efter skotten i Lunde. Men han
ser inga motsättningar mellan vad som hände och sitt
militära arbete. Militären gjorde vad
de blivit beordrade, förklarade Erik. De hade bara att lyda
order. Men vilket vansinne!
Skjuta mot sina egna landsmän. En av de här pojkarna var
själv från Industri-Ådalen.
Ett resa i historien
Lunde
En solig majdag tio år tidigare sprang han som en ung man
rakt in i ett blodigt kapitel
arbetarhistorien då militären sköt mot
demonstrationståget i Lunde 1931.
21 år gammal stod Erik med en kompis vid Knutssons åkeri
i Lunde. Erik berättar:
De ropade in oss i tåget, och vi hoppade intet ont anande in i
första ledet. Vi visste
ju inte att det skulle bli någon skjutning av. Min kompis
sprang iväg innan kaptenen
Mesterton beordrade skarpa skott mot människorna. Jag hade tur.
Tre meter bakom
mej blev en man ihjälskjuten. Eira Söderberg från
Svanö stod på en vall när hon blev
dödad. Jag var alldeles inunder där hon stod när hon
blev skjuten. Det var så hemska
stora sår att folk tror att det var en rikoschett eller en
automatkärve som träffat. Men
jag tror inte att de sköt med några automatvapen. Fem
människor dödades.
Trumpetaren som blev historisk
Det var då som den unge jazzmusikern blåste "Eld
upphör"
I musiken stod den unge jazztrumpetaren Tore Alespång eller
Andersson som han då
hette och arbetare på brädgården i Dynäs.
När han hörde gevärssalvan, tog han trumpeten
och blåste "Eld upphör" Han förstår det inte
själv hur det gick till. Nästan en reflex.
När de kommit tågande in i Lunde, hade en
musikvolontär sprungit över vägen. Det kan
vara detta, säger han. Det kan ha väckt en association, som
blev kvar i bakhuvudet.
Alespång hade nyligen avlutat sin
militärtjänstgöring vid Marinens Musikkår
på
Skeppsholmen i Stockholm. Den 21 årige Andersson var
Väjapojke och hade två
bröder som spelade i Väja-Dynäs Hornorkester som
ingick i demonstrationståget.
Själv hade han tagit med sin trumpet.
Tore Andersson bytte sedan efternamn till Alespång på
grund av händelserna i Lunde.
Han var faktiskt på väg att ställlas inför
domstol för att "otillbörligen ha tagit kommandot
över militär trupp". Två av dåtidens
främsta advokater, bland annat Hjalmar Brantings
son Georg, lyckades dock fria Andersson. Han fick sedan
upprättelse och utlovades till
och med medalj av ladshövdingen. Denne avled dock och
någon medaljceremoni kom
sedan aldrig till stånd.
Tore Alespång bosatte sig så småningom i
Stockholm där han levde under resten av sitt liv.
Vid invigningen av minnesmärket i Lunde 1981 fanns hela
arbetarrörelsens toppar samlade,
inklusive Olof Palme, Lars Werner och Gunnar Nilssson. Tore
Alespång blev dock inte
inbjuden till den efterföljande middagen på Kramm.
Något som berörde honom mycker illa.
Tore Alespång avled, 86 år gammal, den 25 augusti 1995.
Erik Eliasson är av den åsikten, och har vid en
intervju påpekat att han är tveksam om Tore
verkligen blåste "Eld upphör" signalen. Att han i tumultet
och larmet som uppstod ha
haft sinnesnärvaro att blåsa den rätta signalen.
Men helt klart är att Tore blåste en signal på
sin trumpet och att militären uppfattade det som
Eld upphör och slutade skjuta. Oavsett om det var rätt
signal eller inte, kom trumpetsignalen
att spela en avgörande roll för
händelseförloppet.
1931 ligger långt bak i tiden, hela 73 år. För
att minnas måste man ha varit på plats för
händelsen, samt vara i ålder 80-90 år, samt ha
kännedom hur "Eld upphör" signalen låter.
Sollefteå
Det var i Sollefteå man rustat militären. För
sollefteåborna var Industri-Ådalen "nere på
verka",
en vild och främmande region nedanför det sedesamma Nyland,
en samling samhällen där man
kunde vänta sig vad som helst. Officerarna hade naturligtvis mer
än andra sollefteåbor haft att
göra med ungdomen från verken och fabrikssamhällena.
På tåget satt inga värnpliktiga. Det var
skolkompaniet från I 21 man skickat. Kompaniet bestod
av furirskolans elever, som legat inne två år,
kopralskolans elever, som gjort ett års tjänst och
så
ett antal volontärer från antagningarna i november
året före. Man hade infanteriets vanliga
beväpning. Det betydde bland annat att en del satt med
kulsprutegevär. Befälhavare för
skolkompaniet var kaptenen Nils Mesterton. Till truppen på
tåget hörde också en beriden
grupp från det andra regementet i Sollefteå, T3.
Mesterton hade fått order från översten Thord
Evers: "Inget nytt Seskarö"
Det var fjorton år sen. Våren 1917 hade
sågverksarbetarna på Seskarö upp i Norrbotten
gått rätt fram till en infanteritrupp och tagit
gevären från den.
Ingen bland manskapet visste vart de skulle, eller vad de skulle
göra. Ingen konkret
information om vad som hänt under dagen, ingenting om läget
i Lunde och Ådalen.
Ingenting om konflikten. Ingen bakgrund - socialt, politiskt eller
fackligt. Inte ett ord
om den situation de sändes att agera i. På tåget
blev det klart för alla vart man skulle.
Man satt på det mörklagda tåget med de nerdragna
rullgardinerna.
Säkert är att de som sändes ner till Lunde i de
flesta fall var tjugoåringar av ytterst
enkelt ursprung. Skogs- eller lantarbetare de flesta. De hade tagit
värvning som en
utväg till sysselsättning och en smula utbildning.
Skolkompaniet hörde till en krigsmakt som inte skjutit mot
människor på över hundra år.
När man nu gjorde det blev det mot människor av ens eget
närmaste ursprung.
Folk efter järnvägen visste om trupptransporten.
Stenkastningen mot tåget började
nedanför Nyland. Några rutor krossades. Man övade sig
i att ta betäckning. En kulspruta
riggades upp, för att ställas ut på en av
plattformarna, när man var framme i Sprängsviken.
Sprängsviken
En plats som kommit i skuggan är Sprängsviken.
Dagen innan skotten hade hela Sprängsviken samlats vid stationen
som fanns i Sprängsviken.
Inklusive Erik och hans bror. Militären som skulle skydda
strejkbrytrna kom med tåg
från Sollefteå. Till järnvägsstationen i
Sprängsviken strömmade folk hela kvällen
Det blev mer och mer folk. Man rände in och ut på
stationen och frågade om tåget.
Stinsen hade bara svävande besked.
En kvart i elva kom tåget till Sprängsviken. Saktade in,
stannade.
Dörrar öppnades. Manskap och hästar lastades ur.
Det var halvmörkt och militären kom rätt ner i en
folkmassa, som trängdes
kring tåget och såg ut att uppfylla hela platsen. I
trägseln kom truppen ned. De här
ögonblicken hade allt kunnat hända. En katastrof mer
vidsträckt än i Lunde. Det gåtfulla
i Ådalshändelserna är just Sprängsviken.
Avmarschen dröjde. Till slut kom två lastbilar
från Kramfors bolag. De körde in under stenkastning.
Infanteristerna gick ner till kajen
för att med "Stuvaren VI" tas över viken till Lunde.
Omkring dem stod massan tät.
Skrik och glåpord, sparkar från massan. Kulspruteplutonen
kom iväg på lastbilarna.
Trängarna red. Plankstumpar och annat skräp ven då
och då genom luften och en och
annan sten. Man fick träff både på militär och
poliser.
Erik berättar: På den tiden var jag inte särskilt
politiskt engagerad. Det blev jag senare.
Jag kommer ihåg att brorsan låg i ett dike. Han var mer
aktiv än jag. Jag höll mig mera på
avstånd. Han trodde att en häst skulle trampa på
honom där han låg, men hästar gör ju
tydligen inte det.
Allt som hände var nog enskilda och oorganiserade initiativ.
Det enda organiserade var
att man delade ut ett flygblad till militären. Det riktade sig
till "Kamrater i vapenrock!
Solidalisera dig med arbetarnas kamp. Vänd vapen mot
förtryckarna".
En annan av de som mötte militären i Sprängsviken
berättar: "Det finns en sak jag ännu vaknar
om nätterna och grubblar på. Om jag gjort det, om jag inte
tvekat! En sekund, ett par.
Ett ögonblick. Var det en jävla feghet eller såg jag
rätt? Det var i Sprängsviken. Då
militärtåget
kom in. Två spår. Tåget stannade på det
bortre. Mellan var perrongen. På den kom militären ut.
På andra sidan spåret stod vi. Grabbarna lyfte opp mej
på axlarna och jag talade. Dom hörde,
dom stod där, jag hade dom. Vänster om, skrek
befälhavaren. Dom rörde sig inte. Det var då.
Jag ger mej faen på att vi kunnat gå fram och ta
gevären! Jag tvekade. Inne i vagnarna såg jag de
andra. Jag tänkte: Kanske dom skjuter. Det var femhundra
människor omkring mej. Jag tvekade
en sekund. Sen var det inget mer. Men om jag handlat? Kanske det inte
blivit nåt Lunde? Om vi
tagit vapnen. Det var bara ett järnvägsspår mellan
oss.
Det är det jag vaknar med."
Erik berättar: På den tiden var jag som sagt inte
särskilt politiskt engagerad. Men senare
blev jag det. Fram till 1974 satt jag i kommunfullmäktige
för socialdemokraterna.
Fragment från en filminspelning
När Bo Widerberg filmatiserade Ådalshändelserna
1969 vände han sig till Erik, som
komponerade musik till filmen. Till filminspelningen av Ådalen
31 bildades en tillfällig
blåsorkester med musikanter från Kramforstrakten. Flera
av de medverkande hade själva
varit med vid den verkliga händelsen. I filmen slår
blåsmusikern Erik Eliasson på bastrumma.
Själv upplevde jag mitt Ådalen 31 omkring 1968. Det var
när Bo Widerberg filmatiserade
Ådalshändelserna. Jag hade sommarferier och var i mina
hemtrakter. En varm och vacker dag
spelades det stora demonstratåget in. Inte på autentisk
plats, Frånö-Strömnäs-Lunde, utan i
Lugnvik. Med en fantastik utsikt över Bergsviken, kan man se det
långa demonstrationståget
komma efter vägen.
Min närvaro var inte som statist utan som passiv
åskådare. Jag stod några meter bakom den
ivrigt gestikulerande Bo Widerberg som på alla sätt
försökte entusiasmera sina statister till
stordåd. På filmen kan man se många från mina
hemtrakter och för mej kända ansikten som
med stor inlevelse och stort allvar agerade.
Läs mer om Ådalen 31
Musikanten
I början av 1900-talet fanns en blåsorkester vid varje
sågverk. Under trettiotalet hade ingen
landsbygd så många dansställen som Kramforstrakten.
I blåsorkestrarna fanns det många
blåsare och nu började man bilda dansorkestrar med
blås och komp. Plötsligt jazzade 60 band i
Ådalen. En av de orkestrar som Erik var med i var Georges
dansorkester från Kramfors. Där
blåste han klarinett och saxofon. 1927 köpte jag den
silverfärgade Conn saxofon som jag
fortfarande spelar på. Den kostade 575 kronor på
avbetalning från Selanders musikvaruhus.
Under 1940-talet var Erik med i Sprängsvikens musikcirkel
där han spelade klarinett och saxofon.
Man träffades i Sprängsvikens Ordenshus och spelade. I
cirkeln fanns violiner, contrabas, piano,
dragspel, klarinett, saxofon, trumpeter, ventilbasun.
Erik var med i beredskapsorkestern i Härnösand 1941.
Deltagarna i orkestern var bl.a.
Erik Eliasson, Sprängsviken, altsaxofon och klarinett. Einar
Jansson, Lunde, tenorsaxofon.
Och den i hela Ådalen välbekante Johan Sjögren,
Härnösand, dragspel.
Medlemmarna i orkestern, utom två, tillhörde samma
förband; en LVAKAN-tropp
(Luftvärnsautomatkanontropp) som var förlagd på
Kronholmen i Härnösand. Troppen bestod
av 52 man, och kom i slutet av december 1940 från
Göteborg, där man under tre månader
utbildats på 40 mm Luftvärnsautomatkanon. Troppen
låg i beredskap i Härnösand till slutet
av mars 1941.
Erik har också spelat med i Kramfors Storband, det
första storbandet som bildades omkring
1950 i Kramfors.
1955 hölls en Riksmusikstämma i Kramfors med deltagande
blåsorkestrar från Kiruna i norr
till Småland i söder. I Kramfors musikkår spelade
Erik Eliasson altsaxofon.
Omkring 1970 spelade Erik också med Bollsta-Väja
musikkår.
Eftersom det var svårt att nyrekrytera medlemmar beslutade
man,1977 för att slå ihop
Kramfors musikkår och Bollsta-Väja till en stor
blåsorkester kallad Ådalens musikkår.
Efter ett par år slutade allfler medlemmar från
Bollsta-Väja, och i Kramfors återtog man
det förra namnet Kramfors musikkår.
Den 27 augusti 1983 anordnade Kramfors musikkår en
musikstämma, dit distriktets blåsorkestrar
var inbjudna. De olika orkestrarna framträdde på olika
platser i Ådalen. Tillsammans hade de en
konsert på torget i Kramfors. Tre orkestrar, från
Kramfors, Sundsvall och Örnsköldsvik medverkade.
Fyra gånger har han som orförande i Kramfors
musikkår spelat i vaktparaden vid Stockholms
slott och i över 50 år har Erik och hans Connsaxofon
marscherat i Kramfors första maj-tåg.
Erik brukar fortfarande jamma tillsammans med
dragspelsstjärnan från bl.a. Nighthawks,
tillika pianisten Kalle Wallin.
Postludium
Efter skotten i Lunde 1931 trodde man inte att den svenska
ordningsmakten på nytt skulle ta
till vapen och skjuta mot demonstranter. Men sommaren 2001 hände
det i Göteborg. Många
har jämfört Ådalshändelserna med när
polisen sköt mot demonstranter i Göteborg, som
protesterade mot den orättvisa världsekonomin. Med det
är svårt att dra paralleler mellan
Ådalen 31 och EU-toppmötet 2001. Polischefen i
Göteborg hade ingen lätt uppgift.
Men det är en annan historia.
På Strandgatan i Kramfors sitter Erik Eliasson och tittar
på gamla bilder från Ådalshändelserna
1931. Med bilderna försvinner tidsbegreppen och händelserna
blir åter aktuella. Efter en stund
tar Erik fram sitt 77 år gamla instrument, och blåser
ömt i den silverfärgade Conn saxofonen.
Källa:
Nya Norrland
Västernorrlands Alehanda
Tidningen Ångermanland
Ådalen 31, Birger Norman
Ådalskommisionens rapport
Blåsorkestrar i nedre Ådalen. Läsmuseet-Murberget
1992
Muntlig tradition
Mina klass kamrater i Klockestrands skola
|
Förväntansfull 8-åring blickar mot framtiden |
|
Fr.v. Rita Hedberg, Gertrud Wedin, Eva Karlsson, Birgitta
Granström, Margareta Norberg, |
|
|
|
Fr.v. Lars-Ivan Söderlund, Jan Nilsson, Lars
Johansson, Hans Olov
Bjurström?, |
|
Bakre rad: Fr.v. Margonett Jönsson, Birgitta
Granström, Eva Karlsson, Gertrud Wedin, |
|
|
|
Mellan rad: Fr.v.Ronald Pierrou, Kent Höglund.
Främre rad: Fr.v.Lars Johansson, Benny Bladh, |
