Jazzlegender

ådalingen

Huvudsida • Musik

 

Åke Hasselgård - ett färgstarkt musikant öde

Åke Hasselgård 1922-1948

 

Åke Hasselgård föddes i Sundsvall 1922. Men kom genom
sin faders tidiga död och sin mors omgifte att växa upp i
Bollnäs. Åkes nya pappa var häradshövding John Larsson
vid stadens domsaga och var därtill känd som en vänlig och
mycket generös person.

Den unge Hasselgård tillhörde den generation som kom att
växa och anamma dåtidens swingmusik - i hans fall med råge.
Detta yttrade sig bl.a. i ett träget samlande av främst
Benny Goodman-skivor på vilka han lärde sig de flesta
klarinettsolon utantill - på blockflöjt! Redan vid denna tid lär
Åkes jämnåriga varit rejält imponerade av hans ovanligt
"mogna" uppfattning och goda gehör.

Uppmärksamheten kring denne talang blev förstås inte
mindre när han 16 år fyllda presenterades en klarinett av
sin fader som han helt självlärd snabbt lärde sig behärska.

För sina studier i stadens realskola hade han ett betydligt
måttligare intresse, men klarade av sin examen 1939. Samma
år bar det också iväg för fortsatta studier vid Uppsala
universitet. Dessa fick dock inte helt oväntat "finna sig i"
att spela en andraplansroll - kontra musiken - de följande åren.
Men han tog bl.a. en fil kand i engelska och konsthistoria. Med
överbetyg i engelska. Han hade lätt för att lära.
Men han levde för musiken, jazzen.

I Uppsala var han med i Royal Swingers, som vann en
orkestertävling på Nalen i Stockholm 1941. Därmed var han
känd - och dörrarna öppnades.
Åkes spel hade tidigt inspirerats av Benny Goodman under
dennes swingperiod och kom senare att påverkas av den
framträngande bebopen.

Den första mer kontinuerliga engagemanget för den unge
Goodman-adepten Hasselgård blev i pianisten Gösta Erikssons
band, swinggruppen "Royal Swingers". Bland Åkes
orkesterkamrater återfanns framöver välkända namn som
trumslagaren Bertil Frylmark - sedermera rytmisk ankare hos
Thore Ehrling - samt inte obekante Simon Brehm vid basen.
Bror Hansson - trumpet, Kurt Värngren - gitarr.

Deras goda rykte nådde även kungliga huvudsta´n vilket bl.a.
innebar man fick göra ett antal radiosändningar.
Åke var en begåvad och bortskämd yngling som blev en
klarinettstjärna och tävlade om damernas gunst på
Nalenscenen med konkurrenten Putte Wickman.

Åke hade alltsedan början av sin musikantbana uttryckt en
stark önskan få komma till USA. Men det skulle dröja några år.
I Arthur Österwalls kvintett årgång 1945 var Thore Swanerud
pianist, en musikant vars harmoniska lyhördhet passade Åke
som en handske och de bidrog också med en del fyndiga
arrangemang åt gänget. Dessa fick dock tränas in med
"gehörsmetoden", Åkes notkunnighet var ju fortfarande i stort
sett obefintlig.

Arthur Österwalls kvintett årgång 1945: Åke Hasselgård, klarinett,
Bertil Frylmark. trummor, kapellmästaren Arthur Österwall, bas,
Kjell Sjölund, gitarr och Thore Swanerud, piano.

Det var med blandade känslor Åkes föräldrar såg på sonens
entré i heltidsmusikanternas led, men de höll god min. Vid ett
tillfälle lär de ha vädrat vissa farhågor för sin son apropå hans
dåvarande tillvaro som turnerande musiker på vilken Han med
sin stora självsäkerhet replikerade. "Ingen fara - med Arthurs
rutin och min intelligens går det riktigt bra!"

Detta svar speglade i mångt och mycket Åke som person, ty
blygsamhet hörde inte till hans främsta attribut.

Tillsammans med Simon Brehm skrev han för i relativt
nystartade Expressen och fackorganet Musikern. Tonen i de
alstren var oftast synnerligen raljant, vilket fick en synnerligen
blodtryckshöjande effekt på en del äldre musiker, b.a. vår
blågule basveteran Thore Jederby.

En annan känd person som drabbades av de båda kumpanernas
sarkasmer var Nalen-basen Topsy Lindblom, till på köpet när Åke
var medlem av Arthurskvintett stod på ställets avlöingslista.
Åke skrev själv några artiklar i Orkester-Journalen om bl.a.
Benny Goodmans inspelningar av kammarjazzkaraktär.

Royal Swingers under en radioinspelning 1946
Fr v Thore Swanerud, Per-Erik Sparrings,
kapellmästaren Simon Brehm, Bertil Frylmark
och Åke Hasselgård.

Nästa stolpe i den Hasselgårdska musikkarriären blev i
Simon Brehms kvintett - en lite modifierad variant av "gamla"
Royal Swingers. I stort sett samma konstellation gjorde också
några skivskivor som inräknas bland svenska skivklassiker.

Snart sträckte sig hans ambitioner över Atlanten. För det var
ju där jazzen fanns. Självsäkert övertygad om att hans talang
skulle duga också på 52:a gatans jazzhak. Han tyckte han var
bra – och ville vara bäst. Många menar att han blev bäst också!
Sommaren 1947 gjorde han slag i saken och
embarkerade "Gripsholm" i Göteborg för att att några veckor
senare stiga av i New York. Med i bagaget fanns utöver klarinetten
lite vaga planer på fortsatta studier vid något USA-college för
vidareutbildning, eventuellt till journalist. Något som New Yorks
pulserande jazzliv omedelbart skrinlade.

Med hjälp av den bohemiske danske jazzskribenten
Timme Rosenkrantz - en mäkta populär herre i branschen - var
Åke redan några dagar efter ankomsten introducerad via
jamsesessions bland stadens jazzelit. Åkes uppdykande "från
ingenstans" satte bevisligen outplånliga spår på dessa garvade
herrar i Fru Musicas sold.

Han fick snabbt de rätta kontakterna, trodde på sig själv och
spelade med storheter som Jack Teagarden, Count Basie,
Max Roach och Barney Kessel.

Trumpetaren Max Kaminsky har berättat i en intervju följande:
"Han "knockade" oss samtliga redan i sitt första solochorus - det
var utan tvekan den snyggaste klarinett-ton jag upplevt - Goodman
inräknad! Dessutom hade han ju ett klart vinnande sätt och
scenutstrålning. Den långe svensken - som vi kom att kalla
honom - blev det stora samtalsämnet i våra kretsar och fick
snabbt många fina anbud av kända maestros - bl.a. självaste
Jack Teagarden - som han tyvärr inte kunde acceptera förrän
han kommit med i Musikerfacket".

Han uppträdde New York och bildade ett eget band. Han
lanserades som "The Be-Bop King of Sweden".
1947 gör Åke fyra sidor på skivmärket Capitol, med bl.a. den
välkända boplåten av Swedish Pastry. Inspelningarna är
jazzhistorisk intressanta.
Nu uppträder Åke under artistnamnet Stan Hasselgård.

Åke drog vidare västeröver till Kalifornien. Hår sammanstrålade
han i Los Angeles med en liten svenskkoloni musikanter som
bl.a. inrymde pianisterna Lasse "Bob" Laine och Arne Bergkvist
samt tillika nyanlände trumpetaren Roffe Ericsson.

På kort tid blev även Åke här synnerligen uppmärksammad
bland denna stads musiker och livet tedde sig ljust om än
det stundom var skralt med ekonomin. För att bättra på
densamma skrev Åke månatliga rapporter om Kaliforniens
jazzliv hem till Orkester-Journalen, där det framgår att han
börjat fatta allt större intresse för den nyare jazzen - med
bebopmusken i botten.

Benny Goodman och Åke "Stan" Hasselgård under en konsert i Los Angeles på våren 1948.
Åke Hasselgård fick spela i Benny Goodmans orkester 1948. Det hade aldrig tidigare hänt
att the King of Swing tagit med en annan klarinettist i sitt band.

Och hans självsäkra, idérika och coola spel imponerade på ingen
mindre än Benny Goodman, den tidens störste på klarinett. Så
inträffade det sensationella att Stan Hasselgård fick spela i
Benny Goodmans septett 1948. När swingkungen till
jazzvärldens häpnad tog med Åke, en yngre och modernare
klarinettist, i sin septett var det för att han ville lära sig de nya
harmonierna och fraseringar av Åke! I utbyte fick Åke träna
notläsning, som han var usel på.

"Herr Goodman var inte snäll mot min Åke", sa han mamma.
"Fast i karriären var engagemanget en jättechans".

Buddy De Franco gör anspråk på att vara den föste
bopklarinettisten, med Stan Hasselgård var redan på språng
mot nya utmaningar: den coola jazzen med pianisten
Lennie Tristano som vägvisare.

Hösten 1948 när engagemanget hos den ganska ombytlige
Mr Goodman upphört fick Åke själv chansen att leda en grupp
yngre musiker på klubben "Three Deuces" i New York ett par
veckor hösten 1947. På skylten utanför stället kunde man läsa att
här inne spelade "The Be-bop-king of Sweden - Stan Hasselgård"
med sin kvintett. Bandet bestod bl.a. av; Max Roach: Trumslagare.
Hör till den legendariska bop-generationen.
Chuck Wayne: Gitarrist, som spelat med de stora.1923-1997.

Så kom den ödesdigra bilfärden.
Stan Hasselgård avlider under oklara omständigheter i en
bilolycka den 23 november 1948.

Av skilda anledningar lämnade dock Åke New York för att åter
besöka Kalifornien. I sitt sällskap hade han välkände sångaren
Billy Eckstines exhustru June, som han inlett ett förhållande med.
Hon, den gifta färgade sångerskan, tänkte skilja sig och gifta om
sig med den blonde svensken. Kanske var de två förälskade på
väg till Las Vegas för att gifta sig.

June somnade förmodligen bakom ratten. I baksättet satt
Bob Redcross, turneledare åt Dizzy Gillespie m.fl. Var även
Billy Eckstines road manager och chaufför.
June och Bob klarade sig undan olyckan med lindrigare skador.
Strax utanför staden Hammond i Illinois intill en mindre ort vid namn
Decatur får bilen en våldsam sladd och kör in in en bropelare. En
tragedi är ett faktum - Åke slungas ur bilen och avlider omedelbart
endast 26 år gammal.

Den 24 november nådde sorgebudet Sverige och väckte stor
förstämning inte bara bland anhöriga och i musikerkretsar utan
även i den korta karriären till trots mångfaldiga beundrarskaran
över hela landet.

Han är begravd på kyrkogården i Bollnäs gamla kyrkogård.
Hans urna sattes ned i styvpappan John Larsons familjegrav.
Åke Hasselgårds namn finns på en gravsten.

I Bollnäs, där Åke Hasselgård växte upp, är han heller inte
bortglömd. Sedan år 2000 delas det ut ett stipendium till Åke
Hasselgårds minne av Bollnäs kommun. Det går i första hand
till en ung jazzmusikant med Bollnäs-anknytning.

Legenden lever vidare.
"Vi glömmer honom aldrig".

Källa:
"Kvällstunden" 21 februari 2003. Hasse "HP" Persson
Roland Classon
Jonas Simas
Carl-Erik Lindgren
Lars Westin
Orkester-Journalen
Max Kaminsky

***
Jazzexperter lovar mer Hasselgård

Det finns åtminstone fyra cd-skivor med Stan Hasselgård ute i handeln:
”The Permanent Hasselgard” (1945-48), ”At Click” (1948), Cottontop (1946-1948)
och ”Stockholm blues” (1947). Dessa går att införskaffa i välsorterade skivbutiker.
Och jazzexperten Lars Westin, skivproducent för märket Dragon Records, ger ett
glädjande besked:
- Det finns mer material. Så det kommer ytterligare ett par cd med
Stan Hasselgård så småningom.
Lars Westin är radiomedarbetare och före detta redaktör för Orkester Journalen,
den svenska jazztidskriften. Han är även medlem i Gruppen för Svensk Jazzhistoria (GSJ.)

Sagan som blev film på 102 minuter.

Den som vill veta mer kan se dokumentärfilmen ”Åke Hasselgård story” (1983).
Den har gjorts av filmaren, journalisten och författaren Jonas Sima. Filmen har
visats både på bio och i tv.
Filmen (som distribuerades av Svenska Filminstitutet) är 102 minuter lång och
finns numera att köpa i dvd-version via Jonas Simas hemsida (sima.nu).
Filmen bär undertiteln ”En amerikansk framgångsdröm som blev en svensk tragedi”.
Lars Westin medverkade med material (mycket bilder), research och fungerade även
som reporter under de flesta inspelningarna, bland annat fyra veckor i USA 1981.
Filmen är mycket sevärd.