Musik-1

I Parisgruppen spelade Reinhold Svensson piano, Putte Wickman
klarinett, Arne Domnèrus altsaxofon, Carl-Henrik Norin tenorsaxofon,
Gösta Törner trumpet, Simon Brehm bas och Sven Bollhem trummor.

Först att uppmärksamma våra svenska begåvningar efter kriget och
se till, att de fick en bred internationell - och inhemsk - lansering var
skivbolaget Metronome. Tack vare Metronome fick de också
möjlighet att mäta sina krafter med gästande amerikaner.

1956 var ett viktigt år för svensk jazzmusik. Det året fick nämligen
Sveriges radio för första gången ett alldeles eget storband.
Initiativtagare var legendariske Olle Helander, och den Olle valde
att leda den fullbesatta orkestern hette Harry Arnold. Egentligen
hette han Persson också, men det är det inte många som minns
nuförtiden.

Harry, som tidigare bland annat varit altsaxofonist och arrangör
i Thore Ehrlings orkester, samlade gräddan av Stockholms
jazzmusiker på den tiden kring sig och satte fart med
repetitionsarbetet. I oktober 1956 var det så dags för premiär i
etern, och sedan framträdde bandet regelbundet i radio två
gånger i månaden ända fram till 1965. Dessutom gav man
konserter runt om i landet och spelade till och med upp till
dans emellanåt.

Året efter bildandet gjorde Radiobandet sin första LP.
"This is Harry and the Mystery Band". "The Mystery Band"
kallades orkestern därför att man i USA hade introducerat
den under just det namnet. "Harry Arnold and the Swedish
Radio Studio Orchestra" kunde ju knappast imponera särskilt
i jazzens hemland.

Skivbolaget Metronomes kontaktman i New York, Claes Dahlgren,
tog plattan med sig till jazzoraklet George T. Simon, som spelade
den för sina vänner. Alla var överens om att det var amerikaner
som musicerade. Några gissade att det var Woody Hermans nya
band och andra var beredda att satsa en dollar på, att det var
Tommy Dorsey, som hade fräschat upp sitt band och kommit
med en ny skiva.

Det amerikanarna fick höra, och som fick dem att tappa hakan,
var bl.a. låtar från Radiobandets första inspelningar. De gjordes
i februari 1957 och började med Stand By, eller som den också
kallas This is Harry, som var bandets signatur genom åren. Den,
liksom det mesta som ingick i repertoaren, var arrangerade av
Arnold själv. Orkesterns andra riktigt betydande arrangör var
Gösta Theselius.

Våren 1958 gästads Radiobandet av den då 25-årige
Quincy Jones, som på den tiden var bosatt i Paris. Besöket
resulterade i en oförglömlig konsert på Stockholms Konserthus
den 28 april och fem inspelade nummer dagen därpå, som
gjorde att Radiobandet blev än mer omtalat internationellt.
Speciellt den vackra The Midnight Sun Never Sets med
Arne Domnérus som solist uppmärksammades i hela jazzvärlden.

Harry Arnold och Radiobandet utgör en milstolpe i svensk
jazzhistoria. Orkestern var under de relativt få år den existerade i
klass med vilket band som helst och tål väl en jämförelse med
både Basie, Herman och Kenton.
Många av jazzens stora solister gästade bandet.

Som tur är finns orkestern bevarad på skiva, så att även de
jazzvänner som inte var med på den tiden får möjlighet
att höra den. För de som är gamla nog att minnas
radioutsändningar är inspelningarna naturligtvis ovärderliga.

***
Under den svenska jazzens "gyllene år", första hälften av
1950-talet, talades det med euforisk självkänsla om våra
solisters internationellt höga klass. Det hände inte lika ofta
i slutet av decenniet. Perspektivet förändrades: svenska
jazzbedömare rapporterade från resor i Europa att man
kunde höra engelska, franska, holländska eller italienska
jazzmusiker av samma kaliber som våra bästa svenska.
I början av decenniet recenserades svenska jazzinspelningar
i amerikansk fackpress och svenska jazznamn dök upp i
utländska favoritomröstningar. Detta upphörde i stort sett nu.
Lars Gullins namn var det som levde kvar längst i dessa
sammanhang.

Det var inte av musikaliska själ som gjorde att svenska
jazzmusiker inte fortsatte att erövra världsarenan.
Standarden på svensk jazz hade inte blivit sämre utan
tvärtom, allteftersom vår etablerade elit fortsatte att
utvecklas.

Den amerikanska dominansen stärktes hela tiden med
hjälp av skivbolag, tidskrifter och övriga massmedia.
Svenska musikerförbundet och andra fackliga instanser
förde en politik som försvårade eller omöjliggjorde
gästspel av svenska musiker i USA och England.
Jazzpubliken här hemma var dock fortfarande
jämförelsevis stor, de svenska tidskrifterna
Orkester Journalen (OJ) och Estrad hade båda upplagor
på 10 000 ex eller mer (uppgift i OJ 12/56). Även en del
bästsäljande jazzskivor nådde sådana upplagor. Böcker
om jazz blev allt vanligare, även på svenska. Under
1956-59 publicerades fler jazz böcker än under hela
jazzens exsistens fram till och med 1955. enligt en
översikt gjord av Leonard Feather 1959.

Men jazzens ställning som populär ungdomsmusik och
dansmusik började få konkurrens av rock´n´roll. Rocken
krävde en ny sorts exekutörer, men i början var det
jazzmusiker som kompade svenska rocksångare på
skivinspelningarna. Hetsiga tenorsaxsolon tillhörde
genen, och på tidiga skivor hette de oftast anonyma
saxofonisterna Carl-Henrik Norin, Hacke Björksten,
Bjarne Nerem, Allan Lundström eller Rolf Blomquist.

Epokens mest utåtriktade och omtalade svenska
jazzföretelse var ett storband med radioproducenten
Olle Helander som främste tillskyndare.
Det var i en tid då storbanden i vårt land var försvinnande
få. Även nestorn Thore Ehrling upplöste sin orkester vid
denna tid och kvar på professionell nivå fanns i stort sett
bara Malte Johnson i Göteborg. "Radiobandet" bildades
hösten 1956 och leddes av Harry Arnold. Det var sammansatt
framför allt av de ledande Nalen-musikerna, det vill säga
Domnérus och Norins orkestrar. Detta stora studioband
gjorde radioutsändnigar flera gånger i månaden, med och
utan gästsolister. Flera skivbolag följde upp det pånytfödda
storbandsintresset och gjorde produktioner med nästan
samma musiker som i Harry Arnolds orkester, med tillfälliga
orkesterledare som Gösta Theselius, Arne Domnérus,
Bengt Hallberg, Gunnar Svensson, Carl-Henrik Norin
eller - märkligt nog! - Spencer Williams, den i Saltsjöbaden
bosatte legendariske New Orleans-kompositören.
Utanförstående musiker och vissa kritiker talade om
"radiobandsklicken" som lade beslag på alla lukrativa
studiojobb.

Carl-Henrik Norins Orkester 1957
	Jan Allan trumpet, Lasse Bagge piano, Sturre "Stubben" Kallin trummor, Carl-Henrik Norin tenorsax, Lasse Pettersson bas, Lennart Jansson tenorsax, Bosse Magnusson tenorsax.

Jan Allan berättar:
Carl-Henrik Norin var en fin kapellmästare, han tog hand om oss unga
musikanter. Vi hade stor respekt för honom , dels var han ju så mycket
äldre än vi, dels kunde han så mycket. Det var ett vältrimmat band.
Vi repeterade ofta, han var tålmodig och gav oss bra instruktioner.
Han såg till att nyanser och allt sånt funkade. Det var som en musikskola
kan man säga. När vi spelade ute i parkerna hängde en stor del av
publiken, kanske ett par hundra personer, framför estraden och bara
lyssnade. Sen fick dom som dansade trängas på utrymmet bakom, vi
spelade ju dansbar jazzmusik. Vi hade också en utarbetad scenshow,
vi skulle spexa och sjunga, även om vi skämdes för det. Första
sommaren var det ett slags rockparodi. Och så skulle det vara trumsolo.

Carl-Henrik hade ordning och reda på allting. När det var avlöning
kom han alltid med sin portfölj full med pengar.
Någon kväll kom "Dompans" band med var sin portfölj och härmade
Carl-Henrik när dom gick upp på estraden. Lite vänlig pajkastning
hörde till vardagen på Nalen. Den som tror att det var en otrevlig
konkurrenesstämning mellan orkestrarna har fel. det var tvärt om
en fantastisk kick att få höra och träffa alla dom här musikanterna
nästan varje kväll.

Jag trivdes bra hos Carl-Henrik
Men frågan är vem som hade det intressantaste bandet. Dompan
hade ju minsta lika gott rykte, men Carl-Henrik var mera folkkär,
drog mer folk. Han hade bredare och mer omväxlande repertoar,
välskrivna arr av landets bästa arrangörer, Tess, Hallberg, alla,
även Riedel. Carl-Henrik skrev en del själv också, men köpte det
mesta utifrån.

På Nalen styrde "den milde despoten" Topsy Lindblom, utan
djupare musikaliska kunskaper men med god känsla för vad
som intresserade ställets kräsna publik. Lindblom var
ständigt pigg på nymodigheter och öppen för musikernas
förslag.

Utanför Stockholm var det framför allt i Göteborg man kunde
finna nya intressanta solister och grupper. I Gunnar Johnsons
kvintett ingick den remarkable pianisten Jan Johansson och
tenorsaxofonisten Erik Norström, båda norrlänningar och
tillika begåvade kompositörer och arrangörer. Johnsons
grupp turnerade en hel del i Sverige med Stan Getz och
medverkade även på inspelningar med denne, där
Jan Johanssons särpräglade arrangemang lanserades.
Dessa göteborgsmusiker deltog då och då i skivinspelningar,
till skillnad från de flesta andra kända västkustsolister, som
sällan eller aldrig medverkade i skivstudion.

Ute i landet fanns jazzen fortfarande kvar i folkparker och
danslokaler. Den gångna epokens vanliga kvintett/sextett
med "Goodman-sättning" (klarinett, vibrafon och komp)
ersattes allt oftare av grupper med fyra blåsare, i allmänhet
trumpet, tre saxar (alt, tenor, baryton) och komp. Det gav
rika klangliga möjligheter, och det gick att köpa färdiga,
tryckta arrangemang ("tryckarr") till denna besättning,
många av dem skrivna av ledande arrangörer som
Therselius, Gullin, Gunnar Svensson med flera.

Åke Jönssons band i Härnösand blev omskrivet efter segrar i amatörorkestertävlingar,
både i Norrland och i Stockholm, exempelvis "TV-jazzen" 1957.

Åke Jönsson (1934-2005) trumpetare från Härnösand och musiklärare
på Framnäs i Piteå. Ledare för en av landets mest uppmärksammade
amatörorkestrar under andra hälften av 1950-talet. Orkestern vann flera
orkestertävlingar och gjorde radioutsändningar men aldrig någon
skivinspelning. Det finns en privatinspelning från en radioutsändning i
Sundsvall 7 januari 1959. Den inspelningen finns på skiva. Svensk
Jazzhistoria vol.8 Swedish Jazz 1956-1959. (CD III: låt nr 7). Låten
heter: It don´t mean a thing if it ain´t got that swing.
Åke Jönsson tp, Nils Eriksson as & transcr arr, Bengt Fällgren ts,
Nils Otto Petersson bars, Rolf Carlsson p, Sten Westling b, Berndt Hjelm dr.

Nalen

Nalen är inte bara ett före detta världsberömt jazzpalats, utan en
5 500 kvm stor fastighet i centrala Stockholm med gyllene
1800-talstraditioner.
Ordenssällskapet Enighet och Vänskap byggde palatset som
stod klart 1886. Arkitekten var ung och hette Gustaf Adolf Fristedt.
I ordenshuset skulle det bedrivas festligheter med ”spektakler,
assembléer och conserter”.

Men ordensbröderna hade förbyggt sig med allt lull-lull och tvingades
hyra ut till krögare och dansarrangörer. Under bostonvals-epoken fick
Nationalpalatset heta Trocadero – och ganska snart fick etablissemanget
dåligt rykte. Offentlig dans sågs länge som ett mycket syndigt nöje.
På 20-talet bytte huset namn igen till Ceders Salonger och därefter
till exotiska Alcazar.

Den stora uppryckningen kom när OS-hjälten, sportjournalisten
och renlevnadsmannen Topsy Lindblom (1891-1960) övertog
det nedgångna Nationalpalatset för en symbolisk krona 1934.
Topsy och Nalen är för alltid inskrivna i den svenska jazz- och
nöjeshistorien.

På 40-och 50-talet förvandlade Topsy det ökända danshaket till
den svenska jazzmusikens hjärtpunkt - eller BB. För det var här
det svenska jazzundret föddes, med hjälp av många amerikanska
och berömda faddrar. Svenska jazzmusikanter blev kända namn i
hela jazzvärlden: Lars Gullin, Arne Domnérus, Putte Wickman,
Roffe Ericson, Åke Stan Hasselgård, Monica Zetterlund...

Nalen blev en plantskola och en karriärstege för svenska jazzmusiker.
Utan Nalen hade vår egen hemmajazz säkerligen fått en annan utveckling.
Nalen blev också Stockholms största och populäraste ungdomsgård,
framför allt för ungdomar ur arbetarklassen. På kvällarna var Stora
danssalen och sidorummet Harlem med sin cabaret festligt och
fullspikat med stammisar, snajdare, buggare, diggare – och danslystna
brudar. Till söndagsmatineerna med dixiebanden på ”Stacken”,
som det hette, smög sig skolungdomen från läroverken.

Många medelålders stockholmare kan vittna om att deras föräldrar
betraktade Nalen ”syndens näste”, trots att Topsy bara tillät
saftkobbel och kaffe i serveringen. Kraftiga boxare höll resolut
ordning. Bråkade man eller luktade för mycket av Läkerol åkte
man ut – eller blev portad och namngiven på en lista i entrén – då
vakten förstått att man sökt dölja groggen man tagit för att våga
bjuda upp de tuffa Nalentjacken.

Allting kunde hända på Nalen. Topsy älskade tävlingar, jippon och
det som kom att kallas ”happenings”. Det blev inne för överklassen
att på hemvägen från guldkrogen kolla in läget och de senaste
tongångarna på Nalen.

Rocken hade kommit med sina ”kungar” och dragit de unga med sig.
Topsy dog, hans son Hasse tog över och gjorde om danspalatset till
ett pop-palats. Men tiden hade passerat Nalen, som stängde våren 1967.

Pastor Erik Edin och hans ideella LP-stiftelse räddade Nalenhuset från
att rivas. Efter stiftelsens konkurs häromåret köptes fastigheten av SAMI,
(Svenska artisters och musikers intresseorganisation) som upptäckt husets kulturvärde.

Nalen har kostat 45 000 kr i timmen att restaurera - eller 750 kr i minuten.
Men så har det också blivit en glimrande skönhet, med hjälp av skickliga
ådringsmålare, marmorerare, stuckatörer, förgyllare, konserverare och byggjobbare.
På ett år har ”den gamla damen” blivit helrenoverad.

Nalen, det legendariska och nedslitna dans- och jazzpalatset, har återuppstått
som ett guldglänsande allmusikhus. Den 2 november 1998 var det hejdundrande
invigning av nya Nalen med artistgala direktsänd i TV.

Monica Zetterlund:
– Nalen var den bästa skola man kunde få. Det var ju på Nalen den
riktiga jazzen fanns. Hos farbror Topsy. Man sa aldrig du till honom.
Han var en strålande personlighet. Med honom kändes det tryggt. Och
så var han värmlänning och lite förtjust i mig för att jag var värmländska.

Jag sjöng bland annat där med Dompans orkester. Han var en sträng
bandledare. Sjöng man fel eller snett fick jag sitta där på estraden med
benen lite tjusigt åt sidan, absolut inte i kors, stil skulle man ha, tills han
tyckte att det räckte. Att jag suttit av tiden. Ibland kunde det hända att jag
inte fick sjunga nåt mer på hela kvällen för att han tyckte att jag sjungit
dåligt. Så nog fick man lära att inte sticka upp alltid.

Dompan var en underbar människa, full av humor och vansinniga upptåg.
Jag fick aldrig beröm av Dompan, utom en gång när jag gjorde en TV-konsert
från Moderna museet med Bengt Hallberg och sjöng "Underbart är kort". Då
kom han fram efteråt och kysste mig på handen. Jag höll på att svimma.
Sen sa han att det var fint, och jag tror det var första och enda gången jag
fått en komplimang av honom.
-Det var väldigt bra det där, Monkan, sa han.
Då blev jag lycklig.

Arne Domnerus:
- Topsy Lindblom, som drev stället i 26, år var helt tondöv. Men han hade känsla
för vad ungdomen vill höra, och han tog hit dom amerikanska stjärnor vi föreslog.
Han gjorde en kulturgärning.

Putte Wickman:
- Nalen var min musikhögskola, måste jag säga. Här lärde jag mej både A och B dur.
Här fanns ju alla man ville höra och träffa. Många var ju här jämt, stammisarna – och
alla brudarna förstås!

Bengt-Arne Wallin:
– De amerikanska gästspelen efter kriget satte en oerhörd prägel på svensk jazz.
Utan Nalen hade vår egen jazzmusik haft en helt annorlunda process, det är jag säker på.

Viktoria Tolstoy:
– Jag är ju för ung för att ha upplevt Nalen. Men jag har hört en del snuskhistorier av
musiker som var med. Många såg Nalen då som ett ”syndens hus”. Det är kul att det
återuppstått, tycker jag.

Tompa Jahn:
– Jag var ju med och uppträdde i kabarén i Harlem, sjöng scatsång och boppade.
Nalen var ett fantastiskt ställe, där det verkligen kokade. Nu ska jag ta med mej
mina barnbarn dit!

Lena Dahlman:
– Det var på Nalen skådespelarkarriären började för mej. Jag kom dit i mammas
avlagda kappa. Då stapplade Topsy fram och sa att skulle vara med och tävla
som Tusensköna. Och så vann jag!

Jack Lidström:
– Jag tror att jag och Hep Cats är det band som spelat längst på Nalen.
Man dansade ju till jazzmusik då. Jag är också en av dom få som förärats
Topsys Nalenpris, en bronselefant. Den är jag stolt för.

Bertil Bertilsson:
– Jag var kabaréledare inne i Harlem och minns när nedgången började, med en
öppnad surströmmingsburk inne i stora salen. Publiken flydde. Nalen hämtade
sig aldrig riktigt efter den attacken.

Lasse Kühler:
- Jag buggade på Nalen, hade en show där. Gud var vi slog oss. Det fanns kast som
var direkt livsfarliga. Vi kom ju efter 40-talets jitterbuggare: tjocka Frotte och festliga
paret Helan och Halvan.

Det finns väl ingen jazzdiggare i Sverige som inte hört talas om
Nalen i vår kungliga huvudstad. Danspalatset som blivit legendariskt.
Från mitten av 1930-talet fram till några år in på 60-talet fungerade
ju detta flaggskepp för den typ av jazzmusik som var allmänt
vedertagen av publiken i hela landet.

Nalens ägare under den tiden var Gustav "Topsy" Lindblom.
Denne mångfacetterade personlighet hade av "naturen" inte
utrustats med någon högre grad av musikalitet, men han hade
däremot en osviklig känsla för det som var gångbart och i de
flesta fall även kvalitetsmärkt. Att vara engageraad hos "Topsy"
på Nalen innebar omisskännlig status.

Två av hans mera långvariga kapellmästare på 40-talet var
Seymor Österwall och Hasse Kahn - klassiska namn inom svensk
jazzhistoria som inte behöver någon närmare presentation. Inte
heller deras efterföljare Putte Wickman, Carl-Henrik Norin och
Arne Domnérus, som tillika blev synonyma med sin arbetsplats
decennier framöver.

Några år efter krigsslutet gjorde framsynte Topsy ett verkligt lyckat
schackdrag, när han lät ändra om den s.k. "Kultissalen till en ren
"spisarlokal" och döpte om den till "Harlem". Första gänget som
intog estraden var en tillfällig konstellation med svensk-amerikanske
pianisten Bob Laine - på hembesök - samt trumpetstjärnan
Gösta Törner, assisterad av två färgade musikanter, den blivande
Nalenveteranen Bill Houston på bas och Ernie McGhee på trummor.
De hade samma år åkt land och rike runt som medlemmar i ett gästande
USA-band betitlat "Austin Cole and his madcaps".

Lite längre fram intog vår inhemske boogiemästare Charlie Normans
helsvenska grupp scenen.

Nu dök det kontinuerligt också upp gästartister - ofta färgade - och
underhöll den entusiastiska "Harlem"-publiken.

En av dessa artister var tenorsaxofonisten Vernon Story, som tidigare
hörts i Sverige med Rex Stewarts orkester och sedan stannat kvar i
Europa. Hans dynamiska musikanteri och utåtriktade uppträdande
gjorde honom snabbt till ett stort publik dragplåster.
Han assisterades ofta av några yngre svenska förmågor - pianisten
Hasse Eriksson, basisten Gunnar Almstedt och svenskamerikanen -
trumesset Jack Norén, samtliga hemmahörane i trumpetaren Nisse
Skoogs sextett - Nalens speciella "bebopband".

Vernon Story medverkade också i basmaestron Thore Jederby och
författaren Per Rådströms musikfyllda spelfilm "Kvinnan som försvann"
samt ett flertal radioframträdanden.
Det mest anmärkningsvärda med honom är nog att när han, efter sin
sista Nalen-sejour blivit vederbörligen avfestad och embarkerat
"Gripsholm" med destination New York, också försvann för omvärlden -
ingen människa tycks ha träffat Vernon Story sedan dess.
Ungefär vid samma tid fick man i "Harlem" stifta bekantskap med en
del artister av västindiskt ursprung med hemadress England, som
kvinnliga pianoentertainern Winnifred Atwell, sångarna "Kosto Kilroy"
och "Lord Caresser" samt ett band kallat "Cab Caye and his cabinettes".

Några år in på 50-talet uppträdde en inhemsk sångare vid namn
Bertil Attlemark - tidigare hörd som sjungande trummis i bland annat
Sven Douglas band och även en Folkparkssäsong som "crooner"
framför Thore Ehrlings orkester. På Nalen spred hans sitt vokala
välljud såväl i "Harlem" som tillsammans med Arne Domnérus och
Carl-Henrik Norins orkestrar i stora salen för de dansande.

Enligt dåtidens kritiker borde han ha stora möjligheter i branchen och
fick också göra ett antal 78-or med bland annat Arne Domnérus i ryggen.
Av okänd anledning kom dock karriären av sig och den talangfulle
Attlemark återgick till att medverka i mindre bemärkta sammanhang

Vid olika tillfällen dök också röstbegåvade Malmötösen Solweig Winberg
upp på Nalens olika estrader och gjorde stor lycka, bara för att åter
försvinna söderöver igen till sin hemstad.

Till Harlems mer udda favoriter får man nog räkna dragspelaren
Conny Sahm och hans band, men kapellmästaren var en verklig
kapacitet när det gällde att locka svängiga tongångar ur sitt instrument.
I synnerhet hans egen ofta ännu spelade kompoition "Harlem Boogie"
fick temperaturen att stiga åtskilliga grder i lokalen.

Men den artist som många kanske främst förknippar med Nalen på
50-talet var oförliknelige Gunnar "Silja-Bloo" Nilsson. Han fräsiga
klarinettspel och hyperrytmiska bopsång fick ju det gamla ärevördiga
danspalatset att formligen skaka i grundvalarna. Gunnar hade hörts i
"Harlem" i skiftande omgivningar redan i slutet av 40-talet, men det
var som speciellt lanserad solist i Carl-Hemrik Norins orkester i stora
salen ha fick sitt genombrott runt 1953.
Då spelade orkestern in en lättsam "bluestolva" på skivmärket Roulette
med Gunnar vid sångmikrofonen - benämnd - just "Silja-Bloo"- resten
är svensk jazzhistoria.

"Topsy" Lindblom insåg efter Gunnars skivgenombrott hans höga
egenvärde och lanserade honom flitigt i "Harlem" och inte att förglömma
i sina högst personliga präglade annonser.

På Nalen förekom ett otal både planerade och spontana gästspel av
jazzens absoluta världsstjärnor som Charlie Parker, Sarah Vaughan,
Tony Scott, Don Byas, Roy Eldrige, Lee Konitz, Stan Getz,
Jack Taegarden och Sonny Rollins - bara för att nämna en handfull
giganter. Många återkom gärna, däriblans den store Sverigevännen
Stan Getz, som trivdes utmärkt tillsammans med Nalenmusikerna.

En sen eftermiddag blev Arne Domnérus uppringd av sin trägne
orkestermedlem - tenorsaxofonisten Rolf Blomkvist - som omtalade
att han på grund av feber ej kunde medverka på kvällens spelning,
men skulle ordna en vikarie. Domnérus blev långt ifrån glad över
detta besked, men fick ju motvilligt acceptera sjukanmälan.

Än i dag omtalas den rent otroliga maskhållning Domnérus visade upp,
när han utan en min anvisade den tillfällige ersättaren - Stan Getz - hans
plats i frontlinjen!

De flesta musikanter uppskattade "fredagsjammen" i "Harlem" efter
dansens slut. Många av de yngre deltagarna rekryterades här ofta av
kapellmästare med någon vakans i bandet för att omgående följa
med på den stundande helgturnén ofta ett antal mil norröver.
Sålunda medförde många musiker utöver sitt instrument i regel också
tandborste och en ombytesskjorta till dessa nattliga tillställningar och
återvände till Stockholm först några dagar senare.

I början av 60-talet efter "Topsys" bortgång försvann jazzen gradvis
från Nalens estrader för att i tidens trend ersättas av pop-musik fram till
stängningen 1967. Lokalerna köptes då upp av Pingstkyrkan men
återkom som bekant helrestaurerade och i SAMIS (Svenka artisters
och musikers intresseorganisation) regi för några år sedan som
allmusikhus - och därmed var jazzen också tillbaka i sin gamla högborg.

Några viktiga jazzhändelser

Lars Gullin är under hela januari på konsertturné i Tyskland tillsammans
med Lee Konitz och Hans Kollers grupp; i Köln görs skivinspelningar.

Man kan finna jazz på många håll i Sverige - på landsbygden, där folk
reser miltals för att kanske från en tribun under bar himmel höra
Lars Gullin, Arne Domnérus eller Putte Wickman. Något sådant finns inte
på annat håll - inte ens i USA. Där sperlar man hillbilymusik, på landet i
Tyskland spelar man bara vals; i Sverige spelar man jazz.

Februari 1956 deltar Monica Zetterlund i en sångtävling på Nalen,
kommer 2:a efter Charlie Ek. Se Monica Zetterlund.

Jazz At The Philharmonics årliga Sverigebesök sammanfaller med
skolornas sportlov. Ella Fitzgerald och Oscar Petersons trio övertalas
att göra ett framträdande för skolungdom på danssalongen Bal Palais
en eftermiddag - en jazzmusikalisk högtidsstund i en mer intim miljö
än vad konserthuset kan ge.

Malte Johnsons Lisebergsorkester med Sonya Hedenbratt och Gunnar
"Siljs-Bloo" Nilon gör stor succé i Findland i april med konseteer i Åbo,
Lahtis, Kotka och Helsingfors.

En ovanlig massbeställning från Atlantic Records i New York resulterar
i nio Metronome-EP med Lars Gullin i olika sammanhang, från kvartett
till storband, allt inspelat under fyra dagar i april. En del av materialet
utges senare på ett par amerikansla LP, inklusive Gullin-klassikern
Fedja. Efter dessa inspelningar avbryts Gullins sex år långa
samarbete med Metronome.

Lars Resberg besökte några norrländska jazzklubbar: "I Örnsköldsvik
hade livaktiga Eagle Jazz Club ordnat en träff. Under jammet på
eftermiddagen och dansen på kvällen hade jag rikliga tillfällen att spisa
det nya tenorfyndet Erik Nordström. Vilken överraskning! Hade inte ens
hört namnet, och så kliver där in i bilden en alldeles fix och färdig tenorist
i svensk elitklass".

Göteborgsbasisten Gunnar Johnson har satt ihop en kvintett för en
sommarturné. Efter att ha hört en radiosändning från Örnsköldsvik
engagerar han direkt det 19-åriga tenorfyndet Erik Norström (tidigare
Nordström). I bandet ingår pianisten Jan Johansson, och
barytonsaxofonisten Curt Severö från Kenneth Fagerlunds orkester
samt nye trumslagaren Ingvar Callmer från Hässleholm. Dessutom
medverkar sångerskan Sonya Hedenbratt.

Lionel Hampton har besökt Sverige med sitt storband och åstadkommit
kraftiga reaktioner. Ungdomarna skrek som besatta och hoppade upp
och ner i fåtöljerna, då Hampton dunkad på som värst. Vissa buselement,
en majoritet, har fått för sig, att jazzkonserter är någon slags röjarskivor,
där allt är tillåtet.

Från New York anländer i slutet av maj Rolf Ericson för en turné i svenska
folkparker. Han har med sig de amerikanska musikerna Cecil Payne
barytonsax, Duke Jordan piano, John Simmons bas, Art Taylor trummor
och Ernestine Anderson sång.

Stockholm och China-teatern gästas i juni av Lena Horn med ett
"toppsvängigt komp" med pianisten George Duvivier.

Efter en månads turné ser sig Rolf Ericson tvungen att byta ut sina
medmusiker på grund av missbruksproblem. Det nya kompet utgörs av
pianisten Freddie Redd, basisten Tommy Potter och trumslagaren Joe
Harris. Dessutom tillkommer Lars gullin på barytonsax. Kvar är
sångerskan Ernestine Anderson. Turnén fortsätter ytterliggare två
månader. Många bedömare talar om att detta kraftfulla komp innebär
en rytmisk nytändning för Gullin, tidigare beskylld för att spela vek
"fäbodjazz". Populära Ernestine Anderson , som blivit "Stina" med den
svenska jazzpubliken, stannar ytterligare några månader i Sverige.
Även Joe Harris stannar och får höstengagemang i Ernie Englunds
orkester. Rolf Ericson återvänder i slutet av september till USA efter
fem slitsamma månader i Sverige. Sista tiden ägnas åt en stor mängd
inspelningar för Metronome och gästspel på Nalen.

Två unga svenska jazzsolister i Köpenhamn, trombonisten Kurt Järnberg
och saxofonisten Rolf Billberg, lanseras flitigt i Ib Glindemanns Kenton-
inspirerade storband och har även ett litet "band i bandet".

Simon Brehm svarar tillsammans med Gösta Theselius för musiken till
Pekka Langers film "Suss gott". Simon medverkar också som
skådespelare i filmen, liksom en del av hans musiker.

Pianisten Claes-Göran Fagerstedt och hans kamrater är "den nya
generationens jazzmusiker: de som på sina frikvällar själva går ut och
hyr lokal att jamma i och som fullt ut har sin jazzidealistiska syn på
tillvaron kvar" skriver Orkester Jounalen.

Pianisten Lasse Werners kvartett har fått jobb på jazzklubben Barett
i Hamburg. Gruppen innehåller Rolf Hultqvist altsax, Göran Pettersson
bas och Sune Spångberg trummor. Kvartetten blir kvintett i och med den
engelske trumpetaren Stuart Hamer ansluter sig, och enggemangen
fortsätter på "Boheme"-klubbar runt om i Tyskland.

Flöjtisten Herbie Mann engageras tillfälligt till Nalen, framträder i radio
och gör inspelningar för Metronome.

Count Basies orkester väcker förtjusning bland svenska spisare under
en tvåveckors turné som också inkluderar dansmusik. I Gävle Folkets Park
har polisen ett svettigt jobb med att hindra de drygt 6 000 på dansgolvet
att äntra estraden.

För andra året arrangeras amatörorkestertävlingen kallad Norrländska
Jazzfestivalen i Kramfors en helg i september. Vinnare blir Åke Jönsons
från Härnösand, tvåa kommer en kvartett från Östersund ledd av förre
göteborgaren och Putte Wickman-vibrafonisten Sune Waldehorn
(tidigare: Svensson). Juryn utgörs av Olle Helander, Lars Risberg och
"pianodoktorn" Nisse Engström. I tidningen Estrad kunde läsas: Natten
till söndagen hade Jazz Club Intim ordnat ett hejdundrande jamm, som
varade till klockan sju på morgonen. Fem hundra besökande och ca
femtio musiker, bland dem märktes Bengt-Arne Wallin".

"AT-jazz blir AB-jazz": Afton-Tidningen, som i flera år arrangerat
orkestertävlingar för ungdom, läggs ned och tävlingen övergår i
Aftonbladets regi, fortfarande med eldsjälen Arthur Österwall som
ledare. I juryn återfinns denna höst Arne Domnérus, Olle Helander,
Thore Ehrling och Harry Nicolausson. Vid finalen på Vinterpalatset den
3 december segrar i landsortsklassen Åke Jönssons orkester. "Bandet
är otroligt välrepeterat och skönklingande för att inte vara
professionellt och har en rad goda solister" skriver Resberg i Estrad.
I nybörjarklassen segrar Lasse Samuelssons sextett från Sundbyberg.
I den mer avancerade A-klassen vinner trumpetaren Bengt Larssons
kvintett med tävlingens bäste solist, tenorsaxofonisten Bosse Wärmell.
I dixiklassen vinner Jumping Jacks en hårsmån före Affe Nilssons
Dixi Group.

"Nytt svenskt storband i radio" lyder höstens stora inhemska jazznyhet.
Orkesten är sammansatt av den svenska musikergräddan och leds av
arrangören Harry Arnold, med arrangörsbidrag av Gösta Theselius och
Bengt Hallberg m.fl. Den deltidsdrivna orkestern, "Radiobandet", har
premiär i oktober och medverkar i flera sändningar i månaden.

Ernestine Anderson har hört och uppskattat åtskilliga svenska musiker
under sin långa sommarturné med Rolf Ericson och höstsejour med
olika orkestrar.

Birdland show 1956 kallades ett konsetbesök med ett antal jazzstjärnor,
såsom Miles Davis, Lester Young, Bud Powell och Modern Jazz Quartet.
Mottagandet blir blandat eftersom en del av musikerna uppenbarligen är
i dålig kondition.

Lionel Hamptons storband återkommer ännu en gång, vilket föranleder
Estrad-rubriken "Rock´n ´roll drabbar Stockholm 19 november".

Björn Fremer summerar jazzåret 1956: Hur kommer det sig att alla
tycker att den svenska jazzen är så dålig nu, när den var så bra för
ett par år sedan? Det är ju samma musiker i elden fortfarande. För
ett par år sedan fick plattorna a och AB - nu är det knappt samma
artister får ett godkänt. Själv tycker jag svensk jazz aldrig låtit så bra
som nu - hör bara på Åke Person och Hacke Björckstens när dom år
i form. Svensk jazz hade ett mellanår. Mer och mer lämnade de
svenska musikerna cool-stadiet och det inåtvända fick ge vika för
ett rakt på sak och beatpräglad musik. Rytmsektionerna började
vakna till och vårt land fick en topptrumslagare - Bert Dale alias
Nils-Bertil Dahlander".

Monica Zetterlund berättar:
Februari 1956 deltar Monica Zetterlund i en sångtävling på Nalen,
kommer 2:a efter Charlie Ek.

Monica berättar:
Ett par månader på hösten1955 bodde jag och vår dotter Eva-Lena
i Södertälje med min man Torbjörn, som var inneboende hos sin faster.

Torbjörn pluggade på universitetet. En dag skulle vi följa Torbjörn till
universitetet. Vi gick längs Regeringssgatan och utanför Nalen stod en
skylt med stora bokstäver: SÅNGTÄVLING - 1000 kronor i pris.
-Gå in du, sa Torbjörn.
-Nä, velade jag. Det vågar jag inte.
-Jo, gör det, envisades Torbjörn. Jag följer med.

Och jag förstod ju att vi behövde pengar så fattiga som vi var. Därför
morskade jag upp mig, travade in och provsjöng och blev godkänd.
På kvällen blev det kvaltävling och den vann jag ganska lätt. Men sen
måste Eva-Lena och jag hem till Hagfors igen för jobbet hos televerket
väntade. Några dagar senare ringde Topsy Lindblom och sa att han
skickat en tågbiljett så att jag kunde komma till kvartsfinalen. Och jag
tillbaka till Stockholm och vann igen. Sen hem och en ny tågbiljett från
Topsy. Semifinalen vann jag också, så det blev ännu en biljett till
Stockholm och Torbjörn.

Till finalen kom jag klädd i en vit blus md spets på kragen så det lyste
lantis om mig på långt håll. Och nervös var jag så jag knappt kunde stå
stil. Men jag lyckades ganska bra md "They can´t take that away from me",
en ren plankning av Sarah Waughans inspelning. Musikerna som kompade
blev tydligen lite imponerande för det var ganska avancerat om man
jämförde med dom andras låtar, typ "Min vän Spiken lång och klen, flera
meter av skinn och ben".

Så var det dags att utse en vinnare och den här gången fick publiken
rösta genom handuppräckning. Sen var Topsy enväldig domare. Men just
den här kvällen var det mest brudar på Nalen och Charlie Ek som var en
snygg kille fick dom flesta rösterna. Man han sjöng bra också och i pris
fick han 500 kronor. Jag fick 250 och det räckte precis till en kappa åt mig
och en hatt och ett par skor till Torbjörn.

När jag sen kom tillbaka till Hagfors igen och började sjunga med
Ave Lundells orkester kallades jag "Nalenfynd" på affischerna. Det
gav bra mycket bättre betalt än när jag sjöng med pappa. En hundralapp
per kväll kunde jag få, och det var ett stjärngage på den tiden.

Källa:
"Svensk Jazzhistoria vol.8"
"Swedish Jazz 1956-1959"
"The legendary years vol.1"
Sveriges Radio P2
Caprice Records/Rikskonserter
Jan Olsson, Jan Bruér, Dave Castle, Bengt Nyquist, Olle Helander,
Lars Resberg, Björn Fremer, Jan Allan, Georg Riedel, Claes Dahlgren,
Carl-Erik Lindgren, Lars Westin, Jonas Sima
"Kvällstunden" 6/6 2003 Hasse "HP" Persson
"Hågkomster ur ett dåligt minne"
Monica Zetterlund, Tom Alandh, Carl Magnus Palm & Thomas Winberg

Norrländska jazzfestivalen i Kramfors 1955-59

1955: Norrländska jazzfestivalen äger rum i slutet av oktober i
Kramfors Folkets Park. Fem orkestrar tävlar inför en stor och entusiastisk
publik om titeln Norrlands bästa orkester och juryn, innehållande
Simon Brehm och Olle Helander, utser Hugo Moodys goodmaninriktade
kvintett från Bollnäs som segrare. Priset innebär ett framträdande på Nalen,
en radiosändning under rubriken "Jazz för ungdom" och ett fint
folkparkskontrakt. Sjuttio musiker deltar i det följande nattjammet som
varar en god bit in på söndagsmorgonen.

1956: För andra året arrangeras amatörorkestertävlingen kallad
Norrländska Jazzfestivalen i Kramfors en helg i september. Vinnare blir
Åke Jönsons från Härnösand, tvåa kommer en kvartett från Östersund
ledd av förre göteborgaren och Putte Wickman-vibrafonisten
Sune Waldehorn (tidigare: Svensson). Juryn utgörs av Olle Helander,
Lars Risberg och "pianodoktorn" Nisse Engström. I tidningen Estrad
kunde läsas: Natten till söndagen hade Jazz Club Intim ordnat ett
hejdundrande jamm, som varade till klockan sju på morgonen. Fem
hundra besökande och ca femtio musiker, bland dem märktes
Bengt-Arne Wallin".

1957: Norrländska jazzfestivalen äger för tredje gången rum i Kramfors
i slutet av september. Denna generalmönstring av Norrlands jazzmusiker
utmynnar även i år i en orkestertävling. Juryn Olle Helander, Lars Resberg
och Umeås Lars Lystedt utser tenorsaxofonisten Acke Kärrs kvintett från
Skellefteå till vinnare. Kapellmästaren erövrar även solistpris liksom hans
trombonist Olle Holmqvist. "Att Jay Jay Johnsons basunförkunnelser har
ekat i de norrländska ¨ådalarna var inte att ta miste på". (Lars Resberg i
Estrad 11/57).

1958: Vid den fjärde jazzfestivalen i Kramfors utses klarinettisten
Gunnar Hammarlunds kvintett från Söderhamn till årets norrländska band.
Bland deltagande musiker märks Umeå-pianisten Berndt Egerbladh och
sångerskan Marlene Widmark. Detta evenemang är alltjämt det största i
landet när det gäller att dra jazzpublik: cirka 3 000. Vid nattens jamsession
deltar förutom alla norrlandsmusiker även trumslagaren Joe Harris med
sin kvintett, innehållande trombonisten Eje Thelin och pianisten Göran
Lindberg. "Egendomligt nog fans inte en trumpetare med på hela
festivalen. Är jazzens viktigaste instrument på avskrivning bland
norrlandsamatörerna?" undrar OJ-rapportören "Coolingen" (Lars Lystedt)

1959: Norrländska jazzfestivalen i Kramfors, omgång fem, äger rum i
november. Som vanligt drar evenemanget mycket folk, nära 2 000
betalande som får höra sex norrländska band och ett nattjam med många
deltagare. Årets bästa orkestrar är tidigare favoriten Åke Jönsson från
Härnösand (som vann tävlingen redan 1956) och Lars Lystedts nybildade
kvintett från Umeå. Lystedts 16-årige tenorsaxofonist Leif Hellman och
trumslagaren Sten Öberg erövrar solistpris, liksom hela kompet i Jönssons
band. Även tenoristen Jan Henning Carlsson och pianisten Ingvar Johansson
från Östersund får solistpriser.

***

Gunnar "Siljabloo" Nilson
	Gunnar "Siljabloo" Nilson, Ernst Gunnar Nilsson, född 2 september 1925 i Luleå, Norrbottens län (Norrbotten), död 12 december 1989 i Göteborg, svensk jazzmusiker. Klarinettist, saxofonist, sångare med bop-improvisationer som specialitet. Kompositör.

Medverkade 1947-51 i sånggruppen Flickery Flies. Sören Christensens ensemble.
Etablerade sig i jazzkretsar i början av 1950-talet. Lanserades som solist hos
Carl-Henrik Norin på Nalen i Stockholm åren 1952-56. Under 1950-och 1960-talen
ansedd som Sveriges genuinaste jazzvokalist.

Gunnar "Silja-Bloo" Nilsson var den artist som många kanske främst
förknippar med Nalen på 50-talet Han fräsiga klarinettspel och
hyperrytmiska bopsång fick ju det gamla ärevördiga danspalatset
att formligen skaka i grundvalarna. Gunnar hade hörts i "Harlem" i
skiftande omgivningar redan i slutet av 40-talet.

Genombrottet kom runt 1953 när han som solist lanserades i
Carl-Hemrik Norins orkester i stora salen på Nalen.
Då spelade orkestern in en lättsam "bluestolva" på skivmärket Roulette
med Gunnar vid sångmikrofonen - benämnd - just "Silja-Bloo"- resten
är svensk jazzhistoria.

Nalens ägare"Topsy" Lindblom insåg efter Gunnars skivgenombrott
hans höga egenvärde och lanserade honom flitigt i "Harlem" och inte
att förglömma i sina högst personliga präglade annonser.

Gunnar fortsatte att arbeta inom stall Nalen i flera år, nu som soloartist. Hans
välkända öknamn (med varierande stavningar) kommer från en av hans egna
boppiga sånglåtar, Sil-ja-bloo, första gången inspelad 1953.

Gunnar Nilson fick tillnamnet "Siljabloo" 1952 tack vare ett flitigt scatsjungande*
med Carl-Henrik Norin. 1944 hade han hamnat på Nalen, och han hann med talrika
inspelningar fram till mitten av 50-talet. Sedan försvann han från scenen i flera decennier.
Han gjorde comeback först på 1980-talet. Han avled på ett tåg på väg mellan sin
hemstad Göteborg och en spelning i Västerås hösten 1989.

Som artist var han ett begåvat naturbarn, en självlärd som inte läser noter
och som knappt kunde engelska; mest imiterar han språket när han sjunger
de älskade amerikanska standardlåtarna. Han skyr det tillrättalagda och
perfekta, det måste finnas fåror och märken i musikens. Om den perfektionistiska
’högskolejazzen’ säger han: ’Var är det genomlevda? Ömheten? Den oförutsägbara,
naiva skönheten? Ofärdigheten mitt i perfektionen? Den tilltufsade timing, den som
verkligen kostar? Jazzens soul?’ Siljabloo har för sin del den benådade gåvan att
beröra med sitt spel och sin sång. Och han tar risker – är en jazzman på slak lina.
Det får bära eller brista. Ännu en stund på några tunna plankor över en avgrund.

Det finns en inspelning Sil-ja-bloo med Carl-Henrik Norins Orkester och
Gunnar "Siljabloo" Nilsson, där man kan höra hans scatsång från maj 1953.
Roulette 30 (RO-59-A) 12maj 1953 eller Svensk Jazzhistoria vol.7. skiva 1

Siljabloo lärde sig aldrig noter utan förblev livet igenom gehörsmusiker.

Scatsång, ett sätt att sjunga som mest förekommer inom jazz.
Den som scatsjunger improviserar en melodislinga på samma sätt
som instrumentalsolister gör inom stilen. Även texten improviseras,
och består vanligen nonsensstavelser ibland blandade med ord och
meningar med innebörd. Genom scatsång kan sångaren växelspela
med instrumenten på samma villkor som dessa.

Källa:
Jacques Werup: "Lev länge, dö ung" (Natur och kultur)
Jörgen Östberg
Svensk Jazzhistoria vol.7. skiva 1

BERNT ROSENGREN

Tenorsaxofonist, flöjtist musikalisk visionär som stått på estraderna i mer
än 50 år. Och ständigt med blicken riktad framåt. Bernt Rosengren (född 1937).
Svensk jazzmusiker, saxofonist (tenor- och alt), flöjtist, kompositör och arrangör.
Har bland annat gett ut skivorna Stockholm dues, Notes from the Underground,
Plays Porgy & Bess och Plays Evert Taube. Har också skrivit filmmusik till
Roman Polanskis Kniven i vattnet. Bernt klassas som en av de största inom
svensk jazz, och bland hans fans finns yngre musiker som Jonas Kullhammar
och Stefan Isaksson för att nämna några.

Bernt debuterade på skiva i slutet av 50-talet. Bl.a. på EP-skivorna Jazz Club 57,
The New Beat Generation, Benny Bailey Quintet featuring Bernt Rosengren.

Bernt Rosengren var en av de första svenska solister som tog intryck av den
fränare svarta saxofonstilen i mitten och slutet av 50-talet. Han uppmärksammades
först som medlem av Jazz Club '57 och i det internationella ungdomsstorbad som
framträdde på Newport-festivalen 1958. Vid samma tid spelade Rosengren i ett
ungdomligt storband i Stockholm där Eje Thelin och Bosse Skoglund var
sammanhållare. Han bidrog också till repertoaren. Året därpå ingick han i
Seymour Österwalls orkester, och därefter har han främst framträtt med egna grupper.

Bernt Rosengren fick redan som tonåring 1955 sitt internationella genombrott under
jazzfestivalen i Newport. 1958 får Sverige två representanter i 17-mannabandet Newport
International Youth Jazz Bandet tenorsaxofonisten Bernt Rosengren och trombonisten
Kurt Järnberg. Förutom i Newport spelar orkestern också i New York och på
världsutställiningen i Bryssel. Rosengren är flitigt lanserad solist, vilket framgår av
LP:n från Newport med Newport International Youth Jazz Band. En sextett
med några av de ledande storbandet, inklusive Rosengren, får också en
veckas engagemang på en jazzklubb i Tyskland.

Hans flytande och moderna spelstil med rötter i be bop inspirerades bla av
Sonny Rollins och Sonny Stitt. Han har spelat tillsammans med världsberömda
jazznamn som Palle Mikkelborg,Doug Raney, George Russel i vars storband han
ingick liksom i Danmarks Radios storband.

Men så har också Bernt Rosengrens musik skiftat i färg och form genom åren.
Han har följt bebopen ackordgångar, spräckt upp, korsat kulturella gränser,
men också bjudit upp till dans när han inte gjort egna tolkningar av
George Gerschwin, Kurt Weill eller Evert Taube. Oavsett vilket har denne
gigants ton förblivit orubbligt stark och medryckande.

Genom åren har han hunnit spela på alla Stockholm legendariska jazzställen,
från klubbarna i Gamla Stan till Nalen, Gyllene Cirkeln, Fasching, Bal Palais …
Med allt från kvartett över oktett till storband och namn som Don Cherry,
Gil Evans och Lars Gullin.

OJ:s Gyllene Skivan för:
1965 Bernt Rosengren: Stockholm dues (Columbia)
1968/69 Bernt Rosengren: Improvisationer (SJR)
1974 Bernt Rosengren: Notes from underground (Harvest)

Bernt Rosengren Kvartett i Konserthusets foajé 18 april 2006.

Bernt Rosengren - saxofon, Hans Backenroth - bas,
Stefan Gustafsson - piano, Bengt Stark - trummor

Fotograf: Björn Melin.

Källa:
Wikipedia
"Svensk Jazzhistoria vol.8"
Jan Bruér
Björn Melin

Åke Jönssons Orkester från Härnösand 1950-talet
	Åke Jönssons blåsare. Blix Foto
Åke Jönsson bärs upp av Bengt Fällgren, Nils Otto Petersson, Berndt Hjelm, Nils Eriksson, Rolf Carlsson och Sten Westling	Åke Jönssomns orkester i Hammerdal: Här blåsarna Nils Otto Petersson, Nils Eriksson, Bengt Fällgren och Åke Jönsson

Arne "Dompan" Domnérus Orkester 1957
	fr.v. Gunnar Svensson piano, Rune Falk barytonsax, Georg Riedel bas, Arne Domnérus altsax, Egil Johansen trummor, Rolf Blomquist tenorsax, Bengt-Arne Wallin trumpet.

1950-talet Svensk Jazz storhetstid

Nalen