Hälsingland, Medelpad och Ångermanland

Med undantag av Gästrikland som länge var en del Uppland utgjordes den av svenskar befolkade norrlandskusten under medeltiden av endast ett enda landskap som kallades för Hälsingland. Detta "Storhälsingland" omfattade alltså ett betydligt större område än det nuvarande landskapet. Skogsområdet Ödmården mellan Gästrikland och Hälsingland var Norrlands gamla sydgräns innan även Gästrikland från och med 1490-talet alltmer började anses (av sydsvenskar) vara en del Norrland. Storhälsingland bestod av fem mindre distrikt med egna lagmän som var underordnade Upplands lagman, dvs Alir, Sunded, Nordanstig, Medelpad och Ångermanland. De tre första underlagmansdömena skulle genom sammanslagningar utvecklas till det nuvarande landskapet Hälsingland. Namnet Hälsingland tros syfta på de trånga havsvikar ("halsar") som fanns i äldre tid men som på grund av landhöjningen inte längre existerar idag. Det var kring dessa som landskapets bygder var koncentrerade. Betydelsen av namnet Medelpad eller Mædhalpadha som det kallades under medeltiden är omstritt. En tolkning är "landet mellan floderna", dvs  Indalsälven och Ljungan. En mer trolig förklaring är den "mellersta stigen" och att det syftar på någon väg som gick genom landskapet. Namnet Ångermanland syftar på Ångermanälven som i sin tur har fått sitt namn från ett äldre ord för fjord ("anger").

Hela Storhälsingland ingick i Upplands lagsaga men hade trots det en egen lag Hälsingelagen som förblev i bruk långt efter att Magnus Erikssons landslag utfärdades 1347. Det var först 1611 som de norrländska landskapen bildade en egen lagsaga (Västernorrlands lagsaga). Gästrikland, Jämtland och Härjedalen förenades med denna lagsaga under 1640-talet, men vid den här tiden hade dock lagsagoindelningen förlorat mycket av sin betydelse till de nya hovrätterna. Hela Norrland lydde då under Svea hovrätt i Stockholm som hade inrättats 1614, och det skulle dröja ända till 1942 då Nedre Norrlands hovrätt i Sundsvall inrättades med Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län som domkrets.

Länsindelning

På 1620-talet var hela Norrland, i vilket finska Österbotten också ingick, ett enda län. Detta norrländska storlän delades 1634 i Österbottens län och Västernorrlands län. Gästrikland administrerades separat som en del av änkedrottning Maria Eleonoras livgeding 1632-1641 men förenades därefter med Västernorrlands län. Men redan 1637 hade ytterligare en delning ägt rum när Västerbottens län bildades, i detta ingick också Norra delen av Ångermanland, Lappland samt det nuvarande Norrbotten. När Jämtland och Härjedalen erövrades 1645 infördes en ny länsindelning då Ångermanland, Medelpad och Jämtland bildade det nya Härnösands län medan Härjedalen förenades med det som återstod av Västernorrlands län, vars residensstad fram till 1651 var Hudiksvall och därefter Gävle. Härnösands län förenades med Västernorrlands län 1654, men 1658-60 ingick Jämtland och Härjedalen i det kortlivade Trondheims län, och 1660-64 var även Västerbottens län förenat med Västernorrlands. Därefter förblev länsindelningen stabil tills 1762 då Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen avskiljdes för att bilda Gävleborgs län. Västernorrlands nya residensstad var 1762-1778 Sundsvall och därefter Härnösand. Ännu en länsreform skedde 1810 då Jämtland och Härjedalen bildade ett eget län och den norra halvan av Västerbotten bildade Norrbottens län. Sedan dess har länsindelningen i princip varit oförändrad även om smärre justeringar av gränserna har skett, i synnerhet i samband med kommunsammanslagningarna på 1960- och 70-talet, vilket innebär att läns- och landskapsgränser ofta inte sammanfaller.

Stiftsindelning

I mitten av 1000-talet hade Hälsingland en egen biskop vid som först hette Stenfi men som fick namnet Simeon vid hans biskopsvigning. Det stift han fick i uppgift att grunda blev emellertid kortvarigt eftersom han led martyrdöden i Ödmården och begravdes i Norrala, varefter han blev dyrkad som ett helgon. Det är om honom den populära visan "Staffan Stalledräng" handlar om. När kyrkan sedan fick en fast organisation på 1100-talet kom hela Storhälsingland att ingå Sigtuna stift och detta flyttades sedan på 1130-talet till Uppsala som 1164 blev Sveriges ärkestift. Denna stiftsindelning gällde ända till 1647 då allt land norr om Hälsingland avskiljdes från ärkestiftet och bildade ett nytt stift i Härnösand lett av en superintendent. Denne fick 1772 titeln biskop och 1904 bildades Luleå stift utav Norrbottens och Västerbottens län. De norrländska stiftens gränser överensstämmer med länsgränserna.

Historia

Hälsingland nämns för första gången ca 1072 i Adam av Bremens bok om ärkestiftet Hamburgs historia. Uppgifter om Norrlandskusten i de historiska källorna är få och uppfattningen att hela detta område ingick i ett "storhälsingland" är inte oomstridd, vissa anser att Norrlandskusten bestod av flera små land som endast hade en gemensam lag (Hälsingelagen). Det nuvarande Hälsinglands indelning i tre underlagmansdömen är också omstridd, endast Alir och Sunded är säkert belagda medan namnet på den tredje är osäkert. Den vanliga uppfattningen är att det tredje området kallades för Nordanstig, men en del historiker tvivlar dock på detta och tror istället att det tredje området i själva verket var Medelpad och att nuvarande Hälsingland därför bara bestod av Alir och Sunded. Men uppfattningen att Hälsingland var indelat i tre distrikt har stöd från de arkeologiska fynden som visar att landskapet bestod av tre avskilda bygder, och dessa hade också varsin kungsgård. Under medeltiden kom dessa mindre distrikt att slås samman varmed det nutida Hälsingland bildades. Nordanstig hade förmodligen slagits samman med Sunded före 1300-talet, och Alir och Sunded förenades i slutet av det seklet. Det förekom också att namnet Sunded användes för hela det nutida Hälsingland.

Det första omnämnandet av Medelpad är från 1257 men bygden var under yngre järnålder ett centrum för mäktiga hövdingar som har lämnat efter sig ett gravfält i Högom som är jämförbart med det i Gamla Uppsala. I likhet med Alir, Sunded och Nordanstig hade även Medelpad en kungsgård som tillhörde Uppsala öd. Ångermanland hade å andra sidan två kungsgårdar inom sina gränser vilket kan tyda på att det i äldre tid hade varit indelat i två distrikt. Eftersom Ångermanland inte har några runstenar är det troligt att det inte blev kristnat förrän under 1100-talet, runstenar restes huvudsakligen av kristna och under 1000-talet. Ångermanlands gräns mot norr var väldigt flytande eftersom den flyttades fram av bondekolonisationen. Länge räknades Umeå och Bygdeå socknar till landskapet innan de tillsammans med resten av Bottenvikens kustland bildade ett eget landskap som först kallades för Norrbotten och från mitten av 1400-talet Västerbotten.

När Adam av Bremen nämnde Hälsingland beskrev han också landskapet som en del av Sverige. Det första otvetydiga belägget på att Hälsingland tillhörde det svenska riket ("regno Sueorum") finns i Florensdokumentet från omkring 1120. I ett brev som påven skrev till den tyske kejsaren 1133 nämns dock ett biskopsdöme ("episcopatus") bestående av "Sueciae, Halsingaldiae" och "Scridivindiae" (skridfinnar = samer). Eftersom Hälsingland nämns separat i påvens brev har vissa historiker gjort tolkningen att landskapet trots allt inte tillhörde Sverige då. Men den troligaste förklaringen till påvens formulering är att det har att göra med att Hälsingland aldrig räknades som en del av Svealand (Svitjod) och att dess invånare därför betraktades som en egen folkstam skiljd från svearna trots att de lydde under de svenska kungarna. Geografisk och militär logik talar också för att Storhälsingland, vars fåtaliga befolkning var koncentrerad längs kusten, i ett tidigt skede blev införlivat med Sveariket. Trots detta har en välkänd historiker genom en oerhört nitisk källkritik kommit fram till slutsatsen att Storhälsingland var självständigt ända in på 1300-talet. Genom att utgå ifrån att alla landområden var oberoende från kungamakten tills motsatsen är bevisad bortom allt rimligt tvivel, och sedan avfärda källor som tyder på motsatsen som enbart kungliga anspråk och inte bevis på faktiskt herravälde, kommer denne person fram till att Sverige enades först i slutet av 1200-talet. Att kalla denna historietolkning för extrem är en underdrift och den leder oundvikligen till slutsatsen att alla perifera landsdelar med få källor förklaras ligga utanför kungens kontroll under tidig medeltid.

Ett argument som denne historiker använder för att hävda att Storhälsingland var självständigt är det faktum att ingen hundare- eller häradsindelning fanns där på 1200-talet. Detta är dock ett ohållbart argument eftersom en sådan indelning inte ens genomfördes när landsdelen odiskutabelt tillhörde Sverige. Däremot fanns det en indelning i skeppslag och skattesystemet byggde på ledungen. Denna indelning och skattesystemet måste vara av gammalt datum eftersom ledungen i slutet av 1200-talet var ett föråldrat system. Det skulle därför vara väldigt märkligt ifall kungamakten hade infört det i Hälsingland om landsdelen införlivades med Sverige först omkring 1300. Och om Storhälsingland införlivades så långt in i historisk tid måste man också fråga sig varför denna erövring inte har blivit omnämnt i någon källa, till exempel i Erikskrönikan som skrevs på 1320-talet och som skildrade Sveriges historia under de föregående hundra åren. I Snorre Sturlassons Heimskringla beskrivs däremot Hälsingland som ett land som lytt under sveakungen sedan urminnes tid. Sturlasson besökte Sverige 1219 och det är återigen märkligt att han skulle ha skrivit så ifall Hälsingland inte tillhörde Sverige ens under hans egen samtid. Inte ens det gränsavtal mellan Norge och Sverige som slöts 1273 och där Hälsingland hamnar på den svenska sidan accepterar historikern som bevis på att det var en del av det svenska riket, utan han använder sitt standardargument att det endast var ett anspråk på herravälde och inte bevis på ett faktiskt herravälde över landsdelen. Men så som källäget ser ut är den enda rimliga slutsatsen den att Hälsingland var en gammal svensk bygd och att den hyperkritiske historieprofessorn Dick Harrison denna gång har stuckit ut sin haka alltför långt. Hans resonemang blir inte mer imponerande av att han hänvisar till Saxo Grammaticus historieverk från ca 1200 som stöd för sin uppfattning. Vad Dick Harrison inte talar om är att Saxos uppgifter om Hälsingland inte syftar på medeltiden utan på tiden före vikingatiden, det vill säga sagohistorien.

I Saxo Grammaticus verk om Danmarks historia nämns Hälsingland i fyra olika episoder. Boken har en kraftig danskpatriotisk tendens och de fyra episoderna ska ha ägt rum upp över tusen år innan de skrevs ned, vilket innebär att Saxo Grammaticus i detta avseende är helt värdelös som källa. Men eftersom hans bok ändå är nämnd kan man lika gärna redogöra vilka fiktiva händelser som i den utspelas i Hälsingland. Den första gången landskapet nämns är efter att danernas kung Hading hade gjort ett misslyckat krigståg mot Sverige och därför blev tvingad att fly till Hälsingland. Nästa episod ska ha utspelats vid tiden för Kristi födelse då Danmarks kung Frode III byggde upp ett stort imperium i norra Europa. Hälsinglands och Jämtlands kung Tor Långe besegrades av danerna och Hälsingland överfördes till det danska lydkungadömet Sverige som även omfattade Finland och Estland. Senare blev en dansk kung återigen besegrad under ett krigståg mot Sverige och tvingad att fly till Hälsingland. Han hette Halvdan och fick hjälp av en trollkunnig man vid namn Vitolf som gjorde dem osynliga för svenskarna. Vid ett annat tillfälle utkämpade Halvdan en tvekamp mot en våldsam slagskämpe från Hälsingland som hette Hardben och som tyckte om att röva bort och våldta kungadöttrar. Halvdan segrade förstås.

Den kung över Hälsingland vid namn Tor Långe (Thoriam Longum) som Saxo Grammaticus nämnde är förmodligen identisk med den Tore hälsing som enligt Snorre Sturlasson var sonson till Jämtlands förste inbyggare Kettil Jämte. Efter att ha begått ett dråp flydde Tore hälsing till Hälsingland på 800-talet där han röjde skogarna och lockade många människor att bosätta sig. Kustlandet skulle dock enligt Snorre Sturlasson ha bebyggts av svear och det var till sveakungen som hela Hälsingland lydde under. Snorre Sturlassons version är väl mer trovärdig än Saxo Grammaticus, men båda två har nog på olika sätt använt sig av en osäker skandinavisk myt i sina historieverk

En betydligt mer trovärdig källa är Sverre-sagan som skildrar de norska inbördesstriderna mellan Sverre och Magnus Erlingsson i slutet av 1100-talet. Enligt denna bok blev Sverre 1178 tvungen att fly från sina fiender genom svensk territorium, resan gick genom Lödöse, Värmland, Dalarna och Hälsingland till Jämtland. Både dalkarlar och hälsingar var ovilliga att låta honom passera och de sistnämnda hade samlat 300 man i Alfta för att förhindra den norske kungens genomresa. Men Sverre lyckades genom smidiga förhandlingar övertala allmogen i båda landskapen att låta honom och hans 200 man starka här passera. Bland annat hävdade Sverre att de var beredda att äta upp sina egna hästar om hälsingarna inte var villiga att ge dem gästning. Hälsingarna gav med sig och bjöd in norrmännen till ett gästabud.

Den allra första svenska historieboken är den ovannämnda Erikskrönikan och i den skildras striderna mot ryssarna i Karelen där män från Hälsingland deltog i försvaret av borgen Landskrona år 1300. Kung Birgers skattepolitik som redan tidigare hade lett till ett uppror på Gotland fick 1317 hälsingarna att höja upprorsfanan och fogden Lars Karlsson blev mördad. Vid samma tid inträffade Nyköpings gästabud och Birger tvingades fly från sitt rike. Hälsingarna behövde därför inte bekymra sig över några efterverkningar av deras uppror. Under striderna mellan drottning Margareta och Albrekt av Mecklenburg allierade sig den senare med Vitaliebröderna som bedrev ett omfattande sjöröveri på Östersjön. 1398 satte Vitaliebröderna in besättningar i borgarna Faxeholm och Styresholm i Hälsingland och Ångermanland, varefter de för en kort period kontrollerade hela norrlandskusten. Faxeholm och Styresholm blev dock kortlivade borgar eftersom de brändes ner av lokalbefolkningen under Engelbrekts uppror 1434.

Hudiksvall i Hälsingland fick stadsprivilegier 1582 och är därmed efter Gävle Norrlands äldsta stad. Kort efter fick Härnösand i Ångermanland sina privilegier 1585. Söderhamn blev stad 1620 och Medelpads första och enda stad Sundsvall grundades 1621 och fick fullständiga stadsprivilegier 1624. Dessa städers utveckling hämmades dock av det bottniska handelstvånget som infördes successivt 1614, 1617 och 1636 och som förbjöd handel med utlandet. En ytterligare olycka inträffade 1721 då hela Norrlandskusten härjades av den ryska flottan som lät bränna alla städer. Det bottniska handelstvånget togs bort 1765 och under 1800-talet upplevde dessa städer tillsammans med resten av Norrland en stark tillväxt tack vare skogsnäringen. Under halvan av 1900-talet har dock problemen med avfolkningen dominerat och denna har drabbat Nedre Norrland hårdare än Västerbotten och Norrbotten. En viktig historisk händelse var Ådalskravallerna i Ångermanland 1931 då fyra strejkande demonstranter och en förbipasserande sköts ihjäl av militären. Händelsen ledde till att militären förbjöds att användas i polisiär verksamhet  och att en statlig poliskår inrättades istället. Nedre Norrland fick sitt första universitet 2005 när mitthögskolan omvandlades till mittuniversitetet. Detta universitet har sin verksamhet utspridd till hela fyra städer, Härnösand, Sundsvall, Örnsköldsvik och Östersund.

Gästrikland

Under medeltiden var Gästrikland inte ett eget landskap utan bara ett vanligt hundare (efter 1347 härad) som ingick i Uppland. Det räknades därför inte heller som en del av Norrland och skogsområdet Ödmården mellan Gästrikland och Hälsingland uppfattades länge som Norrlands sydgräns. Namnet Gästrikland är känt från 1253 (Gestrikalandia) och dess betydelse är omtvistat. Första gången som Gästrikland nämns som en egen provins var 1314, men då syftade det på en kyrklig indelning och det är osäkert när Gästrikland började räknas som ett eget landskap. Från och med 1490-talet började åtminstone sydsvenskar att alltmer betrakta Dalälven som gränsen mellan Svealand och Norrland. Gästriklands tillhörighet till Norrland blev sedan definitivt fastställd när landskapet 1642 överfördes från Upplands lagsaga till Västernorrlands lagsaga samt blev en del av Västernorrlands län. Fast vid det laget hade lagsagorna mist mycket av sin betydelse eftersom Svea hovrätt hade inrättats i Stockholm 1614. Tillsammans med Västernorrlands och Jämtlands län avskiljdes Gävleborgs län från Svea hovrätts domkrets 1942 och bildade då Nedre Norrlands hovrätt med säte i Sundsvall.

Länsindelning

1611-1620 ingick Gästrikland i änkedrottningen Kristinas livgeding, dvs de områden som avdelats för att försörja henne. Hon arrenderade dock Gästrikland till sin son Gustav II Adolf som förenade landskapet med det omfångsrika Norrlands län, vilket även omfattade finska Österbotten. Såsom del av livgedinget förvaltades Gästrikland 1632-1641 av änkedrottning Maria Eleonora. Därefter förenades Gästrikland med Västernorrlands län med först Hudiksvall som residensstad och med gränser som varierade mycket under 1600-talet. 1642-45 motsvarade det dagens Gävleborgs och Västernorrlands län. Erövringen av Jämtland och Härjedalen 1645 innebar att en ny länsindelning infördes då Ångermanland, Medelpad och Jämtland bildade det nya Härnösands län medan Härjedalen förenades med det som återstod av Västernorrlands län, vars residensstad från och med 1651 var Gävle. Härnösands län förenades med Västernorrlands län 1654, men 1658-60 ingick Jämtland och Härjedalen i det kortlivade Trondheims län och 1660-64 var även Västerbottens län förenat med Västernorrlands. Därefter var länsindelningen stabil fram till 1762 då Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen avskiljdes för att bilda Gävleborgs län. 1810 avskiljdes Härjedalen från Gävleborgs län och därefter har detta län sammanfallit med Hälsingland och Gästrikland, dock med undantag av det glesbefolkade nordvästra hörnet där läns- och landskapsgränser avviker.

Stiftsindelning

Som en del av Uppland ingick Gästrikland i det Sigtuna stift som på 1130-talet flyttades till Uppsala och från och med 1164 kallas för ärkestiftet.

Historia

Eftersom Gästrikland är ett litet landskap och beläget långt bort från någon riksgräns har det inte haft någon större betydelse i Sveriges historia. Det var från början en del av det uppländska folkland som kallades för Tiundaland och som hade Uppsala som centralort. Tillsammans med Attundaland och Fjädrundaland slogs dessa folkland samman 1296 och bildade Upplands lagsaga där Upplandslagen gällde. Gästriklands tillhörighet till Tiundaland gör det också sannolikt att det i ett mycket tidigt skede ingick i sveakungarnas välde. Bebyggelsen i Gästrikland var länge enbart fördelad längs kusten och det är därför troligt att det ursprungligen ingick i Roden eller Roslagen som det också kallades. Det var till Gästrikland som Holmger Knutsson flydde efter att han hade förlorat slaget vid Sparrsätra mot Birger Jarls trupper 1247, han kom emellertid inte undan utan togs tillfånga och avrättades.

Trots att Gästrikland inte tillhörde Norrland under medeltiden brukar man benämna Gävle (känd som stad från 1413, privilegier från 1446) som Norrlands allra första stad. I konkurrens med Stockholm blomstrade Gävle som Bergsslagens exporthamn och bedrev omfattande utrikeshandel. Hela Gästrikland ingick i änkedrottningarnas livgeding under första halvan av 1600-talet, men för att förekomma olaglig handel med koppar via Gävle tog Gustav II Adolf över förvaltningen genom att arrendera landskapet från sin moder. Det bottniska handelstvånget som infördes 1636 innebar ett dråpslag mot Gävle eftersom det förbjud alla städer norr om Stockholm och Åbo från att bedriva utrikeshandel. Även om Gävle från och med 1673 slapp de strängare bestämmelserna skulle dess utveckling hämmas betydligt innan handelstvånget togs bort helt och hållet 1765. Gästrikland drabbades hårt av häxprocesserna i slutet av 1600-talet (i Ockelbo avrättades 35 personer), och under Stora nordiska kriget slogs ett ryskt angrepp mot Gävle bort 1719, men 1721 härjades nordöstra Gästrikland av ryska trupper. Landskapets historia från och med 1800-talet följer därefter samma mönster som övriga Norrland.

Jämtland och Härjedalen

Enligt Snorre Sturlasson fick Jämtlands sitt namn från Kettil Jämte som lät bryta bygd i Jämtland i början av vikingatiden. En annan tolkning är att "Jämt-" kommer från adjektivet jämn och att namnet då syftar på det "jämna landet" vid Storsjön. Men någon allmänt accepterad förklaring till Jämtland finns inte trots många tolkningsförsök. Under tidig medeltid var Jämtland också mindre än vad det är idag. I ett ålderdomligt avsnitt ur Hälsingelagen om den svensk-norska gränsen framstår det som att Ragunda och Hammerdal låg på den svenska sidan av gränsen och därmed inte var en del av Jämtland. Men i ett fördrag från 1273 sammanfaller Jämtlands gränser i stort sett med de nuvarande. Under medeltiden hade Jämtland en autonom ställning i det norska riket och utgjorde en egen lagsaga. Det var först under 1420-talet som Jämtland och Härjedalen fick en gemensam lagman, och efter den svenska erövringen 1645 blev dessa landskap sedan en del av Västernorrlands lagsaga. Härjedalens namn är lättare att förklara, det har fått sitt namn från Härjån vars dal troligen befolkades västerifrån under vikingatiden. Namnet syftade ännu i slutet på 1200-talet bara på den nedre delen av landskapet.

Länsindelning

Som en del av Sverige tillhörde Jämtland 1645-1654 Härnösands län som även omfattade Ångermanland och Medelpad. Därefter uppgick Härnösands län i Västernorrlands län som då hade sin residensstad i Gävle och som Härjedalen hade tillhört sedan 1645. Åren 1658-1660 ingick Jämtland och Härjedalen i Trondheims län som då var en svensk besittning, men när Trondheims län avträddes i freden i Köpenhamn 1660 återförenades dessa landskap med Västernorrlands län. Detta stora län som 1660-64 omfattade hela Norrland delades 1762 i Gävleborgs och Västernorrlands län. Jämtland ingick i det nya Västernorrlands län som fram till 1778 hade sin residensstad i Sundsvall och därefter i Härnösand. Härjedalen blev däremot en del av Gävleborgs län. Genom länsreformen 1810 återförenades Jämtland och Härjedalen, och de har sedan dess tillhört Jämtlands län med Östersund som residensstad. Smärre justeringar av länsgränsen under 1800-talet och i samband med kommunsammanslagningarna på 1960- och 70-talet har gjort att den i flera fall avviker från landskapsgränserna, men dessa ändringar av länsgränsen har endast berört ett fåtal invånare.

Stiftsindelning

Enligt Frösöstenen som Östman Gudfastsson lät resa i mitten av 1000-talet var det han som som kristnade Jämtland. Östman var förmodligen Jämtlands lagman och eftersom Jämtland vid denna tid var en del av det svenska riket anslöts det till Sigtuna stift som på 1130-talet förvandlades till Uppsala stift. Trots att Jämtland då var norskt fortsatte det att kyrkligt tillhöra Sverige och förblev så till freden i Stettin 1570 då det överfördes till Trondheims stift, som Härjedalen hade tillhört sedan kristnandet i början av 1100-talet. I freden i Brömsebro 1645 blev dock både Jämtland och Härjedalen svenska och det överfördes till Uppsala stift. Men redan 1647 avskiljdes Jämtland tillsammans med resten av Norrland förutom Hälsingland och Gästrikland för att uppgå i det nybildade Härnösands stift. Härjedalen blev dock först 1661 definitivt en del av Härnösands stift. Detta stift leddes av en superintendent till 1772 då denne fick titeln biskop. 1904 avskiljdes Västerbotten och Norrbottens län som då bildade Luleå stift.

Historia

Enligt Snorre Sturlasson blev Jämtland som sedan tidigare hade varit något bebyggt av norrmän befolkat av människor som ville slippa Harald Hårfagers stränga styre över det nyligen enade Norge i slutet av 800-talet. De arkeologiska fynden visar också att Jämtland har varit befolkat av bönder sedan yngre romersk järnålder (200-400 e. Kr.) samt att bebyggelsen blev mer omfattande under vikingatiden, och oavsett sanningshalten i Snorre Sturlassons kungasagor så är det troligt att Jämtland huvudsakligen befolkades från Norge. En vanlig uppfattning är att Jämtland skulle ha varit en självständigt bonderepublik fram till 1178 då det erövrades av Norge. Men då tänjer man lite väl på sanningen, redan i mitten av 900-talet ska jämtlänningarna ha hyllat Norges kung Håkon den gode, som enligt Snorre Sturlasson gav Jämtland dess lag. Under 1000-talet framstår det sedan som att Jämtland ingick i sveakungarnas välde. Olof Skötkonung erövrade efter slaget vid Svolder år 1000 en stor del av Norge bestående av fyra fylken i Trondheim, Möre, Romsdal samt Bohuslän. Senare under hans och sonen Anund Jakobs regering försökte den norske kungen Olav Haraldsson att skicka skatteindrivare till Jämtland som dock föredrog att betala skatt till sveakungen och helt sonika slog ihjäl Olav Haraldssons män. I början av 1100-talet bytte dock jämtlänningarna nationstillhörighet genom att av börja betala skatt till den norske kungen Øystein I. Sedan när de jämtländska bönderna i samband med de norska inbördesstriderna blev besegrade av kung Sverre 1178 och lovade att bli dennes undersåtar råder det inte längre någon som helst tvekan om vilket rike Jämtland tillhörde. En konsekvens av nederlaget var att Jämtlands lagman hädanefter utsågs av kungen, detta var en inskränkning i landskapets autonomi som inte gjordes i de svenska landskapen förrän 1347 då Magnus Erikssons landslag infördes.

Men trots nederlaget 1178 var Jämtlands anknytning till Norge både före och efter detta årtal ganska lös och dess ställning inom den norska monarkin bör snarast jämföras med Shetlands- och Orkneyöarnas. Jämtlänningarnas enda skyldighet till kungen var en lindrig skatt som betalades i hermelinskinn. Härjedalen förenades med Jämtland för första gången på 1420-talet när de blev en gemensam lagsaga. Under unionskrigen som började 1449 stred den svenske kungen Karl Knutsson Bonde och den danske kungen Christian I om Norges krona. Jämtland och Härjedalen som sedan 1420-talet hade varit en gemensam lagsaga styrdes då av hövitsmannen Örjan Karlsson som var en av Karl Knutssons närmaste anhängare, och dessa landskap lydde därför den svenske kungen längre än någon annan del av Norge. Perioden 1445-95 ingick Jämtland i drottning Doroteas livgeding, vilket innebar att det förvaltades av hennes fogdar när hon blev änkedrottning för andra gången 1481.

Eftersom Jämtland ingick i Uppsala stift innebar reformationen i Sverige 1527 att den svenska kronan tog över kyrkans tillgångar i Jämtland. De kyrkliga förhållandena utnyttjades också av Sverige genom att prästerskapet gjorde befolkningen svensksinnad. Under nordiska sjuårskriget 1563-70 mötte de svenska trupperna därför en vänligt sinnad befolkning och de höll landskapet ockuperat under större delen av kriget. Freden i Stettin 1570 ledde emellertid inte bara till Jämtland återbördades till Danmark-Norge men även till att Jämtland överfördes till Trondheims stift. Historien upprepades under Kalmarkriget 1611-13 (eller Baltzarfejden som det också kallades för) då landskapen återigen erövrades av Svenska trupper och sedan återlämnades vid freden i Knäred. Lokalbefolkningen i Jämtland bestraffades för dess illojala uppträdande under kriget och av de ungefär 1470 odelsbönder som fanns i landskapet fick ca 1300 sin jord konfiskerad av kronan. Danska präster tillsattes också för att omvända jämtlänningarna. Denna fördanskning var effektiv och under Torstenssonkriget (eller Hannibalfejden) 1643-45 mötte de svenska trupperna en fientligt sinnad befolkning såväl i Härjedalen som i Jämtland. Men trots det blev erövringen denna gång permanent och Jämtland och Härjedalen avträddes av Danmark-Norge i freden i Brömsebro. 1647 blev de båda landskapen formellt förenade med det svenska riket genom att de fick representation i riksdagen. Den konfiskerade jorden gavs också tillbaka till odelsbönderna. Trots detta hälsades de invaderande norska trupperna under skånska kriget (Gyldenlövefejden) 1675-79 som befriare och i likhet med Skåne förekom det snapphaneaktivitet. Jämtland och Härjedalen utsattes därför för en grundlig försvenskning efter kriget men slapp det undantagstillstånd som Skåne hamnade under.

Redan 1646 hade det som skulle bli Karl XI:s indelningsverk införts i Jämtland och till skillnad från Skåne fick de jämtländska bönderna efter Skånska kriget även rekrytera jämtlänningar till Jämtlands regemente. Bönderna lyckades dessutom förhandla fram det unika undantaget att deras regemente enbart skulle användas till försvar av hemprovinsen. Under det stora nordiska kriget deltog detta regemente i Armfelts fälttåg mot Trondheim som slutade med ett katastrofalt tåg över fjällen 1719, under vilket regementet halverades. Härjedalen ingick inte i indelningsverket eftersom de sedan 1662 betalade en årlig summa på 900 daler silvermynt till kronan för att slippa inkvarteringar och underhåll av soldater.

1786 fick Jämtland sin första och enda stad när Östersund grundades. Syftet var att begränsa gränshandeln med Norge och de så kallade landsköpen på landsbygden. Östersunds utveckling gick dock trögt och när det blev residensstad 1810 var det Sveriges minsta stad med bara 200 invånare. Först när järnvägen drogs fram till Östersund 1879 började staden att blomstra och 1920 var Östersund Sveriges 24:e största stad. För Jämtland och Härjedalen som helhet innebar 1800-talet och början av 1900-talet en tid av expansion tack vare skogsbruket. Men den andra halvan av 1900-talet har dessvärre kännetecknats av en kraftigt avfolkning. Östersund blev en universitetsort 2005 när mitthögskolan omvandlades till mittuniversitetet. Detta universitet har sin verksamhet utspridd till inte mindre än fyra olika städer, förutom Östersund städerna Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik.

Västerbotten, Norrbotten och Lappland

Under tidig medeltid var Övre Norrland inte befolkat av svenskar utan av lappar (samer) och kväner (troligen ett finsktalande folk), från vilka regionerna Lappland och Kvänland (Bottenvikens norra kustland) har fått sina namn. Svenskbygderna i Nedre Norrland kallades för Hälsingland och var i sin tur uppdelat i mindre distrikt som till exempel Ångermanland och Medelpad. De nuvarande västerbottniska Umeå och Bygdeå socknar nämndes för första gången 1314 och räknades då till Ångermanland. Men när den svenska koloniseringen av kusten längs Bottenviken fullbordades på 1300-talet började detta område att kallas för Norrbotten. Fram till 1441 utgjorde Norrbotten ett län men det delades då i två län varmed benämningarna Västerbotten och Österbotten uppstod. En senare länsdelning 1810 ledde till att namnet Norrbotten kom tillbaka och att den norra delen av Västerbotten snart började uppfattas som ett eget landskapI likhet med resten av Norrland gällde Hälsingelagen i Västerbotten och det ingick i Upplands lagsaga. 1611 bildade de norrländska landskapen en egen lagsaga (Västernorrlands lagsaga). Men de gamla lagsagorna hade då börjat förlora det mesta av sin betydelse och hela Norrland hamnade under Svea hovrätt i Stockholm när den inrättades 1614. Västerbottens och Norrbottens län fick en egen hovrätt i Umeå 1936.

Länsindelning

På 1620-talet var hela Norrland, i vilket finska Österbotten också ingick, ett enda län. Detta norrländska storlän delades 1634 i Österbottens län och Västernorrlands län. Gästrikland hade då sedan 1632 administrerats separat som en del av änkedrottning Maria Eleonoras livgeding. Genom ytterligare en delning 1637-38 skapades Västerbottens län med Umeå som residensstad och som bestod av dåvarande Västerbotten, Lappmarkerna samt norra Ångermanland. Bortsett från en tillfällig återförening med Västernorrlands län 1660-64 var länsgränserna oförändrade till freden i Fredrikshamn 1809 då området mellan Torneå och Kemi älv gick förlorat till Ryssland. Året efter genomfördes en länsreform i Norrland som innebar att det gamla Västerbottens län delades i Västerbottens och Norrbottens län, det sistnämnda fick först Piteå och från 1856 Luleå som residensstad. Utöver en gränsjustering 1868 då Pite lappmark (Arjeplog och Arvidsjaur) överfördes från Västerbotten till Norrbotten har Övre Norrlands länsindelning därefter inte förändrats. En lista över de båda länens landshövdingar finns på denna sida.

Stiftsindelning

Efterhand som Övre Norrland koloniserades av svenskar kom det att ingå i Uppsala ärkestift. Denna indelning gällde ända till 1647 då allt land norr om Hälsingland avskiljdes från ärkestiftet och bildade ett nytt stift i Härnösand lett av en superintendent (biskop från 1772). Slutligen bildades Luleå stift 1904 utav Norrbottens och Västerbottens län. Trots vissa tidig försök att kristna samerna behöll de sin hedniska religion väldigt länge och det var först under 1600- och 1700-talet som den försvann genom en intensiv kristen missionsverksamhet.

Historia

En mycket omstridd fråga är vilka som först befolkade Övre Norrland. De arkeologiska fynden tyder på att hela Sverige blev befolkat av folk som kom söderifrån. Detta kan också förklaras av att inlandsisen smälte av fortare i söder än i norr och blockerade på så sätt östliga folkvandringar. Mindre folkvandringar från Finland och norra Norge till Övre Norrland kan dock inte uteslutas. I dagsläget är forskarna skeptiska till teorier om att kulturella förändringar under forntiden skulle ha orsakats av folkvandringar. Det saknas nämligen tecken bland fornfynden på att dramatiska brott i kontinuiteten har ägt rum. Att olika arkeologiska kulturer ersätter varandra ska därför snarast ses som en evolution än som spår av massinvandringar.

Under hela jägarstenåldern var Övre Norrland en integrerad del av södra Sveriges kultur. Men banden lossades när jordbruket infördes i Södra Sverige och efterhand ökade kontakterna med folken i öster. Den kulturgräns som därmed uppstod sammanfaller med den etniska gräns mellan samer och svenskar som framträder i historisk tid. Att skillnaden mellan nord och syd kan bli så stor trots att de arkeologiska fynden tyder på ett gemensamt sydligt ursprung kan förklaras av att det rör sig om en oerhört lång tidsperiod (8000 år) samt att den forntida befolkningen i Övre Norrland var mycket liten. Både språk och kultur kan genomgå stora förändringar under en så lång tidsperiod. En stor betydelse har också vanan att söka giftermålspartners långt från hembygden, och under senare delen av forntiden sökte invånarna i Övre Norrland i stor utsträckning dessa från grannarna i öster. Giftermålsallianser, kulturella influenser och mindre invandringsvågor kan under årtusendena ha förändrat både södra och norra Skandinavien dramatiskt. Men man ska dock vara medveten om att det är om inte omöjligt så i alla fall oerhört svårt att använda arkeologiska fynd och DNA-analyser för att avgöra etniciteten på förhistoriska folk.

Det som idag utgör Norrbotten befolkades under 1000- och 1100-talet av kvänerna som troligen var ett finsktalande folk. Enligt Adam av Bremen skulle den svenske kungen Emund den gamles ende son Anund ha dött under ett krigståg mot kvänerna i mitten av 1000-talet eftersom dessa hade förgiftat det vatten han drack. Även om det är möjligt att Novgorod hade någon överhöghet över dem så var kvänerna oberoende från åtminstone den svenska kungamakten fram till 1300-talet då de upphör att omnämnas i källorna. Troligen beror detta på att de är identiska med de birkarlar som fick rätt av kung Magnus Eriksson att driva in skatter från samerna. Vid samma tid hade gränsen mellan Sverige och Novgorod reglerats genom freden i Nöteborg 1323. Det var dock osäkert var gränsen gick i norr och därför intensifierade statsmakten sina ansträngningar att lägga under sig Bottenvikens kustland. Den gamla svenskbygdens nordgräns vid Umeå och Bygdeå flyttades genom bondekolonisation fram längre norrut, vilket ledde till att de kväner som bodde i Pite, Lule och Kalix älvdalar blev försvenskade. Som birkarlar kom de dock att ha kungliga privilegier över indrivningen av samernas skatter samt monopol på handeln med dem. I utbyte mot detta behövde de bara betala en obetydlig avgift i skinn till kronan. Det är osäkert hur länge de hade haft dessa rättigheter men de tycks ha haft dem åtminstone från 1200-talets slut. Birkarlarnas maktställning bröts inte förrän under 1500-talet då den framväxande nationalstaten tog kontrollen över skatteindrivningen, de allra sista privilegierna togs bort av Karl IX i början av 1600-talet. Södra Lappland (Ume lappmark) hade dock hela tiden legat direkt under kronan.

Första gången namnet Västerbotten nämns i källorna är 1454, men det har som sagt förmodligen uppstått som landskap i och med delningen av Korsholms län 1441. Det första försöket att grunda en stad i Västerbotten skedde 1588 när Umeå fick stadsprivilegier. Men detta tidiga försök att organisera de västerbottniska böndernas handel till städerna misslyckades och varaktig framgång dröjde till 1621 då Luleå och Piteå fick stadsprivilegier samt 1622 då Umeå återfick sina. Även Torneå som numera inte räknas till Västerbotten blev stad vid den tiden. De norrländska städerna förblev dock länge ganska obetydliga. När Linné besökte Norrland 1732 beskrev han städer mest som större byar. Det bottniska handelstvånget som förbjöd städerna att bedriva utrikeshandel fram till 1765 underlättade förstås inte heller städernas utveckling.

Under det stora nordiska kriget brändes Umeå först 1714 och återigen 1720 tillsammans med 200 omkringliggande gårdar av ryssarna 1720. Piteå attackerades 1716 och 1721. Än mer utsatt var Västerbottens kustland under det finska kriget 1809 då det för en kort tid hölls ockuperat. Bland annat gick ryska trupper över kvarkens is och erövrade Umeå den 22 mars, vilket tillsammans med avsättningen av Gustav IV Adolf samma månad ledde till att den svenska armén vid Kalix kapitulerade tre dagar senare. De ryska trupperna i Umeå återvände till Finland den 27 mars, men den ryska offensiven fortsatte under maj då Piteå (8 maj), Skellefteå (15 maj) och återigen Umeå (31 maj) blev erövrat. Den svenska armén gjorde den 19:e augusti ett misslyckat försök att återta Umeå genom slaget vid Sävar, men några dagar senare väljer ryssarna trots segern att evakuera Umeå och retirera till Piteå. Den 2 september avslutades striderna i Övre Norrland med stilleståndet i Frostkåge gästgivargård och två veckor senare slöts den freden i Fredrikshamn. Denna innebar att Finland samt en remsa av det gamla Västerbottens landskap tillföll Ryssland.

En effekt av gränsdragningen var att Torneå hamnade på den ryska sidan och att en ny stad behövde grundas för att ersätta den. Det första försöket var Carl Johan stad som dock blev ett totalt misslyckande. Det dröjde till 1842 innan man med Haparanda fick en ersättning för det förlorade Torneå. Några år senare grundades även Skellefteå som expanderare kraftigt från och med 1920-talet tack vare malmbrytningen i Boliden. 1901 påbörjades byggandet av Bodens fästning som skulle bli en stöttepelare i det svenska försvaret. Orten Boden blev stad 1919 och är än idag Sveriges största garnisonsort. Slutligen fick Lappland sina första och enda städer med Kiruna och Lycksele 1944 och 1946. Gruvindustrin och skogsnäringen har varit och är betydelsefullt för regionen, men problemen med avfolkning har varit stora under andra halvan av 1900-talet. Detta har främst drabbat inlandet medan kustbygden har kommit lindrigare undan. Umeå har till exempel gynnats av Umeå universitet som inrättades 1963 och som har lett till vuxit kraftigt och blivit Norrlands största stad. 1997 fick även Luleå ett universitet när dess högskola omvandlades till Luleås tekniska universitet