Kvinnoarbete på 1930-40-talet i Ångermanland

Tvättarbetsplats med en vedeldad tvättgryta,
med en inre del av koppar, för uppvärmning av vatten.
En del tvätt kokades också i grytan.Tvättbalja av trä,
tvättbräda, plåthink, bock för att lägga tvätt på så
vattnet kunde rinna av. Det fanns tvättkar för kallvatten,
varmvatten och sköljvatten. Till tvätten användes såpa
eller lut Kvinnan har det typiska hucklet på huvudet.
Att tvätta var ett mycket slitsamt kvinnoarbete
Bild: "Kvinnoarbete och kvinnoglädje
Nolaskogs under1930-40-talet".

Bilden ovan är allmängiltig och får illustrera
alla de kvinnor som gjorde sina sysslor, oavsett
var de bodde. Kanske inte i tysthet men ändå.
Har någonsett några män stå på knä och skura
eller tvätta? Kanske någon. Men männens roll,
när det gällde tvätt, var att se till att ved fanns
till tvättgrytan.
Bild: "Vapelnäs i ord och bild från
1920-30-talet".

I slutet av 1979 intervjuade 39 elever vid Parkskolan i Örnsköldsvik
äldre kvinnor från Ö-vik med omnejd. Kvinnor som under 1930-40-talet
stod mitt uppe i yrkeslivet.
Resultatet finns samlade i en småskrift (nr.6) som Örnsköldsviks museum
utgav 1981. Från denna källa följer här sex intervjuer i berättarform.

Nanny Anderssson. Jordbrukarhustru, född 1909.

Elsa Bylin. Damfrisörska, född 1919

Anna-Stina Ljungberg. Barnmorska, född 1910

Hilda Norgren. Resturatris på båt, född 1894

Nancy Gimbersson Lärarinna, född 1907

Sara Lindgren.Affärsinnehavare, född 2/6 1908

Min mor hette Kristina och min far hette Salomon Eriksson.
Jag hade två syskon, en bror och en syster.

I den by där vi bodde fanns fem andra bönder och två torpare.
En av bönderna hade en affär där man kunde köpa det mest
nödvändiga som inte fanns på gården. Till affären kom det post två
två gånger i veckan. Mjölken som inte användes på gården sålde vi
till mejeriet dit man turades om att åka. 1930 började mejeriet att köra
med mjölkhämtning i bil.

Medan jag var liten hade vi en hemhjälp men när jag blev 14 år
fick jag över hennes sysslor.

Vi bodde i ett stort hus där endast köket var eldat. I köket sov mor,
far och de allra minsta barnen. De äldre syskonen sov i oeldade rum.
I salen var det varmt bara på jul eller vid andra stora högtider.

På morgonen klev vi upp vid 5-6 tiden och gick till ladugården för att
mjölka och utfodra djuren. Sedan var det frukost och efter frukosten gick
vi tillbaka till ladugården för att rykta djuren och städa. Vi hade grisar, får,
kor och en häst.

När vi hade avslutat förmiddagens arbete var det kaffedags.
Sista gången vi gick till ladugården var kl. 19.30.
Efter kaffet sysslade vi med spinning, vävning, ullkardning och linberedning.
Av linet gjorde vi dukar och örngott och vi sydde våra kläder hemma. Lite
finare kläder för helgerna och kappor syddes av en sömmerska. Förutom
sömmerskor fanns det också speciella stickerskor som man kunde gå till om
man ville ha t.ex. en kofta. Man måste själv ha med sig garnet.

Det hände ibland att vi fick ohyra. Då fick vi lägga oss i en hundfäll
utankläder. Det sades att ohyra inte trivdes i hundfäll.

Kläderna tvättades hemma i brunnen. Mattorna
tvättade vi i ån. Då fick vi stå i vattnet medan vi tvättade och det var kallt.
Vi torkade mattorna på marken i solen.

Den största högtiden var julen, som firades från jul till trettondagen.
Då hade vi varmt i kammaren och inte bara i köket som annars.
Till vardags åt vi sill, potatis och gröt men till jul fick vi lite finare mat
som skinka och kalvsylta.

Till julen skulle allt vara fint och rent.
Koppar, knivar och gafflar skulle blankas, och nya trasmattor skulle
läggas över hela golvet.

Strax innan jul slaktade vi. Vi tog reda på allt utom tarmarna på djuret.
Av blodet gjorde vi palt och blodbröd. Det som inte gick att använda till
något annat gjorde vi pölsa av. Vi bakade också brödet själv.
Kring jul var det enda gången vi hade tid för att handarbeta.

Elsa Bylin föddes den 30/3 1919. Hennes mor var Anna Gidlund, född
Vidmark, född den 21/10 1890 i Gullänget. Anna arbetade som
herrskrädderska. Elsas far hette Helmer Gidlund, född 11/11 1880 i
Lakasund. Helmer arbetade som styckmästare.

Elsas ungdom var mycket god, eftersom hon var enda barnet. Elsa
gick i folkskola i sju år, innan hon tog lära i frisörskeyrket.

Elsa var 14 år och hade just slutat skolan, när hon tog lära i frisörsyrket
hos Jullan Carlsson i Sund. Där gick hon som lärling i tre år innan hon
började arbeta i Arnäsvall.

Hos Jullan Carlsson fanns två anställda, förutom Elsa och Jullan, men
efter en tid slutade de två andra varför Jullan och Elsa blev ensamma.

Det blev nu väldigt jobbigt, helst vid storhelger t.ex. jul. Då kunde Elsa
få stiga upp vid fyratiden på morgonen och inte komma isäng förrän vid
midnatt. Ibland fick hon inte ens lunchrast. Men de vanligaste
arbetstiderna var från 8 på morgonen till 7-8 på kvällen.

Elsa fick inte någon elevlön, som vanligtvis var 5-10 per vecka. Hon
fick istället betala 350 kronor per halvår för att få lära sig frisörskeyrket.

När Elsa flyttade till Arnäsvall, som på den tiden var ganska glesbefolkat
och kundunderlaget var dåligt, kunde hon tjäna 75 kronor per månad
men ibland bara 50 kronor för sammanlagt tre månader. Elsa arbetade
i Arnäsvall i fem år till 1942 då hon gifte sig.

En klippning på 30-40-talet kostade cirka 1 krona för vuxna och 75 öre
för barn. En helpermanent kostade 10 kronor och en halv 6 kronor.
En läggning kostade 1.25 kronor.

Så här gick en permanent till
Först hade man en elspole. På den fanns en gummiplatta med filt under,
det fanns också en platta med kork och bakulit. Man blötte håret i olja
och rullade fast spolarna på papper i håret. Trådar med elström stacks
i spolarna och då började håret koka. Sedan fick håret koka i ett par
minuter, innan man slog av strömmen och tog av spolarna.
Sedan var permanenten klar.

Anna-Stina är född i Grundsunda där hon bodde till 1930 tillsammans
med sin mor som var hemmafru, sin far som var egen företagare.
Hon hade fem syskon.

Eftersom ekonomin var dålig och hennes mor var sjuk kunde hon inte
fortsätta studera efter folkskolans sex år. Hon måste även ta hand om
sina syskon.

När hon fyllde 24 år tog hon det stora steget och reste till Stockholm
och började Folkhögskolan. Sedan fortsatte hon med
barnmorskeutbildningen på Eureni Ljungkrans Minne. Hon var färdig
1941. Efter det hade hon ett assistentår i Stockholm.

Fastän arbetstiden var lång och oregelbunden så trivdes Anna-Stina
med sitt arbete. Reglerad arbetstid kom först 1947.

Barnmorskeyrket har alltid varit ett högt uppskattat yrke, men lönen
har inte varit därefter. Men på senare år har det blivit en förändring
till det bättre.

Anna-Stina tycker att det blivit stora förändringar på metoderna
t.ex. bedövningarna. Förut användes det lustgas och narkos och
det var sparsammare med värkförstärkande medel. Då fanns inga
psykoprotylaxmetoder och sugklockor att ta till handa. Det enda
hjälpmedel förutom händerna var en förlossingstång. Den såg
väldigt skräckinjagande ut tyckte vi, men Anna-Stina försäkrade
att den inte var så farlig som den såg ut.

Anna-Stina har varit och är fortfarande väldigt aktiv. Hon var bl.a.
sekreterare i Ångermanlands Barnmorskesällskap från åren 1948-
1963. 1966 återvände hon och blev vald till ordförande. Den posten
hade hon i besittning i 6 år innan hon avsade sig platsen och
engagerade sig i andra aktiviteter.

1973 avgick hon i pension, det tyckte hon var skönt. Nu kunde hon
utnyttja sina krafter på annat sätt. Men hon ångrar inte en sekund sitt
yrkesval och hon rekommenderar det av hela sitt hjärta.

Hilda Norgren är föddes den 12/3 1894 i Själevad, där hon också växte
upp tillsammans med sina tre systrar och en fosterbror , som kom till
familjen när han var 1 1/2 år gammal. Hennes föräldrar, Johanna och
Germanus Norgren, dog båda med några års mellanrum, omkring 1925.
Fadern arbetade på Mo och Domsjö.

Hilda gick 6 år i skolan. Skoldagen började ca 9.00 och slutade kl 13.00
eller 14.00. Vad de fick lära sig var katekesen, bilblisk historia, geografi,
geometri, naturkunnighet, matematik och välskrivning, som hon var
mycket duktig i.

Det gällde att läsa läxan noga, att inte kunna den var en skam. Hilda
kommer ihåg att hon fuskade en gång, det var i naturkunnighet, och hon
var väldigt rädd. Den gången upptäckte läraren det och sedan fuskade
hon aldrig mer. Skolmaterialet fick man köpa själv. Hilda tyckte att
välskrivning och rättskrivning var de roligaste ämnena. I skolan hade de
inga utflykter, men de fick roa sig med olika lekar på skolgården istället.
De hade inte så många nöjen att roa sig med, men om någons
föräldrar var borta när de kom hem från kolan blev det ofta knäckkalas,
och där knäcken fanns, där var också byns barn.

När båda föräldrarna var döda lämnade Hilda hemmet och började
arbeta (hon var då 33 år). Hon var först hushållerska på ett gods, men
sedan började hon arbeta på en matservering. Under andra världskriget
skötte hon ett flyktingläger som var i Västerås. I det lägret fanns det mest
rika estlänningar som hade dyra vanor och var något besvärliga, men
snälla. Det fanns också filändska barn som sänts till Sverige för att äta
upp sig. Efter arbetet på flyktinglägret så ville hon återvända hem till
norrland igen, så hon tog platspå en bogserbåt som gick efter den
svenska kusten. De var ute ca 4-9 dygn och båtarna hade ca 10-12
mans besättning.

Hennes sysslor på båtarna var att städa, diska, duka och laga mat m.m.
Hon fick kliva upp kl. 6.00 på morgonen för att föra rent i köket och sedan
gjorde hon frukost åt besättningen. Arbetsdagen slutade ca 22.00. Lönen
var ca 100 kr/månad. Hilda hade oftas en hjälp i köket, en s.k. trissa.
Själva arbetet på båtarna tyckte Hilda inget vidare om, man hon var
tvungen att arbeta.

De som skulle se till att det fanns hela och riktiga redskap i köket,
skötte inte sitt arbete speciellt bra, för det mesta var redskapen som
skulle användas trasiga eller fattades helt. Vid storm slutade allt arbete
för dem och de gick ofta in på ett ställe där det var lä. För att de inte skulle
bli sjösjuka så fick de gå och lägga sig sedan alla dörrar och skåp väl.
Ibland fick dessa spikas fast för att de skulle hållas stängda.

Några båtar som Hilda arbetade på var: "Eidern" och en större norsk
valfångare. Allt som allt arbetade hon 18 år på båtar.

Kl. 6.00 Gick man upp och städade och kokade kaffe.
Kl. 6.30 Serverades kaffe
Kl. 8.30 Frukost
Kl.11.30 Kaffe
Kl.13.30 Mellanmål
Kl.15.30 Kaffe
Kl.19.30 Middag

Senare lagade Hilda något som besättningen kunde äta på natten
om de blev hungriga. I mellanåt städade, dukade och diskade hon.

Nancy Gimbersson Lärarinna är född 1907 och uppväxt i Dombäck
som ligger i Grundsunda socken. Hon trivdes bra hemma hos
föräldrarna. Hon började skolan när han var sju år, det tyckte hon
var roligt för att hon fick så många kamrater. I sex år gick hon skolan.
När hon var elva år dog hennes mamma som hette Ida. Far hette
Gottfrid Nilsson. Dom var jordbrukare, så för den som var äldst av de
fem syskonen var det arbete och åter arbete vid mycket tidiga år.

Far gifte om sig när Nancy var fjorton år, då fick hon plats som barnjungfru.

Efter det jobbet var hon hos en lärarinna en tid och då var hon femton år.
Det var där som hennes drömmar kom om att bli lärare. Nancy tyckte
att läraryrket såg ut att vara det allra bästa. Dt hände att hon fick rätta
böcker som eleverna i skolan ägde, det kändes mycket ansvarsfullt
men också roligt.

Lärarinnan lärde henne att spela orgel efter noter för Nancy tänkte,
lyckas jag bli lärare är det ett plus att kunna spela orgel.

När Nancy var sexton år fick hon gå en vinterkurs på Hampnäs
folkhögskola. Efter avslutad kurs kom hon in på seminariet i Murieck
och den utbildningen var treårig. Seminaristerna fick 400 kr varje år
som stipendium för att stanna i norra Sverige tre år, därför att det var
brist på lärare där, men just det året Nancy tog examen fanns det inga
platser lediga så pengarna efterskänktes till hela klassen. Så man ju
säga att utbildningen var billig.

Nancys första lärartjänst var ett vikariat på en månad. För detta fick
hon 210 kr. Det tyckte hon var bra betalt. Det var lugnt och trivsamt i
skolan. Barnen var verkligen trevliga, så därför behövde hon ej
använda aga. Om någon burit sig illa åt någon gång, kunde den få
stå i ett hörn av skolsalen och skämmas ett tag, i den s.k. skamvrån.
Föräldramöten förekom ej på den tiden, men vid årsexamen infann
sig föräldrarna. Det var alltid högtidligt. Matbespisningen i Husum
startade vid början av 40-talet, men förut hade barnen matsäck med
sig förstås. Barnen gick sex dagar i veckan och antalet barn i en klass
var 25. Läxa utantill minskade med åren.

Nancy tycker att läraryrket varit förtjusande och hon har aldrig haft
någon tanke på att sluta arbeta. Nancy var 65 år när hon pensionerades.

Sara är född och uppvuxen hos fosterföräldrar i Sunnansjö.
Deras namn var Sjöblom och de bodde i ett litet torp. Fadern var
snickare och modern var hemarbetande. Sara var enda barnet, men
senare tog Sjöblom sig an en fosterson också. Saras biologiska mor
levde i Stockholm. Hennes namn var Josefina Höglund.

Vid sju års ålder började hon skolan i Sunnansjö. Hennes skolärare
J W Tjärnström var en mycket respektfull man. Sara berättar att hon
minns att när hon mötte skolläraren på vägen, så visste hon inte hur
långt ner hon skulle kunna niga för honom. Alla hade mycket stor
respekt för honom och prästen.

På den tiden var skolgången en termin per år. Och man gick vanligtvis
på hösten, från augusti till december. Hon gick en termin i varje klass,
varav den sjätte och sista klassen sträckte från januari till juni. När hon
gått ut sjätte klass var hon tolv år. Under skoltiden läste hon geografi,
bibelhistoria, svenska, katekesen, naturlära och räkning. Räkning var
det ämne hon tyckte var roligast.

Efter de sex terminerna, var hon hemma och hjälpte mor med hushålls-
sysslorna. På sommaren när hon var fjorton år, efter konfirmationen, for
hon ut till olika bondgårdar för att räfsa. För det fick hon 2 kronor upp
till 2 kronor och 50 öre beroende på hur gott ställt bönderna hade det.

Vid arton års ålder födde hon sin förste son. Hon var inte gift, vilket då
ansågs som skam. Hennes far blev rasande och skämdes över henne,
medan hennes mor inte sa så mycket. Vid födseln bodde hon hemma
hos sina föräldrar. Hon skickade sin fästman för att hämta barnmorskan
och fadern blev tillsagt att hämta barnkläder hos Saras moster. Det var
han inte alls villig att göra. När barnmorskan dröjde, gick modern till en
grannfru för att hämta hjälp. Under tiden låg Sara och födde sin son ensam.

När modern kom tillbaka med grannfrun, hjälptes de åt att klippa av
navelsträngen och ta hand om barnet, som bara vägde 1 900 gram.
De lade honom i en korg och ställde den på spisen för att pojken inte
skulle frysa ihjäl. När barnmorskan kom och fick se vad de hade gjort,
blev hon väldigt förargad, eftersom det var hennes jobb att skilja barnet
från modern.

De höll inte på att få döpa pojken, på grund av att hon var ogift och
dessutom omyndig. Prästen som var samma präst som hade konfirmerat
Sara, gav henne en riktig utskällning. Det var som om hela världen skulle
gå under av allt detta.

Ett år efter födseln gifte sig Sara Höglund med pojkens far, Alfons Lindgren.
Det var på slörsöndagen, söndagen veckan före jul då man bakade och
gjorde andra sysslor inför jul. De höll på att klita taket och muren i köket.
På eftermiddagen skulle de infinna sig hos prästen. När de skulle klä sig
fick Afons ställa sig på en pall för att inte få klita på byxorna. Det var ett
stiligt par, Sara bar en svart klänning med en silverrosett i midjan och
Alfons bar en blå kostym.

Fyra år efter brölloppet födde Sara en pojke som hade ryggmärgsbråck.
Han dog vid arton månaders ålder.

Efter ytterligare fem år födde hon sin dotter och fick barnsängsfeber.
Barnmorskan gav henne lavemang i både magen och underlivet. Som
tur var hade penicillinet just kommit, så Sara ficksprutor var fjärde timme
dygnet runt. Sara fick komma på lasarettet, men barnet var fortfarande
kvar hemma. Den lilla flickan fick lunginflammation medan Sara låg på
lasarettet. Där låg hon i femton dagar svävande mellan liv och död.
Flickan blev bra men fick åter lunginflammation vid åtta månader men
blev sedan helt frisk.

Därefter började hon sin karriär. Hon for ut till en bagare i Mellansel, där
hon arbetade i fjorton dagar. Hon lärde sig att baka olika sorters bröd, som
hon for ut sålde. Mest var det rågbröd, vetebröd och skorpor. Hon bakade
också kakor, men endast åt byborna i Sunnansjö.

Hon for alltså ut till olika byar och sålde bröd, men hon for också ut till
AK-jobbare, som arbetade ute i skogen. De bodde i timmerkojor.

Hon minns en gång särskilt väl. Det var vinter 1928. Hon hade en kartong
full av bröd. Hon tog sparken och drog iväg ut till AK-jobbarna. (jämför
AMS idag). När hon kom fram var klockan 22.00 och det var mörkt.
Jobbarna tog både sparken och Sara in i en av kojorna. De flesta skulle
ha varit livrädda i den situationen, men inte Sara. Arbetarna var väldigt
snälla, för de köpte hela kartongen.

Vid gravöl bakade hon endast på beställning en speciell tekaka, som
innehöll bl.a. saffran och russin. Den var enormt stor och man skar
stora bitar ur den.

Hon hade servering vid dansbanan i Sunnansjö också. Där sålde hon
cigaretter, karameller och kaffe. Hon hade oftast någon som hjälpte sig
med försäljningen.

Den åttonde mars 1938 startade Sara och Alfons en affär i Svedje. Men
redan den 31 maj brann hela affären ned i samband med storbranden
i Svedje.

Hon gav för den skull inte upp, utan hon hyrde sig en Björnakoja och
köpte in varor för ettusen kronor. Under tiden höll de på med bygget av
affären i Sunnansjö. Den 30 november samma år var den inflyttningsklar.
Här år några exempel på varor ur sortimentet: alla slags specerier (lösvikt),
kedjor, hästskor och lumparsockar (p.g.a. kriget).
Snus förvarades i stora kaggar, som var vaxade på insidan för att hålla
snuset färskt. Jäst förvarades också i storförpackningar, varför man var
tvungen att väga upp för varje kund som köpte. Jäst till en bulldeg kostade
fem öre. Åtta kilo snus kostade 12 kronor och kaffet gick på en krona kilot.

När de startade affären hade de inte råd med att inreda den, utan använde
backar med plankor som hyllor. Först på sommaren 1940 fick de inredningen klar.

Städningen av affären sköttes av Sara själv samt den anställde i butiken.
De hade alltid en anställd. Bokföringen sköttes av en herre vid namn Bodin.

Första julen arbetade Sara dygnet runt, eftersom folk kom in bakvägen efter
stängningsdags och även före öppningsdags på morgonen. På den tiden
var det inte tal om någon semester och lönen var nästan ingenting att tala
om heller. Första året var vinsten 25 000 kronor.

Medan Sara arbetade i affären, skötte hennes mor om barnen.
Alfons jobbade i skogen.

Den första december 1959, tjugo år efter igångsättningen av affären,
sålde hon den. Det var hennes enorma intresse för affärer, som hade
fört henne in på den banan.

Hon hade ingen utbildning, bara att hon var till en annan affär och fick
lära sig hur en inventering gick till.

Hennes dröm efter försäljningen av affären var att starta en egen
restaurang, men istället flyttade Sara och Alfons ner till Örnsköldsvik.
Där började Sara arbeta som kokerska på "Röde Orm".

Efter några år flyttade hon till Björna och öppnade ett pensionat.
1967 sålde hon det till nuvarande ägaren till Björnforsen.

När hon sålt pensionatet, tog hon plats som kokerska på Björnaborg.
Där arbetade hon fram till pensionen.

För fyra år sedan köpte Sara och Alfons tillbaka gamla affären
i Sunnansjö. De har renoverat och reparerat den till bostadshus.
De lever nu där och båda är pensionerade.

Kvinnoarbete och Kvinnoglädje