I almanackor från 1600-talet och tidigare bär den
sjunde januari namnet Knut.
Julens tolv dagar var slut i och med trettondagen den sjätte januari. Att
helgen var slut
markerades nästa dag. "Knut kör julen ut".Det finns ett
annat namn på den dagen, ett
gammalt fantasiväckande namn:"farängladagen". Det skulle
betyda att när nu julen är slut,
så far julänglarna tillbaka till himlen.
Julhelgen förlängdes emellertid en vecka och namnet Knut flyttades
då fram till den 13 januari.
Den Knut som möter i almanackan vid denna
tid är en dansk kung. Det fanns två med det namnet.
Den mest kände är den s.k. Knut den helige. Men det är hans brorson
Knut Lavard, kallad hertig
Knut, som har namsdag i januari. Båda kungarna var ninnesvärda personligheter.
I Sverige blandas
de ofta samman. Knut den helige, blev kung i Danmark år 1080. Han dödades
den 10 juli 1086,
och den 10 juli markerades i almanackan som hans dag. Fram till 1901 bar dagen
hans
latiniserade namn Canutus.
Men den Knut som uppträder i almanackan den 13 januari är en annan
stor dansk, Knut Lavard.
Han betecknas som en from och redlig människa. Hans far Erik Ejegod, bror
till Knut den helige,
hade varit kung i Danmark, och Knut Lavard hade vissa anspråk på
kronan. Själv var han föga
intresserad av makten och äran. Men hans kusin Magnus, som också
aspirerade på tronen, ville
röja honom ur vägen. Han lovade fred och inbjöd honom till julgille
i Roskilde 1130. Knut trodde
på honom och kom. Efter helgdagarna lockade Magnus Knut med sig ut i skogen,
och där
mördade han sin obeväpnade frände, vilket skedde den 7 januari
1131.
Dådet väckte oerhörd uppmärksamhet i landet. Folket älskade
Knut och gjorde uppror. Magnus
och hans far far dödades av uppretade Slesvigsbor. På Danmarks kungatron
uppsatte men Knuts
son Valdemar, då minderårig, senare bekant som Valdemar den store
(Valdemar I). Det var han
som hos påven utverkade att hans far blev kanoniserad. Det skedde 1169,
och sedan dess kan
också Knut Lavard benämnas S:t Knut. Hans dag i almanackan var hans
dödsdag den 7 januari,
men den flyttades alltså i Sverige till den 13 januari.
I Skåne förekommer fortfarande s.k.
Knutsgillen. De var under medeltiden mycket betydelsefulla
sammanslutningar, och ordet gille betydde inte kalas eller fest utan betecknade
själva
gemenskapen, organisationen. Medlemmarna hörde till städernas ledande
skikt. Det var inte vem
som helst som kallades till Knutsbroder. Gillenas syfte var inbördes hjälp,
främjande av handel och
sjöfart, gemensamt gudstjänstfirande.
Det fanns under den danska tiden Knutsgillen i många
skånska städer. De existerar fortfarande
på en del ställen men nu med en hel annan målsättning
- den
13 januari anordnas Knutsfest och Knutbal under
solenna former. Knut markerar slutet på julhögtiden.
Julen dansas ut i en av bondstugorna på Boo
herrgård. Hugo Hanilton har
skissat hur det såg ut när alla var församlade. Gamla och unga,
ja, t.o.m.
katterna skulle vara med en sådan här stund
"Sopa ut julen"
Sopa ut julen-
en tradition från gången tid.
Tjugondedag Knut ska jula dansas ut! Nu för tiden är
ju detta den dag då vi kastar ut julgranen,
om den inte har börjat barra alltför mycket innan dess. Förr
var Knutsdagen framför allt den dag
då gillena avslutades, och då blev det ofta en hejdundrande fest.
En som i sin ungdom tjänade dräng
i Lossa socken i Uppland berättar: "Tjugondagen då höll
gubbarna dans, det kalla dom för 'gubbstöt'
och det var riktigt roligt. Dom var så livade så det var lust att
se´t, och dansa med sina gummor
slängpolska, polkett, Nya valsen och Gamla valsen."
Allt som fanns kvar av mat och dryck avsett för julen
skulle nu förtäras.Fanns det något kvar bjöds
grannarna in. I Bohuslän sa folk: "Slut på jula och slut på
ljusa och slut på brännvin´t i alle husa."
Från Herrestads socken i samma landskap berättas om ett konkret sätt
att markera julens avslutning:
"På tjugondagen satte husmodern, efter att ha trakterat husets medlemmar
med några godbitar,
alla dörrar på vid gavel, och beväpnad med en sopkvast eller
dyligt for hon hela huset över,
under soffor, bord och stolar, under det hon med slag av kvasten ropade: Ut
Knut! Nu är julen slut".
Tjugondag Knut köres julen ut", heter det gamla ordstävet,
och detta skedde också bokstavligen.
Och sederna var många. Några exempel från andra delar av Sverige:
Från Skåne omtalas seden att öppna dörrarna och fösa
ut julen med riskvastar i händerna, ungefär
som när man jagar ut flugor sommartid. På Gotland kunde man i stället
rulla en tom, skramlande
öltunna ut ur huset och på det sättet visa att allt öl
var urdrucket. I Västergötland hette det på en del
håll att julen var slut i och med att man tagit bort julbonaderna. I Skåne
kunde man på skoj kasta in en
stor vedknuta innanför dörren hos folk. Oftast följdes den av
ett nyskaldat rim. I större delen av
Halland liksom vissa angränsande delar av Skåne och Västergötland
tillverkade ungdomen i en del
byar en halmgubbe som de klädde ut
och kallade Knut. Han bars från ställe till ställe och försågs
med ett pass där det stod en massa saker, som ofta var
ganska hårda och satiriska. Halmgubben
placerades gärna på ett sånt sätt att
det kunde väcka förtret hos den snarstuckne och skratt hos
den som inte var lika lättretad. Ett omtyckt skämt
var att ställa gubben mot dörren så att han föll
rakt på den som öppnade.
I den norrländska bygden kunde också julen köras
ut ganska handgripligt i gamla tider.
Ibland var det husets folk, ibland utklädda ungdomar, som gick runt med
kvastar och låtsade
sig sopa ut vad som var kvar av helgen.
Ifrån Anundsjö i Ångermanland berättas att på tjugondagskvällen
kom "tjugondagknut" och
sopade ut julen. Det var morfar som klätt ut sig. Han hade en kvast varmed
han for och sopade i
luften och jagade ut någon genom dörren. Det var julen.
Till tjugondedagknut i många Ångermanländska byar var det alltid
barn som utklädda till
oigenkänlighet gick runt till folk och "sopade ut julen".
Det gick till på följande sätt: Man knackade på, blev
insläppt, sopade energiskt med en kvast
golvet i köket där man blivit insläppt. Där man sopade kastade
alltid folk pengar på golvet som
man fick sopa ihop och ta. Eftersom man aldrig sa någontig var det att
försöka gissa vilka som
kom och sopade. Ofta hände det att vuxna gick och sopade. Det var jättekul
när vuxna kom.
Aldrig tog dom några pengar som kastades på golvet. Pengarna fick
ligga till nästa sopgäng kom.
Vi barn gick 3-4 stycken i varje gäng. Efteråt delade gänget
på pengarna. Ibland var det knappar
med bland pengarna.
När jag som barn växte upp i det lilla samhället
Lugnviksstrand i Ådalen gick jag och mina kompisar
från hus till hus för att "sopa ut julen".
Vi var utklädda och hade med oss sopkvast och skyffel och
fick sopa upp det som låg på golvet, ofta några
små slantar. Som tack för arbetet fick vi godis eller frukt.
Barn och lekar hör nära samman. I bondesamhället
lekte barnen och vuxna tillsammans,
lekarna överfördes generation från generation. I det urbana
samhället, där barn och vuxna
skilts ifrån varandra i vardagen, lär sig barnen lekar i institutionella
sammanhang. Föräldrarna
överlåter i stor utsträckning inlärandet och utövandet
av lek till speciellt utbildad personal.
Vi får "kulturproducenter" som producerar kulturyttringar och
"kulturkonsumenter" som
tar del av dessa. Föräldarna följer med sina barn och deltar
i de olika arrangemangen med
lekar för barnen. Det kan vara kyrkans barntimmar eller andra föreningars
arrangemang.
Sånggemenskapen finns kvar i hemmen men inte de gamla lekarna som var
en del av den
kollektiva gemenskapen i bondesamhället. I stadssamhället finns inte
utrymme för kollektiva
fester i hemmet, och lekarna, t.ex jullekarna har flyttats till samlingslokaler.
Numera är det inte lika vanligt att barn sopar ut julen.
Däremot dansar de ut julen på olika sätt
Idag är det som så mycket annat barnens högtid.
Man träffas i någon möteslokal och dansar runt granen, fikar
och tomten kommer med en godispåse
till barnen. Andra familjer träffas istället hos någon förutbestämd
familj i släkten och dansar ut
granen där, s.k. julgransplundring. Då är granen godissmyckad
för att barnen ska få plundra den.
I mer än 40 år har Svanö folkets hus-förening
i Ådalen sett till att julen traditionsenligt dansats ut.
Barn, föräldrar samt en och annan mor- eller farfäräldrer
fanns på plats när festen inleddes med en
långdans. Därefter blev det dans runt granen. "Å än
slank han ner i diket". Sången om prästens
lilla kråka fanns naturligtvis med vid dansen kring granen. I ett hörn
hade en fiskdamm satts upp
där barnen kunde prova fiskelyckan. Alla hade tur och fick napp.
Till slut kom tomten och delade ut påsar till alla barnen.
I många städer har man julgransplundring på
torget. Som alltid en sådan här dag dansas det runt
granen. Både unga och gamla hoppar och springer i dansen.
Ringdansen går i flera ringar och det
dansas till de klassiska låtarna som Små grodorna och Räven
raskar över isen. Till slut kommer
tomten och tomtenissarna med överraskningar till barnen.
"Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän,
ty det har han lovat."
Källa:
Jultradition i Ångermanland, Länsmuseet Murberget. Måna Nilsson
Julen i tro och tradition, SkeabFörlag. Inge Löfström
Julen förr i tiden, Natur och Kultur. Ebbe Schön
Tidningen Ångermanland
Muntlig tradition