Eric Westin tänker inte sluta musicera
För 66 år sedan framträdde Eric "Pelle" Westin, Kramfors offentligt för första gången med sitt bälgaspel. Då var han 14 år och platsen var Lövviks ordenshus i samband med en lokalrevy.
Den 5 april 2005 fyllde denne välkände profil inom dragspelskretsar 80 år.
Det är många dragspelskungar som har sina rötter i Ådalen. - Det är de som satt Ångermanland på kartan, säger Eric och nämner bland annat Kalle och Erling Grönstedt och Hans-Erik Nääs, samt Dan Jansson och Jörgen Sundeqvist.
Eric har sina rötter i Lövvik och man kan säga att han har musiken i blodet, då hans far spelade både fiol och ess-kornett. Även en av Erics söner Mikael är musikant och spelar i elbas och sjunger i GP-band.
År 1942 och 17 år gammal bildade han sin första dansorkester, en trio som sedan blev en kvartett. De hette Gösta Weiners kvartett som sedermera blev en kvintett och hette Weiner-kvintetten - med stor blåssektion. De turnerade i hela Norrland och neråt Dalarna. Med orkestern Eric Weiners satte han efter 30 år punkt för dansbandsmusicerandet. Året var 1969
Under åren har han hunnit slita ut många bälgaspel. - Jag har sex, sju stycken rester kvar, säger Eric och skrattar, men tillägger att alla fungerar och fortfarande går att använda.
Under åren har han också komponerat en hel del låtar och den som är mest känd är Liabacken, en polka som Jörgen Sundeqvist spelat in. Eric har också fått utmärkelser genom åren, bland annat hedersstipendium och diplom. Vidare har han vunnit Dragspels-SM, senast för tre år sedan.
Eric var med och drog igång Kramfors dragspelsklubb 1969. Men redan 1949 fanns tanken på en dragspelsklubb. Det var i Lunde där han tillsammans med en en rad skickliga dragspelare bland annat Dan Janzon startade accordion-klubben, som var en föregångare till Kramfors dragspelsklubb, där Eric i många år varit framgångsrik musikledare.
Till professionen har han varit taxiägare och bilförsäljare. I tio år hade han taxirörelse i Lunde. Därefter ägnade han tio år med att sälja bilar av allehanda modeller för att åter bli drosk-ägare men denna gång i Frånö, en verksamhet han höll på med fram till pensionen.
Eric är alltjämt aktiv och kompar bland annat PRO-kören. De inledde uppvaktningen redan den 4 april då han förärades med blommor och presenter.
Källa: Christina Almgren Tidningen Ångermanland 5/4 2005
Kramfors kommun i Ångermanland har sedan 1984 utdelat hedersstipendium till personer eller organisationer som under längre tid varit verksamma i kulturens anda och därigenom berikat kulturlivet i kommunen. Eftersom Ådalen innefattas i det området, så ligger det förstås nära till hands att sådana stipendier tillfaller dragspelare - det har ju blivit något av dragspelets Mecka i Sverige.
År 2000 gick nämnda stipendium till Eric Westin, Kramfors, för hans mångåriga insatser som underhållare och glädjespridare inom Ådalens musikliv. Eric är mer känd under artistnamnet "Pelle" Westin och otaliga är de orkestrar han medverkat i och som han själv lett med stor musikalitet och pondus, alltid med dragspelet på magen.
"Pelle" är i dag 76 år (2001) och fortfarande aktiv inom Kramfors dragspelsklubb, som han var en av initiativtagarna till 1969. Han har tjänstgjort där som spelledare (till 1997) och arrangör, och har medverkat på spelningar både inom klubben och i andra sammanhang.
Numera är han spelledare för en mindre grupp i klubben, kallad Ådalingarna, som spelar mer seriöst, t ex i kyrkor. Det finns också en nybildad grupp som framför gammal swingmusik, Sten-Pelles. Där medverkar "Pelle" på dragspel, K-G Ögren, bas, Nils Hedberg, trummor och Sten Eriksson, gitarr och sång.
Eric föddes i Lövvik, Noraström, Ångermanland, den 5 april 1925. Musiken fanns i familjen: Pappa Bror spelade fiol och ess-kornett i bruksorkestern och mamma Elin trakterade gitarr och orgel. Erics första dragspel var ett Paolo Soprani. Han lärde sig spela genom Ottar E Akres norsk-svenska dragspelsskola, men är i övrigt helt självlärd.
Han kom igång på 1940-talet som dansmusiker. Det var stor konkurrens i branchen på den tiden och han minns att det fanns 52 orkestrar registrerade i Kramfors musikerförmedling.
- Då gällde det att hålla sig i trim för att inte försvinna i mängden. De flesta gängen var bra också, minns han.
Men det fanns även gott om dansställen - ett 25-tal från Utansjö till "Skogsblomman" i Undrom. Och för de mest efterfrågade banden var det gott om arbetstillfällen. Han minns att hans orkester ett år hade inte mindre än 167 spelningar - i genomsnitt tre spelningar per vecka.
Civilt var han taxichaufför med egen rörelse i Lunde 1947-57 och sedan i Frånö-Kramfors 1970-89. Där emellan arbetade han som bilförsäljare. Eric Westin erinrar sig att han åtskilliga tidiga morgnar steg direkt från orkesterbilen över till droskbilen, för dagens arbetspass.
Sin första orkester startade "Pelle" 1943. Det var en kvartett bestående av Gösta Westin (ej släkt), Gunnar Nilsson, Karl Norlin och han själv. Den kallades Gösta Weiners kvartett och kom att bli omåttligt populär i Ådalen ända in på 1950-talet.
Stillbildare då var "Lill-Arne", han som blev känd genom "Vårat gäng". Det var alltså lite jazzigare tongångar, som förstås tilltalade den yngre publiken på de olika dansbanorna.
Fast en bit in på 1950-talet tröttnade Eric Westin på kvartettformen, som han tyckte blev enformig i längden. Det gick inte att variera så mycket som han ville.
- Då startade jag Weinersextetten, som fick den då ganska ovanliga sättningen med tre saxar, bas, trummor och dragspel. Det var ett djärvt steg, med det lyckades bra.
Man framträdde också som Weiner-kvintetten och nöjde sig då med två saxofoner. Det finns ungdom från den tiden som ännu har i gått minne denna orkester som något alldeles extra. Den innebar något nytt, som verkligen slog an.
Eric Westin har själv komponerat ett flertal låtar, t ex "Liabacken", som finns inspelad med Jörgen Sundeqvist. I övrigt kan nämnas "Norrbyvalsen", "Broarnas bro", (tillägnad Högakustenbron), "Återvändarschottis" och "Vals på Älvgården". I början på 50-talet medverkade han en del i radio också.
Trots att dragspelet alltid har haft och fortfarande har en stark ställning i Ådalen, så menar EricWestin att jordmånen inte är den allra bästa. Folk i gemen håller nog dragspelet högt, men mer officiellt får instrumentet inte den uppmärksamhet det förtjänar.
- Annat är det i Finland, säger han, det är dragspelsnationen framför andra. Jag har varit där och spelat tillsammans med Hans-Erik Nääs och Kalle Grönstedt, och det ville till att folk kom i tid till konserterna för att få plats, trots att det rörde sig om mycket stora lokaler.
Han framhåller också att det var en seriös stämning över dessa konserter. Inte något hejsan-svejsan som det ofta är när det gäller dragspelsarrangemang här i Sverige.
Eric är sedan 1956 gift med Anna-Eva, född Wikner. De har fyra barn, Leni, Malte, Mikael ock Helena. Malte spelar lite gitarr och Mikael, som spelat el-bas sedan han var nio år, har sedan 20 år tillbaka egen dansorkester, GE-Pe från Östersund.
Numera behöver inte Eric Westin gå direkt från musikerjobbet till droskförarjobbet, utan tecknar sig som f d droskägare.
Dragspelet trakterar han dock flitigt fortfarande - om inte annat så hemma i radhuset i Kramfors.
Källa: Tidningen "Kvällsstunden" Fredagen den 12 0ktober 2001 "Dragspelsprofilen (116)" artikel av Åke Lindberg
****
"Charles Helmér, det var en fin dragspelare som kunde många svåra saker, bl a 'Trieste ouvertyr' av Pietro Deiro, som han spelade privat för mig vid Norrlandsmästerskapet 1952" berättar Enar Hjukström från Arvidsjaur.
Dessa berömmande ord kan passa som inledning till presentationen av denne Ådalsdragspelare som egentligen hette Helmer Eriksson och härstammade från Gudmundrå i Ångermanland. Han föddes den 20 juli 1916 som yngst i en syskonskara på nio. Lusten att spela dragspel kom ganska tidigt.
Efter skolgången började han arbeta i ett bageri samtidigt som dragspelandet upptog allt mer av fritiden. Han hade nu blivit 13 år, intresse och anlag fanns och snart började engagemangen strömma in. I början blev det mest spelningar på mindre privata tillställningar och danser, men undan för undan spreds ryktet om den unge musikanten.
Publiken och inte minst arrangörerna satte på den tiden stort värde på en dragspelare som kunde spela både till dans och sköta underhållningsmusiken. Ditintills var det bara sjävstudier och gehörspelning som hade gällt, men vår huvudperson förstod att skulle det bli någon stil på det hela måste man skaffa sig en gedigen kunskap både beträffande instrumenthanteringen och notlära.
Han tog därför kontakt med Kalle Grönstedt, en av de mest kända dragspelarna från Ådalen, som ännu inte hade blivit stockholmare utan fortfarande bodde kvar hemma i Lugnviksstrand, inte så långt från Kramfors dit Helmer nu flyttat. Kalle märkte genast att ynglingen hade talang och erbjöd honom regelbundna lektioner, vilket betydde otaliga resor över Sandöbron med trampcykel och dragspelet fastsatt på pakethållaren.
Tack vare Grönstedt som var känd för att vara en synnerligen noggran musiker fick Helmer under en lång tid grundlig undervisning i bälgföring, fingersättning och allt annat som rör ett kultiverat handhavande av dragspelet. Eftersom han var vänsterhänt utvecklades snart en ovanlig rörlighet i basen - något som blev till nytta vid framförandet av de stora mästarnas musik, i det här fallet Frosini och Deiro.
Snart kände sig vår huvudperson mogen för radioprogam. Detta skedde i slutet av 30-talet och ungefär samtidigt tog han sig artistnamnet Charles Helmér. Radiodebuten bör ha skett strax efter, det kom sedan att bli åtskilliga program genom åren. Den 23 mars 1940 t ex hörde vi Charles i ett duettrogram med välkände Stefan Dahlén och två månader senare var det dags igen, fast nu hette kollegan Sven Amrén. Vad som spelades vid de här tillfällena vet man inte, men ett soloprogram som sändes den 22 maj 1945 såg ut så här: Dragspelsmusik av Charles Helmér (Sundsvall): 1. "Wien bleibt Wien", marsch (Johann Schrammel), 2. "Graningevalsen" (Andrew Walter), 3. "Favoritschottis" (Charles Helmér), 4. "Sandöhambo" (Hans-Erik Nääs), 5. "Vårserenad", vals (Pietro Frosini), 6. "Foxtrotpotpurri" (arr Helmér), 7. "Häxdans", polka (Charles Helmér).
Vår huvudperson deltog också i radions "Dragspelsparaden" en på den tiden populär programpunkt där ett antal dragspelare från olika delar av landet medverkade. Vid ett sådant tillfälle spelade han en egen "Parafras över Gubben Noak", ett tekniskt svårt stycke som verkligen slog an hos radiolyssnarna. Frosinis "Symfonisk marsch" och "Dora", mazurka av Pietro Deiro, kunde man höra i hans olika program, liksom musik av Ragnar Sundquist, som redan tidigt var den stora idolen.
Charles arrangerade en hel del musik och komponerade även några melodier, bl a de tidigare nämnda "Favoritschottis" och polkan "Häxdans", men ingen av dem kom i tryck. I många år reste han över hela norra Sverige med egen dansorkester. I mitten av 40-talet ingick där förutom kapellmästaren själv på dragspel: Weiner Elander, saxofon, klarinett och trumpet, Signar Hellberg, slagverk, Thure Nordgren, gitarr, och Verner Vestman, kontrabas.
I början av 1940-talet gifte sig Charles med Lisa Gidlöf från Edsele. Hon kom från en musikalisk släkt där flera av hennes syskon spelade dragspel, gitarr och fiol. Lisa och Carles fick fem barn tillsammans och så småningom började Lisa under artistnamnet Liz Gits spela bas och även sjunga refräng i Charles orkester där också sonen Rolf spelade trummor under några år.
Under lång tid använde sig Charles av ett Neco dragspel, som så småningom byttes ut mot ett Bengts, han spelade också gärna musettemusik och hade för det ändamålet ett speciellt litet Bengts-spel, modellen hette just "Musette".
Om vår huvudperson kan i övrigt sägas att han var en flitig arrangör av dragspelstävlingar, bl a flera Norrlandsmästerskap. Och i början av 1940-talet när jitterbuggen blev på modet anordnade han flera tävlingar i denna populära dansfluga. Detta skedde bl a i Bollsta bruk, där Folkets hus höll på att sprängas av folkmassorna.
Många maskeradtävlingar anordnades också, där naturligtvis den egna kvartetten stod för dansmusiken. Ett samarbete med Snoddas och dragspelaren Evald Sonefors kan nämnas, liksom turnéer med Jokkmokks-Jokke.
När dragspelsintresset dalade på 60-talet satsade Charles alltmer på den pälsaffär han tillsammans med hustrun drev i Forsed utanför Sollefteå. Han var en skicklig affärsman som arbetade hårt med uppköp och försäljning av pälsvaror.
Vid midsommartiden 1971 drabbades han av en svår hjärtinfarkt som han inte lyckades hämta sig ifrån; i augusti samma år avled Charles Helmér i sviterna efter hjärtattacken.
Hustrun Lisa bor nu sedan ett antal år i Vårberg utanför Stockholm och det är bl a tack vare hennes uppgifter som den här artikeln blivit till.
Källa: Tidningen "Kvällsstunden" Fredagen den 18 mars 2005 "Dragspelsprofilen (205)" artikel av Bo Gäfvert
Signar Hellberg, slagverk
Från Lennart Haglund, Varberg
Lundesonen Signar Hellberg spelade i Charles Helmérs kvartett. Signar kom som fotbollsspelare från Bollsta IK till Varbergs GoIF 1944 och hamnade snart i halmstadslaget Halmia, där han hade stor framgång, som bäst uttagen till dåvarande B-landslaget. Senare deltog han som spelande tränare i bl a Burseryd och Gislaved. Han gifte sej 1940 med Elsa Hagström, som ännu håller igång. En flicka och en pojke fick dom, båda har barn i sin tur. Signar dog i en hjärnblödning den 9 juli 2002 . Han var sedan flera år bosatt i Falkenberg där Elsa ännu finns kvar. Kaggarna hanterade Signar in i det sista, exempelvis vid danstillställningar under familjens återkommande Spanienvistelser.
Källa: 26/12 2006. Svågern Lennart Haglund, Varberg
Från Göran Berglund
Hittade din hemsida och blev mycket imponerad av all den information som jag hittade. Jag spelade bas på 60-talet med en del av banden som du nämner. När jag gick på gymnsiet i Härnösand, spelade jag med Torsten Lundgrens Pop-Band mellan 1962 och 1964. Torsten Lundgren, gitarr, Håkan Furå, tenor, Gösta Rodling, trombone (Gösta är tillbaka i Härnösand och aktiv i flera storband), Kurt Fällgren, trumpet, (Kurt är ordförande i Öbacka Jazz & Blues), Hans Jacobsson, el-orgel, Åke Kristofferson, trummor, Pia Högström, vokalist. Jag spelade med Lasse Alnerud mellan 1966 och 1968. Dan Janzon kommer jag ihåg från den tiden - jag har fortfarande bilder av medlemmarna från sista kvällen jag spelade med dom. Och 1965 spelade jag i ett par månader med Folke Bergvists Kvartett (dragspel) i Sundsvall - vi var väldigt populära på Wivex där vi spelade många söndagar för "mogen ungdom". Jag vickade i flera andra orkestrar också, tex med Kurt Sundqvist. Kurt och jag växte upp i Skidsta, Ullånger.
Göran Berglund email=goran1@cox.net hometown=San Diego, California
