Hjärtinfarkten
Preludium
I slutet av februari 1998 hade jag en hjärtinfarkt.
Fick ligga på Sundsvalls sjukhus i 8 dagar.
Därefter följde en sjukskrivning på 3 månader.
Om detta skrev jag dagarna efter det att jag kommit hem en kom ihåg
berättelse.
Väl hemkommen började jag träna upp min kropp. Det första
jag gjorde var
att gå runt huset, och sen blev det längre och längre promenader.
Det blev
sjukgymnastik på Sundsvalls sjukhus under en längre tid. Kände
hur
krafterna återvände.
I min byxficka hade jag alltid med en liten ask med Nitroglycerin. Denna lilla
ask följer fortfarande med vid längre promenader eller när
jag åker bort.
Men jag har aldrig haft något besvär med hjärtat och har inte
behövt använda
Nitroglycerin någon gång för att motverka kärlkramp.
Att vända åter
Hjärtinfarkten
18/2 1998 klockan 01.30. Natten mot onsdag bestämde jag
mig.
Akuten nästa. Vad höll på att hända? Vad hade hänt.
Återblick
- Några veckor tidigare.
Eva (min fru) hade blivit dålig, förkylningsviruset hade däckat
henne.
Arbete krävde sitt, stressade hem några gånger för att
se hur hon mådde.
Helgen innebar ingen vila för min del.
Söndag
Kyrkan på förmiddagen, stannade kvar och dukade
för BK Big Band
(storband) vi hade övning på eftermiddagen.
Hem -Tillbaka till BK.
Då-Någonting höll på att hända i minkropp!
På väg till garaget.
Kände mig ansträngd hade ont i vänstra axeln och armen. Lite
håll i bröstet
i bröstet eller vad det tryck i bröstet?
När jag kom till garaget kändes det skönt att få sätta
sug i bilen och vila.
Åkte in till storbandsövningen, hållet bröstet fanns
kvar men lindrades något.
Värken i axeln och armen bestod.
Övade med storbandet, plockade undan, bestämde att vi skulle träffas
nästa
söndagsmorgon klockan kvart i tio för övning.
Uppspelning i gudstjänsten klockan elva.
På väg från garaget började det igen, hållet eller
var det tryck i bröstet som
tilltog, blev andfådd orkade knappt att ta mig hem.
Blev bättre under kvällen.
Måndag
Skola som vanligt. Mest ont i armen. Tänkte att det är
väl samma som
Eva hade fått genom sin förkylning. Hon hade också ont i
axeln.
Tisdag
Började skolan kvart i elva. Trycket i bröstet kom
tillbaka.
Som mest när jag gick till och från bilen. Blev andfåddd.
Musikskolan på eftermiddagen, var nere i studion och surfa lite på
Internet.
Nu mådde jag inte så bra, tog ledigt sista lektionen och åkte
hem.
Klockan var nu fyra på eftermiddagen.
Hade börjat att känna tryck i bröstet, som gaser som inte ville
släppa.
Trycket i bröstet, i kombination med någon sorts svidande känsla
blev konstant.
Tog två Alvedon under kvällen för att lindra värken.
Förökte sova-Var uppe och gick-Försökte sova. Inget hjälpte.
Hade aldrig någon allvarlig tanke på att det kunde vara något
som senare visa
sig vara fakta.
I tanken började följande bearbetas.
Vänta till morgonen
och uppsöka läkarstationen-Eller åka till akuten.
Till Akuten
18/2 klockan 01.30. Natten mot onsdag bestämde jag mig.
Akuten nästa
Eva ringde efter en taxibil. ( Ambulans hade varit det enda rätta när
bröstsmärtor finns,
blev jag påmind om senare ).
Hon följde mig ner till taxin, men jag ville inte att hon skulle följa
med till sjukhuset.
När taxichauffören fick reda på mitt ärende blev dt full
fart.
Framme vid akuten när jag skulle betala taxin började chauffören
dilla någonting
om sjukresa och intyg, kunde inte engagera mig, han fick 92 kronor som resan
kostade och sedan gick jag in på akuten.
Folk kom emot mig och frågade en massa saker. Vad hade jag ont?
Fick ta av mig skor, jacka, lägga mig på en säng.
Full fart på personalen, slangar i armarna, smärtlindrande, EKG.
Konstaterades rätt snart att jag hade fått en hjärtinfarkt.
Borde ha kommit in
tidigare. Blev sprayad under tungan med Nitroglycerin. Två "duttar".
Läkaren frågade om jag kunde skriva på en försäkran
om att jag ville genomgå
en behandling, fanns risk med behandlingen, hade man otur kunde
behandlingen utlösa blodpropp i hjärnan. Att inte skriva på
verkade inte så bra.
Behandlingen behövdes. Skrev på.
Läkaren som hade jour och en manlig medhjälpare drog iväg mig
med säng
och allt till avd. 9, intensiven. Blev uppkopplad mot en apparat och fick
dropp
i armen.
Ja sa till läkaren att ringa hem till Eva. Klockan var nu 02.30
Sköterskan kom in och talade med mig, sa att jag nog kunde börja
må illa under
behandlingen. Kände inget illamående till att börja med, men
efter en tid
börjades det kännas.
Dag 1. 18/2 Onsdag
Någon frukost var det aldrig tal om, men jag bad att
få en kopp te. Fick mitt
te och drack och började må "jäteilla" Ringde på
klockan, fick en spypåse.
Satte mig upp i sängen försökte kräkas men det var "tji".
Ville inte sätta fingret
i halsen för att hjälpa till. Så med ens släppte illamåendet
och det kändes bra.
Lade mig ner i sängen och vilade.
Strax efter kl. 08. kom Eva och hälsade på. Kände mig trött
och hade ingen
större lust att prata, men det kändes skönt att hon satt hos
mig. Kände mig lugn.
Blev "bajanödig", ringde på sköterskan. Fick inte
gå på toa, jag måste sitta på en
transportabel toastol. Kom ihåg att det var papper i botten på
kärlet. Kändes
obekvämt att sitta på stolen och baja.
Ronden kom och den ansvarige läkaren som var manlig sa någonting
om att jag
skulle stanna en vecka på sjukhuset. 3 månaders sjuskrivning var
också vanligt.
Frågade läkaren om jag kunde fortsätta och spela instrument.
En av rondläkarna, säkert en läkare under utbildning, frågade
mig vad jag hade
för yrke. När jag talade om att jag var musiklärare, svarade
samme läkare att det
inte var säkert att jag kunde återgå till mitt arbete. det
var ju ganska arbetsamt
att blåsa instrument. Inte direkt uppmuntrande. Han tänkte sig
nog inte för när
han sade detta.
Droppet som jag hade togs bort.
En bekant, läkaren Åke Stålberg tittade in och frågade
hur jag mådde.
Eva åkte hem under dagen. Kom tillbaka senare och hade sin stickning
med sig.
Jag minns att hon frågade om jag hade Jesus med mig på kudden.
Så kändes det nog.
Eva åkte hem på kvällssidan.
Så gick första dagen. Minns inte om jag åt någonting
under dagen.
Fick en liten bok av sköterskan "Efter en hjärtinfarkt"
som jag började läsa.
Dag 2. 19/2 Torsdag
På dagen skulle jag flytta s till avd.23 A , ungefär
kl. 13.
Fick sitta i sängen och tvätta mig.
Prover togs med jämna mellanrum hela tiden under minvistelse på
9:an.
Började äta lite.
Eva kom och tittade till mig på förmiddagen. Hon skulle börja
arbeta kl. 13.30.
Trevlig och fin personal. Kände mig verkligen ompysslad.
Gav dem 200 kr. så de kunde köpa fikabröd.
Ronden kom och gick. Flera från personalen kom och tackade för
fikapengarna.
Så var det dags att ta farväl av avd. 9. Klockan hade hunnit bli
14.
Några killar kom och hämtade mig.
Avd. 23 A
Kompisarna på 4:an, alla hjärtpatiente In från
dörren till vänster.
4:1 Kjell 56 år f.d. egen företagare i byggbranschen.
4:2 Otto 83 år f.d. gammal löpare, tävlat en bl.a. Gunder
Hägg.
4:3 Pälshandlaren (jag har glömt vad han hette) omkring 70 år.
Jag ska ta hans sängplats under dagen.
4:4 Bengt omkring 70 f.d. Flygplanstekniker.
Pälshandlaren hade blivit utskriven under dagen, men var så förtjust
i
pannkakor att han skulle stanna till över middagen. Prata kunde han,
så fort
han fick ögonkontakt med någon (till slut behövdes ingen ögonkontakt)
så
han började prata i ett. Till en början var det intressant att höra
på honom.
Lärde mig mycket om pälsbranschen. När han kom in igen, måndag
innan
jag blev utskriven, blev det jobbigt att höra samma visa igen.
En ny patient som kommit dagen efter Pälshandlaren, alltså tisdag,
fick ligga i mittgången under natten i väntan på ordinarie
sängplats.
Han blev Pälshandlarens nya "surrobjekt".
4:1 Kjell hade kommit in några dagar före mig. På måndag
skull han åka hem.
Lite kraftig i kroppen. Hade ett härligt humör. Berättade att
hans yngste bror
hade dött ett år tidigare i hjärtinfarkt.
4:2 Otto hade fortfarande kvar sin tunna löparkropp. Han skulle få
åka hem i
morgon fredag, men fick tillåtelse att stanna över helgen. Frun
som var ensam
hade fått magsjuka. Otto kände troligen överläkaren som
var bussig och lät
honom stanna över helgen.
Han berättade att han hade fått den första ST-pokalen. Sundsvalls
Tidning
delade ut den i början av 1940-talet.
4:3 Bengt tålde inte ljuset på morgonen, började alltid att
nysa när det blev för
ljust. Även efter varje måltid började han nysa för fullt.
Det var som att ställa
en klocka. Han bodde i Uppsala under sin tid i flygvapnet. Berättade
mycket
intressant om hur det var att flyga. Genom ljudvallen. Om G-krafter. Hur det
var att segelflyga.
Besöken
Eva
Monika
Åke Stålberg
Mats Johansson
Sven Gustafsson
Peter Tjernberg
Marianne Jonsson
Christer Forselius
Anna Pettersson
Hansove Johansson
Thomas Gathe
Dagarna på 4:an
På torsdagsförmiddagen nere på 9:an hade jag
inte fått stiga upp, bara sätta
ner benen untanför sängkanten. Nu fick jag plötsligt stiga
upp. Det kändes
verkligen konstigt att ställa sig upp. Kände efter så att
benen bar, knäade lite,
men jag kunde resa mig upp. Gick runt sängen. Efter en stund tog jag
mig till
toaletten utan stöd. Jag skulle nu vara uppe och gå så mycket
som jag orkade.
Ta det försiktigt i början. Blev andfådd så fort jag
gick en vända ut i korridoren.
Efter någon timme fick jag äntligen min sängplats på
23 A.
Beställde en telefon med eget nummer, kostade 15 kr. dygnet,
plus samtalskostnaden. Räkningen på hemtelefonen. Bekvämt
och bra.
Ronden hade gått för dagen så jag fick inte träffa någon
läkare på 4:an
den dagen.
Hade besvärligt med hostan som jag hade haft med mig hemifrån.
Fick en brustablett som löste slemmet.
Middagen åt Bengt och jag vid sängen. Kjell och Otto åt på
dagrummet.
Jag hade inget större intresse att titta på TV trots att det var
Vinter-OS.
Nere på 9:an hade det varit lugnt och stilla på natten ingen som
störde
Hade mina föraningar vad som kulle hända med tre personer till på
salen.
Snart var snarkningarna i gång. Svårt att säga var det kom
ifrån, som en
rundgång i rummet. Till slut ringde jag på sköterskan och
bad om en
sömntablett. Fick en insomningstablett och somnade så småningom.
Sov oroligt. Vaknade till några gånger när snarkningarna
var som värst.
Dag 3. 20/2 Fredag
Temp, blodtryck, prover. Hade lite feber, kom troligen från
förkylningen.
Medicin: Trombyl, acetylsalicylsyra i låg dos förhindrar att det
bildas
blodproppar. Kommer att få ta den medicinen livet ut.
Seloken Zoc, betareceptorblockerande medel, minskar effekten av
stresshormoner och hjärtat kan arbeta lugnare.
Frukost på säng.
Morgontoalett.
Lite motion ute i korridoren.
Ringde till Musikskolan och pratade lite med Birgitta på exp. Hon talade
om
att hennes man också haft hjärtinfarkt.
Rond omkring klockan tio.
Överläkaren Claes Ringqvist och en kvinnlig, troligen också
läkare följde med.
För min del stod han böjd över sänggaveln och mässade
på ett tag innan jag
kunde göra mig hörd. Fick till svar att jag kunde spela som förut
när jag hade
tillfrisknat. Mycket positivt.
Efter en stund kom entjej och satte sig hos mig. Förstod att hon var
en
sjukgymnast. Sofia Nilsson, trevlig och positiv. Osäker på om hon
även tittade
upp på torsdag? Hade ett långtidsvikariat som gick i maj. Sen
skulle hon och
pojkvännen flytta till Uppsala eller Stockholm.
Hon föreslog att jag skulle gå och röra mig. Om kroppen sa
ifrån, vila lite.
Lunchen åt jag i dagrummet.
Varje dag fick vi skriva på en personlig matlista för kommande
dag. Det fanns
alltid olika saker att välja på. Då var det roligt på
salen när vi skulle skriva på.
Roliga kommentarer när vi valde och talade om vad vi skulle äta.
Det var precis som att spela på tips, trav eller något annat spel
när vi skulle välja.
På besökstiden kom Mats Johansson och hälsade på. Han
talade om att hans
fru Maria hade tjänstgjort på avd.23 A under sin utbildning.
Efter en stund kom min älskling Eva. Hon hade med sig tidningar. Många
hälsningar från flera som hade ringt. Ett kort från Susanne
och Dennis Larsson
med texten: Lars-Ivan, bli frisk är du snäll!
Motionerade lite på eftermiddagen.
Det hade varit dålig fart på Otto hela fredagen. Han låg
mest och sov.
Verkade mycket trött.
Middag
Läste några tidningar.
Såg lite på TV. Hade ingen större uthållighet, men
såg i alla fall Fångarna på fortet.
I morgon skulle Monica, yngsta dottern komma hem från Göteborg.
Det skulle bli
roligt att träffa henne.
Nattpersonalen kom in med nya kläder och handdukar för morgondagen.
Fick en insomningstablett. Somnade till slut.
Dag 4. 21/2 Lördag
Minnet sviker. Gick det någon rond lördag och söndag?
När jag skriver detta är det den 12/3.
20 dagar efter aktuell lördag.
23 dagar efter det att jag kom in på sjukhuset.
Jag tror att det kom en läkare även på lördag och kanske
söndag.
Överläkaren Claes Ringqvist hade magsjuka. I hans ställe tjänstgjorde
en
AT-läkare. Helena Blom, trevlig och förtroendeingivande. Kom från
Västerbotten och hade läst i Umeå. Inte alls samma rutiner
som den manlige
överläkaren. Mycket mjukare, vänligare, en som tycktes lyssna
på patienten.
Monika och Eva kom på besök. Hon körde vår bil
Åke och Birgitta Stålberg hade hämtat henne på flygplatsen
på morgonen.
Sen hade Eva bjudit alla på lunch hemma hos oss i Nacksta.
Monica frågade om allt möjligt, bl.a. om sjukgymnastiken. Hon var
ju själv
sjukgymnast i Göteborg. Omtänksam som alltid. Tyckte det var roligt
att
hon kommit hem.
Eva hade tagit med sig juice. Det blev lite fika. Frågad om hon skulle
ta med
kaffe i morgon söndag. Det skulle smaka gott.
I dag var det ful fart på Otto. Hans fru hade kommit på besök
och han var
uppe hela dagen.
Till middag fick vi stek. "Jättegott".
På kvällen kom Sven Gustafsson och hälsade på. Trevligt
att prata med någon
som varit i samma situation. Han hade sin hjärtinfarkt för tio år
sedan.
Sven talade om den troliga orsaken till sin infarkt. Han hade fått nytt
arbete, som
innebar att han fick ta emot mycket "skit" om det var något
som inte var bra inom
hans arbetsområde.
Sven var förvånad att jag fick röra mig så mycket. På
hans tid var det mera
stillaliggande. Forskningen går framåt.
Han hade blommor med sig, tyvärr fick man inte ha blommor på sjukhuset.
På söndag talade Eva om att Sven hade kommit och hälsat på
sedan han varit
hos mig på sjukhuset. Han hade lämnat blommorna till henne. Hon
hade bjudit
honom på fika och han hade stannat en stund och pratat.
Sven har en fantastisk omtanke om medmänniskan. Han har ringt ett flertal
gånger sedan jag kommit hem från sjukhuset, för att höra
hur jag mår, fysískt
och psykiskt.
På lördagskvällen spelade Bengt, Kjell och jag Bingolotto.
Vi hade beställ
lotter av en av personalen. Egentligen var det hon som frågade om någon
ville köpa.
Jag fick bingo på första spelet och vann 100 kr.
Det var den enda vinsten för kvällen.
Efter bingolotto var det dags för en liten promenad och sen var det tid
att lägga sig.
Dag 5. 22/2 Söndag
Före lunch såg vi OS-avslutningen på TV.
Ett fantastiskt skådespel.
Vilket fyrverkeri.
Peter Tjernberg ( kollega på Musikskolan) kom och hälsade på.
Hade med sig en
datortidning. Det visade sig senare att jag hade samma tidning hemma.
Monika fick måndag ta med en tidning till sin man Lars i Göteborg.
Kul att prata med Peter.
Han skulle också gå och hälsa på en bekant som låg
på en annan avd.
Peter gick när Monika och Eva kom.
Dags för kaffe med dopp. Smakade "kanonbra". Till kvällen
skulle Eva och
Monika inte komma upp till sjukhuset.
Efter middagsmålet vilade jag en stund.
Tittade lite på TV.
Någon kom och tog mig på axeln när jag satt och tittade.
Det var min rektor Mari-Anne Jonsson från Musikskolan.
Vi gick ut i korridoren och pratade.
Hon hade med sig en present. En bok, "Vackra Höga Kusten".
Jag blev riktigt rörd när hon läste upp vad hon skrivit på
ett kort.
Citat: Lars-Ivan
En varm hälsning från oss alla vid Musikskolan. Vi önskar
dig hälsa
och krafter och är med dig i tankarna. För Musikskolan Marie-Anne.
Kanske kan boken från Dina hemtrakter ge Dig glädje!! Slut citat.
Mari-Anne berättade att hon och Arne (hennes man) köpt en andra
bil, en SAAB.
Innan hon åkte till sjukhuset hade hon varit på IKEA och handlat.
När hon kom ut
från IKEA hade någon stulit bilen. I bilen hade hon en portfölj
med bl.a. en kalender
med tider och anteckningar. En mobiltelefon som tillhörde Musikskolan.
Tala om
otur. Vi pratade lite om hur det var på musikskolan.
Roligt att Marie-Anne kom och hälsade på.
Dag 6 23/2 Måndag
Samma rutiner. Plus att fick duscha för första gången.
"Jätteskönt"
Bengt och Otto blev utskriven under dagen. In på Bengts plats flyttade
Olsson
(jag tror han hette så). Han hade ofta kommit in till oss på sina
promenader.
Gjort en sväng, pratat en liten stund och sen vandrat vidare.
På Ottos plats kom Pälshandlaren tillbaka.
Monika kom ensam på besökstiden. Eva arbetade. Fick en deckare
av Monika.
"Sista bussen till Woodstock" av Colin Dexter. Det var ett fal för
Kommisarie Morse.
som är en av Monikas favoriter. Visade sig senare vara en mycket spännade
bok.
Började lösa boken samma dag, men boken blev inte färdigläst
förrän jag kommit
hem från sjukhuset.
Monika och jag pratade om allt möjligt, mest förstås om min
sjukdom.
In travade en läkare i vit rock.
Den var en bekant nämligen Christer Forselius som kom för att hälsa
på.
Han lade ett kuvert med några röntgenbilder under sängen,
(inte mina bilder)
satte sig på sängkanten och pratade bort en stund.
Dags att säga hej till Monika. Åke Stålberg skulle köra
henne till Flyget senare
på eftermiddagen.
Synd att barnen bor så långt borta. det vore kul att träffas
oftare.
När jag började läsa boken frågade Pälshandlaren
om jag var sur som inte
hörde på när han berättade sina historier. Jag var inte
alls sur. Jag var i full
fart med att lösa deckarproblem.
Dag 7 24/2 Tisdag
Fick besök av lärarkollegor:
Anna Pettersson, Hansove Johansson och Thomas Gathe på Musikskolan.
Det var kul att träffas. Jag fick senaste Mac Magazine att läsa.
Tyckte jag såg
pigg ut, sa dom i alla fall. So vanligt på Musikskolan, ingen större
arbetsglädje.
Klockan tickade iväg.
Klocka 15 skulle jag ned på arbets EKG.
Strul. Strul. För många hade körts ned. Det blev kö där
nere. Jag fick vänta till
nästa dag. Dagen då jag skulle åka hem.
Utskrivningsdagen
Dag 8 25/2 Onsdag
Strax före klockan 8 hämtades jag för transport
till ett arbets EKG.
Jag fick trampa cykel under belastning i ca 10 minuter. Uppkopplad mot en
apparat som visade hjärtats arbete.
Det var ganska jobbigt och svettigt. Min puls kom bar upp till 120. Förklaringen
var att jag åt en medicin som dämpade hjärtats arbete och
tog bort stressmomentet.
Läkaren skrev ett utlåtande som jag fick ta med upp till avd.
Tillbaka på avd. åt jag min försenade frukost. Hade sagt
till att den skulle sparas.
Sofia, sjukgymnasten kom och så skulle vi gå i trappor. 2 trappor
och jag blev
ganska andfådd. Hon tog min puls både före och efter. Pulsen
gick ner igen efter
en stunds vila. Normalt. Sofia pratade om vad jag skulle tänka på
när jag kommit
hem från sjukhuset. Hon skulle också kalla mig till cyklingsgruppen
efter någon
vecka. Nu satt det fint och skönt md en dusch efter all ansträngning.
En manlig skötare frågad hur jag skulle ta mig hem. Med taxi så
klart, buss var
inte att tänka på. Efter en stund kom han med ett taxikvitto. Jag
skulle bara behöva
betala 40 kronor.
Lunch i dagrummet.
När jag försöker komma ihåg upplevelser från sista
dagarna på sjukhuset,
det som ligger närmast i tiden när
jag skriver detta. Jag bli förvånad över
att jag glömt
så
många detaljer. Var det för att allt blev rutiner till slut?
Före utskrivningen fick jag prata med läkaren. Det var fortfarande
Helena Blom
som var ansvarig. Hon hade gjort klart med mina recept. Kunde ta ut recepten
på
sjukhuset innan jag for hem. Praktiskt och bra.
Helena sa att jag när som helst kunde ringa till avd. för att prata
om jag kände mig
orolig eller hade några frågor.
Nu var det bara att gå och hämta mina ytterkläder och diverse
saker. Tog farväl
av
kompisarna på 4:an. Åkte ned till informationen och beställde
en taxi.
Fick vänta en halvtimme.
Resan hem kändes bra.
Äntligen hemma.
3 månaders sjukskrivning väntade.
Våren var på väg.
Optimismen spirade.
Tacksam för allt.
Jag hade vänt åter
Vad hade hänt under mitt liv när jag hade växt upp?
När jag var liten sa mina föräldrar att jag
var ett A-barn. Vem som sagt
det till dom vet jag inte, men troligen någon det doktor eller sjuksköterska,
eftersom flera i släkten sa likadant.
Det lilla barnet växte upp.
Så inträffade den första lilla gungningen i det lila "barnhuset".
När jag gick i
sjätte eller sjunde klass fick jag ont i underkäken. Fick åka
till läkaren i Ramvik
och där skar han upp en öppning i underkäken så att varet
jag hade fått i en
tand kunde komma ut. Tanden lämnade han och den finns fortfarande kvar
i
min underkäke väl inkapslad i tandköttet. Om jag trycker men
fingret i
underkäken känner jag tanden. Den är helt utan besvär.
Nästa lilla skakningen i det växande barnet var när jag hade
slutat skolan
och börjat arbeta. Åket med en granne på hans motorcykel
till arbetet en
senhöstmorgon. I Gålåkurvan hade det blivit ishalka och motorcykelföraren
fick en sladd på cykeln så att vi körde omkull. Jag ramlade
av och fortsatte
rakt in i ett staket. När jag reste mig upp kände jag att det rann
något varmt i
ansiktet. Det var blod. Kände på min näsa att det var något
som inte stämnde,
något vasst stod ut från näsryggen. Vi fick stopp på
en bil.
Kom till Kramfors där en läkare sydde ihop min näsa som var
bruten. Än idag
syns det på min näsa ärren efter den olycksfärden. Föraren
av motorcykeln
klarade sig helskinnad.
Nästa rämning i den växande kroppen var när jag spelade
fottboll i Sandö IF.
En gång när jag inte skulle vara med så blev jag tillfrågad
om jag kunde ställa
upp. Det fattades en spelare. Jag hade kommit för att se på matchen.
Inga skor
hade jag med mig. Jag fick låna ett par skor som var lite för stora.
Vid en nickning
kom jag snett ner med höger fot så att höger yttre ledband
brast. Kunde linka på
ett tag i matchen. Efter matchen bar det iväg till en läkare i Frånö.
Sen blev det
sjukskrivning ett tag. Efter det blev det inte så bra med min höger
fot. Kunde aldrig
skuta några hårda skott med foten. Än idag syns en svullnad
i höger fotkula.
Så börjar det ramla sönder i den nu vuxna kroppen. Fick ont
ryggen och blev av
läkaren i Bjärtrå ordinerad att omskola mig. Eftersom jag
på min fritid spelade
musik förslog han att jag skulle utbilda mig till musiklärare. På
den tiden fick man
omskolningsbidrag. Jag hade då familj. Två år på Kappelsbergs
musiksola i Härnösand.
Därefter blev det tre år på
Musikskolan i Öjebyn, Piteå där jag
utbildade mig till musiklärare. Under den fem år långa utbildningen
var väl inte
vår familjeekonomi den bästa, men vi överlevde.
Sökte ett att antal tjänster. Fastnade för Sundsvall. Sen följde
en fin tid för oss alla
i familjen.
Nästa sönderfall i min kropp, blev att jag började höra
lite dåligt. Det kom
smygande. Vid ett tillfälle på 1990-talet när jag var på
hörselundersökning
konstaterades att min hörsel var nersatt. Ett genetiskt arv.
Fick då en hörselapparat på vänster öra.
Sönderfallet fortsatte. 1998 fick jag en hjärtinfarkt. Efter en
tid av stress och i
kombination av gener så var det till slut på det myckna spelandet.
Det var bara att ta det lite lugnare. Klarade av infarkten bra. Inga sviter.
På EKG
syns det fortfarande, och det kommer det alltid att göra, att jag haft
en infarkt.
År 2003 kom nästa stora sönderfall. Det var dags för
"mannens gissel",
prostacancer. Strålning som följdes av hormonbehandling.
Men cancern fanns fortfarande kvar i min kropp.
Nu år 2006 cellgifter som verkar ge ett positivt besked i min kropp.
Bra behandling som hela tiden har utförts på Sundsvalls sjukhus.
Nu år 2006 mår jag bra.
Har en bra livskvalité.
Postludium
Fyra ord till slut
Trons kraft föder hoppet
Jag tror att det finns negativa och positiva saker som påverkar oss
människor.
För min egen del överväger de positiva. De föder en ljus
och kärleksfull tillvaro
som har en stark påverkan på vårt sätt att leva.
Den positiva inneboende kraften hos oss människor föder hoppet.
Denna inneboende kraft som bl.a. får oss att övervinna svårigheter,
som ger
livskvalité, glädje och kärlek.
Det finns också en utomstående positiv kraft som styr oss mot
något annat.
Detta kan samlas i följande:
Hoppets kraft föder tron.
© Lars-Ivan Söderlunds Hemsida