Sundsvall
Story |
| Huvudsida - Sundsvall |
Tror du på skrock?
Färjan över Selångersån
Sixten Sundling hade folkmusiken i blodet
Det finns fortfarande kvarlevor av medeltidens livsåskådning
På många platser bl.a. i Njurunda har det funnits
en svartkonstbok
Där kunde man läsa om hur man gick till väga när man skulle
"stä" blod.
Enligt medeltidsmänniskans föreställning utgjorde
livet en kamp
mellan det onda och det goda, mellan Gud och djävulen, vilken
icke utan själ enligt deras uppfattning kallades världens furste,
ty visserligen var Gud allestädes närvarande, men djävulen
fanns också genom sina många tusentals tjänsteandar överallt.
Svor någon, kunde det lätt hända,
att han genast blev besatt av
den onde, som alltid infann sig, när han påropades. Enligt
prästerskapets påstående begagnade djävulen särskilt
nya
moder i klädväg till människors förförande liksom
överflöd i mat
och dryck.
Naturen troddes ej följa egna lagar. Regn,
torka, krig, pest och
hungersnöd var Guds eller djävulens tillfälliga övertag
i kampen.
Gud måste bestraffa folket med landsplågor av allehanda slag,
medan det genom hemfallande åt den ondes alla påfund, som
det ej kunde motstå, blev ogudaktigt.
Medeltidskyrkans djävulstro sönderrev
naturens lagbundenhet
allramest, då det blev fråga om sjukdomar. Dessa ansågs
uteslutande ha sin orsak i de onda andemakterna. Sjukdomen
var ej ett kroppsligt förlopp utan ett verk av djävulen och hans
tjänsteandar. Botande av en åkomma kunde ej enbart ske genom
medicin utan lika mycket eller helst endast genom förjagandet
av sjukdomsandar, vilka tog till flykten inför rost från kyrkklockor,
några droppar döpelsevatten o. dyl.
Det var inte medeltiden, som uppfann besvärjelserna
mot sjukdom,
trolldom har för detta ändamål använts sedan urtiden
av de flesta folk.
Neutral kunde han ej gärna vara, då i denna värld ej ett steg
kunde
tagas utan att stöta på en ond ande. Han måste ansluta sig
till en av
de kämpande.
Gick han över till djävulens sida,
erhöll jan makt att sända sjukdom
och olycka över sina vänner, och den ondes skatter fick han ösa
med
fulla händer, mycket annat att förtiga.
Tog en människa åter parti för
den kämpande kyrkan, åtnjöts på
förhand det härliga löftet om evighetsfröjder, och han
fick för att kunna
bestå i världen och n gång nå saligheten det största
av alla
universalmedel: besvärjelsen. Med detta vapen i hand kunde även
den svagaste oskadd undkomma alla försåt, ty för Guds och
helgonens
namn, för kortecknet, för "pater noster", för sakramenten
m.m. flydde
alla onda andar.
Besvärjelserna samlades småningom
i handskrifter: svartkonstböcker.
Omtalad bland dessa är "Cypriani förmaning" eller "lilla
boken",
uppkallad efter kyrkofader Cyprianus, biskop i Kartago på 200-talet
och enligt legenden före sin omvändelse en stor trollkarl.
Tankegången i denna bok är följande:
Världen är full av onda andar.
Till skydd mot dem har människa ej några naturliga medel. Men hon
behöver ej tvivla: "--- hafver du djefvulen på din sida, så
haver hon" -
den sjuke t.ex. "Gud på sin sida, som stöter djefvulen, Lucifer
och
Beelzebub med allt sitt onda. förargeliga sällskap neder af den
himmel, som Gud Fader hafver sin boning i".
Dylika svartkonstböcker har funnits på
många platser inom landet,
och deras bevärjelser har kommit till användning vid behov. De är
föga avvikande från varandra, "läsningarna" är
med avseende på
formen trots skillnaden i ortavstånd mellan t.ex. Skåne och
Medelpad, vilket pekar hän på samma källa.
Inom Njurunda i Medelpad finns inte någon
svartkonstbok i
behåll - 1910 fanns en sådan kvar.
Läsningen har därefter givetvis begagnas i mindre omfattning
än förr. Från 1917 finns följande uppteckningar:
Mot värk:
1) "Kristus nedersteg hit på jorden att bota all
slags värk.
Så botade jag ock dig i namn fadrens, sonens och den
helige andes. Amen".
2) "Jungfru Maria gick sig över kyrkogård.
Värken domna
och N.N- somna.
Inom de heliga tre namnen, fadrens" o.s.v.
3) "Om andra ont och värk dig blott
beskär,
blott genom Gud jag dig nu hjälper här".
Mot "vre":
"Jesus gick sig över en ren
och laga till le´n
så bra som förr var,
ben mot ben,
sena mot sena,
kött mot kött,
blod mot blod,
skinn mot skinn
i de tre helig namnen" o.s.v.
Mot "blemma" på ögat:
"Jesus stod på högan sten,
han mötte stock, han mötte sten,
han mötte sand,
han mötte grand,
han mötte värk,
och blemma utur öga gå
i namn" o.s.v.
Under läsningen fäktas men en stålkniv, vars
tånge går
genom skaftet, framför ögat tre gånger.
Mot ormbet:
1) "Huve´ligg´på en tuve"!
Ligg i ring!
Stick´n, där han ligg!
I namn, tre namn, fadrens" o.s.v.
2) "Orma stack,och via band,
och jungfru Maria kom med sitt lindeband
och band både huvud och stjärt
i namn" o.s.v.
För sår:
"Jesus gick sig över hede,
for illa av ene,
satte sig ned med sina fem fingrom
och tolv Guds änglar.
Gud signe mitt sår
för köld och böld och all otåld!
I namn Guds Faders, i namn Guds son, i namn den
helige andes namn. Amen".
"Stä" blod:
1) "Kristus på korset stod.
Han vattnade sina skor.
Han vände vatten,
han stämde blod,
och du blod skall stå
i fadrens, sonens och den
helige andes namn. Amen".
2) "Nu stämmer jag N.N:s blod,
som vatten stod
i Jordans flod.
Och på den makten sätter jag
ådra mot ådra,
sena mot sena
i namn Gud faders, i namn Guds son, i namn den
heliges andes namn".
"Blod stå! Blod stå! Blod stå!
Amen. Amen. Amen".
Mot getingstyng:
"Du geting, du geting, du etterspik!
Av satan är du kommen
och honom är du lik.
Stick i sten
men ej i ben!
Stick i mull
men ej i hull!
Stick du mej,
så skall du dö i kull.
Inom de heliga tre namnen" o.s.v.
Mot styng:
"Stå styng stilla
efter Jesu Kristi vilja,
som stor flid stod,
när Johannes döpte Kristum.
I namn! o.s.v.
Besvärjelse:
"Vår Herre Jesus Kristus, ditt röda kors,
därmed vann han all djävulens makt.
På hans makt binder jag allt ont i luft och på jord,
jag binder allt ont i vatten och på vatten;
jag binder med ett band, som vår Herre band de
förhärdade judar i örtagården.
Jag binder alla djävlar i sina färger,
både röda och blå,
svarta och vita,
gröna, om de finnas,
att där icke må göras denna människa N.N. mera skada,
än som en mus kan göra en jordfast sten,
och det gör jag alltsammans i fadrens makt,
sonens kraft och den heliga andes visdom,
i den store Johannes och Petri namn.
Amen. Amen. Amen.
Medeltidens läkarekonst kände ej något
om de verkliga orsakerna
till sjukdomarna och kunde ej heller finna botemedel. Men den enligt
tidens uppfattning farliga belägenhet, i vilken människan befann
sig,
satte fantasin i rörelse. Därigenom skapades fantastiska värdelösa
läkemetoder, som dock ha ett visst inre sammanhang.
Man kanske kan förmoda, att besvärjelserna
är lekmännens diktan
och traktan om icke efter ett universalmedel så dock efter bättre
och
kraftigare hjälp mot sjukdomarna, än den tidens läkekonst kunde
giva?
Att deras användande än i dag i många
fall beror på misstroende till
läkarna, är nog säkert.
Under min barndomstid på Lugnviksstrand
i Ådalen fanns en äldre
man (jag kallar honom A.Ö.) som kunde "stä" blo (stilla,
stoppa).
Jag såg det aldrig själv, men många som hade sett detta talade
om
att det var sant.
Källa:
"Det gamla Njurunda" Kvarlevor av medeltidens livsåskådning
av Emil Löfgren
"Muntlig tradition" från Lugnviksstrand
Färjan över Selångersån på 1940-talet
Färjan över Selångersån.
I bakgrunden syns
färjkarlens kur samt Laurents såverk
Foto från Lars Pettersson
Den idylliska Selångersån, som rinner
genom Sundsvall, medförde för
vissa problem att ta sig över från ena sidan av ån till den
andra. Då fanns
inte de broar som finns idag. Från Storbron i öster till Widesbron
i väster
var det långt att gå. En okänd, men förmodligen uppfinningsrik
man kom
då på idén att starta en färjeförbindelse över
ån.
Curt Näsberg bodde som barn i ett hus i
närheten av Folkets Park.
Därifrån var det nära till Selångersån. Det var
en spännande miljö för
barnen i området. Han minns tydligt hur färjan fungerade. det var
en
träpråm fastsatt i en kedja mellan kajerna. Med hjälp av kedjan
drogs
färjan för hand från ena sidan till den andra. När båtar
skulle passera
fick kedjan sänkas ner mot botten.
Färjan rymde ungefär tio personer
och ibland även cyklar. Passagerare
var ofta arbetare från Sundsvalls Verkstäder, som bodde på
motsatta sidan
av ån. På morgonen och eftermiddagen gick det täta turer.
Någon turlista
fans inte, utan det var behovet av transporter som styrde. Det kostade
5-10 öre att åka och pengarna lades på ett bord i mitten
av pråmen.
Curt blev bekant med mannen som skötte transporterna och några
gånger
hände det att han fick sköta färjan, när det var få
passagerare. Han var då
inte äldre än åtta år, eftersom han då flyttade
från området. Mannen som
ansvarade för färjan satt då i sin kur vid kajkanten och övervakade
det hela
medan Curt färjade över passagerarna
Källa: "Lubrikatorn" Nr 3 2006. Lars Pettersson
Sixten Sundling hade folkmusiken i blodet
Att
spela folkmusik på dragspel hör inte till det lättaste. Man
måste
ha en speciell känsla för klangfärg och vara ytterst lyhörd,
särskilt
när man spelar tillsammans med fioler, där dragspelet har lätt
att
bli för dominerande.
En som verkligen behärskade den musikstilen
var Sixten Sundling.
Han föddes den 21 april 1926 i en skogsby som hette Gårdsjön,
belägen i norra Hälsingland på gränsen till Medelpad.
När han var
fem år flyttade familjen till Njurunda.
I familjen fanns ett dragspel, som ägdes
och vårdades ömt av
Sixtens äldre bror. Tack vare sin vänliga mor fick Sixten möjlighet
att låna spelet i smyg och övade upp en stor färdighet på
ganska
kort tid. Sitt första egna dragspel köpte han på avbetalning
för
630 kr när han som 14-åring fått arbete som springpojke i
ett
bageri i Njurundabommen.
Sixten Sundling
Under 32 år var Sixten Sundling anställd
vid Svartviksbolaget
med allehanda sysselsättningar. De sista åren var det som
instrumentmekaniker, vilket var ett drömjobb för honom till
skillnad mot tidigare arbetsuppgifter, som timmerrullning och
liknande. År 1976 tog han steget fullt ut och blev musiker
på heltid.
Som dragspelare var han till största delen
självlärd. Noterna
övade han in redan under skoltiden, men studerade sedemera
såväl harmonilära som komposition. Under många år
var han
en omtyckt spelman åt Nivrena folkdanslag som lärare på
dragspel i otaliga kvällskurser.
Han hade även egen dansorkester en lång
följd av år och var
en av Norrlands mer kända dragspelare, inte minst inom
folkmusikkretsar. Sixten ägde ett stort intresse för den typen
av musik, vilket gav honom många vänner på spelmansstämmorna
i stora delar av landet.
Hans fina känsla för allmogemusik
finns dokumenterad på flera
Lp-skivor från omkring 1980, t.ex. "En svängom i Medelpad",
där
vi hör Sixten Sundlings trio men fiolisterna Kent Berggren och
Sven Englund. Även Roynes orkester med spelmannen
Lars-Erik Jansson medverkade på denna skiva, som fick högt
betyg av Ove Hahn i tidningen Dragspelsnytt. Så här skrev han:
"Roynes känner vi redan som en klart
mycket bra orkester och att
kombinera dem med Lars-Erik Jansson är en lyckträff, hans fiol
respektive nyckelharpa är en stor tillgång. Sixten Sundling har
i
sällskap de två fiolisterna Englund och Berggren och även
det är en mycket fin kombination. I detta senare fall ska man
också lägga märke till de skira, lätta arrangemangen
där
dragspelsstämman blandas med fiolerna på ett utsökt sätt.
Det är sannerligen ingen anmärkning, men det ska noteras
att det här är en fråga mer om spelmans- än om dragspelsmusik.
Allmänmusikaliskt är det en utsökt skiva".
På en annan Lp, med titeln "Midsommardansen",
från ungefär
samma tid, spelade Sixtens orkester låtar från Medelpad.
Där medverkade också den kände dragspelaren Henry Johnsson,
en gång i tiden ledare för Gaffelbykvartetten. På skivans
B-sida
spelar Paul Sjödins spelmanskvintett och vissångaren Åke
Melin
sjunger flera av styckena som oftast vunnit pris vid
kompositionstävlingarna på Utsiktens turistgård vid Sillre
i Liden.
Tillsammans utgör de här skivorna ett fint dokument över
folkmusiken från Indalsälvens och Ljungans dalgångar i Medelpad.
Som yrkesmusiker blev det många vidsträckta
turnéer för Sixten,
dels med egen dansorkester, men dels också med Eric Öst, bl.a.
i Finland. Utöver sin känsla för folkmusik hade Sixten en stark
dragning till den mer avancerade musiken, något som han
demonstrerade i en radioutsändning, där vi t.ex. fick höra
"Dizzy Fingers" av Confrey och Pietro Deiros vals "Elvira".
I programmet medverkade också sonen Kjell
Sundling, som
räknas som en av landets bättre gitarrister och som varit med i
mängder av radioprogram och skivinspelningar med
toppmusiker.
Sixtens entusiasm för dragspelsmusik i
den lite högre skolan
gjorde att började spela duetter tillsammans med Arne Almqvist.
Resultatet blev ett antal duettprogram i Radio Västernorrland där
båda spelade "Pietros Return", "Verona", "Olivblomor"
och många
andra höjdare.
En del solonummer fick man också höra;
rumban "Cubanaola" av
Frosini spelades som solo av Sixten och Arne bjöd på "Rapsodi
nr 2"
av samme kompositör. De båda uppträdde ofta på dragspelsfestivaler
och liknande tillställningar i Sundsvallsområdet.
Sixten blev sjukpensionär 1980 på
grund av hjärtsvikt och borde
kanske ha slutat eller i varje fall minskat ner på musiken - att spela
dragspel är ju ganska påfrestande, inte minst för vänsterarmen
som
sköter bälgen.
Men trots varningar fortsatte han i samma höga
tempo; han hade en
enorm spelglädje och kunde helt enkelt inte låta bli att spela.
Sixten sade vid ett tillfälle att han ville
dö med dragspelet på sig,
något som också bokstavligen skedde. Vid en dragspelsfestival
på Norra berget i Sundsvall den 9 augusti 1986 uppträdde Sixten
tillsammans med Arne Almqvist i ett duettprogram. Arne berättar:
- Vi inledde med marschen "Genom parken".
Strax innan vi skulle
avsluta stycket föll Sixten livlös ner på estraden. På
platsen fanns
två sjuksköterskor som lyckades få igång hjärtverksamheten,
men
en halvtimme senare avled han på lasarettet i Sundsvall.
Tisdagen den 12 augusti sände Radio Västernorrland
ett
minnesprogram med anledningen av hans bortgång.
Sixten Sundling var inte bara en skicklig dragspelare, han
komponerade även ett flertal bra melodier, som blev utgivna
på olika musikförlag, t.ex. "Åbacken", skriven
1968. Hans
sista komposition - en mycket fin konserttango - blev tyvärr
aldrig nedskriven.
Källa:
"Kvällstunden" 23 maj 2003. Bo Gäfvert.
