Ådalsdokument

Berättelser om arbetarbefolkningen i Ådalen.

Huvudinriktning: Sågverksfolk

"En ny tid kom med nya egendomsägare och nya herrar,
nya egendomslösa och nya slavar."

 Den nya tiden var industrialismens tid. De nya herrarna var 
 sågverksägarna och köpmännen. De nya slavarna var sågverksarbetarna
 men också fattigt bondefolk, som blivit ännu fattigare genom att de 
 sålt sin jord till sågverken för en sup och en tallrik silverpenningar.
 
 Kapitalstarka män hade satsat på sågverksindustri vid norrlandskusten,
 där skogarna var stora och obrukade.
 
 På ett par årtionden fylldes stränderna kring Sundsvalls-, Härnösands
 och Ådalsdistrikten av sågverk och sågverkssamhällen.
 
 Många av landsbygdens fattiga lämnade sina hem för att arbeta i den 
 växande sågverksindustrin och bo i de nya sågverkssamhällena.
 
 Vid sågverken var dock de fast anställda arbetarna få. De flesta var
 endast daglönare. 
 
 De nya herrarna, industriägarna, utövade sitt inflytande på Sveriges
 styre i en riksdag där ståndens makt var avskaffad (1866) och där 
 medborgarrätt hette pengar.
 
 Arbetarna saknade ännu egna organisationer
 
 Däremot hade frikyrkorna och nykterhetsrörelserna en stark förankring
 bland sågverksarbetarna och andra industriarbetare på 1870-talet.

Folket i bygden

 
 Befolkningstillväxt
 
 Förhållandena i Ådalen 1907.
 Intresset vänder sig mot fyra socknar, från norr Ytterlännäs, Gudmundrå,
 Bjärtrå och Nora, alla fyra belägna efter Ångermanälven, de två förra på
 västra sidan, de två senare på östra. För vissa jämförelser har här valts
 ett par mera typiska bondesocknar, Dal i norr och Skog i söder. Ingen av
 dem ligger vid älven. Industrins utveckling innebar en betydande
 befolkningstillväxt i Ådalen. Hur den berörde de aktuella socknarna 
 framgår av Tabell 1. Som vi ser är ökningen under perioden 1880-1910 
 störst i Gudmundrå, som också hade den största folkmängden, och obetydlig
 i Skog med den minsta folkmängden. Kramfors var visserligen
 municipalsamhälle - i likhet med Nyland i Ytterlännäs - men inte alls den
 självklara centralort i Ådalen som den senare blivit, snarare ett 
 konglomerat av en rad mindre samhällen: Brunne, Björknäs, Fiskja,
 Limsta och många fler.
 

Tabell 1.

Antal inv. i några ådalssocknar den 31 dec. respektive år
Socken	1880	1890	1900	1907	1910	ökning %1880-1910
Ytterlännäs	3 392	4 441	6 000	6 241	6 230	84
Gudmundrå	4 163	5 869	8 057	9 641	10 409	150
Bjärtrå	2 424	3 808	4 426	4 829	4 832	99
Nora	2 673	2 916	3 369	3 997	4 095	53
Dal	839	1 045	1 106	1 157	1 196	42
Skog	893	893	960	986	983	10

 Tillväxten berodde till väsentlig del på invandring. Dels flyttade
 bönder från bygderna runt omkring in till industriorterna, dels förekom
 en inflyttning längre bort ifrån. Folkomflyttningen var betydligt 
 större än vad nettoökningen visar, eftersom det även förekom utflyttningar.
 Lars-Göran Tedebrand har närmare belyst denna sak. Ett tabellutdrag ur
 hans bok Västernorrland och Nordamerika 1875-1913 visar in- och 
 utvandringar i Västernorrlands industrisocknar
 (uppgifterna gäller alltså såväl ådalssocknar som sundsvallsdistriktet).
 

Tabell 2.

In- och Utvandring i Västernorrlands industrisocknar
År	Inflyttade	Utflyttade	Netto
1880	2 917	2 403	514
1890	3 694	2 972	722
1900	4 515	4 090	425
1910	5 521	6 044	-523

 För att få en bild av inflytningens storlek och karaktär visas 
 i Tabell 3 den vuxna befolkningen över 15 år i Gudmundrå, Dals och 
 Skogs socknar och dessutom i några samhällen i Bjärtrå och Nora enligt 
 folkräkningen år 1900.

Tabell 3.

Födelseorter för den vuxna befolkningen i några socknar och orter i Ådalen år 1900
Socken /	Antal inv.		Födelseort (över 15 år, %)
Ort	över 15 år inom parentes		i förs	i länet i övrigt	i Sverige i övrigt	utoml	s:a
Gudmundrå	7 963 (4 528)		40	40	17	2	99
Bjärtrå:	.
Sandö sågv	331  ( 169 )		23	47	25	4	*99
Sandö glsb	444  ( 253 )		24	25	43	8	100
Nora:	.
Dals ångsåg	362  ( 182 )		20	49	30	1	100
Hornön	162    ( 92 )		37	47	13	2	*99
Dal	1 106  ( 703 )		68	28	3	0	99
Skog	960  ( 630 )		54	43	3	0	99
* en uppgift saknas

 Tabell 3 visar att över hälften av den vuxna befolkningen i 
 industrisocknen Gudmundrå och i de studerade industrisanhällena var 
 inflyttad, vid Sandö glasbruk tre fjärdedelar och vid Dals ångsåg så
 mycket som fyra femtedelar. Det ligger nära till hands att jämföra 
 befolkningssammansättningen i detta avseende mellan tvillingsamhällena 
 Dals ångsåg och Hornön. Dal hade nästan bara arbetarbefolkning och där
 var andelen inflyttade mycket stor. I Hornön fanns en del lantbrukare 
 och  andelen inflyttade var mindre. Utan att ha någon mera exakt 
 fördelning av dem som fötts inom länet men utanför den egna socknen, 
 visar tillgängligt material att det till större delen var folk som 
 flyttat in från kringliggande landsbygd. Endast i mindre omfattning 
 tycks det vara fråga om en flyttning mellan industriorterna, även om 
 rörligheten var stor även i detta avseende.
 De som flyttat in från andra län, kom i regel från sydligare delar av
 Sverige; speciellt påfallande är invandringen från Värmland. En stor 
 del av denna invandring gäller glasblåsarbetare, som kommit från 
 värmländska glasbruk till Sandö. Här kan nämnas namnen på orter som är
 oftast förekommande:  Fryksände, Lysvik,Gräsmark och Karlskoga.
 Invandringen från andra länder var relativt begränsad och gällde då med
 få undantag Norge och Finland (i flera fall Närpes). Finländarna sökte
 sig till Sverige där den industriella utvecklingen kommit längre och där
 de hade möjlighet till högre inkomster. En bidragande orsak var den
 treåriga värnplikten i Finland med ryska som kommandospråk. Några 
 personer från USA får kanske ses som återvändande emigranter och i 
 övrigt kan Dagö i Estland (då tillhörande Ryssland) nämnas, men något
 egentligt invandrarland var Sverige inte vid denna tid. Man måste beakta
 en inte obetydlig felkälla, om man ur kyrkobokföringsuppgifter vill ge
 en bild av hur mycket folk som faktiskt fanns i samhällena.  
 Ångsågarna var arbetskrävande, särskilt under säsongstopparna, vilka 
 främst inträffade  sommartid. Då anställdes extra arbetskraft.  
 På 1880-talet var endast en tredjedel av arbetsstyrkan fast anställd.
 I slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet ökade denna andel
 så att flertalet var fast anställda, men fortfarande utgjorde 
 säsongsarbetarna en viktig del av arbetsstyrkan. Dessa "lösingar" var 
 inte skrivna på orten och kommer inte med i statistiken. De bodde 
 inneboende hos olika familjer eller i särskilda baracker, och den 
 reella befolkningen var alltså väsentligt större än den kyrkobokförda.
 Många av säsongsarbetarna var veckopendlare som kom från ytterområdena
 och som "på lördagskvällarna anträdde marschen inåt Skog, Nordingrå,
 Ullånger och Vibyggerå". 
 Författaren Mauritz Edström ger en bild av lösingarna:
 

 Vår och höst kom och for en massa lösingar. De var säsongsarbetare
 bortifrån bondbygden och höll sig mest för sig sjölva.  Lösingarna
 hade sina matskrin med tunnbröd och saltströmming och bodde i lusiga
 spisrum i lösingsbarackerna som Bolaget slagit upp enkom för dem. 
 De hade underliga benämningar som "Sanatoriet" och "Lusenborg".
 Lösingarna arbetade och snålade för att skrapa ihop så mycket som
 möjligt innan de for hem när driften inskränktes om hösten.  
 Samma gjorde finländarna som kom över Bottenhavet från svenskbygderna 
 kring Närpes och vände igen vid Mickelmäss. De äldre barnen i 
 sågverksbacken hade gjort en visa om lösingarna:
 
 Hösten är kommen
 hör stormarna gnyr
 Såga har stanne
 och lösingen flyr
 

 Det kan tilläggas att denna ramsa i en variant från Husum har 
 slutraden: "värmlänningarna fly" - lösingarna var i det
 fallet värmlänningar.
  
 
 Ålders- och yrkesfördelning
 
 En studie av åldersfördelningen visar att medianåldern i 
 industrisamhällena var låg, i vissa fall påfallande låg.
 Se Tabell 4. Eftersom medianåldern, d v s den ålder som
 skiljer två lika stora grupper, "äldre" och "yngre", är ett
 ganska grovt mått har här valts att ange den med ett par gränser
 eller ett cirkatal. Om vi med barn menar personer under 15 år, 
 var barnen nära nog i majoritet i vissa samhällen. I Björknäs
 utgjorde de 49%, i Frånö 47%, vid Dals ångsåg 50% och vid Sandö 49%.

Tabell 4.

Medianåldern år 1900 i några socknar och orter i Ådalen
Socken / ort	Medianålder ( år )
Gudmundrå	18 - 19
Bjärtrå:
Sandö sågverk	ca 16
Sandö glasbruk	19 - 20
Nora:
Dals ångsåg	15 - 16
Hornön	22 - 23
Dal	22 - 23
Skog	ca 25

 Åldersgränsen barn/vuxna är inte självklar. Å ena sidan 
 anger kyrkoböckerna i regel inte något yrke för omyndiga 
 hemmaboende barn, å andra sidan vet vi  inte att de i många år
 varit yrkesarbetande. Här har satts en gräns vid 15 år. Då har 
 de fullgjort sin skolplikt och konfirmerats - slutat skolan hade
 en del av den gjort långt tidigare. Ofta hade de då redan varit
 yrkesverksamma i flera år, om också inte på heltid. Om en av
 sandöpojkarna - var med om sandöupploppet 1907 - berättar domboken 
 att han arbetat vid sågen sedan 8 års ålder, om en annan att han varit 
 sågverksarbetare sedan han var 10 år. De var inga  undantag. 
 Arbetsfotografier från sågverken uppvisar regelmässigt en rad 
 "klantpojkar" eller "märkpojkar" sittande på första raden framför de 
 "riktiga" arbetarna. När vi i fortsättningen skall sysselsätta oss en 
 del med pojkar i 20-årsåldern, bör vi obserera att det som kan synas 
 som ungdomar på väg in i arbetslivet, i verkligheten är fabriksarbetare 
 med flerårig yrkeserfarenhet. Barn som arbetar var ett av 
 diskussionsämnena under året. Social-Demokraten tog upp det i ledare i
 oktober 1907 och kompletterade denna med en teckning som otvetydigt
 uttryckte tidningens syn. Teckningen "Kampen om barnen" visar en 
 arbetare och en träpatron slitande i barn, och följande dialog:

 Träpatronen: - Hit med barnen! Här ska sågas!
 Arbetaren: Nej tack!  Nog med barnaoffer! Litet skola och 
 litet luft och  ljus först, innan ni får in dem i er grottesåg.
 

 I det sammanhanget hänvisades till en undersökning om barnarbete
 i sågverksindustrin som G Dalkvist utfört i slutet av 1890-talet. 
 Han hade besökt 25 sågverk med sammanlagt 4 000 arbetare. Av dessa
 var 222 barn under 12 år, 322 barn mellan 12 och 14 år och 385 barn 
 mellan 14 och 18 år. Det innebär att hela arbetargruppen var närmare 
 en fjärdedel barn under 18 år. Det var emellertid inte alla som var
 negativa till barnarbete. År 1899 skrev länsstyrelsen i Härnösand:

 De ungas användande i sågverk har visat ett synnerligen godt
 resultat i fråga om tugt och sedlighet hos det uppväxande slägtet.
 Arbete för 10-åringar och i allmänhet för mindreåriga under 13 år
 kan utan fara för öfveransträngning bestämmas till 8 timmar per dag.

 Den andra stora befolkningsgruppen utan angivet yrke var givetvis 
 kvinnorna. I regel var de hemarbetande. Ett fåtal kvinnor hade något
 yrke uppgivet, då oftast i form av hushållsarbete (pigor, hushållerskor).
 I några fall anges andra yrken: lärarinna, sjuksköterska, sömmerska, 
 kvastbinderska, kyrkovaktmästerska. Endast i enstaka fall fick en kvinna
 yrkesbeteckningen "arbeterska". Övriga arbeterskor, som bevisligen fanns,
 var antingen hustrur eller hemmaboende vuxna barn till män, vars yrke angavs,
 eller också tillfällig arbetskraft från annan ort. Det skall emellertid 
 noteras att det just vid denna tid förekom en livlig debatt om de kvinnliga 
 arbetarnas villkor i Ådalen, och när under årets lossnings- och 
 lastningsarbetet vid båtarna blockerades, vädjade fackföreningen vid Dal
 i VA och NS till "de fruntimmer som bruka delta i stuvning av splitved" 
 att beakta blockaden. Dessa "splitvedsjäntor" är emellertid osynliga i 
 statistiken för år 1900.
 Här har inte gjorts någon kategoriindelning av arbetarnas yrken, även om 
 de i kyrkböckerna ibland får olika beteckningar som sågverksarbetare,
 fabriksarbetare, stenarbetare men ofta bara arbetare. Om vi som arbetare 
 också räknar sådana hantverkare som murare, smeder, bagare och kopparslagare 
 får vi en helt dominerande yrkeskategori i samhällena. Yrken utanför 
 arbetarklassen var där få: några företagsledare och högre tjänstemän, en 
 rad arbetsledare och lägre tjänstemän, några handlande och någon predikant,
 en f d båtsman och en sjökapten för att ta några exempel. Lantbrukarna
 saknades nästan helt i industrisamhällena men utgjorde den dominerande
 gruppen i Dal och Skog och fanns också med i Gudmundrå.  De har bokförts 
 i två grupper: bönder och torpare. Till den första gruppen har de förts
 som angivits som bönder, lantbrukare eller hemmansägare, till den senare 
 torpare, arrendatorer, drängar och lantarbetare. Det är en uppdelning 
 som har en viss betydelse, eftersomde två grupperna hade olika imtressen.
 Det kan noteras att i materialet endast har hittats en kvinnlig
 hemmansägare - hennes man hade inte något yrke uppgivet. Däremot finns 
 det en del kvinnor i "torparegruppen".  Dit borde nog också en del av
 pigorna ha förts, men de hamnar här under rubriken "hushållsarbetande".
 En rätt stor kategori utgör de som saknar angivet yrke - utöver de redan 
 nämnda grupperna barn och hustrur. Den består till största delen av 
 hemmavarande ungdomar och av äldre (ofta "födorådstagare", d v s 
 personer på undantag). Redovisningen i Tabell 5 a och 5 b visar 
 fördelningen dels på hela materialet, dels på den grupp som uppgivits
 som yrkesverksam. Studien av Ådalens befolkning år 1900 visar påtagliga 
 förändringar i befolkningsstrukturen. Man kan på sätt och vis säga stt
 bygden fått en ny befolkning. Den var ny i den meningen att större delen
 av den var inflyttad eller barn till personer som kommit från annat håll.
 Den hade också en annan yrkessammansättning än den som gällde i Sverige 
 vid 1800-talets slut. I Dal och Skog var visserligen 60-70% av 
 befolkningen lantbrukare, men i hela Gudmundrå socken utgjorde arbetarna 
 och deras familjer ungefär två tredjedelar av befolkningen och i de
 typiska industrisamhällena utgjorde de 80-90%.  Dessutom var
 befolkningen påfallande ung. Det var en ny generation som höll på att 
 ta över. De åsikts- och attitydmotsättningar som man kommer att möta 
 under början 1900-talet i Ådalen, skall ses med denna förändring av 
 befolkningsstrukturen som bakgrund.

Tabell 5 a.

Yrkesfördelning i några ådalssocknar år 1900
Socken/		Yrke (hela materialet, %)
ort		HT	LT	A	B	T	Hl	Ö	Hr	Bn	-	S:a
Gudmundrå		0	2	18	2	3	2	1	17	43	13	101
Bjärtrå/
Sandö sågv		0	3	18	0	0	1	1	18	49	11	101
Sandö glasbr		0	2	25	0	0	1	0	19	44	9	100
Nora/
Dals ångs		1	3	22	0	0	2	0	17	50	4	99
Hornön		3	2	14	2	5	2	0	19	43	12	102
Dal		0	1	4	6	15	3	0	17	36	19	101
Skog		0	1	4	8	9	7	1	15	34	20	99
Förkortningar:
.		HT högre tjänstemän, företagare					T torpare, arrendatorer,			Ö övriga yrken
.		LT lägre tjänstemän, arbetsledare					drängar, lantarbetare,			Hr hustrur
.		A arbetare, hantverkare				Hl hushållsarbetare, hushållerskor,					Bn barn
.		B lantbrukare, hemmansägare				pigor				- yrke ej angivit

Tabell 5 b.

Yrkesfördelning i några ådalssocknar år 1900
Socken/		Yrke (endast yrkesverksamma%)
ort		HT	LT	A	B	T	Hl	Ö	S:a
Gudmundrå		1	6	67	6	10	6	3	99
Bjärtrå/
Sandö sågv		1	14	76	0	0	4	4	99
Sandö glasbr		1	6	90	0	0	4	0	101
Nora/
Dals ångs		4	11	77	0	0	9	0	101
Hornön		12	7	51	5	19	7	0	101
Dal		0	2	13	20	53	11	1	100
Skog		1	2	12	27	31	23	3	99
Förkortningar:
.		HT högre tjänstemän, företagare				T torpare, arrendatorer, drängar,
.		LT lägre tjänstemän, arbetsledare				lantarbetare,
.		A arbetare, hantverkare			Hl hushållsarbetare, hushållerskor, pigor
.		B lantbrukare, hemmansägare			Ö övriga yrken

 Bostäder
 
 Familjerna var stora och man bodde trångt. Det är vanligt att man i
 kyrkböckerna finner familjer med sex hemmavarande barn och ibland är
 barnantalet betydligt större. För sågverksarbetarna uppförde företaget
 bostäder i anslutning till arbetsplatsen. Man följde traditionen från
 bruken och byggde kaserner längs bruksgator. Den vanligaste lägenheten 
 i en sådan barack var ett spisrum. Ann Renström har studerat 
 bostadsförhållandena i Ådalen och hon återger en källa från 1879, alltså 
 något tidigare än den för oss aktuella perioden, men säkert tillämpbar 
 även 1907: "Det hör till undantagen att en arbetarfamilj har flera än ett
 rum (som äfven är kök) och i detta rum bo ofta 6 á 10 personer". Hon ger
 också exempel på hur en sådan arbatarbarack är byggd. Det gäller bostaden 
 Norden i Mariberg: Väggarna var murade av klant, en restprodukt vid 
 sågarna. De ca 9" långa och 4" tjocka plankstumparna är lagda i kalkbruk.
 Väggarna kläddes sedan med en ribbmatta som slammades och ytterst spikades
 en träpanel. Väggkonstruktionen har i alla tider fungerat bra, huset är
 varmt och tätt. Arbetarbarackerna skapade genom sin trångboddhet, närhet 
 och barnrikedom en speciell kultur. Det kan hända att vi i första hand 
 tänker på de negativa sidorna hos en sådan sluten och koncentrerad
 miljö - inte bara med alltför stor närhet, trängsel och störande ljud,
 utan också med skvaller och trätor. Reinhold Olsson har i Norrländskt 
 sågverksliv under ett sekel påpekat några av dess fördelar:
 Detta slutna samhällsliv, som i många avseenden påminner om den gamla
 byagemenskapen, skulle inte ha blivit detsamma, om sågverksarbetarna
 bott spridda från varandra. Den omedelbara närheten gjorde, att de
 duktigaste husmödrarna kommo att bli ett föredöme för de andra; den som 
 kunde hålla sig skuldfri hos handlaren, hålla snyggt omkring sig, hålla
 ungarna rena och hela i kläderna, ha färskt bröd på bordet, ha den 
 renaste klädtvätten på tork, vävstolen igång och vara uppe och ha kaffet
 kokat åt mannen varje morgon, den husmodern var föredömet.
 Massafabrikernas arbetare fick delvis en annan livsföring än sågverkens.
 De var inte bundna av fria bostäder och de blev i stor utsträckning
 egnahemsbyggare.
 
 
 Löner och kostnader
 
 Under sågverksindustrins expansionsperiod i slutet av 1800-talet hade
 lönenivån stigit påtagligt. Omkring sekelskiftet inträffade en
 stagnation och lönerna steg inte längre i snabbare takt än priserna. 
 Löneutvecklingen inom sågverksindustrin tenderade att sacka efter
 utvecklingen i andra industrier. Vi ska också ha med i bilden att 
 priser på konsumtionsvaror låg högre i Norrland än i landet i övrigt.
 Priserna steg från söder till norr. Någon hyra behövde man inte räkna
 med om man bodde i företagets arbetarkaserner. Men då kunde man också
 bli vräkt om man blev uppsagd. På så sätt kom en strejk att gälla inte 
 bara arbetet utan också bostaden. Tabell 6 visar  sågverksarbetarlöner
 i Västernorrlands län i form av indextal. Vad detta innebar i reda
 pengar framgår av Tabell 7 där lönerna under år 1907 för olika arbetare
 vid några sågverk i Ådalen anges.

Tabell 6.

Sågverksarbetarnas nominella och reella löner 1890 - 1910 (index 1890 - 100)
År	Västernorrland			Hela Norrland
.	nominell lön	levnadskostnad	reallön	reallön
.
1890	100	100	100	100
1895	103	93	111	106
1900	121	105	115	117
1905	116	104	112	113
1907	131	111	118	118
1910	133	112	119	128

Tabell 7.

Kontantlöner vid sågverk i Ådalen 1907 (kr/år)
Sågverk	Försågare	Hjälpsågare	Plankstaplare	Brädstaplare
.
Mariberg	1 067	867	1 051	820
Lugnvik	948	812	882
Sandviken	984	.
Kramfors	* 908	.
Dal	1 056	.
Sandö	1 042	.
* Den faktiska årsinkomsten vid Kramfors var högre eftersom bl a försågarna erhöll en årlig gratifikation på 50 - 100 kr.

 Lönen var beroende av den arbetandes ålder. Den steg snabbt i
 åldrarna 15-25 år och sedan långsammare fram till 40-50 år, för
 att därefter sjunka. Arbetsdagen varierade mellan 9 och 11 timmar 
 med en nettoarbetstid på i runt tal 60 timmar i veckan - detta var 
 ju långt före de fria lördagarnas och semestrarnas tid.  
 Uppgifterna gäller sommarhalvåret, under vinterhalvåret sjönk 
 arbetstiden per dag till  mellan 7 och 8 timmar.
 Någon arbetslöshet förekom inte enligt kommunernas rapport till 
 länsstyrelsen vid en arbetslöshetsräkning år 1909. Men det är en
 förskönande bild av läget. Bo Gustafsson uppger en uppskattad 
 arbetslöshet i början av år 1909 på minst 15%. Även om lönerna 
 varierade är det lätt att inse att nästan alla var fattiga, om ock 
 med en fattigdom som fördrogs lättare genom att delas lika - dock
 inte helt. Nästan alla var lika fattiga, men en och annan var ännu 
 fattigare. Det fanns också de som var rikare, mycket  rikare, men 
 de levde i en annan värld.  Även om det Ådalen som Qvist berättar 
 om i sin stora ådalsskildring geografiskt sett låg på samma plats 
 som det som här skildras, var det i verkligheten alltför fjärran 
 för att vara nåbart. Det avståndet är också en del av denna skildring.
 
 
 Det tappra ådalsfolket 
 
 Det fanns vid denna tid, eller strax dessförinnan, en traditionell
 bild av Ådalen som en konservativ bygd med ett lugnt, tåligt, 
 arbetsamt och laglydigt folk. Ibland har bilden av  Ådalens folk
 romantiserats, tydligen under påverkan av bygdens stora diktare,
 Pelle Molin med Ådalens poesi (1897) och Olof Högberg med Den stora
 vreden (1906). Dalkvist talar i en ledare i NS om "det tappra 
 Ådalsfolket  /.../  det hittills af ett slags mystik  omgifna,
 Pelle Molin folk 'af kåda och linnéa ', af seghet och sprödhet, 
 af kraft och vekhet."
 
 När kronofogden i Södra Ångermanlands nedre fögderi år 1900 
 rapporterade till landshövdingen, trodde han att få bygder kunde
 uppvisa "så få och obetydliga rubbningar i sina rådande, solida,
 sansade och på ett jämnt framåtskridande baserade förhållanden
 som detta fögderi."
 
 I HP ges en bakgrund till "Socialismens frukter":

 Här i vår Ådal har alla tider innan socialdemokratins 
 hänsynslösa agitation började rått lugna förhållanden.
 / Vördnaden för lagarna har varit stor och öfverträdelserna 
 ha hört till sällsyntheterna. Den gamla arbetarstamman har 
 uppträtt på ett hyfsat och anständigt sätt och aldrig gjort 
 sig skyldig till våldsdåd /.../
 

 HPs inlägg var polemiskt, det gällde att framställa forna tider
 och dess människor i en positiv dager i relation till den nya
 tidens socialistiska brushuvuden. Men bilden stämmer väl med den 
 som Reinhold Olsson ger: "den bofasta och inte så lite konservativa 
 befolkningen vid sågverken". Han nämner också att Ådalen "så ofta
 kom att förse Sundsvalldistriktet med arbetskraft under lönekonflikter".
 Inom den unga arbetarrörelsen fanns en liknande uppfattning om
 befolkningen, här framställd med kritik: "den sävliga och
 flegmatiska ådalsbefolkningens lif och natur" skriver E O Öberg i en 
 artikel om "Ådalen i lägervall".
 
 Man kan nog utgå ifrån att graden av kyrksamhet är ett mått bland 
 andra på inställningen till det bestående samhället. 
 Bernt Gustafsson har jämfört nattvardsfrekvensen i några socknar,
 dels i Ådalen, dels i sundsvallsdistriktet  - här representerat av
 Timrå. Skillnaden i kyrklig sed är påtaglig och några uppgifter 
 kan ses i Tabell 8.
 

Tabell 8.

Nattvardsfrekvensen i några västernorrländska socknar
Socken	Nattvardsfrekvens (%)
.	1880	1890
Gudmundrå	45	26
Bjärtrå	59	20
Timrå	6	6

 Kyrksamheten är alltså klart större i Ådalen än i sundsvallsområdet 
 att döma av dessa siffror. Men de visar också en sjunkande tendens
 i Ådalen. Här spelar nog kyrkornas tillgänglighet en väsentlig roll.
 De låg inte där den nya och ständigt ökande befolkningen var bosatt.
 / - "Läs om Lugnvik i Ådalen - / Det är inte säkert att 
 sågverkens folk kände sig lika hemma i kyrkan som i bönhuset. 
 Den kyrkotrognare inställningen bör inte heller utan vidare tolkas 
 som ett starkare religiöst intresse. Den kan snarare ses som ett 
 fasthållande vid gammal sed i enlighet med nordingråbondens ord:
 "guss 'ole ä ta mä fan dä ende och bäste".
 
 
 Sågverksarbetarna var den största arbetargruppen i Ådalen, men 
 inte den enda. När den minskade i antal kom massafabrikernas 
 arbetare till och det totala antalet arbetare hölls konstant 
 eller ökade något. I vårt sammanhang spelar de mindre roll 
 än sågverksarbetarna. Ytterliggare en grupp var glasbruksarbetarna.
 En i många avseenden avvikande arbetarkategori i Ådalen, var
 stuveriarbetarna i Lunde, sjåarna. Den bestod av olika element:
 en del var långväga säsongsarbetare från Värmland och Dalarna, 
 en del arbetskraft från mera närliggande hemman och  torp. Där 
 fanns också, enligt stuveriarbetaren John Sundqvist "tattare,
 luffare  och gamla stillofarare". En av dem som ett par år senare 
 arbetade som sjåare var författaren Albert Viksten. Han berättar:

 Först gick jag några månader som sjåare. Det var ett 
 verkligt hundliv. På den tiden var det nu genom
 ådalskravallerna så riksbekanta Lunde ett verkligt
 rövarhåll. Någon egentlig organisation bland 
 transportarbetarna existerade inte. Men "bonddrullarna"
 höll man efter. Hetsen var oerhörd. Mina två kamrater
 från byn gav upp redan efter första veckan. Jag var envis
 och höll ut i tre månader. Spriten flödade. Från små båtar
 intill ångarna halade man i linor upp korgar med "kaffe".
 Men korgen innehöll oftast starkare saker. I ett skjul i 
 Lunde kamperade sjåargänget, som till stor del bestod av
 löst folk från hela landet.

 Till Lundesjåarna återkommer jag senare!

Källor:

Eric Sjökvist: Sandökravallernas år - en orons tid i Ådalen (1993)
Lars-Göran Tedebrand: Västernorrland och Nordamerika 1875-1913 (1972)
Nils Henrik Qvist: Ådalen 1-2. Ett bidrag till dess industri- och personhist. (1943-46)
NS: Nya Samhället, socialdemokratisk
HP: Härnösands-Posten, konservativ
VA: Västernorrlands Allehanda, frisinnad

Sundsvall 10 oktober 2001. Lars-Ivan Söderlund: Själv är jag en skapelse av invandrande industriarbetare i Ådalen på 1800-talet - dock född några generationer senare.

Dyster statistik inför 2000-talen

Tabell 9.

Socken	Befolkning år 2000	Minskning år 2000	Befolkning år 1805	Befolkning 1856
Bjärtrå	1670	-17	943	1 456
Dal	395	-9	424	705
Gudmundrå	8 881	-214	1 196	1 840
Nora	1 201	-38	1 542	2 482
Nordingrå	1 609	-45	1 923	2 976
Skog	535	-13	606	730
Styrnäs	426	-23	596	849
Torsåker	394	-30	596	789
Ullånger	1 268	-21	1 144	1 955
Vibyggerå	912	-13	1 244	1 955
Ytterlännäs	4 091	-64	1 077	1 825
Summa	21 382	-487	11 291	17 562

 Befokningsstatistik för år 2000 visar som vanligt på minus för 
 många norrländska kommuner. Ångermanlänningar i förskingringen
 ser med vemod att våra hemkommuner minskar i befolkningstal år
 efter år. Hur blir det framöver? Och hur var det för 100 år sedan?
 För 150 år sedan? För 200 år sedan? Se Tabell 9.
 
 Flertalet kommuner inom nuvarande Kramfors hade faktiskt fler 
 innevånare för 195 år sedan: Dal, Nordingrå, Skog Styrnäs, 
 Torsåker och Vibyggerå. Ullånger hade 1856 fler invånare än idag. 
 Bjärtrå med 1 670 personer har klarat sig något bättre, men hade 
 1935 nära 5 200 innevånare. Gudmundrå och Ytterlännäs är orter som 
 drar till sig folk, men det hjälper inte. De minskar ändå rätt
 mycket. Tyvärr kan vi se fram emot en fortsatt befolkningsminskning.
 Hur skall dessa f.d. små kommuner, nu små kommundelar kunna överleva? 
 Kan hela Sverige leva och hur ska det i så fall gå till? Kommer de 
 stora kommunerna och högskoleorterna att växa och alla mindre orter 
 så sakteliga dö ut?
 Dessa frågor är viktiga för alla hembygdsvänner!
 
 Källa: Statistiska centralbyrån. Ådalingen (släktforskartidning)

Top  

Ådalens industrihistoria

Förord.

 I Ådalens industridrama som sträcker sig över 400 år har den 
 skogsbaserade industrin hela tiden spelat en avgörande roll.  
 Den har skapat en speciell kulturmiljö. Den har medverkat till
 den väldiga befolkningsexpansionen under 1800-talets senare del 
 och också bidragit till de problem som Ådalen idag har. Med 
 sågverkens expansion uppstod nya möjligheter, nya drömmar om 
 självförverkliganden, nya perspektiv på existensen. Världen
 vidgades. Människorna som flyttade till sågverksdistrikten, 
 flyttade in som främlingar för varandra, de kom från många håll.
 Ofta på grund av ekonomiska svårigheter hade man lämnat sin 
 tidigare tillvaro. De arbetare som sökte sig till de norrländska
 sågverken tillhörde i allmänhet den växande gruppen jordlösa och
 småbönder, som på grund av överbefolkning blivit alltmer
 hänvisade till annat arbete än jordbruksarbete inom den egna 
 socknen för sin utkomst.
 
 En regelrätt folkvandring inleddes mot de stora norrländska 
 sågverksdistrikten, Sundsvall och Ådalen. De viktigaste
 rekryteringsområdena för sågverksindustrin i Västernorrland var
 därför trakter där överbefolkningen var särskilt kännbar: 
 skogsbygder i Värmland, Dalarna, Dalsland, Västerbotten samt 
 norrlandslänens skogs- och jordbruksbygder och finska 
 Österbotten. Sågverkssamhällen uppstod  hastigt på ställen där 
 ingen bebyggelse tidigare hade funnits och med en befolkningstillväxt
 som var explosionsartad. Arbetet vid sågar och  brädgårdar 
 fungerade genom att hemmet och familjen fanns i bakgrunden. 
 Man tog plats vid sågen och skapade mening för livet.  
 Ytterst var det en fråga om överlevnad, men också om att höra hemma,
 att ta plats på en yta och i ett sammanhang som var nytt, främmande
 och oförutsägbart. 
 
 Vad det gäller rekryteringen finns det skillnader mellan 
 sågverksdistrikten. Sågverken rekryterade arbetskraften från
 samma områden men i olika omfattning.  De långväga arbetsvandrarna 
 från södra och västra Sverige valde företrädesvis att ta anställning 
 vid sågverken i Sundsvallsdistriktet, där också lönerna låg på en 
 högre nivå. Arbetsvandrarna från norra Sverige valde i lika hög 
 grad sågverken i Ådalen. I Ådalen, och än tydligare i
 Örnsköldsviksområdet, var också den lokala rekryteringen av 
 arbetskraft större än i Sundsvallsdistriktet. Här var huvuddelen 
 av arbetsstyrkan född inom länet. Många kom från de angränsande 
 socknarna och uppehöll sig vid sågverket endast under veckan. Det 
 berättas att arbetare från Skog, Nordingrå och Ullånger, som under
 veckan arbetat vid sågverk i Ådalen, brukade samlas i Lugnvik för att
 tillsammans företa vandringen hem på lördagskvällen. Innan 
 återmarschen på söndagen hade alla försett sig med matvaror - tunnbröd,
 smör, mjölk och saltströmming - inför veckans vistelse vid sågverken.
 De säsonganställda arbetarna utgjorde ingen enhetlig grupp. Blad dem 
 fanns torpare, småbönder och husmän som efter arbetssäsongens 
 slut återvände till hemorten.  
  
 De människor som under 1800-talets senare hälft flyttade till de
 norrländska sågverksdistrikten tillhör det förflutna; de finns
 inte längre. Deras röster har tystnat.
 Kvar finns berättelserna om sågverksfolket.
 
 I den följande inventeringsrapporten ges en inblick i den 
 industrihistoriska utvecklingen - från vattensågarnas tidevarv på 
 1500- och 1600-talet fram till dagens strukturomvandling av
 massafabrikerna och sågverken.
 
 * * * * * * * * *
 
 Västernorrlands län kan ur industrihistorisk synpunkt indelas i
 tre huvudregioner nämligen Örnsköldsviksområdet, Ådalen och 
 sundsvallsområdet. Alla tre områdena visar i stort sett
 samma utveckling även om det finns lokala variationer och även 
 om läget idag varierar starkt. Förutsättningen för industrins 
 framväxt i Västernorrland är skogsrikedomen, älvarna och åarna med
 sin vattenkraft och sina  transportmöjligheter samt den flikiga 
 kusten med sina många skyddande hamnlägen.
 
 I Ådalens industridrama som sträcker sig över 400 år har den 
 skogsbaserade industrin hela tiden spelat en avgörande roll. 
 Den har skapat en speciell kulturmiljö. Den har medverkat till
 den väldiga befolkningsexpansionen under 1800-talets senare del 
 och också bidragit till de problem som Ådalen idag har.
 
 Ådalens första industrietablering var en vattensåg. På 1570-talet 
 byggdes i Västernorrland  på Johan III:s direktiv tre sk sågkvarnar. 
 I Ådalen förlades vattensågen vid Lästa i Ytterlännäs socken. 
 Då hade tekniken att såga timmer med hjälp av vattekraft varit känd 
 i Sverige i åtminstone 100 år. Vi kan också räkna med att dessa 
 kronosågar följdes av bondeägda sågverk. Sågen vid Lästa var i bruk
 under cirka två decennier men fick aldrig någon större betydelse.
 
 Ända in på 1700-talet var vattensågarna sk grovbladiga ramsågar.
 Sågramen hade en enda klumpig sågklinga så att stocken måste köras
 två gånger genom ramen för att en planka skulle utvinnas. Detta
 medförde både en stor virkesförlust och en liten sågeffekt. 
 Kvaliten på de sågade varorna blev inte heller särskilt stor varför
 man under en lång tid fortsatte att även såga timmer för hand 
 med sk kransåg.
 
 År 1662 sker genom kronans försorg ännu ett försök till 
 industrietablering i Västernorrland. På uppdrag av amiralitetskollegiet
 anlägger skeppslöjtnanten Johan Karlson-Dahlbom två sågkvarnar i länet. 
 Den ena vid Idalsälven i Sillre och den andra vid Ångermanälven i
 Sollefteå. Sågen vid Sollefteå byggdes på platsen för en äldre 
 husbehovssåg och stod färdig i maj 1663. Fyra år senare uppfördes en 
 ny och större såg på två ramar strax intill den gamla. Det sågade virket 
 från sollefteåsågarna flottades ner till Hammars lastageplats vid Nyland
 varifrån det skeppades vidare.
 
 En av de främsta anledningarna till anläggandet av de tre kronosågarna
 var regeringens försök att bygga örlogsfartyg av furu i Norrland. 
 Eken som hittills varit det gängse byggnadsmaterialet för örlogsfartyg 
 började bli alltmera svåråtkomligt. På förslag av och under ledning av 
 Dahlbom anlades år 1665 Medelpads varv på Skeppsholmen i Indalsälvens
 mynningsvik. Det dröjde några år innan man kom igång med skeppsbyggeriet
 på det nya varvet. Det första skeppet blev färdigt år 1669. Under de 
 följande tio åren byggdes flera skepp vid varvet bl a fregatten
 Nordstjärnan år 1671, fregatten Laxen år 1675 och det sista skeppet
 Abborren som löpte av stapeln år 1678.
 
 Året därpå upphörde verksamheten vid Medelpads varv. Tiden var 
 ännu inte mogen för fartygsbyggande av furu.  I amiralitetskollegiet 
 härskade den uppfattningen att fartyg måste byggas av ek. Varvets 
 personal och material flyttades till det nyanlagda varvet på 
 Varvsholmen strax norr om Kalmar.
 
 De tre kronosågarna i Indalsälven och Ångermanälven var åtminstone 
 tidvis en god affär för kronan. Arvid Enqvist har visat att 1670
 kostnaderna uppgick till 1 300 daler. Under samma år levererades 
 plankor och bräder av furu till Skeppsholmen i Stockholm för ett 
 värde av 3 300 daler och till Medelpads-varvet för 309 daler. 
 Efter varvets nedläggning tycks verksamheten ha avstannat vid sågarna.
 
 De första mera varaktiga industrietableringarna i Västernorrland 
 blir i stället järnbruken som börjar anläggas under 1600-talets sista
 decennier. Västernorrland saknar i egentlig mening brytbar järnmalm.
 Malmbrytning har dock förekommit i viss utsträkning på Alnö, 
 i Medelpad och på Ulvöarna. Malmen från dessa gruvor hade dock sådana
 egenskaper att de endast kunde användas tillsammans med andra malmsorter.
 För sin råvaruförsörjning var därför de västernorrländska bruken 
 beroende av malm från de mellansvenska gruvdistrikten där gruvan på Utö 
 i Stockholms skärgård kom att spela en stor roll. 
 
 Trots denna råvarubrist anlades i länet sammanlagt 24 järnbruk. 
 Orsaken till detta var att järnframställningen och
 förädlingsprocesserna krävde stora mängder träkol. Skogen räckte inte
 till i de mellansvenska gruvdistrikten. Det ansågs rationellare att
 transportera järnmalmen till de områden där man hade stora 
 skogsrikedomar än att frakta träkolen till gruvorna.
 
 Järnframställningen och järnbearbetningen var en av staten 
 starkt skyddad näringsgren. Samtidigt var den också hårt reglerad.
 För att trygga järnbrukens träkolsförsörjning upplät
 kronan skogar mot en mindre avgift de sk rekognitionsskogarna. 
 Skyddet för järnindustrin bestod också i restriktioner mot 
 sågverken och sågverksindustrin.
 
 I Ådalen anlades sammanlagt sju järnbruk med Graningebruk som det
 första år 1677 grundat av guvernören Karl Larsson-Sparre och Forse 
 bruk som det sista anlagt år 1805. Endast ett fåtal av järnbruken i 
 Västernorrland hade egen masugn och kunde producera tackjärn. De
 järnproducerande bruken levererade tackjärn för vidare bearbetning 
 till närliggande bruk under samma ägare eller förbundna genom ett 
 samarbetsavtal. Det fåtal bruk som ståd utanför en sådan grupp köpte
 sitt tackjärn från Mellansverige.
 
 I Ådalen fanns samtidigt endast en masugn i de sk Graningeverken.
 År 1850 bestod Graningeverken av Bollsta masugn och stångjärnsbruken 
 Björkå, Forse, Gålsjö och Sollefteå. Vid Graninge uppfördes från början 
 en masugn som dock var i bruk endast några få år. Därefter flyttades 
 tackjärnsframställningen till Sollefteå bruk för att undvika allför
 långa och besvärliga malmtransporter. År 1737 uppfördes en masugn vid 
 Bollsta och verksamheten flyttades över dit.
 
 Lokaliseringen av järnbruken styrdes allt av tre faktorer nämligen
 möjligheten att erhålla träkol, tillgången till vattenkraft och rimliga
 transportvägar. Det var ju bl a transportproblemen som gjirde att 
 masugnen flyttades från Graninge först till Sollefteå och sedan till
 Bollsta. Med någon enda undantag lade man aldrig bruket vid en 
 stor älv. Man kunde inte behärska de stora  vattenmassorna.  
 Man utnyttjade istället mindre vattendrag. Detta medförde att en del 
 bruk kom att placeras långt in i landet som t ex Gålsjö och Graninge. 
 
 Som tidigare nämts hade Bollstabruk sedan 1737 den enda masugnen 
 i Ådalen, som var i drift fram till år 1899. Hit skeppades malmen 
 från de olika gruvorna och förvarades i skilda magasin för att sedan
 blandas efter speciella regler för att ge det bästa järnet. Det 
 första momentet i framställningen var att malmen krossades i små 
 stycken och rostades i rostugnen. Detta för att rensa malmen. 
 Därefter gick den rostade malmen till masugnen för framställning 
 av tackjärn. 
 
 Tackjärnet måste sedan färskas. d v s kolhalten sänktes så att 
 järnet blev smidbart. Därefter kunde det smidas ut till stångjärn. 
 Vid Bollsta förekom ingen vidareförädling av järnet utan tackjärnet 
 levererades till de övriga bruken i gruppen för stångjärnstillverkning. 
 Vid Forse bruk fanns ett gjuteri. Vidare hade samtliga bruk utom 
 Bollsta och Björkå manufaktursmide. Vid  Graninge bruk förekom 
 också sedan gammalt en stålproduktion av relativt hög kvalitet.
 
 De västernorrländska järnbruken blev i stor utsträckning 
 självförsörjande enheter. Bruken bedrev eget jordbruk och här 
 fanns även olika former av gemensamhetsinrättningar som handelsbod
 och vad gäller Graninge och Gålsjö även egen kyrka.  
 De samhällen som växte upp kring bruken skilde sig från de 
 mellansvenska bruken från samma tid genom att de saknade dessas 
 monumentalitet i anläggningen. Till detta kom också att ett
 torpsystem tidigt växte fram i de västernorrländska
 järnbruken. De anställda bodde ofta i små torp på brukets
 ägor utanför själva samhället.
 
 Järnbruken kom också att få stor betydelse för befolkningen i bygden.
 Brukssamhällena blev de största bebyggelsekoncentrationerna vid sidan
 om städerna. Vidare gav bruken möjlighet till inkomster vid sidan
 om jordbruket framför allt i form av försäljning av träkol. Detta 
 framgår bl a av de berättelser som länsmänen i Västernorrland
 inlämnade på begäran av landshövdingen Örnsköld år 1764. Så t ex 
 anger Daniel Asplund för Ytterlännäs socken bland manfolkens
 göromål i februari "At föra timmer, wed samt kohlmilor bränna" 
 och i mars "Föra kohl till jernwerken  och hemföra uhr skogen 
 gärdsel och stör samt törkning och malning".
 
 Vattensågsindustrin i Västernorrland med sina anor i 1500-talet 
 förde en relativt blygsam tillvaro ända fram till 1700-talets 
 första decenier. Visserligen var åtskilliga vattensågar igång 
 men  produktionen torde ha varit mycket liten. Detta sammanhängde
 dels med den grovbladiga sågens ineffektivitet men också med 
 åtgärder från statsmakternas sida.
 
 Järnbruken såg med ovilja på sågverksindustrins framväxt då man 
 fruktade för sin kolfångst. Genom statliga exportrestriktioner 
 och höga tullar försvårades handeln med sågade varor. En ändring 
 till det bättre kom med införandet av den finbladiga vattensågen.
 Denna såg hade tunna sågblad som kunde ställas flera i en ram så
 att timmerstocken kunde sågas ut med en gång. Detta medförde dels
 en större effektivitet men också en virkesbespararing  då 
 sågspånsspillet blev betydligt mindre med än med den
 grovbladiga sågen.
 
 I ett kungligt brev år 1739 stadgades att den som anlade ett
 finbladigt sågverk skulle få rätt till viss timmerfångst på
 kronoskog. Norrlands första finbladiga sågverk blev Kramfors
 som togs i drift år 1744. Det följdes snabbt av flera och 
 vattensågsindustrin började bli en ekonomisk faktor att räkna med.
 
 Även vattensågarna var vid sin lokalisering i hög grad beroende
 av vattenkraften. I likhet med vad som gällde för järnbruken 
 sökte man sig gärna till mindre åar och vattendrag, ofta vid deras
 utflöde i någon av storälvarna. Detta medförde ofta att 
 vattensågarna kunde placeras rätt långt in i landet.
 På grund av Ådalens speciella topografiska förhållanden med den 
 djupa seglingsbara mynningsviken kom spridningsbilden att skilja
 sig från t ex Medelpad. En stor procent av vattensågarna återfinns 
 i nära anslutning till Ångermanälvens mynningsvik.
 
 Detta läge innebar en stor fördel när det gäller utskeppningen
 av de sågade varorna. För inlandssågarna var transporten från 
 sågen till skeppsplatsen ett stort problem. Vägtransporter blev 
 dyrbara och besvärliga. I de flesta fall fick man bunta ihop det
 sågade virket till fasta flottar som flottades efter älven ner till
 kusten. Detta medförde en kvalitetsförsämring på virket. Det blev 
 också nedsmutsat av sand och älvslam samt fick fula blånader som 
 satte ner priset på exportmarknaden. Dessutom var man tvungen att
 efter flottningen lägga upp virket på lastageplatsen och låta det 
 torka och rengöras vilket var en tidsödande procedur.
 
 Även i Ådalen förekommer dock denna flottning ner till 
 lastageplatser vid kusten där Hammars lastageplats är en av de 
 större. Länsmannen i Resele länsmansditrikt Zacharias Tideman 
 berättar år 1674 0m livet i bygden: 
 "Uti Januarii må.  Kiöres  Sågtimmer, sågbräder och wägande med 
 snöplog, enär så behöfwes, af manfolcken; ....
 Uti Februarii. På samma sätt. Manskapet kiörer i skog och marck 
 efter såg- och hustimmer, sågbräder samt wägning och annat, ---
 Uti Maii m. Begynnes med sågning at såga sågbräder; jemte sädesanden,
 eftersom årstiden sig ställer och wäderleken faller ....
 Uti Junii. Flyttas sågbräder till Hammars lastageplats, ...
  
 De flesta av de älsta grovbladiga vattensågarna torde ha varit
 bondeägda. Härtill kommer att vid samtliga järnbruk även fanns 
 vattensågar som sågade dels för brukets eget behov dels för export.
 Vi har tidigare hört talas om sågen vid Sollefteå.  
  
 De flesta järnbruken utvecklade sina vattensågar och anlägger 
 finbladiga sågverk. I Bollsta skedde detta så sent som 1853 då man 
 bygger en fyrramig finbladig vattensåg. De flesta finbladiga 
 sågverken anläggs dock av köpmannakonsortier som t ex sågen vid 
 Kramfors och den närmast jämnåriga vid Lo i Styrnaäs socken.
 
 Vattensågarna var relativt blygsamma anläggningar.  
 Karaktärsbyggnaden var såghuset med ett eller flera vattenhjul som 
 drev sågramarna och eventuellt kantverk. Härutöver fanns ofta en 
 smedja för underhåll av sågblad och andra smidesdetaljer.  
 Däremot krävde oftast vattenkraften vidlyftiga byggnadsanläggningar 
 i form av dammar och regleringsanordningar.
  
 Inte heller ur arbetskraftssynpunkt var vattensågarna några
 imponerande anläggningar.  Endast de största eller de som även var 
 kopplade till annan verksamhet gav upphov till några samhällen.
 Vattensågen vid Bollsta hade t ex under sin intensivaste 
 verksamhetsperiod en total arbetsstyrka på 45 man.  
 Vid Kramforssågen arbetade under 1800-talets första hälft två 
 sågställare och tolv sågkarlar.
  
 Trots detta kom vattensågarna att få väl så stor betydelse för den 
 omgivande bygden som järnbruken. De som ägde skog hade möjlighet
 att sälja timmer till sågverken. Med framför allt gav sågarna 
 arbetstillfällen. De mindre sågverken sågade i allmänhet med
 tillfällig arbetskraft. Dessutom krävdes åtskilliga dagsverken med
 transporter av timmer och det sågade virket vilket gav möjlighet till
 extra förtjänst.
 
 Under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft får ännu en 
 träförädligsindustri en stor betydelse för Västernorrland och inte
 minst för Ådalen, nämligen skeppsbyggeriet. I undersökningsområdet 
 har registrerats sammanlagt 14 skeppsvarv. Anledningarna till detta
 förhållande är flera. Inte minst spelar handelspolitiska förhållanden
 en viktig roll.
 
 Under 1700-talets senare del börjar lättnader vidtagas i det 
 bottniska handelstvånget. Det bottniska handelstvånget innebar att
 de norrländska och finska städerna norr om Gävle och Åbo ej fick
 driva sjöfart söder om linjen Åbo-Stockholm. Genom beslut åren 1741 
 och 1748 frisläpptes dock den inrikes seglationen. Däremot fick man 
 inte bedriva utrikes sjöfart och ej heller mottaga fartyg från
 andra länder.
  
 År 1765 liberaliserades reglerna ytterliggare så att städerna
 Härnösand, Umeå, Björneborg, Vasa, Gamla Karleby och Uleåborg fick 
 aktiv stapelrätt, dvs man fick exportera varor på egna kölar. 
 Däremot fick man inte mottaga fartyg från främmande länder.  
 Övriga norrlandsstäder fick samtidigt möjlighet att bedriva utrikes
 handel under förutsättning att man klarerade varorna i något av de
 norrländska stapelstäderna. Fullständig stapelrätt beviljades de
 norrländska städerna först år 1812.
  
 Dessa handelspolitiska lättnader medförde en uppblomstring av 
 sjöfarten. Det uppstod således ett behov av nya fartyg.  
 I Västernorrland fanns en gammal skeppsbyggartradition. Der var 
 alltså lätt att skaffa yrkeskunnigt folk till varven. Samtidigt
 hade man god tillgång på råvaror. Den mellannorrländska tallen är
 särskilt rik på kåda och terpentin vilket ger den ett gott rötskydd 
 och därför gör den väl lämpad som båtvirke. Från järnbruken kunde
 man också få de smidesdetaljer som behövdes till fartygsbygget.
  
 Skeppsvarven utefter norrlandskusten växte oftast upp i anslutning 
 till lastageplatserna. Det gav en säsongsmässig utjämning av 
 arbetskraftsbehovet. I Ångermanälvens mynningsvik byggdes emellertid
 skepp i anslutning till de sågar och bruk som låg intill viken. Så 
 t ex finns skeppsbyggeri belagt för såväl Sollefteå bruk, Bollsta bruk 
 som Kramfors och Lo. För Sollefteås och Bollstas del rörde det sig 
 till en början om fartyg för brukens egna behov men man byggde även 
 större fartyg för exportfrakter.
  
 Theodor Hellman har funnit den älsta belagda varvsverksamheten vid
 Kungsgårdsstrand i Bjärtrå socken där man byggde fartyg redan på
 1500-talet. De flesta varven kommer dock igång mot slutet av 1700-talet 
 och verksamheten pågår in mot 1870-talet som för Skärsviken i Gudmundrå
 socken, Bollsta och Hammar. En del av varven hade en relativt sporadisk 
 verksamhet, medan andra var i mera kontinuerlig drift. Bakom de flesta 
 varven låg köpmanaintressen i Härnösand vilket ju också var fallet med 
 ett av de stora varven i Västernorrland nämligen Vivstavarv.
  
 En industriell verksamhet som i likhet med järnbruken var helt beroende
 för sin lokalisering till Norrland av skogsrikedomen var glasbruken. 
 På Sandö anlades Norrlands första glasbruk år 1750. Här drevs en 
 kontinuerlig verksamhet med skiftande framgång ända fram till år 1929 då
 driften lades ner för gott.   
  
 Den relativt differentierade industribild på skogens grund som vi här
 har tecknat får inte förleda oss att övervärdera industrins betydelse. 
 Vid 1800-talets mitt var Västernorrlands län ännu till en alldeles
 övervägande del beroende av jordbruk och boskapsskötsel.  Länet hade en 
 befolkning på i det närmaste 100 000 personer. År 1845 var 87% av denna
 befolkning sysselsatt inom jordbruk och skogsbruk mot ett riksgenomsnitt
 av 77%. Endast 7% kan räknas in i yrkesgruppen industri och hantverk.
  
 Även om industrisysselsättningen i Ådalen var högre än länsgenomsnittet
 så ger siffrorna ändå en klar indikation. Man måste dock också komma 
 ihåg att i gruppen skogs- och jordbrukssysselsatta ingår även
 säsongarbetare vid sågverk, skeppsbarv och stuveri. Som tidigare nämnts
 gav också industrin möjligheter till andra inkomster. Till detta kommer 
 för jordbruket betydelsen av fisket i såväl havet s som älvarna.
  
 Den landsskapsbild, som möter oss i Västernorrland vid denna tid, är
 således skogslandskapet med jordbruket koncentrerat till kustzonen och
 älvdalarna. Enstaka tätorter fanns kring järnbruken, de största
 sågarna och lastageplatserna. Övriga tätorter var kustens fiskelägen, 
 de två städerna Härnösand med 2 700 invånare, Sundsvall med 2 800 invånare 
 och den lilla köpingen Örnsköldsvik.
  
 År 1850 är ett gränsdatum i Västernorrland och Ådalens industrihistoria. 
 Då börjar den utveckling som skulle radikalt förändra länets näringsliv.
 År 1849 anlades Sveriges första ångsåg i Tunadal utanför Sundsvall. 
 År 1853 började den första ångsågen i Ådalen sin verksamhet på Sandö och 
 den följdes året därpå av sågarna i Kramfors och Lockne.
  
 Med ångmaskinens införande i sågverken gjordes ett avgörande tekninkt
 framsteg. Man var inte längre beroende av den fasta vattenkraften för 
 lokaliseringen utan kunde placera sågverket där det var lämpligast ur
 alla synpunkter. Man kunde nu söka sig till goda hamnlägen vid kusten. 
 Därigenom slapp man ifrån den besvärliga, tidsödande och virkesförsämrande 
 flottningen, torkningen och rengöringen av det sågade virket. 
 Ångmaskinen var en driftsäker kraftkälla oberoende av lågvatten eller
 högvatten, sommar eller vinter. Den var också driftsbillig genom att
 den kunde eldas med virkesavfallet.
  
 Genom ångmaskinen kunde man nu utnyttja de fasta såganläggningarna 
 betydligt effektivare och under ett betydligt större antal arbetstimmar 
 än tidigare. Ett mått på skillnad i effektivitet får vi genom 
 nedanstående tabell 10 framtagen av Harald Wik som visar produktionen 
 under åren 1854-59 vid vattensågen och den första ångsågen vid Kramfors. 
 Dessa siffror skall dock jämföras med produktionssiffrorna från länets
 största vattensåg vid Matfors i Medelpad som under åren 1854-59
 varierar från 1 800 till 3 600 standards.

Tabell 10

Produktion i standards (avrundade siffror) av plankor och bräder vid de båda Kramfors-sågarna 1854-1859.

År	Vattensåg	Ångsåg	År	Vattensåg	Ångsåg
1854	250	1 050	1857	550	1 800
1855	300	1 900	1858	400	1 500
1856	600	1 700	1859	600	2 400

 Orsaken till sågverksindustrins uppblomstring under 1800-talets andra
 hälft är dock inte bara att söka i  tekninska landvinningar. Väl så 
 viktiga är såväl inhemska som europeiska handels- och näringspolitiska
 förändringar. Kring 1800-talets mitt försvinner de sista resterna av 
 1600- och 1700-talens starka regleringar inom svenskt näringspolitik.
 Som tidigare nämnts upphävdes det bottniska handelstvånge år 1812. 
 Detta medförde att den norrländska trävaruhandeln sakta men säkert 
 frigjorde sig från den tidigare stockholmsdominansen.
  
 Skråväsendet och regleringssamhället hade ju gjort det svårt för 
 människor att fritt företaga  näringsetableringar. En första 
 uppluckring sker genom Fabriks- och Hantverksordningen av år 1846.
 Arton år senare kommer en förordning angående utvidgad näringsfrihet 
 som raserar de resterande gränserna.  Det rigorösa tillståndsförfarandet 
 som tidigare krävdes fär att anlägga sågar hade emellertid uppmjukats 
 långt före 1864. År 1828 gavs full frihet att anlägga husbehovssågar.
 Genom kungörelse år 1842 frigavs sågningsrätten vid legop- och 
 salusågarna. Efter år 1864 var således sågningen helt fri i Sverige.
 
 Ett näringspolitiskt beslut som också kom att betyda mycket för 
 sågverksetableringen var 1848 års aktiebolagslag. Genom denna 
 lag blev det lättare för mindre kapitalägare att sammansluta sig 
 och driva ett företag. Även om en hel del av kapitalet kom från
 sparande inom länet så innebar dock de nya aktiebolagen att 
 industrin blev betydligt mer beroende av främmande kapital än 
 tidigare. Det räcker kanske att nämna namn som Dickson och 
 Versteegh.
  
 En faktor av största vikt för sågverksindustrins uppsving var 
 slutligen borttagandet av de olika tullarna. Tidigare hade staten 
 tagit ut exporttullar vid utförseln av sågade varor från Sverige 
 till utlandet. Dessa tullsatser avskaffades i omgångar och 
 försvann helt år 1864. Tullsatserna var visserligen inte särskilt
 höga men avskaffandet innebar ändå en stimulans.
  
 Ännu viktigare var dock att den för Sverige kanske viktigaste 
 exportmarknaden, England, i etapper avskaffade sina importtullar
 vid export av virke från Sverige till England. Tidigare hade 
 man haft skyhöga importtullar för att skydda den kanadensiska
 sågverksindustrin. Harald Wik har visat ett exempel från år 
 1820 där tullen upptog hela 70% av försäljningsvärdet.
  
 Dessa förändringar sammantagna skapade alltså förutsättningar
 för en uppblomstring av ångsågsindustrin. Man får dock inte 
 tro att vattensågarna slogs ut omdelbart. Många av dem var 
 konkurenskraftiga under flera år. Bland de större vattensågarna
 var Kramforssågen i bruk till 1871 och Bollstasågen till 1874. 
 Ännu mot 1800-talets slut var fortfarande flera vattensågar i 
 drift för avsalu. Men utvecklingen var obönhörlig. Den ena
 ångsågen efter den andra anlades i Ådalen.
  
 Efter de tre första sågarna vid Kramfors, Sandö och Lockne 
 anlades under 1850-talet ytterliggare två sågar, en vid 
 Kungsgården och sågen i Bollsta. Under det följande
 decenniet startades ytterliggare sju sågverk och 1880 fanns 
 i området sammanlagt 21 ångsågar. Under sågverksindustrins 
 stora blomstringstid fram till de första åren på 1900-talet 
 fanns som mest 43 ångsågar. Av dessa låg 36 inom Kramfors 
 kommun och endast 7 inom nuvarande Sollefteå kommun.  
 Några av dessa sågverk var emellertid små och i drift endast 
 under en kortare period.
 
 De viktigaste faktorerna för lokaliseringen av sågverken var dels
 möjligheten att erhålla råvaran, timret, dels ett gott hamnläge 
 för magasineringen av timret och möjlighet till utskeppning av de 
 sågade varorna.  Ur dessa synpunkter gav Ångermanälvens djupa 
 mynningsvik i det närmaste idealiska förhållanden.  Det är således
 ingen tillfällighet att vikens stränder kantas av sågverk.  I några
 fall placerades sågverk på öar som Svanö och Sandö. Detta blir
 förklarligt för en industri som sågverksindustrin där vattnet
 snarare förenade än skilde.
 
 Ångsågverken med sin speciella funktionsanpassning fick i allmänhet
 ett ensartat utseende. Naturligtvis kunde det finnas variationer i 
 enskildheterna. De större sågverken kunde också ha vissa 
 specialfunktioner inbyggda i särskilda byggnader som inrymdes i en 
 byggnad vid de mindre sågverken. De dominerade enheterna var
 pannhuset med sin höga skorsten och såghuset. Pannhuset med ångpanna
 och ångmaskin uppfördes på grund av brandrisken av tegel eller sten.
 Såghuset som låg tätt intill pannhuset, var dock nästan utan undantag 
 av trä.
 
 Timret drogs av bogserbåtar i flottar från skiljeställena fram till
 sågverket, där det magasinerades i vattenmagasin inhägnade av länsar.
 Till vintern togs det timmer upp på land som beräknades åtgå för
 vintersågningen. Såghuset var uppfört i två våningar med övervåningen
 utformad som ett enda stort rum där sågningen ägde rum. Stockarna drogs
 upp i sågen på uppfordringsrännor eller kiratter och fördes fram till
 sågramarna som stod på en jämn rad. Sågspånet föll ned i bottenvåningen
 varifrån det kärrades ut. Detta arbete utfördes ofta av kvinnor. Här 
 skedde också kraftöverföringen från ångmaskinen. Genom hela byggnaden 
 löpte en lång axel varifrån gick transmissioner till sågramar, kantverk
 och timmerspel.
 
 I såghuset hade också den för sågningen ansvarige arbetsledaren, 
 sågställaren, sitt kontor. Här fanns också slipkammaren där sågbladen
 slipades dels för hand dels maskinellt. Vid många sågverk hade hyvleriet 
 sin egen byggnad. Vid de mindre sågverken var det dock ibland inrymt i
 såghusets övervåning. Nu synes inte hyvlingen haft någon större betydelse
 i Ådalen. Exporten av hyvlade varor från området var förhållandevis liten
 och endast några sågverk hade hyvlerier.
 
 Bortsett från kraftkällan övertog ångsågverken i stort sett vattensågarnas
 teknik. Underhand infördes dock tekniska förbättringar och rationaliseringar
 som väsentligt höjde sågarnas effektivitet. Ramarna förbättrades och 
 tillverkades helt i metall. Sågramarna ställdes på plintar fristående från
 såghusets grund så att hastigheten kunde öka väsentligt. Transportörer 
 installerades som fraktade ut sågspillet ut såghusets bottenvåning.
 
 Det som emellertid framför allt gav sågverken dess karaktär var de väldiga
 brädgårdarna. Hit fördes det sågade och kantade virket för torkning och 
 lagring. Virket kördes från såghuset i vagnar och lades upp i stabbar för 
 hand av stabbläggarna. I brädgården hade också brädgårdsfaktorn sitt kontor.
 I vattnet utanför sågverket fanns träkajanläggningar och dykdalber. I
 allmänhet kunde fartygen inte gå in till kaj utan ankrade ute på redden.
 Virket lastades på stora pråmar som var försedda med en överbyggnad för
 skydd mot regn och vattenstänk och bogserades ut till fartygen för lastning.
 
 Bland de olika byggnaderna i en sågverksanläggning fanns oftast åtminstone vid
 de lite större sågverken en särskild brandstation. Brandfaran var sågverkens
 stora gissel och de flesta sågverken drabbades flera gånger av totalbränder.
 Därför var tillsynen över och skötseln av brandredskapen en viktig detalj i
 arbetet. Förteckningar över tillgängliga brandredskap upptar också en viktig
 del i försäkringshandlingarna för sågverken.
 
 Ett annat av sågverkens stora bekymmer var att bli av med avfallsprodukterna
 som sågspån och spillvirket i olika former. En del av spånet användes som 
 bränsle för att driva ångmaskinen. För att uynyttja spillvirket anlades vid de
 flesta sågverk kolbackar där man drev kolmilor med avfallsprodukterna. Flera
 sågverk anlade också lådfabriker eller andra tillverkningar där man kunde
 utnyttja det virke som ej kunde gå till export.
 
 Sågverken i Ådalen vid 1800-talets slut var av mycket olika storlek från små
 anläggningar på en eller två ramar till storsågar som Kramfors och Bollsta med
 sex till tio ramar. Produktionskapaciteten var därmed också starkt varierande.
 De små sågarna hade en kapacitet på ca 1 000 standards medan de stora kunde
 producera över 10 000 standards per år.
 
 Harald Wik har sammanställt exportsiffrorna för sågverken i de norrländska 
 sågverksdistrikten för att därigenom kunna belysa produktionsutvecklingen.
 Orsaken till att han valt exporten sågade plank och bräder är att det saknas
 fullständiga produktionsuppgifter före år 1896. Även efter detta år har också
 produktssiffrorna bedömts som inte helt tillförlitliga.
 
 Sammanställningen visar för Härnösands-distriktet, där Ådalen ingår, en 
 genomsnittlig export per sågverk för år 1871 med 870 standards, för år 1880 
 med 1068 standards, för år 1890 med 2 184 standards samt för år 1900 med 2 823 
 standards. En jämförelse med Sundsvalls-distriktet ger vid handen att sågverken
 i Ådalen i genomsnitt var mindre. Så t ex visar exportsiffrorna för år 1890 ett
 genomsnitt per såg i Sundsvall-distriktet av  3 596 standards mot 2 184 
 standards för Ådalen.
 
 Ångsågarna var arbetskraftkrävande på ett helt annt sätt än vattensågarna. 
 Även om man hade en jämn kraftkälla som möjliggjorde kontinuerlig sågning 
 året runt så fanns även nu olika säsongstoppar. Framför allt innebar sommartid
 en högsäsong. Det har visat sig svårt att exakt ange antalet arbetare vid de
 olika sågverken. Harald Wik har visat att de uppgifter som finns från sågverken
 är klart motsägelsefulla. Olika företag har haft olika normer för vad som har
 räknats som anställda.
 
 Man kan dock uppskatta att de mindre sågverken hade mellan 100 och 200 
 arbetare vid full drift. För de stora sågverken kan denna siffra skattas 
 till ca 600. Under 1800-talet var en stor del av arbetarna tillfälligt anställda
 säsongsarbetare. Man kan räkna med att endast en tredjedel av arbetsstyrkan var
 fast anställd och fast bosatta i anslutning till industrin. Mot slutet av 
 1800-talet och under 1900-talets första år minskar antalet säsongsanställda.Så 
 t ex hade Mariebergs sågverk år 1885 2/3 av arbetsstyrkan tillfälligt anställd. 
 1985 hade denna siffra sjunkit till 2/5 för att år 1905 uppgå till endast 1/5.
 I arbetsstyrkan vid sågverken fanns också en del kvinnor och barn. Kvinnorna 
 arbetade som s k spånkullor och hanterade också splitveden. Många kvinnor fann 
 arbete vid hamnplatserna med stuveriarbete s k splitvedsjäntor. Även barnen 
 användes för lättare arbeten.
 
 Hela denna utveckling innebar en radikal förändring i Västernorrlands 
 näringsbild. Klarast framträdert förändringen i statistiken över
 yrkesfördelningen. Antalet sysselsatta inom industrin med skogsbruk och
 hantverk steg från 8% år 1850 till 32% år 1900. Det stora behovet av
 arbetskraft vid sågverken kunde inte tillgodoses inom länets gränser trots 
 ett markant födelseöverskott. Även om många av arbetarna var tillfälligt 
 invandrande säsongsarbetare så innebar dock detta arbetskraftsbehov en 
 kraftig ökning av befolkningssiffrorna. Västernorrlands läns befolkning ökade
 under en 40-årsperiod från ca 100 000 invånare år 1850 till ca 200 000 
 invånare år 1890. Den stora befolkningsökningen faller på industrisocknarna.
 Gudmundrå socken ökar under perioden 1870-1900 sin befolkning med 224% eller
 5 570 personer och motsvarande siffror för Bjärtrå under samma period är 
 139& eller 2 573 personer.  
 
 En del av folkökningen i industrisocknarna berodde på en flyttning inom 
 länet. Men industriexpansionen medförde också en invandring till länet.
 En undersökning på grundval av 1890 års folkräkning visar att över 14% 
 eller 30 238 av invånarna i länet detta år var födda utom länet. Av dessa
 människor var drygt en tredjedel norrlänningar, framför allt från
 Gävleborgs och Jämtlands län. En stor del kom från Värmland medan drygt
 2 000 var födda utomlands. Till denna invandring kom det stora antalet
 säsongsarbetare som aldrig blev kyrkobokförda. I denna säsongsinvandring 
 var inslaget från Finland mycket stort.
 
 För dessa många invandrande arbetare och deras familjer krävdes bostäder.
 Sågverksbolagen uppförde i rask takt baracker med ett stort antal 
 lägenheter i varje byggnad. Bostäderna som alltså ägdes av företagen
 placerades i direkt anslutning till sågverket. Därför uppstod vid de
 flesta av industrierna arbetarsamhällen.
 
 Dessa industrialismens samhällen fick en annan utformning än 
 förindustrialismens patriarkliska bruksorter. Borta är nu den strikta 
 regelmässigheten och planeringen. Utslagsgivande blir industrianläggningarnas 
 behov. Bostadsbyggnaderna placeras ut där de får plats utan särskild 
 planmässighet. Den vanligaste bostadstypen var spisrummet d v s ett rum 
 som fungerade både som kök och sovrum. Senare blev bostäder på ett rum 
 och kök vanligare.
 
 Dessa industrisamhällen var fattiga på samhälleliga funktioner och var
 också helt bolagsstyrda. Här fanns ofta en bolagsägd handelsbod. Det
 kunde också finnas gemensam tvättstuga och vissa andra funktioner. 
 Den allmäna miljön förblev dock torftig. Därför växte det ofta i 
 anslutning till industrisamhället med utanför bolagets inflytande 
 upp s k komplementsamhällen.
 
 I närheten av de större industriplatserna växte dessa komplementsamhällen
 upp. Med åtminstone till en början ganska vildvuxen bebyggelse. Hit flyttade
 affärsinnehavare och hantverkare och hit kom företeelser som inte fick plats
 i industrins närhet eller inte accepterades av bolagsledningen som frikyrkor
 och Folkets Hus-lokaler Hit flyttade också sågverksarbetare som bygger egna 
 hus. Ett sådant komplementsamhälle var vid Björsta i Kramfors.
 
 Samhällen av en annan typ är de båda municipalsamhällena Sollefteå och 
 Nyland. Visserligen fanns i båda orterna några mindre ångsågar. Båda 
 platserna fick dock sin betydelse som handelsorter, Sollefteå på grund 
 av sitt goda handelsläge och järnvägens utbyggnad, Nyland genom sin 
 betydelse som omlastningsplats. De många människor som sökte sig til
 Ådalen och Västernorrlands övriga industriområden kom i allmänhet från 
 landsbygdens växande jordbruksproletariat. Till en början bevarade de 
 självhushållets invanda levanadssätt. Vanorna förändrades dock snabbt 
 mot industrisamhällets sätt att leva. Man fick sin lön i kontanter och 
 lärde sig att köpa de billiga industritillverkade varorna i affärerna.
 
 Efterfrågan på arbetskraft gjorde att arbetarlönerna relativt sett
 steg. Även om det förekom stora variationer både inom sågverken och 
 mellan olika sågverk måste sågverksarbetarna under 1800-talets 
 expansiva skede betraktas som en höglönegrupp. Statistiskt material
 visar t ex att medelveckolönen för hela riket för de högst avlönade
 sågverksarbetarna, försågare och stabbläggare, inder perioden 1870-74
 var 24,18 resp 25,08 krononr. Medelveckolönen för en yrkesskicklig 
 arbetare för samma period inom andra näringar uppgick till 15,50 krononr.
 
 Samtidigt skall man dock komma ihåg att de västernorrländska 
 sågverksdistrikten var att anse som dyrorter. Den nominella lönen var
 alltså betydligt högre än den reella. Trots en starkt ökad 
 jordbruksdproduktion rådde en bristsituation på färskvaror.
 Särskilt tycks svårigheten att få färsk mjölk ha vållat stora
 problem ur hälsovårdssynpunkt. Vidare var sågverksindutrin starkt
 konjunkturkänsligt vilket innebar att lönerna flukturerade. 
 Kring sekelskiftet skedde en utjämning av löneläget och 1900-talet
 medförde en negativ utveckling jämfört med andra grupper.
 
 Även om de flesta kom till något bättre innebar flyttningen stora 
 påfrestningar.Man rycktes upp ur invanda förhållanden till en ny och 
 främande miljö. De nya svårigheterna gjorde att man sökte sig nya
 samhörigheter. Här kom folkrörelserna att spela en stor roll som 
 nykterhetsrörelsen, de frireligiösa rörelserna, fackföreningsrörelsen,
 folkbildningsrörelsen, den kooperativa rörelsen och den politiska 
 arbetarrörelsen.
 
 Träindustrin var som nämnts mycket konjunkturkänslig, arbetarskarorna 
 stora och arbetslagstiftningen mer än primitiv. Det fanns många anledningar
 till konflikter mellan arbetare och arbetsgivare.  Ådalen är ett av de
 områden i Sverige där den fackliga kampen och fackliga arbetet går som 
 en röd tråd genom den moderna historien. Den första strejken i 
 Västernorrland ägde rum i juni 1875 vid Sprängsvikens sågverk. 
 
 Denna strejk är intressant genom att det är en första dokumentation på att 
 arbetsgivaren begärt hjälp av atatliga myndigheter för att få slut på en 
 konflikt. Sågverksledningen kallade på landshövding Curry Treffenberg som
 senare kom att bli känd genom händelserna i samband med sundsvallsstrejken
 fyra år senare. Vid landshövdingens ankomst hade emellertid de strejkande 
 redan återgått till arbetet. Områdets senare historia är alltså kantad med 
 konflikthändelser. Bland de viktigaste kan nämnas föreningsrättsstriden år
 1907 vid Dals och Sandö sågverk, hungermarschen år 1917 
 och Ådalen-händelserna år 1931.
 
 Under denna intensiva utveckling av sågverksindustrin kom järnbruken att 
 spela en allt mindre roll. De flesta bruken var dock i drift ända in mot 
 1800-talets slut. Masugnen i Bollsta var under 1890-talet uppe i en 
 årsproduktion av närmare 4 000 ton tackjärn när produktionen upphörde år 1899.
 
 Vid denna tid hade emellertid Graningeverken ändrat sin produktionsinriktning
 mot trävaruproduktion. Här fick utvecklingen en annan inriktning än i
 sundsvalldistriktet. För att trygga järnbrukens behov av virke för träkol 
 upplät staten mot en avgift stora skogsområden, de s k rekognitionsskogarna.
 Vid 1811 års riksdag beslutade man att dessa skogar skulle säljas till järnbruken.
  
 Rekognitionsskogarna kom att få stor betydelse för sågverksindustrin. 
 I sundsvallsdistriktet köptes de två största bruken Lögdö och Galtström
 av sågverksbolaget Sund. I Ådalen däremot förblev Graningeverken en samlad
 enhet som på basis av sina råvarutillgångar lade om sin produktion mot en 
 renodlad skogsindustriverksamhet. Detta skedde över brukets vattensågar mot
 ångsågen vid Bollsta och dagens högmekaniserade såg och massatillverkning.
 Bollsta har således en obruten industritradition på drygt 250 år.
 
 Vid tiden för järnbrukens definitiva nedläggande började också en 
 strukturomvandling för sågverksindustrin. År 1900 hade åtta ångsågverk
 nedlagts. Efter detta år tillkommer endast två ångsågar. Nyetableringen av 
 elsågar kommer betydligt senare och de är små anläggningar. Detta gäller
 naturligtvis inte de etablerade ångsågverk där ångdriften ersätts med eldrift.
 
 Sågverksindustrin upplevde sin stora blomstring under 1800-talets senare
 decennier. Därefter sker en tillbakagång som kulminerade under 1930-talet.
 Detta medförde att de små sågarna slogs ut och en koncentration skedde på 
 större sågverk. Anledningen var flera.
 
 Vid 1800-talets mitt fanns ett "urskogsbestånd" med virke i grova dimensioner
 i relativ närhet av sågverksdistrikten. Genom sågindustrins expansion skedde 
 en uthuggning. Det blev allt svårare att täcka råvarubehovet. Visserligen 
 försäkrade man sig om leveranser från övre Norrland men det kunde endast
 delvis ersätta bristen.
 
 Den växande konkurrensen krävde större och framför allt rationellare enheter.
 Slutligen växte under 1900-talet konkurrensen ytterligare om råvaran från
 den nya träindustrigrenen massatillverkningen.
  
 Metoder att använda trä för att tillverka papper började utvecklas på 
 1840-talet. De första anläggningarna för framställning av råvaran,
 pappersmassan, var träsliperier med det första i Sverge byggt år 1857. 
 15 år senare startar den kemiska massaindustrin i landet med
 sulfatmassafabrikerna i Delary i Småland och Värmbol i Södermanland
 följda av Bäckhammar i Krontorp i Värmland år 1873. 
 
 Den älsta mekaniska massan erhölls genom att veden slipades sönder under
 riklig vattenbegjutning, s k kallslipning. Denna metod krävde inga större
 anläggningar och blev därför en lämplig ersättningsindustri för de
 sviktande järnbruken. Däremot blev fibrerna med denna metod korta och det
 erhållna papperet sprött.
 
 Vid sekelskiftet införs i Sverige den s k varmslipningen. Denna innebar
 att man minskade vattenbegjutningen och därmed höjde friktionsvärmen.
 Metoden krävde större och betydligt mer tekninsk avancerade anläggningar.
 I gengäld fick man längre och smidigare fibrer. Det medförde emellertid 
 att många av de små sliperierna blev utslagna.
  
 Vid tillverkningen av kemisk massa kokas den sönderhackade veden, flisen,
 tillsammans med kemikalier. Vad som i korta drag skiljer de båda metoderna
 år är att vid slipningen används veden i sin helhet. Vid sulfat- och 
 sulfitkokning erhålles däremot cellulosafibrerna mer eller mindre rena 
 medan ligninet och vissa andra ämnen fälls ut. Detta gör att papper gjort
 på mekanisk massa blir skört och gulnar. I gengäld går det åt ungefär
 dubbelt så mycket vedråvara för att framställa samma mängd kemisk massa 
 som mekanisk massa.
 
 Om man i Sverige var relativt väl framme inom massaindutrin så gällde inte
 detta Västernorrland. Länets första träsliperi anlades i Torpshammar i 
 Medepad år 1870. Det första sliperiet i Ådalen är Björkå år 1889 följt
 av Högforsen år 1898 och Forse 1901. Länets första kemiska massaindustri
 är sulfatfabriken vid Frånö som börjar sin verksamhet år 1896.
 
 Orsaken till att massaindustrin kommer igång så relativt sett sent i
 Västernorrland torde ha varit den välutvecklade sågverksindustrin.
 Man saknade uppenbarligen intresse att vidareutveckla träindustrin med
 ytterligare förädlingsgrenar. Och ändå hade Västernorrland ovanligt goda
 förutsättningar för massaindustrin både lokaliseringsmässigt och
 råvarumässigt. Härigenom kunde man utnyttja klenvirket i skogarna 
 samtidigt som man kunde tillgodogöra sig delar av sågverksspillet.
 När därför utvecklingen väl kom igång gick det snabbt.
 
 Den sena starten för massaindustrin hade den fördelen att man slapp de
 initialsvårigheter som t ex den värmländska massaindustrin fick vidkännas.
 Mellan åren 1896 och 1929 uppfördes två sulfitmassafabriker och fyra
 sulfatmassafabriker. Massafabrikerna var kapitalkrävande på ett annat
 sätt än sågverken. Detta medförde en koncentration till färre och 
 större företag men också till färre och större industriplatser.
 Massafabrikerna förlades i anslutning till tidigare sågverksplatser
 och dessa industrisamhällen växte utterligare.
 
 De första massafabrikerna var med dagens mått ytterst blygsamma
 anläggningar. Träsliperierna vid Björkå och Högfors hade från början
 en årskapacitet på upp till 2 000 ton torr slipmassa. Vid de senare
 tillkomnma sliperierna ökades kapaciteten väsentligt. De kemiska
 massafabrikerna kring sekelskiftet projekterades för en årsproduktion
 av 6 000 - 10 000 ton massa. När Kramfors under åren 1924 - 25 byggdes
 ut till en kapacitet per år av 60 000 ton var den tillsammans med
 Svartvik Sverges största sulfitmassafabrik. Som jämförelse kan nämnas
 att en massafabrik 1980 för att bli lönsam skulle ha en årsproduktion 
 av ca 300 000 ton.
 
 Genom sågverksindustrins utveckling och in i massa- och pappersindustrins
 expansionsskede följer Ådalens industri-historiska utveckling ungefär
 samma linjer som de två amdra stora industriområdena i Västernorrland
 nämligen örnsköldsviksområdet och sundsvallsdistriktet. 
 Därefterframträder emellertid markanta skillnader. Medan såväl 
 örnsköldsviksområdet som sundsvallsdistriktet haft en positiv 
 befolkningsutveckling så har Ådalens industridistrikt fått vidkännas en
 befolkningsminskning. För Kramfors-Gudmundrå har denna minskning pågått
 sedan 1930-talet. Man har nått en gräns för sysselsättningsnivån som
 inte kunnat höjas utan nya industrier eller ökade investringar i de 
 befintliga industrierna.
 
 Investeringarna i Ådalen har varit relativt blygsamma. I stället har
 den ena anläggningen efter den andra slagits ut. Av de ursprungliga 43 
 sågverken är i dag endast ett i drift Scaninge 2003 som är en
 sammanslagning av Bollsta (Graninge) och Lugnvik (SCA), och av de sex
 massafabrikerna endast Väja. Längre ner vid älvmynningen finns Utansjö 
 fabriken som inte tillhör denna industriinventering i själva Ådalen.
 Nyetableringen av industrier har inte varit tillräcklig för att ersätta
 bortfallet. Man kan spekulera i vad orsakerna är till denna skillnad
 mellan de olika industriområdena.
 
 En av anledningarna kan vara att företagskoncentrationen inte gick lika
 långt i Ådalen som i de två andra områdena. I t ex sundsvallområdet
 ledde koncentrationstendenserna fram till att holdingbolaget SCA
 bildades år 1929. Bolaget omstrukturerades senare och är idag det
 totalt dominerande skogsindustriföretaget i området med bl a 
 forskningslaboratorier och andra verksamheter. Motsvarande
 utveckling har således ej skett i Ådalen. Detta har visat sig
 betydelsefullt vid nyetableringen av dagens stora kapitalkrävande
 industrienheter.
 
 En annan orsak kan vara att Ådalen saknar en naturlig centralort som 
 kan fungera som centrum för området. Från början styrdes den 
 industrihistoriska utvecklingen i Ådalen i stor utsträckning från
 Härnösand. Staden låg emellertid allt för långt från industriområdet 
 för att kunna bli en naturlig centralort. Ådalen har därigenom saknat
 ett centrum för grosshandel, bankinstitut och annan kommersiell service
 som har funnits i såväl örnsköldsviksområdet som i sundsvallsdistriktet.
 Väl utbyggda servicefunktioner har ju alltid visat sig betydelsefulla 
 vid lokaliseringen av nya verksamheter. 
 
 Detta betyder inte att Ådalen skulle ha en helt odifferentierad
 industribild.Sedan 60-talets slut och början på 70-talet har i Ådalen 
 verkstadsindustrin tillsammans med textil- och gummiindustrin haft en
 period med för större betydelse för sysselsättningen än skogsindustrin.
 I Kramfors hade ett textilföretag tillverkning av arbetskläder, men
 företaget lades ner efter några år. Vid Hallstanäs i Lugnviksfjärden 
 hade Värnamo Gummi en tillverkning som numera har upphört. På samma 
 ställe fanns också en kättingindustri som också har upphört.  
 Bland företag med äldre tradition och anknytning till områdets äldre 
 utveckling kan nämnas Lunde Varv och Verkstads AB samt AB Hammars Mek.
 Verkstad som startades år 1890. Från början var Lunde Varv avsett för
 den stora bogserflotta som Ådalsbolagen hade för sin timmertransport 
 på älven. Senare utvecklat sig  varvet till en serviceverkstad som
 låg ute med arbeten litet varstans. Samtidigt tog man upp tillverkning 
 av vissa båttyper, som t ex lotsbåtar samt marina fartyg som 
 transportbåtar och min- och robotbärgare. Lunde Varv flyttade sin 
 verksamhet från Lunde ner till Gustavsvik. All verksamheten vid varvet
 har numera upphört.
 
 Ett flertal industrier har dock under senare år etablerats som ett
 resultat av kommunala och statliga lokaliseringsansträngningar
  
 Ådalen har liksom övriga industridistrikt i Västernorrland upplevt
 dramatiska växlingar. Från ett rent agrar- och skogslandskap har
 vägen gått över det förindustriella skedets bruksamhällen, 
 sågverksepoken, 1900-talets mera differentierade skogsindustri mot
 dagens osäkra situation. De olika skedena har var och en på sitt sätt
 satt sina spår och format kulturlandskapet.
 
 Vi kan fortfarande följa industridramats faser framför allt genom
 samhällsbildningarna.  Däremot har de industrianläggningar som har
 konstituerat samhällena i stor utsträckning fått skatta åt 
 förgängelsen. Av järnbrukens anläggningar återstår en del smedjor
 och magasin. Vattensågarna och varven är praktiskt taget helt borta.
 Tiden har också gått hårt fram mot ångsågarna.
 
 Några av massafabrikerna har delvis kunnat återanvändas. Mycket har
 dock förstörts. Anläggningarna vid Kramfors och Svanö har rivits.
 Men bebyggelsebilden och också den kulturella situationen är
 outplånligt förenad med skogsindustrins utveckling. Det är viktigt för
 förståelsen av Ådalen idag att de industrianläggningar som ännu finns
 kvar kan bevaras och återanvändas för framtiden.
 
 Nutid och framtiden för regionen torde vara tjänstesektor, service och 
 turismen. Efter det att Höga kusten brons tillkomst har turismen ökat
 markant och området torde ha en av de större turistgenomströmningar i 
 riket. När sedan området fick Världsarvs status torde satsningen på 
 turismen vara den rätta vägen.
 ----------------
 
 Läges rapport 2003
 
 28-3-2003 fanns följande att läsa på Kramfors Kommuns Hemsida under
 Näringsliv
 
 Kramfors kommun är den företagstätaste kommunen i Västernorrlands län.
 Här finns ett rikt och differentierat näringsliv med många små företag 
 men också några stora som t ex Frantschach Pulp and Paper, ingående i
 Frantschachkoncernen, som är en av världens största säckpapperstillverkare.
 Industritradition, service, kommunikationer och det centrala läget i
 Norrland med en intressant marknad gör att Kramfors kommun har en stor
 utvecklingspotential när det gäller framtida företagsverksamhet. Vi är
 erkänt duktiga på att hjälpa till vid företagsetableringar.
 På gång
 Arbetet med omvärldsanalysen har pekat på ett antal prioriterade områden,
 som vi måste arbeta allt hårdare med för att skapa jobb och sysselsättning 
 inom näringslivet. Detta arbete kommer att ta tid, men under tiden förändras
 vår basindustri. Företagen investerar och rationaliserar och någon långsiktig 
 trend för ökad sysselsättning inom denna sektor kan inte märkas. De nya 
 jobben tycks i Kramfors, precis som i världen i övrigt, kunna skapas i
 high-tech-tillverkning och tjänstesektor. Samgåenden mellan företag tycks
 även öka Under 2001 och 2002 har många, positiva förändringar skett i 
 Kramfors näringsliv. Några exempel följer nedan:
 - Nordtrafo har expanderat i och med framtagande- och patenten på den nya
 revolutionerande transformatorn
 - I och med Interlogs flytt till Skellefteå har lokala företag i Kramfors
 bildat konsultföretaget Logtech AB, för att på så sätt rädda kvar 
 timmerhanteringskunnandet i kommunen
 - Entreprenadföretagen Kustfraktarna och VTG har gått samman och bildat
 Västernorrlands Transport- och Gräv, med huvudkontor i Kramfors 
 - Folke Bernadotteinstitutet i Kramfors invigdes 2002-09-01.
 - Dockstavarvet uppmärksammas för sin framgångsrika verksamhet och erhåller
 ytterligare order på tillverkning av stridsbåt 90-
 - Både Gerdins och Cablageteam fortsätter att utvecklas och utvidgar med 
 ytterligare anställda.
 - Glädjande är även Polar Bröds utbyggnad i Omne, Höga kusten.
 
 Marknadens behov av rationaliseringar och samgåenden, med därtill 
 åtföljande personalminskningar kan vi inte påverka. Vi måste i stället 
 försöka skapa förutsättningar för ett ökat antal nybildningar av företag.
 Vi måste även inrikta arbetet mot andra, växande sektorer i näringslivet.
 Satsningen på Powerhouse är här ett bra exempel på försöken att vända 
 inriktning av näringslivet i kommunen. 

Industrihistorisk Inventering

i Kramfors kommun 2001

Glasbruk
Järnbruk
Varv
Vattensågar
Ång/Elsågar
Elsågar
Övrig Träindustri

GLASBRUK

Socken	Plats	Verksamhetsperiod
Bjärtrå	Sandö	1750 - 1929
Ytterlännäs	Nyland	1905 - 1906

JÄRNBRUK

Ytterlännäs	Bollsta	1737 - 1899
"	Stensätters manufakturverk	1847 - 1852

Varv

Bjärtrå	Kungsgårdsstrand	1500-tal (?) - 1707
"	Sandö	ca 1800 - ca 1870
Gudmundrå	Kramfors	1849 - 1859
"	Nensjö varv	ca 1780 - 1850
"	Skärsviken	1849 - 1873
Nora	Nora	ca 1790 - ca 1880
Styrnäs	Lo	omkr 1860

VATTENSÅGAR

Bjärtrå	Sågmon	1800-tal - 1910
Gudmundrå	Kramfors	1744 - 1871
Nora	Salteå	före 1850 - ca 1900-tal
Skog	Träsk	1860 - ?
Styrnäs	Lo	1744 - 1904
Torsåker	Hällsingsta	1907 - 1940
"	Valvattnet	före 1845 - 1880-talet
Ytterlännäs	Angsta	före 1750 - ca 1890
"	Bollsta	1853 - 1874
"	Bollsta bruk	före 1850
"	Forsed	1650-tal - 1910-tal
"	Lästa	1574 - 1610-tal
"	Majaån	1865 - 1915
"	Västertorp	1731 - ca 1890

ÅNG/ELSÅGAR

Bjärtrå	Fjärdvik	1889 - 1939
"	Hallsta	1888 - 1920
"	Kungsgården	1857 - 1890
"	Köja/Nyvik	1866 - 1940
"	Lockne	1854 - 1877
"	Lugnvik	1873 - nedlagd
"	Mariberg	1862 - 1973, 1978 - nedlagd
"	Sandö	1853 - 1918
Dal	Hällsjö	1910 - 1930-tal
"	Lesjön	1876 - 1890
"	Åsland	1891 - 1956
Gudmundrå	Björknäs	1882- 1924
"	Brunne	1874 - 1943
"	Dynäs	1884 - 1953
"	Frånö	1875 - 1895
"	Näverberget	1868 - 1770-tal
"	Ramöviken	1897 - 1934
"	Sandviken	1869 - 1928
"	Skärsviken	1885 - 1923
"	Sprängsviken	1872 - 1911
"	Srömnäs	1872 - 1947
"	Svanö	1867 - 1930
"	Västra sågen, Kramfors	1870 - 1934
"	Östra sågen, Kramfors	1854 - 1969
Nora	Dal	1884 - 1931
"	Edsviken	under 1920-tal
"	Noraström	1897 - 1939
Styrnäs	Frök	1883 - 1929
Torsåker	Prästmon-Hola	1903 - 1970
Ytterlännäs	Bollsta	1860 - i drift
"	Moliden	1884 - 1893
"	Nyland	1888 - 1940
"	Nylands Såg&Hyvleri	1890-tal - 1901
"	Rossö	1877 - 1920
"	Tollboms/Rossö	1894 - 1920
"	Wäija	1867 - ?
"	Ökne	ca 1890 - 1903

ELSÅGAR

Bjärtrå	Lockners, Sågmon	1934 - 1957
"	Sågmon	1910 - 1957
Gudmundrå	Kramfors sparrsåg	1899 - ?
Nora	Folkja	1930-tal - 1950-tal
"	Klockestrand	1936 - 1964
"	Klockestrands Såg&Hyvleri	1936 - i drift
Skog	Lockners, Träsk	1948 - ?
"	Älved	1920-tal - 1973
Ytterlännäs	Näs	1923 - 1953
"	Västansjö	1930 - 1962

ÖVRIGA TRÄINDUSTRIER

Bjärtrå	Hallstanäs träsliperi	1922 - 1967
Gudmundrå	Dynäs Väja sulfatmassa, papperbruk	1915 - i drift
"	Frånö sulfatmassa	1896 - 1941
"	Kramfors boardfabrik	1944 - 1969
"	Kramfors pappersbruk	1955 - 1975
"	Kramfors sulfitmassa	1905 - 1977
"	Nensjö sulfatmassa	1915 - 1964
"	Sandviken sulfatmassa	1929 - 1979
"	Svanö sulfatmassa	1906 - 1966

Skeppsvarv i Ådalen

 
 Kramfors Kommun: 
 Bjärtrå socken
 Kungsgårdsstrand 1500-tal (?) - 1707
 Sandö ca 1800 - ca 1870
 
 Gudmundrå socken
 Kramfors 1849 - 1859
 Nensjö varv ca 1780 - 1850
 Skärsviken 1849 - 1873
 
 Nora socken
 Nora
 
 Styrnäs socken
 Lo omkr 1860
 
 Torsåker socken
 Hammar 1700 - 1800
 
 Ytterlännas socken
 Bollsta början på 1700 -1875
 
 
 Sollefteå kommun:
 Multrå socken
 Mångrav 1858 - ?
 Skedom sl 1700
 Sollefteå bruk 1700 - 1800-talen
 Tjäll mitten 1800-tal
 
 Överlännäs socken
 Holm sl 1700 -
 
 
 

Skeppsvarven i Ådalen

 
 
 Kungsgårdsstrands varv.  Socken/kommun: Bjärtrå/Kramfors
 
 Historik
 Någon gång på 1500-talet byggde kronan ett mindre skeppsvarv på ett
 av Gustav Wasas gamla "kungsgårdar".  Huruvida denna verksamhet blev 
 långlivad eller inte vet man mycket lite om men att det fanns ett varv 
 i detta område så sent som 1707 vet man.  Detta år byggdes skeppet 
 "Hernösand" på ett varv i Kungsgården som platsen senare kom att heta.
 Efter detta år finns inga uppgifter om skeppbyggnationer så man får 
 anta att det försvann i början av detta sekel.
 
 Nuläge: 
 Några rester har inte påträffats i hela Kungsgårdsviken och dess närhet.
 
 
 Sandö varv.  Socken/kommun: Bjärtrå/Kramfors
 
 Historik
 Detta föga kända varv fanns förmodligen redan i början av 1800-talet.
 Ägare till varvet var med all säkerhet glasbruket.  Man vet att där
 byggdes en galeas 1809 men i övrigt vet man inte vilken omfattning 
 verksamheten hade under första hälften av 1800-talet.  1863 byggdes
 dock en skonare där och 1867 en slup.  Förmodligen var verksamheten 
 inriktad på reparationer bl a reparerades ett barkskepp från Korvhamns
 varv 1853.  Varvet låg på södra sidan av Sandö.
 
 Nuläge: 
 Av varvet finns inga som helst rester.
 
 
 Kramfors varv.  Socken/kommun: Gudmundrå/Kramfors
 
 Historik
 1849 startade firman J A Kjellberg och Co som året innan köpt
 Kramfors vattensåg ett varv i  Kramfors.  Varvet var litet och 
 tillverkade bara ett par skepp bl a "Johan Alfred och Sedig".
 Varvsverksamheten upphörde 1859.
 
 Nuläge:
 Av varvet finns inga rester.
 
 Nensjö varv.  Socken/kommun: Gudmundrå/Kramfors
 
 Historik
 Skeppsvarvet var verksamt i slutet av 1700-talet.  1783 byggdes
 här skeppet "Catharina Christina" efter Johan Renmans ritningar
 vid Härnösands varv.  Efter ett längre uppehåll byggdes 1841 en 
 skonert "Maria" och 1866 en slup.
 
 Nuläge: 
 Inga rester återstår av verksamheten.
 
 Skärsvikens varv.  Socken/kommun: Gudmundrå/Kramfors
 
 Historik
 Skärsvikens varv började skeppsbyggeri från 1849 och är igång till 1873.
 Under denna tid byggs fyra skonerter:  1849 "Hoppet", 1853 "Nordstjernan",
 1869 "Troheten" och 1871 "Johan". Dessutom byggs slupar.  För några står
 Anders Jonsson på Utanö varv på Hemsön.  Sluparna köptes av handelsmän
 i Härnösand.
  
 Nuläge:  
 Inga rester finns kvar av verksamheten
 
 
 Nora varv.  Socken/kommun: Nora/Kramfors
 
 Historik
 Nora varv låg i Ry by söder om Nyadal vid Norafjärden. 
 Mindre fartyg byggdes under åren 1792  till 1874.  Minst ett tiotal
 slupar byggdes på beställning av Härnösands köpmän.  Tre skonerter
 "Svalan", "Pallas" och "Amalia" byggdes.  Skeppsritningarna utfördes
 på 1860-talet av skeppsbyggmästaren Fr. Hägglund vid Härnösands varv 
 och byggnadsbas var J. Förberg. 
 
 Nuläge:  
 Inga rester finns idag kvar av verksamheten
 
 
 Lo varv.  Socken/kommun: Styrnäs/Kramfors
 
 Historik
 Jämte smärre skutor byggdes här 1860 en skonert.  Varvet kan ha
 hört samman med Lo vattensågs verksamhet.
 
 Nuläge:  
 Inga rester återstår av verksamheten
 
 
 Hammars varv.  Socken/kommun: Torsåker/Kramfors
 
 Historik
 Varvet låg i Västhammars by vid Ångermanälvens utflöde i 
 Nylandsfjärden.  Det största fartyg, som här byggdes, var antagligen 
 skeppet "Nordenfalk".  Fartyget byggdes år 1783. Först i mitten av 
 1800-talet blev skeppsbyggeriet omfattande.  Varvet ägdes då av patron
 Henrik Holmberg.  Här byggdes skonerten "Solid", briggen "Betty", 
 "Fosterlandet" och det sista större bygget var briggen "Gylfe". 
 Dessutom byggdes under 1860-talet sex slupar.
 
 Nuläge: 
 Inga rester återstår av verksamheten.
 
 
 Bollsta varv.  Socken/kommun: Ytterlännäs/Kramfors
 
 Historik
 Detta varvs historia börjar på 1700-talet med byggande av haxar
 och slupar för järnbruket i Bollsta.  Det är rimligt att anta att detta 
 lilla varv ägdes av järnbrukets ägare.  Det är dock inte förrän 1836 som 
 varvet låter tala om sig på allvar.  Platsen har nu köpts av en sjökapten
 Johan Nyberg som uppför erforderliga byggnader för en riktig varvsindustri.
 Redan 1841 byggs här Sveriges handelsflottas då största fartyg - fregatten
 Mathilda Christina.  Under åren som följer 1852 - 70 byggs galeaser och
 en skonert men 1875 avlider Nyberg och varvet läggs ned.
 
 Nuläge: 
 Bollsta varvet är för länge sedan utplånat och borta.
 
 
 Mångravs varv.  Socken/kommun: Multrå/Sollefteå
 
 Historik
 Bönder i Multrå och kringliggande socknar bildade ett bolag,
 Sollefteå varfsbolag.  För timmermännen och smeden uppfördes två kaserner.
 1858 stod första fartyget barkskeppet "Sollefteå" färdigt. Barkskeppet 
"Ådalen" byggdes 1859.  Varvet lades ner efter några år.
 
 Nuläge: 
 Inga rester återstår av varvets verksamheten.
 
 
 Skedoms varv.  Socken/kommun: Multrå/Sollefteå
 
 Historik
 Här byggdes för borgare i Härnösand tre fartyg, två brigantiner 
 "Kastor" och "Gustava" år 1782 och skeppet "Ångermanland" år 1783.
 
 Nuläge: 
 Inga rester återfinns av verksamheten.
 
 
 Sollefteå bruksvarv.  Socken/kommun: Sollefteå/Sollefteå
 
 Historik
 Varvet låg på Bruksholmen utanför Sollefteå bruk, dit varvet hörde.
 Här byggdes framför allt haxar, flatbottnade slupar.  De byggdes för 
 brukets egen räkning för dess järn- och kolfrakter.  Det byggdes
 även andra fartyg som skonerten "Carolina", "Erica, och Carin".
 De senare byggdes på 1830-talet.
 
 Nuläge:  
 
 
 Tjälls varv.  Socken/kommun: Multrå/Sollefteå
 
 Historik
 Tjälls varv var det tredje varvet i Multrå socken.  Varvet var av
 mindre omfattning.  Ägaren var handlaren J Fahlén, som byggde några 
 småskutor.  Varvet var i drift runt 1800-talets mitt.
 
 Nuläge: 
 Inga rester kvarstår av varvet.
 
 
 Holms varv.  Socken/kommun: Överlännäs/Sollefteå
 
 Historik
 Holms varv låg på Holms säteris område.  Det enda kända bygget är 
 revisionssekreteraren I. Nordenfalks skonert från år 1774 och som
 gick i fraktfart på Stockholm. 
 
 Nuläge:  
 Inga rester återstår av verksamheten.

Top