Hembygd

  Ådalen

 Genealogi

Länkar

Huvudsida

Bilder

Sid-Index

Musik

 

Mera Historia

 

  Pilgrimstid - Kyrkotid  - Sevärdheter Ångermanlands medeltid i vår närhet

Ådalen blev efter forntida ångermanländska förhållanden en betydelsefull bygd, rik på folk. Det framgår av
de många, till ytan små socknarna. De många tidiga kyrkorna berättar också om att åtminstone Ådalen
måste ha varit en välbärgad bygd. Den första stenkyrkan byggdes i Styrnäs på 1100-talet och gjordes efter
sed som försvarskyrka. Den var i bruk ända till 1850-talet då den revs.

Pilgrimstid

Pilgrimstid.- Olav den helige - Pilgrimsvandring - Pilgrimsvägar- Kända personer på pilgrimsvandring -
Pilgrimsmärken - Kristen tro - Att kristna ett folk - Kyrkobyggandet - Prästerna - Begravningsplatser -
Snorre Sturluson - Föregångare på S:t Olofsleden

Kyrkotid. Medeltida kyrkor i Ångermanland

Vid ångermanälvens mynning: Nora - Högsjö - Gudmundrå - Bjärtrå - Ytterlännäs.
Längs medeltidens Ådal: Styrnäs - Torsåker - Boteå - Överlännäs - Sånga - Ed - Junsele - Ramsele.
Längs Höga Kusten: Skog - Nordingrå - Ullånger - Vibyggerå - Nätra.
Nolaskogs, från kust till lappmark i norr: Grundsunda - Anundsjö - Sidensjö


Under medeltiden tillhörde Nora, Nordingrå, Nätra och Själevad de rikaste socknarna i landskapet

Ångermanlands medeltida kyrkor

Anundsjö kyrka - Bjärtrå kyrkoruin - Boteå kyrka - Eds kyrka - Grundsunda kyrka - Gudmundrå
kyrkoruin - Högsjö g:a kyrka - Junsele kyrka - Nordingrå kyrka och kyrkoruin - Nätra kyrkoruin -
Ramsele g:a kyrka - Sidensjö kyrka - Skogs kyrka - Styrnäs kyrka - Sånga kyrka och offerkälla -
Torsåkers kyrka - Ullångers kyrka - Vibyggerå g:a kyrka -Ytterlännäs g:a kyrka - Överlännes kyrka

Samtliga kända medeltidskyrkor i Ångermanland

Sevärdheter i Ångermanland

Arnäsbackens ödegård - Finna ödeby - Frånö gravhögar - Kungsgården och Bjätrå skans - Kyrkesvikens
hamn och kyrkogrund - Labyrinten i Stubbsand -
Nora kyrka - Samiska miljöer och gravar vid Vetasjön -
Skelettåkern i Björned
- Styresholms fogdeborg -

Pilgrimstid

Det är svårt för oss 2000-talister att tänka sig in i hur människorna levde på medeltiden.
Ett helt årtusende har förflutit sedan vikingatiden övergick i medeltiden och nära 500 år
sedan den slutade. Tidsperspektivet blir mer gripbar om man tänker i generationer. Det har
inte gått mer än 15-20 släktled sedan Gustav Vasa bröt med katolska kyrkan och upphöjde
sig själv till kyrkans överhuvud. Mycket har blivit annorlunda, men vårt behov av trygghet,
mat och kläder, tro och hopp delar vi med våra förfäder.

Ett sätt att komma närmare det förflutna är att besöka några av våra välbevarade
medeltidskyrkor. Där möter oss utsmyckningar, bilder och skulpturer som blickar ner på
oss precis som de gjorde på våra förfäder. Vi behöver inte blunda för att tänka oss tillbaka
i tiden - här är det ännu medeltid

Olav den helige

Den person som var mest känd och betydelsefull i Skandinavien under medeltiden var den
norske kungen Olav Haraldsson. Kung av Norge från 1016. Som viking övergick han i
Rouen till kristendomen och påbjöd efter sin hemkomst Norges kristnande. Han fördrevs
av Knut den store och stupade mot en norsk här vid Stiklestad, när han med den svenske
kungen Anund Jakobs hjälp sökte återta sitt rike. Olav Haraldsson i Sverige kallad Olof,
mest känd som den kanske mest nitiske av kristendomens tillskyndare i Skandinavien.
Men det var först efter hans död, när ryktet om hans helighet börjades spridas, som han
blev föremål för en utbredd helgonkult. Mängder av kyrkor och platser tillägnades honom
längs pilgrimsvägarna. Olof framhölls speciellt som böndernas och sjöfararnas
skyddspatron. Han dyrkas i hela Norden; minnesdag 29 juli. Pilgrim.

Som de flesta unga män under vikingatiden gav sig kungaättlingen Olav Haraldsson ut på
äventyr för att vinna guld, ära och berömmelse. Enligt den isländske skalden Snorre Sturluson,
var Olav tolv år när han drog ut med sina skepp och härjade på Östersjön, längs kusterna i
Sverige och Danmark, England och Frankrike. På väg till Jerusalem blev Olav i en dröm uppmanad
att återvända och lägga hela Norge under sin krona. Olav hade blivit döpt under vikingatåget och
han kom att kämpa för att Norge skulle bli kristet. Detta blev en lång och blodig historia eftersom
det bergiga och fjordtäta Norge var uppdelat i en mängd små isolerade kungadömen. I femton
vintrar pågick kampen om makten i Norge. Olav fick till slut ge sig och flydde med sin familj och
sina närmaste män genom Värmland och Närke. Han kom så småningom till sin svåger, kung
Jaroslav i Gårdarike i Ryssland. Där hade Olav en dröm i vilken den gamla kungen av Norge,
Olav Tryggvasson, uppmanade Olav att återvända till Norge och återta den makt som Gud givit
honom. Åter till Sverige besökte Olav sin släkting, kung Önund. Här nåddes Olav av budet att de
norska hövdingarna samlade en stor bondehär i tröndelag. Trots att alla avrådde honom bestämde
Olav att själv samla en här, möta bondehären och återta sitt arvrike. Under den långa marschen upp
genom Sverige anslöt sig en mängd män till Olavs trupp. Hären kom upp genom Jämtland och gick
över Kölen till Tröndelag. Vilken väg Olav och hären tog på sin väg mot Stiklastad är mycket
knapphändigt beskriven i Snorres Olofssaga. Snorre skriver att "... Olav flyttade sin här genom
skogsbygderna. Ibland genpm ödemarken och ibland över stora sjöar. De drog eller bar skeppen
med sig mellan sjöarna... Han saktade inte av på färden förrän han kom till Jämtland. Därefter for
han norrut till Kölen".
Detta lämnar mycket åt fantasin. En plats som dock benämns i Snorres saga
är den norska gården Sul, några mil väster om Skalstugan i Västjämtland. Hären bör ha färdats längs
det som idag är Skalstugevägen.

Vid gården Sul nära den trönderska gränsen mot Jämtland, råkade Olavs här trampa ner bonden
Torgeirs åkrar. Olav red runt och beskådade förödelsen och sade sedan till bonden, att Gud skulle
se till att åkrarna hämtade sig inom en vecka. Ett under skedde och skörden var räddad. Hela tiden
strömmade hugade stridsmän till Olavs här. Kravet var att männen lät döpa sig. En av dessa
stridslystna var Arnljot från Revsund i Jämtland.
Vid Stiklastad möttes de båda härarna. Olavs män, trettio hundraden, var bara en tredjedel så många
som bondehären. Med stridsropet "Framåt, framåt Kristus män,korsets män, konungens män",
drabbade Olavs trupp samman med sin övermäktige motståndare. Olav och hans män kämpade med
stort mod och fällde många män. Till slut kringrändes de dock och Olav sårades dödligt. Först
högg Torstein Knarrsmed kungen ovanför knät med sin yxa innan han själv höggs ner. Olav slängde
sitt svärd, lutade sig mot en sten och bad Gud om hjälp. Då stötte någon ett spjut upp i veka livet,
under Olavs brynja, innan Kalv gav Olav banesåret med ett hugg i halsen.

Så föll Olav Haraldsson i slaget vid Stiklastad år 1030. Man begravde Olavs kropp i hemlighet,
av rädsla för att hans fiender skulle komma över liket. Nu spreds ryktet om Olavs helighet. De
överlevande från slaget återberättade allt som hänt och alla under som skett kring Olav. Han blev
föremål för legendbildning och skalder förde berättelserna vidare i allt fantasifullare varianter.
Ett år och fem nätter efter Olavs död grävdes kistan upp under ledning av Olavs gamle biskop
Grimkels ledning. Till allas häpnad hade Olavs hår och naglar växt och han såg ut som om han
nyss stupat. När biskopen sedan lade hår från Olavs huvud i elden utan att det tog eld stod det
klart att Olav var helig. Olavs kropp lades i en silverkista och placerades i Clemenskyrkan i
Nidaros den 4 augusti. På den plats där han legat begravd sprang det fram en källa, vars vatten
botade många krämpor. Norges nationalhegedom, Nidaros Domkyrka restes över
Olav den heliges grav 1070, med de älsta delarna av kyrkan är från mitten av 1100-talet.

Pilgrimsvandring

De flesta människor under medeltiden gjorde någon form av pilgrimsvandring. Man
besökte heliga platser, en källa eller en helgad kyrka, eller så gick man till ett helgons
grav i sitt eget land eller utomlands. Kulten att besöka heliga källor är en urgammal
hednisk tradition som övertogs av den katolska kyrkan. Folk uppsökte offerkällor med
mineralrikt vatten för att söka bot mot någon krämpa eller mot barnlöshet. Vattnet
spelade en viktig roll i den katolska kyrkan och människorna tilläts att fortsätta
valfärda till de heliga källorna. Att källorna längs vägen blev heliga kan ha berott på att
gott dricksvatten var sällsynt under högsommaren. Värmen och kroppsansträngningen
krävde att pilgrimen drack mycket. Rykten och muntlig trdition förberedde pilgrimerna
på var de hälsosamma kallkällorna kunde väntas ligga och särskilt de källor som Olav
manat fram i Guds namn. Heligast av alla källor var den som fanns i domkyrkan i Nidaros,
den källa som sprungit fram där Olofs kropp legat begravd. Vid denna källa såldes små
lerkrus som pilgrimerna sedan kunde bära hem det heliga vattnet i. Två sådana krus har
hittats i Ångermanland och ett i Jämtland, på en plats i Offerdal där enligt sägnen ett
katolskt kapell legat. Fynd av pilgrimsmärken i medeltida gravar visar, att en del reste
ända ner till Sydeuropa, med de flesta nöjde sig med att resa inom Skandinavien.

Vilka krafter som låg bakom varje enskild pilgrimsvandring är svårt att veta. Klart är
att den katolska kyrkan dels uppmuntrade till vallfart som en del i kulten av helgonen
och dels gjorde pilgrimsvandringen till botgöring för människor som ålagts att sona
sina synder eller brott de begott. En viktig faktor var den rädsla alla människor kände
inför synden, döden och risken att hamna i helvetet.

Orsaken till vanliga människors vallfärder finns dock beskrivna i några fall då pilgrimen
vid framkomsten redogjorde för vad som legat bakom deras vandringar. Detta bokfördes
i mirakeluppteckningar, som sedan spreds för att öka helgedomens attraktionskraft.
I en mirakelberättelse berättas det att bonden Åsvid i byn Klen i Torsåker i Ångermanland
gått till Stockholm i juni 1423 för att besöka svartbrödraklostret i Gamla stan. Hans
pilgrimsvandring kom sig av att han lyckats släcka elden i sin välfyllda visthusbod, sedan
han bett den heliga Birgittas förbön, lovat att nedlägga offer vid domonikanerklostrets bild
av Herrens korsnedtagning och i Sankta Birgittas helgedom samt slutligen bett att
mordbrännaren skulle förlåras. Att Åsvid kopplade undret som skedde till de offer han
lovat helgonen visar konkret hur stark tron var på helgonens kraft.

Hade man begått en svår synd kunde prästen åligga syndaren att göra en pilgrimsvandring
som botgörng. Under vandringen hade pilgrimen gott om tid att begrunda och ångra sina
synder. Vid hemkomsten skulle pilgrimen sedan avlägga rapport och bevisa att han eller
hon verkligen hade kommit ända fram. Bevis kunde vara påskrifter på respasset under
resans gång eller ett köpt pilgrimsmärke som gällde för den specifika helgongraven.

Pilgrimsvandringen krävde naturligtvis en rad förberedelser. Först och främst skulle
prästen ge sitt bifall och skriva ut ett formellt tillstånd. Pilgrimen behövde ett respass
för att under resans gång kunna bevisa, att han inte var en vanlig tiggare och lösdrivare.
Före avresan välsignade prästen också pilgrimens utrustning, vandringsstav och
packsäck, en ritual som klargjorde, att pilgrimsvandringen var en helig handling.

Pilgrimsvägar

Beroende på var pilgrimen startade sin vandring fanns det olika vägar att välja mot
Nidaros. Huvudvägarna var flera. Kom pilgrimerna med segelfartyg steg de säkert i
land vid S:t Olofs hamn i Selånger. Några näraliggande landsvägar föjlde Ljungan,
Indalsälven, Ångermanälven eller den väg som kom från Hälsingland upp genom
Härjedalen. Hade pilgrimerna inte råd att åka båt kunde de följa Norrstigen, vägen
som följde kusten från Gävle och upp genom Medelpad och Ångermanland. Andra
leder kom via Dalarna och Hälsingland och passarade genom Härjedalen innan de
ledde in i Tröndelag via Skarvdörrspasset norr om Funäsdalen. Gick pilgrimen
landsvägen från södra Sverige torde den viktigaste pilgrimsvägen ha gått genom
Värmland och in i Norge.

S:t Olofs hamn var en viktig hamn för pilgrimerna som var på väg till Nidaros.
Härifrån utgick den så kallade Mellanriksvägen, vars sträckning var den kortaste
mellan Öster- och Västerhavet. Mellanriksvägen följde Ljungans dalgång, vek av
mot Storsjöbygden för att sedan följa Indalsälven upp mot gränsfjällen och in i
Tröndelag.

Pilgrimerna var inte bara främmande som kom långt ifrån och passerade genom de
mellannorrländska landskapen. Många pilgrimsvandringar startade och slutade i de
små byarna i Ångermanland, Medelpad, Jämtland och Härjedalen med människor som
beslutat sig för att vallfärda till Nidaros, Vadstena eller någon annan ännu mer avlägsen
vallfartsort.

Sett ur dessa lokala perspektiv blir pilgrimsvägarna betydligt fler än de man vanligtvis
framhåller. Alla dessa pilgrimsvandrare, som startade i sina hembyar, valde givetvis de
lokala bygdevägarna att färdas på, även om de så småningom torde ha sökt sig ut på de
större, mer etablerade pilgrimsstråken för att till exempel kunna ta sig över fjällkedjan.
Ute på de större vägarna fann våra lokala pilgrimer snart sällskap av andra och kanske
mer långväga vandrare som var på väg mot samma mål.

Hade man pengar tog man sig naturligtvis fortare och komfortablare fram med båt
och häst. Vissa hade till och med råd att anlita en ställföreträdande pilgrim, om de
inte orkade eller hade tid att färdas den långa vägen. De flesta pilgrimer hade säkert
begränsade kassor eller inga pengar alls. Dessa fick i så fall gå och kanske tigga sig
fram, vilket var fullt legitimt i det medeltida samhället, då givandet av allmosor var
en from handling. De fattiga skulle i gengäld be förböner och givaren hoppades
därigenom få hjälp att rädda sin egen själ.

Kända personer på pilgrimsvandring

Under medeltiden gång ökade antalet pilgrimer. Det finns också exempel på
pilgrimsresor som dokumenterats, där mer kända personer sökt sig till olika
helgongravar. Mest omtalad är kung Magnus Eriksson, som den 7 februari 1350 i ett
brev till bönderna i Ragunda och Hammerdal i Jämtland meddelade, att han tänkte
stanna hos dem över påsken på sin färd till Nidaros och "sancta olofs". Han bad att
alla män med nät och not efter förmåga skulle skaffa fram fisk till fastetiden. Sannolikt
flydde kungafamiljen på detta sätt undan digerdöden i södra Sverige.
Den kanske mest beresta svenska pilgrimen var Heliga Birgitta som besökte både
Jerusalem, Santiago de Compostela och Rom. Därför borde hon även ha besökt
Nidaros, som var den fjärde populäraste vallfartorten i den katolska värden. Några
skriftliga bevis finns inte, men folktraditionen pekar på några Birgittakällor, bland
annat en i Åre, som tecken på att hon besökt trakten.
Föregångare på S:t Olofsleden.

Pilgrimsmärken

Pilgrimsmärken och så kallade salvelsekrus var dåtidens andliga souvernier, eller
kanske snarare bevis för att pilgrimen verkligen hade nått sitt mål. Pilgrimsmärkena
var små, massproducerade metallbleck som kunde inhandlas på vallfartsorten. De
pilgrimsmärken som hittats i Ångermanland och Jämtland har säkerligen tillhört
människor som kommit hem efter avslutad pilgrimdfärd. Från Sånga kyrka i
Ångermanland, kommer ett vackert pilgrimsmärke som föreställer S:t Olof och måste
vara hemfört från Nidaros. I Gudmundrå gamla kyrka, också Ångermanland. har man
funnit tre pilgrimsmärken som föreställer den heliga Birgitta och som har hemförts
efter pilgrimsfärder till Vadstena. Andra "pilgrimssouvenier" är de tre små
salvelsekrusen i keramik som hittat i Jämtland och Ångermanland. Ett av krusen har
hemförts till den lilla skogsbyn Gärde, Offerdals socken i norra Jämtland, ett annat till
Själevad i Ångermanland och ett tredje till Arnäs i Ångermanland. De anses komma från
domkyrkan i Nidaros och har antagligen innehållit heligt vatten från Olofs egen källa.

Kristen tro

Den kristna tron blev under medeltiden en gemensam tro för alla människor i Europa.
Såg pilgrimen kyrkor längs vägen, innebar det att det fanns en kristen befolkning.
I många generationer omformade människorna det gamla med det nya. Gamla heliga
platser, som källor, fick fortsätta att vara heliga, nu i helgons namn. Och på många
hedniska Hov - platser för hedniska offerriter - bygdes kyrkor i Guds namn. Heliga
människor som hörde till den nya religionen fick ibland ärva asagudarnas attribut.
Som exempel menar vissa, att Olof med sin yxa morsvarar Tor och hans hammare.
Den katolska helgonkulten med sin mångfald av figurer kan sägas motsvara den
mängd gudar som tidigare fyllde människors vardag med mening. Att se på kyrkornas
helgonbilder skulle enligt kyrkan ge människorna möjlighet att samla sina av världsliga
ting splittrade sinnen och se tecknet i himlen. Vid varke enskild helgondag kunde
prästen under gudstjänsten ta fram mirakelberättelser, som föredömen för åhörarna.

Kristnandet blev en lång process. Under vikingatiden bedrev engelska och tyska
munkar katolsk mission i Skandinavien. De tävlade om att etablera församlingar och
befästa ett kristet tänkande bland de krigiska vikingarna, som under sina härtåg
plundrade kloster och köpmän vart de kom åt. Munkarnas strategi var att vinna
hövdingarnas intresse för kristendomen. Därigenom hoppades munkarna att
befolkningen skulle följa efter. Den katolska kyrkan och kungamakten hade ett
gemensamt intresse av att kristna befolkningen. Genom att utvidga den katolska
världen fick kyrkan ökade inkomster samtidigt som kungen stärkte sin makt över de
tidigare självständiga landskapen. I vissa bygder tog det många år innan bönderna
accepterade den nya tron, trots att kristendomen inte varit obekant för de vittberesta
vikingarna.

Att kristna ett folk

Den som försöker förstå hur kristendomen infördes utifrån vår tids företällningar om religion gör
ett stort misstag. Tron var i äldsta tid inte så mycket en fråga om personlig övertygelse och fromhet.
Den var i första hand en fråga om makt. Kristendomen infördes genom våld utövat av våra äldsta
kända kungar. Den som inte fogade sig i dessa kungars befallningar om vilka gudar som skulle
dyrkas, riskerade att mista huvud och alla sina egendomar.
Kanske ska man också se den tidens egendomliga massomvändelser i ljuset av den trosuppfattning,
som dåtidens människor kan ha haft. Att en kristen kung segrade i strid kunde uppfattas som ett
bevis på att han hade stöd av en starkare Gud än deras gamla asagudar. Det kunde vara skäl nog att
byta tro. Den kristna kulturen var vid den här tiden representerade det moderna, det som hade
framtiden för sig. Vikingarna hade mött denna kultur på sina handelsresor och härjningståg nere
i Europa och hade säkert imponerats av den.

Ansgar som var representant för den tyska missionen företar 829 sin första missionsresa till svearna.
De danska och norska konungarnas härnadståg till England förde med sig ett anglosachsiskt
kulturinflytande i Norden. Olav Haraldson hade med sig hem engelska missionärer, som verkade i
Norge och Sverige, bland dem S:t Sigfrid. Knut den store, Sven Tveskäggs son, som blev konung i
England 1016, sände engelska biskopar till Danmark, när han 1018 blev härskare också över
detta land. Det blev en dragkamp mellan engelsk och tysk mission i Norden som tycks ha fortsatt
ända till omkring 1100, då man räknar att missionstiden tog slut och Sverige var kristnat. Då stod
de nordiska kyrkorna färdiga att själva överta sin organisation och förvaltning genom egna biskopar.
Både den engelska och tyska missionen har lämnat spår i svensk kultur, den tyska dock i allmänhet
på ett senare stadium. Vi finner engelska mönster i myntens och runstenarnas utsmyckning.

Kristendomen infördes i Sverige genom en lång serie händelser. Den mest bekanta är Ansgars
missionsverksamhet.

Den förste svenske kung som mottog dopet var Erik Segersäll, känd från segern på Fyrisvallarna
över en stark vikingahär. Men dopet ägde rum i Damnark, och sedan Erik återvänt till Uppsala,
avföll han åter till hedendomen. Olov Skötkonung var den förste konung som var kristen i Sverige.
Hedendomen behöll sitt grepp i Svealand, medan kristendomen fortfarande hävdade sig i
Västergötland, där den hade djupare rötter. När och hur det hedniska morståndet i Svealand bröts
och uppsalatemplet gick sin undergång till mötes, är höjt i dunkel. Vid 1000-talets slut ägde templet
ännu bestånd.

Från den nordiska hednatidens slutskede finns en ofta åberopad skildring av det berömda templet i
Uppsala. den står att läsa i ett verk på latin av den tyske klerken och historieskrivaren Adam av Bremen,
avslutat på 1070-talet.
I detta tempel, som är helt beklätt med guld, tillber folket tre gudabilder. Tor såsom den mäktigaste
sitter i mitten; Oden och Frej har sina platser på var sin sida om honom. Dessa gudar har följande
kännetecken. Tor, heter det, härskar i luften och råder över åska och blixt, storm och regn, goväder
och gröda. Oden, vars namn betyder raseri, styr krigen och förlänar människan tapperhet mot hennes
fiender. Den tredje är Frej, som skänker henne fred och lust. Hans bild är också försedd med en väldig
fallos. Templet i Uppsala, detta svearnas ryktbara "hov" (hif 'gudahus') var ett av hedendomens
starkaste bålverk i Norden och bör ha haft sin andel i att kristendomen mötte segare motstånd i
Sverige än i våra grannländer Danmark och Norge.

De tre huvudgudarna Oden,Tor och Frej var symbolerna för den ohyggliga synden mot kristendomens
budord. Hednagudarna levde i en demonvärld med fruktansvärda blandvarelser. Tors bockar sågs som
djävulska avgrundsdjur, som hörde hemma i helvetet. Det finns än idag kvar föreställningar om djävulens
bockhuvud och bockfot.

Det fanns dock en del likheter mellan kristendom och hedendom. Man hade gudstjänster med riter, kyrko-
eller tempelbyggnader som uppfördes över döda hövdingar eller helgon. Seder med mat och dryck samt
de olkia "himlarna" för själen. Hedendomen hade sina himlar och kristendomen hade helvetet, skärselden
och paradiset.

Skillnaden var att hedendomen hade många gudar och kristendomen hade endast en gud. Den kristna
gudstjänsten var mycket annorlunda än de hedniska ritualerna. Inne i kyrkan fanns bildstoderna av Kristus,
Maria och helgonen. Där fanns många vaxljus som spred ett vackert sken, prästerna svängde rökelsekar,
sjöng sånger och rabblade böner på latin. Den katolska ritualen framfördes på latin och folket förstod
naturligtvis inte ett ord.
Ramsor som "hokus, pokus filiokus" är bevarade från den katolska mässan. På latin heter det "hoc est
corpus f´ili corpus".
Se: Hednatro - Hednakult

Striden mellan kristendomen och hedendomen tycks i allt väsentligt ha stått - inte om tron eller
läran - utan om kulten. När missväxt och andra olyckor drabbade landet, har man sökt orsaken i att
bloten till de gamla asagudarna försummades.

Missionsverksamheten under medeltiden gick uppifrån och nedåt. Man började med de hedniska
staternas konungar, hövdingar och stormän för att med deras hjälp åstadkomma massornas omvändelse.

Norges befolkningen kristnades formellt genom ett påbud av dess konung Olav Haraldsson den helige.
I Norge hade den gamla asatron ett starkt fäste i Tröndelagen. Där fanns bl.a. två mycket viktiga
tempel, där man vid stora högtider höll blot till de gamla asagudarnas ära. Den ena låg i Lade strax<
utanför Trondheim, där ladejarlen, landets vid den tiden mäktigaste hövding hade sitt säte. Det andra
låg i Mære i trakten av nuvarande Steinkjer. Att förstöra dessa två centra för den gamla religionen
var för den framväxande norska kristendomen lika viktig som nedbrytningen av Uppsalatemplet var
för den svenska. Ladetemplet ödelades först, omkring 1000 e Kr genom Olof Tryggvasson. Men
tron var därmed inte utrotad. Mæretemplet fanns kvar och åtnjöt stort anseende i bygderna. Det var
Olof Haraldsson - han som senare skulle bli den helige - som tog sig an uppgiften.

När kungen övergick till kristendomen, förlorade han automatiskt sin översteprästliga ställning i
hednakulten. Delvis överflyttades dock hans ställning till den kristna kyrkan. Genom att han
medverkade till att införa kristendomen och gav initiativ till kyrkobyggen och genom att han
beskyddade den nya, långifrån rotfästa religionen blev kungen kyrkans överhuvud. I Östgötalagen
från 1200-talets slut är det kungen som skall besluta om kyrkobyggen, och enligt Hälsingelagen
är det han ensam som har rätt till böterna vid dråp i kyrkan. Inte förrän kristendomen hade fast rot
i landet och den kyrkliga organisationen var genomförd, kunde kyrkan börja frigöra sig både från
kungamakten och ättesamhället.

Sverige kristnades betydligt långsammare än Danmark och Norge, men omkring år 1000 var de
yttre förutsättningarna för en kristen mission i Sverige gynnsammare än under Ansgarmissionens tid.
Före 1100-talets ingång hade missionen inte nått norr om Medelpad. Kristna runstenar i Hälsingland
och Medelpad från 1000-talets mitt eller senare antyder att missionsverket hade nått dessa landskap.

De gamla gudarnas vanmakt uppenbarades genom att hedniska kultplatser förstördes och den krista
trons överlägsenhet påvisades genom maktprov. Gamla hedniska sedvänjor kristnades också. Hedniska
kultfester kristnades till folkfester, hedniska offermåltider gjordes till kyrkliga gillen, och hedniska
offerkällor förvandlades till kyrkliga vallfartsorter. De många anonyma småväsen som dyrkades i
den enskilda kulten drabbades ej av samma öde. Tron på jättar, dvärgar, älvor, vättar, troll och
tomtar levde vidare. Inte heller reformationen ändrade så värst mycket i dessa folkliga föreställningar.

Missionskyrkan blev folkkyrka och missionspredikan förrätades på latin, men sockenprästen var
skyldig at ge en kort utläggning av evangeliet på folkets eget språk. Sockenprästen fick lättare att
fostra folket när kyrkotukten organiserades. För att få vara med i nattvarden vid påsken måste
den kristne avlägga bikt inför prästen. Bikten skulle vara uppriktig och fullständig. Som botgöring för
sina synder ålades den kristne oftast bön, fasta och allmosor (satisfaktion). För grova synder
utdömdes särskilda straff. Det mindre bannet (excommunicatio minor) innebar att botgöraren uteslöts
ur sakramentets gemenskap och alltså inte fick gå till nattvarden under strafftiden. Det större banne
(excommunicatio maior) uteslöt från all gemenskap med kyrkan, också från kyrklig begravning.

Kyrkobyggandet

De äldsta kristna kyrkorna i Sverige var enstaka byggnader som uppfördes på viktigare orter under
missionstiden på 1000- och 1100-talen. På ett fåtal ställen byggdes de av sten men eljest av trä.

Dessa äldsta kyrkor i vårt land var stavkyrkor, som var byggda helt och hållet i trä. Hur det gick till
när bönderna i Växsjö stift skulle bygga en sådan stavkyrka, kan man läsa i Smålandslagens kyrkobalk.
Alla bönder i socknen deltog i arbetet. Uppgifterna var många: hugga timmer i skogen och göra körslor,
vara med vid själve bygget och lämna mat till den som arbetade där. Om någon försummade sin
skyldighet, straffades han med böter. Vid sidan av kyrkan skulle man anslå jord till en prästgård.
Fyra hus skulle uppföras där. I en stuga skulle prästen bo, med en ladugård för sin boskap och
en lada för spannmålen och höet. Det fjärde huset var ett härbärge, en gäststuga för främmande
besökare eller fattiga vandrare.

En större förändring i böndernas liv var byggandet av stenkyrkor. Kyrkobygget var ett gigantiskt
arbetstag och stenhus var något helt nytt för bygdens folk. Kyrkorna måste ha sett sig
förunderliga, där de började höja sig över de låga gråtimrade gårdarna, som låg utspridda
vid älv- och sjösidorna, högt och väl synligt för församlingsborna. I både svensk och
norsk kyrkolag stadgades, att kyrkor skulle byggas av bygdens befolkning. Enligt
Hälsingelagen skulle befolkningen och prästen ansöka hos biskopen i Uppsala om att
få bygga en kyrka. Misslyckades man eller om någon i byn höll sig undan, eller
misskötte framforslingen av byggnadsmaterial, skulle man böta till biskopen. Norra
Sveriges medeltidskyrkor i sten byggdes först i det som varit huvudbygder redan under
vikingatiden. Därefter skedde en expansion under 1200- och 1300-talen, med ett helt
nätverk av kyrkor, vilka förmodligen ersatte äldre träkapell. Ångermanland är mycket rikt
på kyrkliga lämningar från medeltiden. Här ligger kyrkorna tätt som pärlor på ett halsband.
Somliga står ännu i full prakt. Andra har byggts om eller fallit offer för 1800-talets
rivningshysteri. Ådalens många små och välbevarade stenkyrkor utgör ett rikt kyrkligt
kulturarv. Mängden stenkyrkor tyder på en omfattande och välmående medeltida bygd.
Trots det var befolkningen inte tillräckligt stor för att ha råd med egen kyrkoherde i varje kyrka.

Prästerna

Kyrkan var bygdens nav och prästernas makt var stor. Han var skyldig att sörja för
församlingens själar. Till huvuduppgifter hörde att förvalta de heliga sakramenten,
förrätta dop, konfirmation och vigslar, ge nattvarden, ta emot bikt, utmäta botgöring
och ge sista smörjelsen. Varje dag hade prästen kortjänst med bibelläsning, psaltarsång
och tidegärder, de böner som bads på speciella klockslag från morgon till kväll. Vidare
förrättade prästen själamässor över de döda, vilka sörjt för sin själ genom egna eller
andras donationer. Varje söndag firades mässa och därutöver var en mängd dagar helgade
i överensstämmelse med kyrkoårets indelning i högtider och den liturgi som gällde i stiftet.
Här utgjorde helgondagarna en viktig del, där prästen hade en rik flora av officier, psalmer
och legender att läsa ur.
Omkring 80 dagar varje år var helgdagar då befolkningen var förbjuden att arbeta, och
vaje söndag skulle man gå i kyrkan. Den viktigaste högtiden var påsken, då hela
församlingen mottog nattvarden, Kristi kött och blod symbiliserat som brödet och vinet.
Den späkande fastan utförde man främst under påsktiden men också som en from handling
och som en botgöring. För svårare synder ålade prästen sträng fasta på vatten och bröd.
Till detta kunde prästen också lägga perioder av böneeläsning, total tystnad, unvikande
av gästabud, nöjen såsom den äktenskapliga sängen samt användandet av linnekläder,
skor och bolster.

Begravningsplatser

Ångermanlands medeltida centralbygd växte fram där vi dag finner Torsåkers och Styrnäs
kyrkor på var sin sida av Ångermanälven. Hit nådde den djupa havsvik, "anger", som givit
landskapet dess namn. Under medeltiden gick vattennivån mer än 5 meter högre än i dag.
Vid Ångermanälvens mynningsområde utvecklades tidigt ett maktcentrum med parkyrkor,
fogdeborg och kungsgård. De många ortnamnen och fornlämningarna från järnåldern visar
att "angermännen" (vikmännen) bosatte sig längs den bördiga älvdalen och längs den långa
fiskrika kusten redan under århundradena efter Kristi födelse.
Första gången Ångermanland nämns är år 1257 i ett brev, där biskop Lars ger 40 dagars avlat
till dem, som lämnat understöd till domkyrkobygget i Uppsala.

Den älsta kristna gravplatsen ligger i Björned i Torsåker, inte långt från det hedninska kultcentrat
Hov. Under 1200-talet bodde sannoligt landskapets mäktige landsprost på andra sidan älven vid
den nu försvunna, magnifika "klövsadelkyrkan" i Styrnäs.

En viktig förändring för de kristna sockenborna var hur de skulle begrava sina döda. Under
vikingatiden begravde man sina anhöriga på ättebacken vid gården, utrustade med föremål som
den döde kunde behöva. Nu skulle kropparna begravas med en enkel svepning, i vigd jord vid
kyrkan. Men gravarna avslöjar för arkeologerna att alla människor inte anammat de nya
begravningsritualena samtidigt. Från Björned i Torsåker i Ångermanland och från Rösta i Ås
i Jämtland, visar att vissa människor lät sig begravas på ett kristet sätt redan under vikingatid.
Man har också påträffat gravar där människor begravts på hedniskt vis så sent som under
1200-talet. En sådan begravning är gjord i ett röse på Burholmen i Grundsunda i Ångermanland
och en annan vid sjöstranden i Hedeviken i Härjedalen. De fynden stöder uppfattningen att det tog
kanske 200-300 år innan kristendomen helt slagit igenom.

På en liten åker I Björneds by i Torsåker med synhåll från både Styrnäs och Torsåkers
sockenkyrkor har arkeologer undersökt en tidig kristen begravningsplats. I generationer har man
hittat lösa skelettdelar från människor. Det har visat sig vara en kristen gravplats som troligen har
använts i 250-300 års tid, kanske redan från 900-talet och ända in i 1200-talet. Männen har legat
i den södra delen och kvinnorna i den norra. Ett gravtomt område i mitten antyder, att här kan ha
funnits en liten träkyra. Där har man också funnit ett lårben tillhörande en kvinna. Noggranna analyser
av de välbevarade skelettdelarna visar att de gravlagda är nära släkt med varandra. Här har funnits
bebyggelse och gravar alltsedan 300-talet e. Kr. Vid den tiden utgjorde byn en ö i Ångermanälven.
Björned är ett exempel på att de första kristana generationerna gravlades hemma vid det gamla
gravfältet ända fram till sockenbildningen, då man fick en gemensam kyrkogård för flera gårdar
och byar.
Troligen har byns invånare tidigt kommit i kontakt med kristendomen på sina handelsresor,
eller när handelsmän kommit till platsen för att byta varor.
Det har också visat sig att kvinnans ställning var mycket stark.
Med tiden kom byn att överges när det inte fanns ett behov att begrava de döda på gården.

Mannen i Skelett-åkern i Björned i Ångermanland

Närmare 1000 år efter sin död kan han berätta för oss om sitt liv, och om den tid han levde i. Vi kallar
honom för Olav. Han bodde i Björned by i Torsåker i Ångermanland en halvö där Ångermanälven mötte
havet. Här har funnits bebyggelse och gravar alltsedan 300-talet e. Kr. Längre tillbaka var platsen en ö.
Olav låg begravt på en äng med en 12x25 meter stor yta som berättar om hur man levde här för länge sen.
På 1940-talet plöjde en bonde upp skelett. De var så välbevarade att man trodde de var från pesten på
1700-talet. Först i slutet på 1980-talet började arkeologerna intressera sig för "skelett-åkern" som den
kallades i folkmun. Under nästan 10 års tid grävde man till och från ut här. Individerna var gravlagda i
öst-västlig riktning med huvudet i väster och hade begravts i olika ställningar med armarna över kroppen.
Det fanns inga gravgåvor, men man fann fragment efter träkistor. Allt pekar på att det här var en kristen
begravningsplats man funnit. Till slut hade man grävt fram nästan 50 idivider här.

Nu har en grupp arkeologer, osteologer, tandläkare, DNA-forskare, laborativa arkeologer och läkare
arbetat tillsammans i ett tvärvetenskapligt projekt som är ovanligt i sitt slag. Deras mål har varit att bygga
upp bilder av livet under övergången sen vikingatid- tidig medeltid. Det visade sig vid utgrävningarna att
gravarna låg i direkt anslutning till en gård från järnåldern. Det kan betyda att det varit en privat kyrkogård
vid en stormannagård eller liknande. Särdragen i skeletten antyder att många var släkt. Detta kan man nu
analysera genom borrprov från ben. Det räcker med en liten benbit - kanske ett halvt gram.
Här finns all information som behövs för att fastställa kön, släktskap, etnisk tillhörighet, bakteriologiska i
nfektioner och ärftliga sjukdomar. Björnedsborna är släkt med varandra. Den bild man får efter analyserna
är att det finns en klar övervikt av män. Att det finns en övervikt av män förklaras av att man undersökt
södra delen av begravningsplatsen. Under tidig medeltid var kristana gravplatser ofta könsuppdelade.
Norra delen där man tror kvinnorna förväntas vara begravda har förstörts vid ett bygge. Forskarna har nu
bl.a. genom Isotop-analyser i detalj lyckats avslöja vad människorna i Björned åt under olika delar av sitt liv,
och hur dom egentligen mådde. Man har analyserat ett protein som heter Kollagen och som finns i ben.
Kollagen finns i skallben och tänder. Den första kindtanden bildas när man är 3 år, den andra i 7 års åldern,
den tredje när man är 13 år. Har man då tänderna och en bit av skelettben får man information om vad
personen ätit under fyra tidsepoker av livet. Man har gjort Isotop-analyser av individerna som levt i Björned,
ca 30 stycken. Det visade sig att kvinnorna levde mest på svinkött medan männen mest år fisk och säl.
De små barnens föda var ganska ensidig. Tonåringarna åt ungefär samma mat som de vuxna. Kvävevärdet
visar att barnen ammats i ungefär två år. Den som ammas får ett högre kvävevärde än den som ammar.
Man får ett högre kvävevärde längre upp i näringskedjan. Medellängden tillhör den högsta under
nordisk medeltid. Männen i Björned var 174 cm. Bland de kvinnor man hittet var medellängden 164 cm.
Överlevde barnen de farliga spädbarnsåren kunde de bli riktigt gamla. En av de älsta individerna är just Olav
som blev ungefär 70 år. Olav var en känd person i Björned. När han kom gående såg man hans framskjutna,
manliga haka. De visade sig att han hade problem med tänderna i båda käkarna. I överkäken hade han en
tand kvar. Dom andra var borta, säkert beroende på tandlossning. Han hade inte många tänder att tugga med.
Det finns ledförändringar på flera av skeletten från Björned. Det är den vanligaste sjukliga förändringen.
Den vanligaste inflammatoriska ledsjukdomen är ledgångsreumatism. De är en sjukdom som drabbar ett
stort antal leder. Man ser Olavs ledförändringar i axel, armbåge, handled, i flera av fingrarnas småleder och
i ena höften. Det spännade är att vissa forskare menar att ledgångsreumatism kom på 1800-talet. Då är det
här ett intressant fynd från medeltiden som starkt talar för att sjukdomen fanns mycket tidigare.

Man har förstorat en bild 133 gånger av en vuxens persons tandyta. På bilden syns fåror på tandytan som
har uppkommit av hårda partiklar i maten. Födan bestod kanske av bröd, flatbröd, gjort på mjöl. Mjölet kan
ha innehållit kvartskorn från kvarnstenarna. De åt även grönsaker och de kan innehålla fytoliter, dvs hårda
partiklar som polerar tandytan när man

Kvinnorna har haft en särställning. På några platser i Ångermanland finns rikt utrustade kammargravar av
samma typ som i Birka. Vid de hedninska gravarna nära Björned finns en av de här kammargravarna.
Dom var för de högst uppsatta. De märkliga med de ånmgermanländska gravarna är att det inte är män som
är gravlagda här utan det är kvinnor. Det kanske är i det perspektivet man ska tolka graven med lårbenet.

Man måste komplettra bilden med att man här i närheten av Björned funnit en tiotal vikingatidiga
sliverskatter. Betalning för varor som såldes söderut. De kol-14 dateringar som gjorts på ett antal av
dom här skeletten visar att man har gravlagts här i flera hundra år. Åtminstone från 1000-talet till
1200-talets senare hälft. Det allra märkligaste dateringen är ett litet barn som med 95% sannolikhet
begravts på platsen före år 1020.

På 1200-talet byggdes Torsåkers kyrka i närheten av Björned. Den här sockenkyrkan tog över den kristna
riten från gården. Den privata kyrkan i Björned och kyrkogård, miste sin betydelse. Släktens kyrkogård i
Björned fanns i 300 år. Fram till slutet av 1200-talet levde här 6-10 personer per generation. Man vet att
Olav tillhörde den sista generation som begravdes hemma på gården innan Torsåkers kyrka tog över. Olav
dog när han varca 70 år. Med honom gick en epok i graven.

Forskarna tror att livet försvann från Björned p.g.a. den nya kyrkan, När den byggdes flyttades makten,
och då flyttade även människorna.


Noter:

Olav "den helige" av Norge (Haralsson)
Yrke: Kung i Norge 1015-28
Far: Harald Grenske av Norge (-995)
Mor: Åsta

Född: 995
Död: 1030-07-29 Norge, Sticklastad
Begravd: Norge, Trondheim, Nidarosdomen

Familj med Astrid Olofsdotter (-1035) dotter till den förste svenske kristne kunungen Olof Skötkonung
Vigsel: 1019 Norge, Sarpborg
Barn: Ulvhild Olavsdotter (1020-1071)

Familj med Alvhild Barn: Magnus I "den gode" av Norge (1024-1047)

Mera historia

Olav Haraldsson, Olav den helige, Olav digre (den tjocke), kung av Norge från 1015 Olav kämpade i
vikingahären i England och Normandie och lät döpa sig i Rouen. Han bor över en vinter som gäst hos
hertig Richard II av Normandie (1013-149. Rouen var huvudstad i Normandie, som ligger i nordvästra
Frankrike. Normandie hade norska och danska vikingar erövrat redan 881. Till en början var de i krig
med den franske kungen, men senare fick de behålla Normandie på villkor att de skulle försvara landet
mot fientliga makter. Vikingarna lät sig också kristnas - inte bara till namnet utan även till sinnet.

Efter hemkomsten 1015 hyllades han som kung i sin egenskap av ättling till Harald Hårfager. Genast
påbjöd han Norges kristnande, vilket ökade den inhemska oppositionen mot honom. Mot Knut den store
av Danmark-England, som ville vinna Norge, sökte Olav stöd hos ärkestiftet Hamburg-Bremen och i
Sverige. Olav och den svenske Kungen Anund Jakob besegrades av Knut den store vid Helgeån 1026,
och Olav fördrevs från Norge 1028. Med svensk hjälp sökte han återvinna sitt rike, men norrmännen
besegrade honom i ett slag vid Sticklastad (by nära Trondheimsfjorden) den 29 juli 1030, där han stupade

Olav gifte sig med Olof Skötkonungs dotter Astrid. Att Olav Haraldsson tyckte om kvinnor, antyder
Snorre Sturlasson när han berättar att kungen hade en tjänsteflicka, som följde med i kungens hird. Hon
hetter Alvhild och var "mycket vacker". Så hände det en vår att "Alvhild blev med barn och kungens
närmaste vänner visste helt säkert att han var far till barnet". Barnet, som föddes, var hans "oäkta" son,
Magnus. Snorre nämner bara denna otrohet mot kungens hustru, drottning Astrid.

(Källa: Olav den heliges saga, Snorre Sturlasson, kap. 1-4)

OLav vann kyrkans bevågenhet genom att uppträda som fiende till hedendomen. Kring honom utformades
efter hand en helgonlegend. Han blev Norges skyddshelgon, trots att han aldrig kanoniserats, och dyrkades
i hela Norden (Sankt Olof). Kulten knöts särskilt till domen i Nidaros, där Olav enligt legenden skrinsatts
och dit vallfärder gick, bl.a. genom Jämtlandsfjällen.

Bilder av honom är vanliga i svenska kyrkor, och han framställs oftast med en yxa som attribut (han skall
ha huggits ner med en txa); på vissa bilder visas han sittande med ett odjur under fötterna. En berömd bild
är den senmedeltida träskulpturen i Sankt Olofs kyrka på Österlen i Skåne, dit lokala vallfärder gick. Yxan,
av silver, kan tas loss och ännu under 1900-talet ansåg många att den botade sjukdomar vid beröring.

Källor:

Maja Hagerman - Spåren av kungen smän
Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till nutid.

Ordet pilgrim kommer av det latinska peregrinus som betyder främling.

Snorre Sturluson

Snorre Sturlasson (1179-1241) - den isländska namnformen är Snorri Sturluson - var Islands
störste historiker och därtill en betydande diktare. Han var också en framgångsrik politiker och
duglig affärsman. Han gifte sig rik och ägde flera gods. Hans politiska position gav honom många
fiender, och efter blodiga ferjder flydde han 1237 till Norge, där han anslöt sig till Skule Jarl, den
norske kungens motståndare. Han återvände till Island 1239. Tvår år senare blev han mördad på
kung Håkons befallning på sin magnifika gård Reykholt. (Gården hade ett varmbad som är
bevarat ännu idag.) Snorre tillhör världslitteraturen genom två stora verk: den yngre Eddan och
Heimskringla. Kungasagorna i Heimskringla ("Jordens krets") är en av höjdpunkterna i
medeltidens norsk-isländska historieskrivning. Från den mystiska begynnelsen med Odin själv
och ynglingaättens sagogestalter följer Snorre alla norska kungar fram till Sverre Sigurdsson.
I verket ingår bl.a. den långa sagan om Olav den helige.

Föregångare på S:t Olofsleden

Kettil flyktingen

Kettil Jamte, som enligt Snorre Sturlasson gav namn åt Jämtland, utvandrade från Sparbu med
boskap och bohag. Många följde med honom och röjde samt odlade upp stora bygder. Kettils
sonson var Tore Hälsing, som på grund av dråp flydde till Hälsingland. Detta hände under kung
Östen den elakes tid. Han satte sin son som styresman, men honom slog trönderna ihjäl! De fick
då som ny styresman välja mellan en träl och en hund. Trönderna valde hunden i tron att de då
skulle få råda sig själva.

När Gunlaug och Ravn slogs om Helga den fagra

Gunlaug Ormstunga och Ravn Onundson hette två isländska stormän som var kära i samma
kvinna, Helga den fagra. Hon föredrog Gunlaug men hennes far gifte bort henne med Ravn.
Detta tålde inte Gunlaug varför han utmanade Ravn på envig. Holmgång var förbjuden på
Island och i Tröndelag. De båda männen begav sig därför med sina män till Jämtland, där de
utkämpade sin tvekamp i trakten av Skalstugan. Gunlaug högg av Ravns ena ben men denna
satte stumpen på en stubbe och ville fortsätta kampen om han fick något att dricka. Gunlaug
hämtade då vatten i Ravns hjälm. När Gunlaug lämnade över hjälmen passade Ravn på att ge
honom ett kraftigt hugg i huvudet. Envigen slutade med att Ravn fick sätta livet till. Gunlaug
fraktades till Levanger, där han dog och begravdes i kyrkan. I Levanger finns idag Helga den
fagras gata och Gunlaug Ormstungas gata.

Hednatro - Hednakult

Nordens asagudar

Före kristendomens intåg i Norden levde människorna med naturen. Självklart var att det måste
finnas gudar som hade makt och kraft att påverka växtlighet och människors liv. Vid de
religiösa cermonierna som hölls i samband med årets växlingar offrade man både människor och
djur i offerlundar. Därefter fortsatte festligheterna med mycket mat och dryck inomhus i stora
hallar. Ofta hade dessa platser namnen Hov eller Vi.

Den viktigaste offerfesten var midvinterblotet. Vart nionde år samlades man till riksblot i svearnas
hednatempel i Uppsala, där väldiga kultbilder av Tor, Odin och Frej förvarades, och där kropparna
av människor, hästar och hundar hängdes upp i den heliga lunden.

Odin (Oden) var far till asagudarna och kallades också för Allfader. Han var krigsguden som styrde och
ställde med krigshärarna. Den enögde Odin hade offrat sitt öga för att få vishet och trollkunnighet.
Han var stridens herre, som med valkyriornas hjälp samlade stupade kämpar till gudarnas boning
Valhall. Han red på den åttafotade hästen Sleipner och i handen höll han spjutet Gungner.
Korparna Hugin och Munin var hans två följeslagare. De flög ut över världen och kom tillbaka med
bud till honom. Liksom Tor har Odin germanskt ursprung (tyska Wotan) och kom troligen sent till
Norden, där han blev främst stormännens gud.<

Tor var Odins äldste son. Hans mor var Moder Jord. Tor var styrkans gud och han körde en vagn
dragen av två bockar. Det mullrade och blixtrade när han drog fram - han är åskans gud. Hans
hammare Mjollner kunde krossa klippor och döda jättar. Tor bar ett styrkebälte som fördubblade
kraften, och järnhandskar som han grep om hammaren med. Tor blev Nordens huvudgud.

Frej (Frö) var fruktbarhetens gud. Han var den äldste av de tre nämnda gudarna, med föregångarna
Njord och Ull. Frej gav människoena fruktsamhet och liv. Han hade makt över regn, sol, och växtlighet.
Frej var en fredens gud och älskad av människorna. Skidbladner var hans skepp som han kunde samla
alla gudarna i. Skeppet kunde vikas ihop och läggas i en påse. Ett vildsvin med gyllene ragg var
hans följeslagare.

Freja (Fröja) var Frejs syster. Hon var kärlekensgudinna och vaktade över samhälle och äktenskap. Freja
hade inte gott rykte då hon levde för omoraliskt i människornas ögon. Hon var också med i de dödas värld.
Freja åkte i en vagn dragen av svarta katter.

Balder var solens och ljusets gud. Han var kraftfull, god och rättfärdig. Balder blev tragiskt dödad i unga år.

Många gudar omger Odin, Tor och Frej. Bl a den svekfulle Loke, ljusguden Balder, skaldekonstens
beskyddare Brage och gudarnas väktare Heimdall. Bland gudinnorna finns kärleksgudinnan Freja.
Odins maka Frigg och Brages maka Idun med ungdomens äpplen. I dödsriket härskar gudinnan Hel.

Gudarna kallas ofta asar. Fruktbarhetsgudomligheter var vaner, alfer och diser. Asagård var asarnas hem.
Midgård, människornas värld, och Utgård eller Jotunheim där bodde asarnas fiender jättarna. I världens
centrum stod asken Yggdrasil. Världens undergång var Ragnarök.


Källa.

Pilgrimstid, Jamtli Jämtlands läns museum
Media lexikon" Bonniers
Offisiell Guide for Tronheim 2003
St Olavsleden, Reseguide. Naboer AB
Historia kring Kölen, Jämtlands läns museum
Den Svenska historien 1 "Från stenålder till vikingatid" Bonniers
Följ med till medeltiden. ABF Mellannorrland


Bjärtrå kyrkoruin

Vid Ångermanälvens norra strand ligger Bjärtrå socken. Bygden har sina rötter i järnåldern och ortnamn
som Fröstland vittnar om förkristen tro. Den gamla kyrkan, som numera är en ruin, låg i Nässom.
Här bodde på 1300-talets början en storman vid namn Fartegn som bland annat var närvarande, när
ångermanlänningarna lovade att årligen erlägga den så kallade S:t Ologsgärden till Uppsala domkyrka.
I bogårdsmuren finns en vacker och intressant stegport, som är den enda bevarade medeltida stegporten i
Ångermanland. Dess inre och yttre gavel är byggda på olika sätt. Alldeles intill kyrkan, vid hembygsgården,
finns rester av järnåldersgravar, och nere vid vägen, en bra bit utanför kyrkogården, har man vid vägbygge
påträffat skelett som troligen kommer från en tidig kristen begravningsplats som föregått kyrkan.

Läs mer om Bjärtrå kyrkoruin

Nora gamla kyrka

Enligt Hülphers räknar sockenkyrkan i Nora sin ålder från 1300-talet men uppgifter finns som tyder på att
den kan vara ännu något århundrade äldre. När Hülphers skrev detta omkr.1770 beskrevs kyrkan som mörk
och förfallen. Den hade genom århundradena byggts till och reparerats otaliga gånger, vid ett tillfälle blev
ombyggnaden rätt omfattande. Redan på 1600-talet blev kyrkan genom sina brister och sin otillräcklighet en
ofta återkommand fråga i stämmoprotokollen.

Läs mer om Nora socken och kyrkor

Skogs kyrka

Få kyrkor ligger så idylliskt och lummigt som den lilla medeltidskyrkan i Skog, bland björklundar och med
en svagt sluttande äng ner mot Storsjön. En rektangulär salkyrka som troligen är från senmedeltid. Troligen
har det funnits en kyrka på platsen redan omkring 1300. Det visar en dopfunt i kalksten från denna tid samt
en madonna som är deponerad på länsmuseet i Härnösand. Där finns också ett relikskrin, liksom en
Sankt Mikaelskulptur. I kyrkan finns förutom dopfunten från 1300-talet även ett vackert triumfkrucifix
från samma århundrade.
Under medeltiden var Skog annex under Nora och socknen omnämns inte förrän 1543.

Det går inte att fastställa när denna lilla klenod bland stiftets kyrkor byggdes. Av byggnadssättet dras
slutsatsen att den är från 1300-talet men enligt riksantikvarien Curman kan den dateras till 1200-talet.
Den är av natursten och på 1400-talet slogs tegelvalven. 1646 drabbades den av ett åskslag varvid taket
brändes av. Under århundradena har den omändrats, förbättras och restaurerats många gånger till sitt
nuvarande skick. Klockstapeln av trä är från 1770-talet. Den har två klockor. Den stora har inskriptionen:
"Gudi till ära och Skogs församling till tienst är denna klock kiöpt år 1771, då hofpredikanten Johan Fockt
var kyrkioherde och herr Ha:n Ullström comminister. Guten i Sundsvall af Carl Jac. Linderberg.
Beware din fot när tu går till Guds hus och kom til att höra". Den mindre klockan är från medeltiden,
troligen den fjärde i ålder inom stiftet. Ovanför kyrkan på Ås är prästgården vackert belägen.

Läs mer om Skogs kyrka

Gudmundrå kyrkoruin

Vid den södra infarten till Kramfors, strax nedanför hembygdsgården ligger den medeltida kyrkoruinen i
Gudmundrå. Vid utgrävningar har det visat sig att kyrkan i sitt äldsta skede hade ett smalare kor. I denna
stora kyrka har man vid utgrävningar hittat nästan 150 medeltida mynt, de äldsta från omkring 1200.
Mynten har troligen offrats i olika sammanhang. Här har också hittats färgrika glasskärvor från 1300- och
1400-talens glasmålningar, fragment av ett processionskrucifix av Limogetyp från 1200-talet samt delar av
den gamla dopfunten från 1200-talets andra hälft. Särskilt intressanta är de tre pilgrimsmärken som någon
eller några haft med sig efter besök i den heliga Birgittas Vadstena under 1400-talets andra hälft. Några av de
medeltida inventarierna finns nu i den nya kyrkan. Idag består kyrkoruinen av en knappt två meter hög mur.

Högsjö gamla kyrka

En bit från dagens bebyggelse, och vackert belägen med utsikt över Mörtsjön ligger Högsjö gamla kyrka.
En liten salkyrka med en typisk senmedeltida form och ovanlig bland annat för ett litet fönster som av någon
anledning fått behålla sitt medeltida utförande. Alla medeltida inventarier förstördes, då ryssarna brände ner
kyrkan 1721. Högsjö socken liksom Skog, hör till de yngre bebyggelseområdena längs ångermanlandskusten,
där inte så många fornlämningar är kända. Högsjö var annex under Gudmundrå och omnämns inte förrän
på 1500-talet.

Nordingrå kyrka och kyrkoruin

I centrum av Höga Kusten ligger samhället Nordingrå. Med en länga välbevarade kyrkstallar och intill en
stor kyrkoruin från medeltiden. Tydligt syns spår i ruinen hur kyrkan successivt byggts ut för att kunna
rymma den växande befolkningen och kanske prostens krav på en ståndsmässig helgedom. Här huserade
Ångermanlands prost från 1320, då Nordingrå övertog myndigheten från Sollefteå socken. Nordingrå hade
plötsligt blivit landskapets rikaste socken. Här avslutade biskoparna sina visitationsresor innan de återvände
tillbaka längs Norrstigen mot Uppsala. Vid utgrävningar i ruinen på 1930-talet hittade man många medeltida
mynt, men även delar av ett processionskrucifix från 1200-talet. I den nya kyrkan kan man se några riktigt
sevärda inventarier som fanns i den gamla kyrkan. Ett utsökt altarskåp från 1610-talet, tillverkat i Bryssel.
Koret pryds av ett processionskrucifix, en vacker Birgittaskulptur på vänster sida och en lika betagande
stående madonna på höger sida.
Människorna kom tidigt till Nordingrå. Den äldsta undersökta boplatsen i kustlandet är ifrån omkring
3500 f.Kr, och ligger i Överveda.

Ullånger kyrka

Ullångers kyrka är en kraftigt ombyggd salkyrka från 1200-talet. Fornlämningar och ortnamn i området visar, att
människor varit bosatta här långt tillbaks i järnåldern. Kyrkan har flera mycket sevärda inventarier från medeltiden.
I kyrkans högra sidoskepp hänger ett präktigt triumfkrucifix ovanför ingången till det lilla runda landaksrummet.
Här står två medeltida ljusstakar i tenn och bredvid hänger en vacker rosenkransmadonna från omkring 1500-talet.
Kyrkans verkliga sedvärdhet är ett litet relikskrin tillverkat i franska Limoges i början av 1200-talet.

Vibyggerå gamla kyrka

Några km söder om Skuleberget ligger Docksta, som under medeltiden var den centrala byn i Vibyggerå.
Socknens gamla kyrka, troligen uppförd under 1200-talet, ligger mycker vackert vid hembygdsgården. Med
sitt höga läge har man utsikt över bergen, havsviken och Mjällomslandet på andra sidan Ullångersfjärden.
Den vackra salskyrkan med sitt plana tak av trä präglas av senare tiders kyrkokonst, men i kyrkan finns också
ett medeltida triumfkrucifix som är en välgjord framställning av Jesu lidande på korset.

Nätra kyrkoruin

Nätra kyrkoruin är lummigt och skönt belägen vid Nätraån i Bjästa. Socknen omnämns i början av 1300-talet,
men till skillnad från flera av de andra medeltidskyrkorna längs ångermanlandskusten, har inga spår efter något
smalare kor hittats. Runt om ruinen och kyrkogården syns en vall, som är lämningar efter bogårdsmuren. Under
medeltiden tillhörde Nätra en av de rikaste socknarna i landskapet.

Grundsunda kyrka

Grundsunda medeltidskyrka ligger tre mil norr om Örnsköldsvik. Kyrkan ligger vackert i en sluttning
ner mot Prästsjön som tidigare var en djupt inskuren havsvik. Det sägs att kyrkan är byggd där sju byar
mötte varandra. Namnet Grundsunda syftar troligen på det grunda sund man måste passera för att nå
kyrkan från kusten. Korsblinderingen på östra gavelväggen sägs ha väglett sjöfarare. I koret finns
komplicerade stjärnvalv från 1500-talet. Ett rökelsekar av brons finns från medeltiden. Första gången
socknen omnämns är 1314. Intill kyrkan ligger hembygdsgården.

Anundsjö kyrka

På en höjd vid Anundsjöns västra ände ligger Anundsjö vackra kyrka från 1400-talet. Den är omnämnd
tidigast 1443 och var annex under Själevad fram till seklets slut. Sevärt är kyrkans triumfkrucifix från
1500-talets början. Omkring 200 meter nordost om kyrkan ligger grunden till en äldre kyrka, som med ett
litet långhus och ett smalare, rakt avslutat kor troligen uppfördes i början av 1200-talet. I det äldsta skedet
har kyrkan små dimensioner.

Sidensjö kyrka

Med utsikt över Drömmesjön och Bysjön står Sidensjö kyrka, troligen byggd i slutet av 1300-talet.
Sidensjö omnämns tidigast 1386 och var länge annex till Nätra kyrka. Kyrkorummet är ålderdomligt
och trångt. Här finns en rad medeltida inventarier, bland annat en säregen kunga- eller biskopsfigur,
ett triumfkrucifix från tidigt 1500-tal, en madonna samt en "helig man", som troligen föreställer
kyrkands skyddshelgon Sankt Laurentius. Kyrkan äger också en silverpaten från omkring 1320-1330
och en senmedeltida mässhake.

Ytterlännäs gamla kyrka

Ytterlännaäs gamla kyrka är kanske den ädlaste och mest omhuldade av de ångermanländska kyrkorna.
Få kyrkor kan mäta sig med denna kyrkas medeltida sevärdheter. Kyrkan är helgad åt S:t Georg. Inne i
vapehuset möter oss den smala och höga romanska kyrkporten med sina mästerligt smidda låsbeslag från
1400-talet med ett lejon som dörrkläpp, troligen från 1100-talet. Framme vid koret syns på södra
långhusväggen tydliga spår efter det smalare koret. Från den höga tvåvånigsläktaren kan man beundra
målningen av S:t Olof i södra hörnet samt av Kristus och Maria som förebedjare på domens dag. Håkan
Gullessons kanske finaste och bäst bevarade madonna, ett triumfkrucifix, ett rökelsekar och en dopfunt i
röd gotländsk marmor. Kyrkan har också kvar en medeltida kyrkklocka som friköptes från Gustav Vasas
klockskatt 1531. De vackra väggmålningarnas färger lyser fortfarande klara efter snart 500 år.
Traditionen berättar att kyrkobygget i Ytterlännäs påbörjades av fem bönder: Pål i Veija,
Funt i Mo, Kil i Lägdom, Raka i Angsta samt Hålätter i Stensätter.

Styrnäs kyrka

En mil nordväst om Kungsgårdeen ligger Styrnäs kyrka, vackert belägen på en hög udde vid ångermanälven.
Här fanns fram till 1800-talets mitt en av Ångermanlands märkligaste kyrkor. På grund av sina två torn kallades
kyrkan i folkmun för "byxkyrkan". Genom uppgifter från 1600-talet vet vi, att en medeltida gravhäll har funnits
här, den enda vi känner till från Ångermanland. Den nya kyrkan är märklig genom att den, till skillnad mot den
gamla, har sitt kor i väster.

Torsåkers kyrka

Mittemot Styrnäs, på andra sidan älven, ligger Torsåkers medeltida kyrka. Både namnet Torsåker och kyrkplatsen
Hov vittnar om att sockenkyrkan ligger på samma plats som den hedniska kultplatsen. Kyrkan byggdes i början
av 1200-talet och är helgad åt Sankt Olof. Kyrkan har tidigare haft ett smalare kor vilket framgår av murskarvar
som syns om man tittar noga på väggarnas insida ungefär vid predikostolen. Vid undersökningar i golvet hittades
en mängd medeltida små mynt. En mycket vacker madonna frå 1200-talets andra hälft finns kvar, liksom andra
medeltida föremål. Kyrkans tak och väggar är fyllda av bilder och mönster i klara färger. Katolska symboler
som måste ha präglat befolkningens föreställningar om liv och död.

Boteå kyrka

Högt uppe på älvkanten ligger den vackra, gulmålade salkyrkan i Boteå. Kyrkan har ett ovanligt sidokapell i
söder, den så kallade "Lillkyrkan". Kyrkan är kanske ursprungligen byggd i början av 1300-talet, men den har
redan under medeltiden utvidgats och byggts om vid flera tillfällen. Kapellet - det enda i sitt slag i norra Sverige -
är liksom dopfunten och valven från medeltiden. Dopfunten som står i kapellet är i kalksten och från 1400-talet.
Den har minuskelskrift runt cuppan som lyder: Que apud te est fots vite et in lumine tuo videbimus lumen tuum.
I översättning motsvarar detta närmast: Herre, hos dig är livets källa, och ditt ljus se vi ljuset.

Överlännäs kyrka

Överlännäs kyrka utgör ett av de vackraste exemplen på ett medeltida kyrkobygge. Kyrkan har ett av de vackraste
läge i den ångermanländska kulturlandskapet. Från den upphöjda vall som kyrkan ligger på, sluttar ängarna och
den nya kyrkogården mjukt ner mot Ångermanälven. På söderväggen kan man vid starkt solljus se den gamla
igenmurade porten. Inuti kyrkan höjer sig de vackra medeltida stjärnvalven likt kaskader ur sina smäckra valvanfang.
Inte långt från kyrkan finns det stora gravfälten i Holm och Björkå. Rika gravar som vittnar om långväga kontakter
under övergångsperioden mellan hednisk och kristen tid.

Sånga kyrka och offerkälla

Uppe på en höjd ligger den rödlysande medeltida kyrkan i Sånga. Härifrån kan med blicken följa Ångermanälven
miltals åt båda hållen. I kyrkan finns en källa och hit har människor i århundraden vallfärdat för att dricka av det
undergörande vattnet. Källan är inbyggd i sakristian. 1942 gjordes ett märkligt fynd i ett av Sångas altarskåp.
När det tyska Sankta Annaskåpet från 1400-talet slut skulle rengöras, fann man ett pilgrimsmärke föreställande
Sankt Olof instoppat baktill i skåpet. Märket är tillverkat omkring 1500 och det är säkert en pilgrim som efter
hemkomsten från Nidaros offrat det till Santa Anna.

Eds kyrka

Eds medeltidskyrka är en vacker vitrappad kyrka belägen uppe på nipkanten norr om Ångermanälven, nedanför
Forsmoforsarna. Liksom flera andra medeltida kyrkor är denna byggd på ett gravfält från järnåldern. Första gången
socknen omnämns är 1337, och utgjorde då annex till Sollefteå. Den har utvidgats vid flera tillfällen. Ursprungligen
var kyrkan mycket liten och nästan kvadratisk. Under senmedeltiden byggdes ett långhus till som rymde sju
manfolks- och lika många kvinnfolksbänkar. Kyrkan har genomgått många restaureringar. Bevarade medeltida
föremål utgörs av ett rökelsekar av malm från 1300-talet och en madonna. På kyrkogården vilar många patienter från
Österåsens sanatorium.

Junsele kyrka

I Junsele nya kyrka finns några av de medeltida inventarier som tidigare tillhört ett träkapell från 1700-talet.
Bland annat ett altarskåp, sannolikt utfört av en lokal skulptör under tidigt 1500-tal. Maria omges här bland
annat av den helig Olof. Det äldsta föremålet, kyrkans raritet, är ett litet processionskrucifix från 1200-talet.
Ingen vet när den första kyrkan byggdes i Junsele.

Ramsele gamla kyrka

Ramsele medeltidskyrka är en pärla vid Faxälvens strand. I kyrkliga uppbördslängder från 1300-talet, över
det så kallade korstågstiondet, finns Ramsele socken med. Kyrkan besöktes av ärkebiskop Olof vid hans
visitationsresa i norra Sverige 1319. På 1920-talet togs de överkalkade målningarna från omkring 1600-talet
fram igen. En liten dörr med små fönster ger en bild av hur mörkt det kunde vara i en medeltida kyrka, innan
fönstren förstorades för att tillgodose nya religiösa ideal. Bland medeltida inventarier finns ett rökelsekar från
1300-talet, en ljuskrona och en mässhake från sent 1400-tal.

Frånö gravhögar

I Frånö finns Ångermanlands största gravhög från järnåldern. Två stora högar ligger omedelbart öster om Frånö,
nordost om landsvägen. Den större - är 30 meter i diameter och 4,5 meter hög, den andra som har samma höjd är
20 meter i diameter.
Då de bygdes låg de innanför en skyddad vik av Ångermanälven Här är sannolikt platsen för en järnåldersgård
med hamn och handelsplats. Storleken på högarna berättar om att två betydande personer begravts här, storbönder
och handelsmän. Antagligen levde de under folkvandringstid (400-600 e Kr) som i dessa trakter kännetecknas av
högkonjunktur då man började odla upp Ådalens bygder.

Samiska miljöer och gravar vid Vetasjön

Den samiska befolkningen under medeltiden har inte lämnat efter sig några monumentala lämningar som
runstenar eller kyrkor. Det är först under det sista decenniet som arkeologer lyckats tolka de mjuka avtrycken
i landskapet efter fjäll- och skogssamernas bosättningar. Plötsligt framträder mängder av så kallade härdmiljöer,
det vill säga platser där eldstaden i kåtan stått, och enstaka flatmarksgravar, som saknar synliga lämningar ovan
mark. Av fynden antar man, att området varit boplats från stenåldern och långt in i historisk tid. Generation efter
generation har återvänt till samma visten år efter år. De ligger ännu idag inom Vilhelmina södra samebys
vinterbetesland. Här finns också fina exempel på fångstgropssystem, lämningar efter den ålderdomliga jaktmetod
som gick ut på att i älgens naturliga vandringsstråk, i dalgångar och mellan sjöar driva djuren mot dolda gropar
mellan stängsel. Bara i Ångermanland har man hittat tusentals fångstgropar.

Arnäsbackens ödegård

På Arnäsbacken strax norr om Örnsköldsvik ligger kustens nordligaste höggravfält från järnåldern. På den tiden
gick en lång vik ända in hit via den nu nästan helt igenväxta Öfjärden. Vid gravarna finns lämningar efter det
tillhörande gårdskomplexet, som visar på över 1000 års kontinuerligt boende på platsen. Längs stigen passerar man
först ett tiotal huslämningar med 5-10 meters mellanrum. Platsen bebyggdes i tre perioder mellan åren 600 till 1500.
Under de yngsta husen har man funnit spår av äldre hustyper. Man hade övergått från stora stolpbyggda hus med
många funktioner, till flera små knuttimrade hus med olika funktioner. Gravhögarna som ligger i andra ändan av
åsen har förmodligen fungerat som gårdsgravfält under bosättningens äldre historia. Enligt gamla kartor heter
platsen Västerarnäs. Den ligger mycket nära både prästgården och Arnäs 1700-talskyrka, som är byggd på samma
plats som den medeltida. När den äldre kyrkan byggdes vet man inte, men Arnäs tillhörde i början av 1300-talet
Själevads och Grundsunda socknar. Västra Arnäs omnämns första gången 1492 när marken enligt ett domslut av
ärkebiskopen i Uppsala överläts till kyrkoherden i Arnäs. Enligt en muntlig tradition ska byn ha donerats till den
nybyggda medeltidskyrkan av två barnlösa män mot att själamässor lästes över dem.
Bytomten har legat öde sedan dess. I den nya kyrkan finns bland annat en Sankt Olofsskulptur.

Styresholms fogdeborg

Ådalen blev efter forntida ångermanländska förhållanden en betydelsefull bygd, rik på folk. Det framgår av
de många, till ytan små socknarna. De många tidiga kyrkorna berättar också om att åtminstone Ådalen måste ha
varit en välbärgad bygd. Den första stenkyrkan byggdes i Styrnäs på 1100-talet och gjordes efter sed som
försvarskyrka. Den var i bruk ända till 1850-talet då den revs.
För att stärka försvaret uppfördes borgen Styresholm mitt emot Styrnäs försvarskyrka. Styresholms fogdeborg,
den nordligaste medeltida fogdeborgen längs kusten låg mitt i Ångermanälven i början av 1400-talet. Idag - när
landet har höjt sig närmare 5 meter - ligger den på fastlandet. Borganläggningen består av två delar, varav den
mindre, "Pukeborg", delvis är förstörd av järnvägen och bebyggelse. Bägge delarna är uppdelade i tre platåer
med omgivande vallgravar. Vid undersökningarna har flera hus hittats och föremål som visar att man bott och
arbetat här - bland annat med bronsgjutning - under en intensiv men relativt kort period. Styresholm ligger vid
Ångermanälvens strand alldeles nedanför Hola folkhögskola i Prästmon. Platsen markeras i dag av en hög
vågig kulle med en skarp nipkant mot öster vid älven. En minnessten restes på krönet 1934.
Läs mer om Styresholms fäste: Se Landskapet Ångermanland

Källa:

Pilgrimstid, Jamtli Jämtlands läns museum
Svenska vägvisare, Ångermanland Medelpad. Bo Rosén


Samtliga kända medeltidskyrkor i Ångermanland

Äldsta skriftliga omnämnande, äldsta belagda plantyp, bevarade eller säkert kända fynd och invenrarier samt
förslag på datering resp. kyrka

Kyrka *=undersökt

Äldsta belägg

Äldsta plantyp

Äldsta inventarier

Preliminär datering

Anundsjö*

1443

rakslutet

Skulptur tid 1200-t

1200-t

Arnäs*

1374

rektangulär

Messale 1200-t, dopfunt 1300-t

1300-t första hälft

Bjärtrå*

1314, 1316

rektangulär

-

Sent 1200-t

Boteå*

1314, 1316

absid

Mässhake 1400-t, patén sent 1400-t

Tidigt 1200-t

Dal

1488

-

Dopfunt tid. 1300-t

1300-t slut

Ed

1337

-

Rökelsekar 1300-t, madonna

Tidigt 1300-t

Edsele

1535

-

Triumfkrucifix 1100-t, processionskors 1200-t

1200-t?

Fjällsjö

1535

-

Madonna 1200-t

1300-t slut?

Grundsunda*

1314, 1316

rektangulär

Rökelsekar 1300-t

Sent 1200-t

Grundsunda* (Kyrkesviken)

-

rakslutet

(boplats:rökelsekar 1200-t)

1200-t mitt

Gudmundrå*

1314, 1316, 1345

rakslutet

Dopfunt c.1275 kalk & patén 1300-t, glasmåln. 1300-t

Tidigt 1200-t

Helgum

1535

-

Kalk 1320-1330

1400-t?

Häggdånger

1314, 1316

-

Dopfunt 1200-t, mässhake 1400-t första hälft

1200-t

Högsjö*

1507?, 1535

rektangulär

-

Sent 1300-t

Junsele

1531

-

Processionskors 1200-t, kalk & patén, skulptur (tid.) 1400-t

1400-t

Långsele

1314, 1316, 1346

-

Mässhake 1400-t

1200-t

Multrå

1535

-

Altarskåp c.1500

1400-t?

Nora

1314, 1316, 1319, 1341

-

Dopfunt c.1220

1200-t

Nordingrå*

1314, 1316, 1319, 1324

rakslutet

Processionskors 1200-t mitt, dopfunt 1200-t

1200-t

Nordmaling*

1480

rakslutet?

Oblatjärn

1300-t?

Nätra*

1314, 1316

rektangulär

Madonna 1300-t mitt, lavatorium 1400-t, ljusstake

1300-t

Ramsele

1273, 1314, 1316, 1319

-

Rökelsekar 1300-t, ljuskrona mässhake sent 1400-t

1200-t

Resele

1314, 1316

-

Kalk & patén 1300-t, mässhake & vävnad 1400-t rökelsekar, ljusstake, krucifix

1200-t

Sidensjö

1386

rektangulär

Patén 1320-1330

1300-t

Själevad *

1314, 1316

rakslutet

Madonna sent 1200-t

1200-t

Skog

1535

-

Madonna sent 1200-t, dopfunt c.1300

Tidigt 1300-t?

Sollefteå

1273, 1314, 1316, 1337

rakslutet

(Krucifix 1300-t), madonna 1400-t

1200-t mitt/första hälft

Stigsjö

1542

-

Kalk, mässhake 1400-t mitt

-

Styrnäs

1314, 1316, 1374

klövsadel/kastal

Kalk c. 1500

Sent 1100-t/tidigt 1200-t

Sånga

1303 (socken?) 1535

-

Madonna tid. 1300-t, patén 1300-t

1200-t

Säbrå

1314, 1316

-

-

1200-t

Torsåker*

1314, 1316, 1341, 1345

rakslutet

Madonna c. 1300-t, kalk 1320-1330

Tidigt 1200-t

Ullånger

1316, 1482

rektangulär

Relikskrin tid. 1200-t

1200-t

Vibyggerå*

1314, 1316

-

Madonna 1200-t slut

1200-t

Ytterlännäs*

1314, 1316, 1390

rakslutet

Dörring tid. 1200-t, kalk, patén 1320-1330, dopfunt, triumfkrucifix

1200-t

Ådalsliden*

1314, 1316, 1498

rektangulär

Madonna 1200-t slut, kalk & patén 1320-1330

Sent 1200-t

Överlännäs

1314, 1316

-

-

Sent 1200-t

Källa: Medeltid i Ådalen. Styresholmsprojektet 1986-1992

topp