Bygd i förvandling

Bygd i förvandling - Industriminnen

Lugnvik i Ådalen

Ett sågverk från en svunnen tid

Lugnviks såg och brädgård i Ådalen 1937.

Industrisamhällena

På det trånga utrymmet mellan älven och bergen - "den smala landremsan mellan bondlandet och världsmarknaden" - trängde sig sågverken och fabrikerna ner.
Runt arbetsplatserna växte det upp små samhällen med herrgård, kontor och arbetarkaserner, som innehöll ett stort antal lägenheter, handelsbod och skola.
Dessa miniatyrsamhällen ägdes och styrdes av bolagen liksom de äldre brukssamhällena styrts av sina ägare. Arbetarnas skenbara frihet att byta och flytta beskars ofta av skuldsättning i bolagets handelsbod.
Typiska för sågverksdistriktet var de s.k. komplementsamhällena, som uppstod utanför bolagets räckvidd i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. I dessa erbjöds sådan service som inte fanns eller tilläts inom bolagsområderna. Butiker, hotell, hantverkslokaler, caféer, Folkets Hus och frikyrkor växte där hastigt upp. In på 1900-talet blev det allt vanligare att arbetarfamiljerna byggde egnahem.
När så en bonde eller bolaget sålde mark till arbetarna i närheten av industrin växte där snart upp halvt vildvuxna egnahemsområden. Det fanns inte kvar plats för dem på den någorlunda plana marken utan klungorna av egnahem tvingades ofta upp på bergssidorna.
De många småsamhällena och husen som klättrar uppför branta slutningar ger en alldeles särskild karaktär åt området. Ex. Klockestrand, Lugnviksstrand, Lugnvik, Strömnäs.
Industri- och egnahemssamhällena ligger tätt i Ådalen./ Ann Renström

De disponenter och andra styrande herrar, som vid slutet av 1800-talet utgjorde Guds allmakt här i Ådalen, var ej blott en talrik utan också en ståtlig skara. Från många skilda trakter var de komna. Från Värmland, Västergötland och Stockholm kom de samt från Norge och Holland, ävenså en och annan från vårt eget Ångermanland.
De utgjorde ett brödraskap, en naturlig förening, utan skrivna lagar, som gemensamt styrde och regerade, väl någon gång i ont, med dock i allmänhet i det goda. De tävlade ej blott i att utvigda och befästa sina affärer utan även i gästfrihetens ädla dygder. Lycklig var den som på nära håll fått uppleva dåtidens Ådal med dess hart när otroliga idoghet och lika otroliga livsglädje, med dess enkla och naturliga levnadskonst./ Tage Hedborg.

Disponent Tage Hedborg och maskinmästare Simon Norell
Klicka på bilden och läs om Disponent Tage Hedborg

Förhållandet mellan Lugnviksborna och Disponenten var rätt så bra. De va ju den tiden, sånt förhållande, att man betraktade honom som en sorts överhet. Råttan på repet och repet på slaktarn osv. Men undan för undan så kom de å växla om. Det var en tid när det var en som trodde att alla andra va analfabeter. Gick å spela hög inte likt nånting. De passade inte några. Han gick och kollade gardinerna i arbetarbostäderna, å titta om arbetarna hade råd å ha långa gardiner. De gick ju inte för sig, utan vidare, bl.a. Å mycke andra saker som gjorde att han var väldigt impopulär. I bolagets bostäder va de inge vidare. Man kände de där hotet att man va väldigt beroende utav. Å va man inte till lags för bolagsledningen så va det ajö bara. Man var beroende av bostaden så fick man lov å krypa så långt man kunde förstås. De va inte alla som kunde krypa å då blev det skärning. De hände att folk fick flytta.. Dels efteråt av politiska skäl längre fram. De va för aktiva politiskt, utav den rödaste sorten passade inte på den tiden och då.. Dom behövde inte ens agitera på arbetsplatsen, utan bara dom blev känd att dom va de så. De va den mannen som nämndes som var lite så där gammalmodig, som var mest aktiv då just i det avseende. När han for härifrån var det ingen av arbetarna som gick på avskedsamkvämet som arbetarna va inbjuden till. / En bolagsarbetare

Bilder på sidan

Första sågen 1870-tal	Vagnare och såg 1910	Sågverket 1930-tal	Arbetare i sågbommen	Lugnviks Herrgård

Lugnviks sågverk, kort historik:

Gammel tid. Nyare tid.

Om detta vill jag berätta:

Handjustering och dragkärra. Påstickare. Lugnvik från förr. Priserna på 30-talet.

Sågverksdriften anses ha börjat år 1874. Sågverket hade stått klart lite tidigare, men
var ej i drift förrän Ole Gjörud kom in i bilden. Sågen brann tio år senare. År 1884
byggdes en ny såg på fem ramar.

Den gamla landsvägen på norra sida av älven drog fram genom Lugnvik. Orten måste ändå
ha gjort själ för sitt namn, innan industrialismen anlände.
Lugnvik ligger i Bjärtrå. I socknen satt på1800-talet en egensinnig kopparslagare och samlade
fornsaker. Han förde anteckningar också, om sånt han såg själv och sånt han hört berättas.
Han hette Per Edholm, och fick 1921 en riksdagspension.
Enligt Edholms anteckningar, skulle bjärtråbönderna på 1700-talet ha gjort försök med en
vattensåg. Den slog inte särskilt väl ut. Som många andra räknade de fel på vatteneffekten.

Den första ångsågen byggdes 1848 i Tunadal nere vid Alnösundet. Fem år senare var man i
gång i Ådalen. Franz Berwald på Sandö fick igång ångsågen på Sandö 1853. Kramfors och
Lockne fyrade på under pannorna året efter.

I början av 1870-talet gick i Lugnvik en ung man med sågverksplaner. Han hette Axel Nilsson,
och hade hatr anställning i Kungsgården. Men Nilsson ser ut att ha fått besvär. Bygget gick sakta;
och blev aldrig färdigt. Planerna på ett sågverk i Lugnvik togs upp av andra; mest av en annan.

Till sågverket i Lockne hade det 1865 kommit över en ung man från Ringerike i Norge. Han
hette Ole Gjörud (f.1841 - d.1896), och var son till en sågverksförvaltare. Efter fem år på Lockne
anställdes Gjörud som inspektor på Lo. Här började han hysa allvarsamma planer på Lugnvik.
Gjörud slog sig ihop med ett par män på frammarsch: Constantin Falck och Gustaf Hamnqvist.
Den gjörudska bolagsbildningen i april 1874, fick namnet Lugnviks Nya Ångsågs AB.
Hur stor den första Lugnviks-sågen var, finner man inga uppgifter om. Den gick i tio år, och
sedan tog elden den. När man 1884 byggde nytt, blev det på fem ramar. Brädgården stod kvar
från gamla sågen.

Ole Gjörud som bodde på svärföräldrarnas Fantskog flyttade till herrgården på Björkå.
Som platschef på Lugnvik placerade han Anton Christie, en norrman som stannade i 20 år.
Sen kom det en till, som hette Joh. Fiulsrud. Den förste svenska platschefen på Lugnvik
hette Otto Åkerstedt, och flyttade över från Svanö.

Vi är frammen vid år 1895. Då köper Gjörud hela Offers AB, med såg, nedlagt bruk och
tillgängliga skogar. Bondbolaget, Lugnviks Nya Ångsågs AB och det gamla Björkå Ab
sammanslås till ett enda. Det får namnet Björkå Aktiebolag.

Året efter avlider Ole Gjörud efter ett slaganfall, bara 55 år gammal.
Man kallade på härnösandsbon, Disponent i Åbords Sågverks AB, Per Henrik Norberg
(f.1863 - d.1917) Han trädde till i ledningen för Björkå efter Gjöruds hastiga frånfälle 1896.
Norberg blir därmed andra generationen i familjeföretaget, som börjat med Gjörud. Norberg
var redan familjens svärson gift med Olga Gjörud.

Framgångsrikt och företagsamt gick man mat sekelskifte. Allt såg bra ut.
Men så kom 1917. Det året avled Per Henrik Norberg.
Han efterträddes av sin broder, konsul August Johan Norberg (f.1864 - d.1922).
Bakom sig hade han sin trävarurörelse i Härnösand, och han hade varit med bland
männen kring sågen i Rossö.

Sen var det plötsligt slut med det lugna framåtskridandet. Högforsens träsliperi brann 1918.
Våren 1919 hände något mera. I början av maj späddes vårfloden på med häftiga slagregn.
Vattnet steg i den trånga Björkån, växte till en våldsan kraft och tog med sig hela Björkå
träsliperi ut i Ångermanälven.

Då koncentrerade man industrin till Lugnviksfjärden. I Lugnvik hade man redan sågverk,
som Gjörud byggt. Bolaget hade också en lagt sig till med en mindre såg i Hallstanäs.
År 1920 rev man den sågen och på den gamla såggrunden byggdes det nya Hallstanäs
träsliperi. Året 1922 stod sliperiet färdigt

Konsul Johan Nyberg avled 1922; samma år som driften sattes i gång i det nya träsliperiet.
Den 1 februari 1923 efterträddes konsul Johan Norberg av löjtnanten vid marinen
Per Hjalmar Hedberg (f.1891 - d.1966). Han står för tredje ledet i familjeföretagets generationsföljd.
Löjtnat Per Hjalmar Hedberg var sedan 1916 gift med Per Henrik Norbers dotter Jontha.

Lugnviks Sågverk. 1930-talet.
Gjöruds första såg var belägen långt inne i Lugnviksfjärden. Den brann 1884
och återuppfördes där sågen nu ligger. 1924 ersattes den med en ny vilken
brann året därpå och återuppbyggdes i sitt nuvarande skick.
Fotot är daterat till 1930-talet och är tagen från Kolbacken

En av unge Per Hjalmar Hedbergs första uppgifter var ett sågbygge.
Han satte igång med att modernisera sågen på Lugnvik. Den byggdes efter
konstruktioner av ingenjör Arne Mörch. Med den nya ångcentralen stod den
färdig 1924, och hade kostad en miljon. En för tiden modern såg, färdig på den gamla
såggrunden i Lugnvik. Den brann året efter.
Den nya Lugnvikssågen byggdes för elektisk drift; något som blev vanligare under
20-talet lite varstans. En ny ångcentral gav 2 000 hästkrafter från sina generatorer.
I fortsättningen sågades genom tre delningsramar och lika många kantramar.

Kring decennieskiftet mellan 20-tal och 30-tal kom en våg av brädgårdsrationalisering.
De gamla stapelfötterna revs, lades ut tillsammans med annat rivningsvirke. Hela de gamla
brädgårdarna planades ut. Sen kom Sandsugaren. Den kom utifrån kusten, där den sög upp
sand och vatten. Dräktig kom den glidande in till de utplanade områdena. I grova järnrör
spydde den upp sitt innehåll. Över de gamla brädgårdsgrunderna forsade sand och vatten,
uppblandat med diverse småfisk

På de nya sandplanerna byggdes högre och luftigare stapelfötter; gjutna eller i trä.
Högbanorna hade rivits, och de kom inte igen. Med högbanorna försvann också två kårer
av brädgårdsarbetare: de som gått till fots och vagnat, och de som sprang på landgångarna
med plankbördor.

Ett diesel- eller elektriskt lok övertog vagnandet, släpade på hela serier av koplade vagnar.
I plankbärarnas ställe kom stapelkranar. De lyfte virket till än högre staplar på ett ständigt
löpande kedjeband av stålgrepp

I de nya sandgatorna byggdes fasta kapverksledningar. De gamla drivaxlarna, som kopplats
till varandra, avlöstes av den ringlande och ringande ewertzkättingen.
Den kom med ett nytt ljud i brädgården.
Den malande och rasslande, ändlöst ringande tonen stod som en ljudhuva över brädgården
och kring de arbetande; det lätt som en stor svärm av järnbenta cikador. Men genom det nya
ljudet hörde man fortfarande de gamla, som fanns kvar från den klassiska sågverkstiden.
På något avstånd uppfattade man alltid enskilda och rgelbundet åtekommande ljud, som
underrättade om att sågverkshantering pågick:

Skriket från klingorna i sågens kantbänk, ibland stegrat till ett ylande med brant
frekvenskurva. Karvhuggens rabblande smatter, när avfallsvirket gick ner.
Kapklingornas korta, flämtande skär från brädgåden. Plankornas fall ner i
kapverksledningen, eller den korta smällen då pråmstuvaren lade dem till rätta.
Rop från sjåare, bomkarlar och bogserbåtarnas besättningar. Propellerpulserandet i
vattenytan, då lastbåtar kom in på lätten. Ringeldånet när ankaret gick.

Men brädgårdarna var utlämnade åt väder och vind; åt blåhjon och nattsmyg. Lugnvik
kom att bli den sista brädgården i hela Ådalen. Även på Lugnvik byggdes en mekanisk
virkestork, snabbverkande och undandragen vädrets växlingar. Sågen var redan
moderniserad, men kajen byggdes om. Pråmarnas tid var ute. Man övergick till att lasta
från kaj, med truckar. Till virkestorken anslöts två nybyggda virkesmagasin.
Den sista brädgården försvann.

Det har funnits ett sågverk i Lugnvik i över 100 år. Det är också den enda plats
i Ådalen där man kan se det gamla sågverkssamhällets mönster, det som fortfarande
in på 1940- och 50-talen inte bara var ett mönster utan verklighet. Det som formade
samhället var inte endast sågens betydelse utan hela Boláge, Björkå AB

Som på andra håll var det bolaget som byggde samhället. Det var ett klassamhälle
man byggde. Den sociala trappstegen var hårt markerad uppifrån Kapten Hedberg och
hans familj som bodde på Holms säteri, förvaltarn eller disponenten på Herrgårn, inspektorn,
sågställaren, kamrern och de andra tjänstemännen vid Kontoret, rättarn, faktorerna och
vidare ner till arbetarna på olika nivåer, sågarna, sorterarna, sliparna, bogserbåtsskepparna
och de andra. Hela samhället växte upp kring sågen. Närmast backarna ovanför sågen och
brädgården, runt fjärden låg bolagets mark. I en vacker slutning med parkliknande trädgård
fanns Herrgårn. Strax intill Kontoret och bolagsjodbrukets stora ekonomibyggnader. Rättarns
hus och villor för sågställare och andra tjänstemän. Där grupperade sig också de vitmålade
arbetarkasernerna med sina svarta tjärpapptak, av vilka många finns kvar än i dag. Varje
familj hade sin del i uthus, dass och slaskhus. I slutet av 30-talet satte man upp skyltar med
namn på kasernerna. Namn som Långklanten, Trehörningen, Heligbäck, Skvadern, Nickebo,
Grindstugan, Sörgården och Bergbacka.
Likaså har det funnits namn på de olika delarna av samhället runt fjärden. Bruket var området
med bolagskasernerna runt sågen. De som bodde där kallades "bruksa". Ovanför kom Backen,
med arbetarnas egna stugor och egnahem. De som bodde där kallades "oppbaxare".
Utefter brädgårn låg Västbruket med ytterliggare kaserner och på Hallstasidan ännu en
omgång bolagskaserner för fabriksarbetarna. Däremellen låg Byn, den ursprungliga Lugnviks by,
med bondgårdar, småskolan och storskolan, affärer och en blandad bebyggelse åt olika håll.
Relationerna mellan "boláge" och arbetarna förblev länge mycket patriarkaliska.

Korsvägen ovanför sågen var en av mötesplatserna. Där stannade bussarna på genomfart
mellan Undrom och Docksta, från Sollefteå till Härnösand eller mellan Nordingrå och Kramfors.
Där kunde gubbarna hämta sina paket med motbokskickning från Systemet i Härnösand

Familjen Hedberg började 1966 avveckla industriverksamheten genom att sälja Lugnvikssågen
till SCA. Och så småningom gick Björkå AB till historien. Man sålde Hallstanäs, skogen och
bostäderna. Liksom i andra sammanhang slök jättekoncernen SCA det mindre familjeföretget.
Uppebarligen hade familjen Hedberg vid försäljningen av Björkå AB också velat försäkrat
sig om att SCA skulle driva sågverket vidare, eftersom hela Lugnvik skulle dö om det lades ned.
Särskilt mycket mer optimistiskt blev man inte sedan SCA 1973 lagt ner Maribergs sågverk och
gjort bortåt 100 man arbetslösa, trots att företaget tidigare bedyrat att det inte var aktuellt
med nedläggning. Men det kom en högkonjunktur för trävarorna. Priset steg och Lugnvikssågen
gick för fullt. SCA modeniserar Lugnvikssågen. Därmed försvann även en del av det gamla
sågverksarbetet. Sågaren blir en systemtekniker, som manövrerar instrumentbordet från sin
glasbur. Efter några år (2000) flyttar SCA hela sågning till Bollsta. Det fanns planer för något nytt,
men kvar finns nu bara en viss utlastning av sågade varor.

Sågverkssamhället Lugnvik har överlevt, trots att butikerna, pappershandeln, hantverkare och
de tre caféerna har försvunnit. Kvar finns kiosk och ett Närköp på Västbruket.
Industrin är bort borta och därmed finns inget arbete på orten.
Men det finns många hus till salu!

Industriell verksamhet i Lugnvik år 2006.
Scaninges sågverk i Bollsta har helt övertagits av SCA. Från och med den 1 mars 2003
äger SCA Timber sågverket i Bollsta. Sågen är nu den enda kvarvarande sågen i Ådalen.
SCA använder sen en lång tid tillbaka Lugnviks hamn som utskeppningshamn tillsammans
med Bollsta hamn. I Lugnviks hamn finns en stor pråm som bogserats från USA. Den ska
nu förvandlas till kaj och förses med en vikarmskran av samma typ som finns i Bollsta.
Den nya kajen i Lugnvik ska så småningom också kunna ta emot ro-fartyg. Varannan torsdag
kommer det stora fartyget "Capricorn" att lasta virke i Lugnvik. Fartyget kan lastas med
mellan 3500 och 4000 kubikmeter virke.

Birger Norman beskriver i ett historiereportage "Björkå" det tunga arbetet i de första
ångsågarna på 1800-talet. Med en abetstid måndag - fredag från 6 på morgonen till
sex på kvällen, lördag från 6 till 5. En arbetstid som fortsatte in på 1900-talets första
decennier.

När Ole Gjörud fick upp sin ångsåg i Lugnvik 1874, hade den moderna sågverksindustrin
funnits i Ådalen sen mer än två decennier. Modern - naturligtvis är det relativt sett.
Med det adjektivet markerar man ångsågarnas intåg i hanteringen. I övrigt börjar nog
allt mycket enkelt, även i Lugnvik 1874. Timmerbom med flytande bryggor, eller på
enkla pålar. Stupbron upp till sågen. Där gick timret opp för att matas in i ramar som
försågade, och sen i ramar somsågade i andra ledet, kantsågning. Sen kom också
kantbänken, och avfallet gick ner i arvhuggen. Det är det starkt lokala namnet på den
roterande knivtrumma, som tuggade fram flis. Ett bränsle, som sen också blev råvara,
när sulfiten och sulfaten kom. Annars eldade man med spån och flis under pannorna på
pannmuren. Härifrån gick ångan in till Maskinen, maskinrummet. På pannmurens tak satt
också ångvisslan, som hest eller gällt blåste för morgon , frukost, middag och kväll.

Så såg rytmen ut.
Ut på sågbryggan kom bräder och plank.
På högbana gick vagnarna ut i brädgården. Och vagnarna det var ett ord med dubbel
betydelsse. Det var vagnen, av trä med fyra hjul av järn, rullande på skenor. Men det
var också männen som sköt vagnen framför sig.
Vagnarna och vagnarna; hjuldonen och arbetargruppen.

Detta är inte första sågen i Lugnvik, men den andra. Den som byggdes 1884, sen den
tio år gamla första sågen brunnit. Bilden är tagen 1910 och ytterst tidstypiskt med
timmerbom och stupbro, rök ur skorstenen och vältor på barkplan, bogserbåt vid
kajen och ångare på redden, ett planklass på lågbana ut mot kolbacken. Lasset
ser ut som avfallsvirke, och det skymtar ströved i förgrunden till vänster

Ute i brädgården trädde plankbärarna till. Från högbanan bar de först ner mot stapelfoten,
tills stapeln kom i jämnhöjd med banan. Sen bar det uppåt. Det var ett hårt och akrobatiskt
yrke. Livsfarligt i blötväder, och när frosten och isen kom. Ett halvspringande på gungande
landgångr, lagda över bockar av växlande höjd. Svårt att säga vilket som kunde vara värre:
att gå ner med bördorna, för att lägga de första virkesvarven. Eller att gå upp mot de sista
i den nästan fullburna stapeln. Sen lades tak av takbräder.
Takbräderna var specialbräder; kantvirke som togs ut och enbart användes för takläggning
på brädstaplarna. När virket hade torkat, och skeppningsdagen kom, rev man bara taket
och lade bräderna bredvid stapelfoten. Där fick de i regel ligga tills den stora stapeln var
utskeppat, och plankbärarna burit upp en ny.

Skeppningen var i början ett primitivt hantverk. Det kallades handjustering, och var ett
armslit. De torkade virket togs ner, kvalitetssorterades och kapades sen av för hand.
Lades på tvåhjuliga handkärror, och drogs ut till kajen för att lastad i pråm.
Pråmarna togs sedan ut på redden, då fartygen kom. I början var det segelskepp.
På gamla foton är sågverksredderna om sommaren fulla av riggar och segel.
Så såg den klassiska bilden av de första ångsågverken ut; från timmerbom, genom såg
och brädgård till redd och sjöfart.

Mauritz Edström skriver i sin bok "I min faders hus" om hur det var när han började
arbeta på "sågverke".

Det påbröd till folkskolan som gavs var några veckor fortsättningsskola, där vi läste
några få ämnen som samhällslära och svenska. Då satt vi åter i lillskolan där vi hade börjat.
Vi fick en främmande ung lärare som kråmade sig och slog för flickorna. Deras kroppar
mognade fortare, de började få bröst och drömma om kärlek. Läraren kallades filosofie
kandidat. Mina kamrater döpte honom genast till filkanten, vilket de tyckte var vitsigt.
Flertalet längtade efter att skolgången skulle ta slut och sträckte sig framåt mot arbete,
nöjen och vuxenliv.

En lektion i slutet av kursen gjorde mig läraren förvirrad genom att plötsligt säga:
- Du kommer att gå långt.
Det kom i förbifarten, omotiverat. Jag studsade till av stolthet. Det var som han sett vem
jag var. Men strax blev jag osäker på vad han menade, om han ville driva med mig för
något jag sagt. Jag vågade inte fråga trots att jag gärna skulle ha velat få råd om vilken
väg jag borde ta för att gå långt.
Jag hade aldrrig hört talas om den långa vägen.
Jag drömde en kort och häftig dröm att få fortsätta till realskolan i Kramfors. Jag var grymt
avudsjuk på de barn i samhället, i klasserna före eller efter mig, som fick gå i realskolan
eller fortsätta till läroverket i Härnösand.
Det första jag borde tänka på var hurusom jag skulle bidra till min egen och i görligaste
mån min mors försörjning. Allting i vår tillvaro var osäkert. Innerst hade jag redan accepterat
det elfte budet: "Du skall icke gå i skola".

Jag såg bara en väg och de gick ner till sågen. Det var den väg arbetarna i backen visste om
och den som nästan alla pojkar tidigare hade tagit. Alternativet var brädgårn, fabriken eller
bolagsjordbruket. De övriga utvägarnaa kunde räknas på fingrarna. Vi hade närmast till sågen.

Vid fjorton kunde man få arbetsbok och rätt att arbeta i industrin. Det var ännu ett halvår dit
men det ordnades. Kantarn nedanför oss var familjens vän. Han hade hjälpt min mor med
bouppteckningen och annat i samband med min fars död. En kväll kom han upp och
berättade att han hade talat med Sågställarn:
- Jag ha prate med han, sa Edvard. Om du går ner i morron så ordne han arbete åt dig.
Kantarn underströk hur bra det var att jag skulle komma att dra slantar till huset. Det betydde
rätt ut vad alla tänkte om saken, att jag inte skulle gå och dra hemma och låta min mor gå
till fattigvården.

Jag hade fått ett nytt ansvar men var villrådig. Jag gruvade mig men visste att det var ofrånkomligt.
Jag såg framför mig kronorna jag kunde tjäna. Jag hade aldrig haft några pengar mer än de ören
jag fått för att gå ärenden åt grannarna. En gång hade jag spelat jultomte som levande dekoration
i pappershandelns julskyltning och fått en och femtio för uppdraget. Det hade varit min mest
avancerade arbetsuppgift. Men efterfrågan på jultomtar var liten. Dessutom hade samhällets alla
barn genomskådat min svettiga förklädnad, hängt utanför fönstret och skrikit att det var Bubba.

Sågställarn bodde i ett vit hus som låg i sluttningen ovanför sågen. Därifrån kunde han hålla ett
ständigt vakande öga över allt som hände. Han var en kort, spenslig man med fryntligt ansikte.
Han befann sig alltid på språng mellan hemmet, det lilla rummet i hörnet där han skrev sina
redovisningar till Kontoret och alla arbetsplatserna han skulle håll uppsikt över.

Sågställarns revir sträckte sig från Kolbacken och timmerbommen bort till brädgårn, där
Inspektorn eller Specke tog vid med sina kontrollvandringar. Han verkade betrakta sig som en
far åt alla på sågen oavsett ålder. Nu ville han tala om för mig att han ordnade allt till det bästa.

- Du får börje här och rense mitt trädgårdsland, sa han. Jag har fullt nere på såga, förstår du.
Bort i bon står hacka och skyffel. Jag har love hjälpe dig och mamma din. Du är ju inte fjorton
än så egentligen är det inte tillåtet på industrin. Man ska ha arbetsbok. Men det blir nog någe
nere på såga också åt dig. Först får du rense ogräse här. Sedan får du gå ner och rense mellan
såga och magasine, det är så igenvuxet där. Du får tjuåtta öre i timmen.

Jag stod besviken. Morgonsolen lyste bortifrån bergkanten vid viken. Mellan björkarnas vita
stammar syntes bommen, där man arbtade för fullt med att mata in timret mellan bryggorna
fram till sågen. Kättingarna klampade och genom maskinbullret hördes hojtanden och rop.

Jag var ingen riktig sågverksarbetare fast Sågställarn sagt till mig att följa sågens tider.
När visslan blåste och det blev dags att gå hem för frukost eller middag slog jag följe med de
äldre pojkarna som jobbade nere i bommen eller kaphuset.
- Vad gör du då, har du börje på såga? frågade de.
- Jag rense trädgårn åt Sågställarn.
- Va, haru bleve dräng ockå.

De närmaste dagarna aktade jag mig för att komma i närheten av den ringlande strömmen av
arbetare på vägen upp och ner till sågverket. Jag flyttade mina tider en smula, gick efteråt och
kom senare. Efter ett par dagar upptäckte Sågställarn det. Han stod utanför sitt hus och tittade
misslynt på fickuret när jag kom fem minuter efter middagsrastens slut klockan två.
- Det är bäst du håller tiden, sa han. Du förstår att det int är så lätt att ordne jobb åt dig när det
är fullt. Men jag ville hjälpe mamma din.
- Jag höll på tie minuter efter dom annren hade gått hem, sa jag. Men jag förklarade inte varför.
- Ja, det är ingen anmärkning men det är bäst du håll tiden. Så du vet det sedan när du komma
ner på såga.

Mannen på bilden är "påstickare", d.v.s. han har till uppgift att dra fram
stockarna till den taggförsedda kättingen som skall dra upp dem till sågen.

Sågställarn höll sitt löfte. Efter en tid skulle jag få börja som påstickare i bommen. Jag fick
min plats på bryggan längst fram vid en av de tre keratterna som drog upp timret. Det var
den som hade det klenaste timret. Längst till vänster stod en av de halvvuxna pojkarna på
ettans ram, som sågade de grövsta dimensionerna, tio tum och grövre. Mellan oss hade vi
gubben Pelle, som matade tvåan och kanske också skulle hålla lite uppsikt över oss yngre.

Sågställarn hade letat fram en båtshake åt mig, den bästa i lagret, sa han. Men skaftet var snett
och jag hanterade haken ovant. Pelle frustade och spottade snus. Hans underläpp stod uppåt
och utåt som en snöskyffel för snusbussen han lagt innanför den. Han arbetade i en utsliten,
brunaktig överrock som han knappt la av ens när solen gassade som värst. Han hade gjort sitt
eget hakeskaft och nåde den om rörde hans hake. På kvällen högg han fast den i bryggan
och där skulle den stå när han kom igen på morgonen.
- Haken är som ett funtimmer, sa han. Man skall veta var man har henne. Men det förstår
du väl int.

Det var svårt att hugga precis så hårt i stocken att man fick ett bra styrgrepp och kunde leda
den fram till kättingen i keratten.
- Faen pojk, du måste hugge i så du får upp timre och int bare tomkättinga, skrek Pelle när
jag hade svår att hänga med. Då Sågarn inte fick något timmer kom han ut på stupbron,
skällde och fråga vem i helskotta det var som stod och drog. Det blev ju inget sågat och
ingen förtjänst.

Om jag högg i för hårt var det svårt att få loss båtshaken i rätta ögonblicket, när kättingens
vassa nabbar tagit stocken och drog upp den ur vattnet. Då gällde det att hänga med och
vrida så kvickt att haken lossnade medan man lät skaftet löpa ut genom handen som en
fiskelina. Det brände i handflatornas blåsor av kvistarna och ojämnheterna i granskaftet
trots att det var blankslitet.

Längst ut i bommen stod Tummarn som egentligen var kakelugnsmakare till yrket. Hans
arbetsplats var en grovt timrad trälåda nersänkt i vattnet och tät som en eka. Men Erik
hade kallt om fötterna. Han arbetade precis över vattenytan, där två pojkar släpade in
stockarna mot honom från timmerbuntarna som öppnades intill.

Kättingarna small när bunten öppnades. Timret sprängde åt sidan med våldsam kraft.
Erik sorterade med sin tumhake och märkyxa. Från hans bås hade varje timmerdimension
sin särskilda ränna. Det fanns fem-sex rännor mellan långbryggorna allt efter de olika
dimensionerna man fick in för dagen.

Vi hade kört någon timme på morgonen. Solen lyste över bombryggorna. Pojkarna längre
ut pressade på med timret. De drog upp stockarna i lager ovanpå varann och flottade in
dem till uppfodringen där vi stod. Jag högg med båtshaken. Kättingen grep ivrigt efter
stockarna, mekaniskt malande och bar dem uppför stupbron. Dt small i luckorna uppe vid
väggen och inifrån såghuset hördes ramarnas dov slag och flåsande skär.

Jag högg fast i en stock som tjurade och kom snett så att den flöt under och stängde de andra.
Hakskaftet spändes som en båge tills stocken gav efter. Skaftet gled genom handen. Jag höll
fast för att båtshaken inte skulle följa med upp på bryggan och stod på huvudet i det barksura
vattnet. Timret gled undan och jag kände ingen botten. Paniken kom medan jag famlade med
händerna efter något att gripa i medan stockarna trängde fram och ville lägga sig över mig..
- Ta i haken, skrek Pelle och höll fram.
Jag fick tag i den vassa hakspetsen och hängde mig fast. Pelle halade in mig mot bryggkanten.
- Nu haru gjort det, sa han. Han såg upplivad ut. Faen också, nu är du döpt. Det var väl int
så farligt.
Jag hostade och spottade efter kallsupen. Kläderna forsade. Pelle fiskade upp min båtshake
och kastade den till mig som ett spjut så den fastnade i bryggan. Under tiden stack han vant
på sin egen keratt med vänster hand och med hakskaftet lutat mot axeln. Det såg ut som han
gjorde det på lek.
Sågarn kom ut och gapade att han inte fick något timmer.
- Pojken föll i. Faen, du kan väl vänte tills han komma opp, skrek Pelle tillbaka och fyrade
iväg snusbussen i en vid båge.
- Faen, det är bäst du sätt igång innan Sågställarn komma, la han till.
Jag försökte börja om. Min rädsla för vatten kom igen. Nog för att jag kunde simma men
det var inte lätt bland stockarna och förkräckelsen var tillräcklig för att få mig att sjunka.
Jag rös och tänkte på hur det skule känts att komma under stocklagret.
Skjortan och byxorn klibbade och skorna kippade. Snart ångade det kring mig som en
svag rök i solskenet. När sågen blåste nio för frukosten, slängde jag haken och sprang
till cykeln vid pannhuset. Jag hann före alla andra upp till landsvägen och stod på
tramporna allt jag orkade uppför backen.

- Jag ramla i, sa jag innanför köksdörn.
Min mor såg skräckslagen ut. Hon kom med handuken och rev fram ett anat par blåbyxor.
Jag berättade och rädslan förjagades. Efter en stund var det som om min mor och inte
jag hade fallit i vattnet i bommen.

Sommaren gick. Var fjortonde dag fick vi hämta avlöningen vid kontoret. Vid vackert väder
ställde kontoristen ut ett bord vid ingången och la avlöningskuverten där. Vid sämre väder
försiggick exeditionen genom fönstret. Vi kom direkt från arbetet med svett, sågspån, olja
eller syra i kläderna och släpptes inte in för att hämta vår lön. Arbetarna tyckte också det
var bäst så. Gick vi in på Kontoret i något ärende, skulle vi ta av oss mössan och vänta
tills vi blev tilltalade. Det hade disponenten bestämt.
Därinne befann vi oss på främmande mark.

Tiden vid sågverket lyfte mig ur barnets beroende. Vid full avlöning kunde jag hämta
26 kronor och 88 öre för två veckors arbete. Så mycket pengar hade jag aldrig haft.
Det mesta gav jag min mor till hushållet. Några kronor kunde jag behålla själv.
Jag drömde om att köpa kläder, tidningar och böcker. Efter ett tag upptäckte jag hur
litet jag fick för pengarna och vart besviken över hur mager avlöningen var efter
många långa dagar.

Sågställarn fortsatte att uppfylla sitt löfte. Frampå hösten flyttade han in mig på sågen.
Jag skulle passa spånfickorna under de sex ramarna, där barkflagor, träavfall och
sågspån störtade ner. Han betraktade sig som ansvarig för att det inte hände mig någon
olycka eftersom jag inte hade åldern inne. Därför kom han och tittade till mig emellanåt.

Spånet yrde där jag traskade runt mellan de klapprande transportörerna. När jag kom
hem kändes doften av kåda och terpentin i mina kläder. Jag höll på att bli en riktig
sågverksarbetare och min betalning höjdes till 33 öre i timmen. Jag var redan på väg
att avancera i samhället.

I ett hörn hade jag kaffetermosen stående. Man skulle ha termos till sågen och bära den
nedstuckens i bakfickan på blåbyxorna. Jag hade därför också köpt termos och övade
att gå och cykla med den i bakfickan. Vid några tillfällen var kaffet fullt av sågspån.
Någon av mina kamrater hade passerat förbi och gett mig behandling. De nyaste och
yngsta skulle märkas och invigas men jag slapp lindrigt undan.

Det gjorde heller inte så mycket för jag hade ganska snart tappat termosen ur bakfickan
en dag när jag sprang sista biten nerför backen för att hinna. Det syntes inget fel utanpå
men den höll inte värmen längre. Det vågade jag inte vidkännas hmma. Jag kunde inte
förmå mig att tala om att jag slagit sönder termosflaskan och redan behövde pengar till en ny.
Därför drack jag kallt kaffe på mina ensamma kafferaster i månader. Varje dag lät jag min
mor fylla termosen med hett kaffe utan att hon anade att det var meningslöst. Jag hade
börjat öva mig i självförnekelsens konst.

Mitt enda sällskap i sågens underjord var Sliparn som fått ena ögat förstört vid en olycka.
Han härskade i slipkammarn där smärgelskivorna höjde och sänkte sig som drakhalsar över
sågklingorna och sprutade gnistor dagar i ända. Vi kunde inte säga många ord till varann
för dånet från ramarna, flishuggen och slipmaskinerna. Men det passade mig att gå ensam
mellan ramarna och rensa spånfickorna. Jag gick och drömde om annat.

Jag började som 14-åring på Lugnviks sågverk, blev som 15-åring släggdräng i smedjan och
efterträdda vid 19-års ålder Emil Ullmark som smed. Vid 65 slutade han och gick i pension.
Det finns många minnen att berätta, det är ju väldigt omfattande om man har bott i ett samhälle
i 70 år, med något kan vara av intresse. Jag börja minnas vid fem års ålder: Älvtrafiken
lastfartygen, s.k. ångare som lastade trävaror. Björkå AB:s flotta "Lugnvik", "Kalle", "Björkå",
"Hallstanäs" drog timmer, pråmar o.s.v.

Första gången, fem år gammal åkte jag med "Noraström", med föräldrrna till missionsförbundets
konferens på Sandö. När vårisen var spröd och blå, var det "Noraström" som bröt isen till
förrådskajen. Där väntade Alfred Åberg för att frakta förnödenheter till bl.a. Lugnviks Handel i
form av sill, mjöl m.m.
Jag minns när sågen brann upp, pappa sa: Såga brinn!
Altefetersom det blev isfritt började älvtrafiken på allvar. Det blev dagliga turer med "Noraström",
"Trafiken" "Ett och Två", "Angur", "Nora" med mjölk till bl.a. Frånö. Det blev liv och rörelse i
hela samhället. Buss till kaj, Verner Westin, "Postvalle" med hängande väskor på bilen,
skeppslistan med ankommande fartyg som skulle lasta trävaror. På en gång i mars månad var
allt i rörelse.
Kapverksledningarna i brädgården satte full fart och det behövdes mycket folk till såg, brädgård
och jordbruk. Men Björkå AB var beredd, hade bostäder åt fast arbetarstam. Platschefen
Tage hedborg, satte namn på dessa kaserner: T.ex. "Nickebo". Där bodde Nikanor Westin,
skeppare på "Kalle", "Skvadern", där kuskarna på jordbruket, Tjäder och Harald Holmberg
huserade. I "Skomakarn" bodde skomakare Nilsson, "Kaparen" hade brädkapare Westin som
hyresgäst, "Långklanten" var byggd av lång klant o.s.v.

Jordbruket hade tidigt en vällingklock. Den försvann då jordbruket jämnades med marken och
den hade en melodi: "Gamm Berglund kom hem, Gamm Berglund kom hem, klimpvällingen,
klimpvällingen, kom hem".

Fjällkorna på jorbruket byttes ut mot rödrasiga, de fraktades med pråm från Björkå, en
lustig färd med "Lugnvik". Alla arbetshästar kom också från Holms säteri. Rovor fraktades
också med pråm till Lugnvik.

Det fanns gott om affärer och caféer. Tjäders, Engmans, Lugnviks Handel, Tjärnbergs,
Bodéns i Mäland, Fälldins och Forsbergs.
I och med att jordbruket försvann skapades en tomhet som är svår att återställa, ladugård,
stall, höloge, vagnbod med mera. Farväl till torrdassen. Vatten och avlopp i stugorna till
glädje för de boende.
Lugnvik tappade mycket folk på 50- och 60-talet, framförallt till Gustavsberg. Lundgrens,
Öhmans, Vikners, Viklunds med flera.

Jorddragning 1929. Barn som led av engelska sjukan drogs under grov rot vid en tall på
väg Stormyran ej långt från Scoutstugan. Jag var tio år då jag såg detta.

Några personligheter jag minns: Arvid Strinnholm, Julius Lidblom, Edvard Nylander,
Simon Sundin, som alla var med i underhandlingar med facket och Björkå AB.
"Kaffe Johansson" som körde med häst och sålde And. Mattssons kaffe. Uno Jönsson från
Bergsviken med motorbåten Vesta för färd till Vårholma. Rylander, en mångsysslare. Gick
med knyte, kläder, tillverkade tvålen Kosmos från sin tekniska fabrik Kosmol.

När ångarna kom och kastade ankar med åföljande kättingrassel hördes det vida omkring
att det kommit en ny båt för att lasta vid kajen. Men det kom också skutor. Fyrmastare, tre,
två - några med segel. De lastade tunna bräder, som benämndes "skinn". Kvinnorna användes
som stuvare. Från Lugnvik var det Lydis Nord, Linnea Bergsten, Judit Ytter, Otilia Grönstedt
m.fl. De som sorterade "skinnen" var Åkerlund, Frölander, Qvist, Normark. Brädgårdsfaktor
Bergman benämndes "Jonke", inspektor Andersson kallades "Specke", disponent Hedborg
"Pompe" och jordbrukets Nyberg "Rättarn".
Kapten Per Hjalmar Hedberg, Holm var "Kapten" för hela slaten. När han kom till sågverket
flaggades det varje gång. Han kom i en blank bil, som kördes av en proper chaufför.
Chauffören öppnade bildörren och ut kom en välklädd "Kapten" i rock, hatt och medförande
spatserkäpp. Alla hälsade, sångarna lyfte sina hattar eller mössor. Kapten hade lovat jobb
och så blev det också.
Avtalförhandlingarna ägde rum i Härnösand med arbetarna från Lugnvik och efter
förhandlingarnas slut fick deltagande arbetare 100 kronor för att äta på ett matställe.
Jag hörde själv ett tal "Kapten" höll från "Högbryggan" på sågen. Han berättade att bolaget
hade ekonomiska svårigheter, men han hade "världens bästa arbetskraft".

Ja, mycket finns att berätta, men tilbaka till båtarna - jag glömmer aldrig ångarna, som när de
med full last lämnade sågverket och Lugnviksfjärden, tutade tre långa signaler.
Lugnviksbåten "Kalle" svarade med ett kort tack.

Förtjänsten var på trettiotalet väldigt låg. Vid sågverket i Lugnvik tjänade en fullgod
arbetare uppemot en krona per timme. Gick man på timpenning, polomasade, fick
man nöja sig med sextio eller sjuttio öre. Nu har ju förtjänsten inget egentligt värde,
annan än i relation till vad allting kostar. Därför visar jag här en del prisuppgifter på
några varor vid den tiden.

Ingenting onödigt köptes och utbudet var i högsta grad begränsat.
Lite morötter och rödbetor satte många själva. På affären fanns inga grönsaker och
folk åt väldigt sparsamt av sådana vintertid. I stället åt man gröt, pannkaka, potatis,
sill och strömming och på söndagarna var det lite köttfärs. I den mån barnen fick något
mellan måltiderna, var det oftast en tunnbrödsbit med lite margarin på. De godsaker
som bjöds var lät räknade.
De flesta arbetarna ägde inte en kostym men bytte till ett snyggare blåställ när det blev
söndag. Mammorna sydde i de flesta fall sina kläder själva liksom man sydde till barnen.
Få hade några köpta kläder. Min pappa köpte ett paket tobak i veckan men använde
inte sprit. I familjer där fadern använde sprit hade nog barnen sämre än vad vi hade.
Vi hade aldrig några skor på sommarn utan sprang barfota. Det blev många blånaglar
när man slog i stenar och rötter md tårna.
Vi hade i alla fall en mamma som var hemma på dagarna. Hon hade det inte så lättsamt
heller med alla obekvämligheter. Laga mat, städa, skura golv, laga och lappa, bära in
ved och bära ut slask och i övrigt leva så att de gamla tanterna inte blev alltför kritiska.
När man tänker tillbaka på hur det var i barndomen är det svårt att förstå att så
många överlevde.
Jag är tacksam över att ha upplevt den men inte vill jag ha den tillbaka.

Disponent Tage Hedborg talar med arbetaren och maskinmästare Simon Norell.
Bilden ger en omvänd känsla. Diponeneten har tagit av sig hatten för en arbetare
som i sin tur har kepsen på och befinner sig i en högre position.

Här följer några korta avsnitt ur Tage Hedborgs omfattande memoarer, se not och skildring
av sin tid som disponent och platschef för Lugnvik och Hallstanäs åren 1930-1945.

Den 2 augusti 1881 kom jag till världen i huset nummer 28 vid Nybrogatan i Hedvig Eleonora
församling. Mina föräldrar hade gift sig 1875. Min far förde då hjulångaren "Mathias Kiörning",
som trafikerade Ångermanälven mellan Härnösand och Sollefteå. Ena dagen upp och den andra ner.
1879 fick far "Oskar II", som gick på Stockholm. och året därpå flyttade föräldrarna till
huvudstaden. I hemmet rådde det mest kärleksfulla förhållanden. Hårda ord och trätor mellan
föräldrarna var fullkomligt okända, men däremot trivdes en vänlighet, ömhet och smeksamhet,
som endast kunde vara frukten av ett medfött harmoniskt sinnelag. Denna atmosfär av hjärtlighet
och förtrolighet gjorde att vi barn fick den uppfattningen, att så var det i alla hem, en lycklig tro
kan man gott säga.

Lyckliga tilldragelser blev det då vi under sommarloven fick följa med vår far för att gästa
morföräldrarna och andra släktingar i Härnösand och Ådalen. Att få stå på kommandobryggan
bredvid pappa var saligheten på jorden, höjdpunkten över allt.

När jag under senare år begrundat de ekonomiska förhållanden under vilka vi pojkar växte upp,
har jag alltid funit det svårt att förstå, hur min fars blygsamma inkomster kunde räcka för en
familj bestående av sju medlemmar och tvenne jungfrur, som det på den tiden hette.

Efter 3-4 års privatläsning kom jag in på Nya Elementarskolan vid Hötorget. Det var statens
försökskola och bjöd på bästa lärarkrafter, som kunde erhållas. I fjärde klass blev jag
kvarsittare. Efter vårtermin i femte klass avslutade jag skolan. Av fem bröder, Oskar,
Gustaf, Tage, Einar och Karl-Erik, var jag den mellersta. Mina tvenne äldre bröder torde ha
betraktats som mer lovande i skolan, ty det föll på min lott att som förste lämna hemmet.

Min far hade goda förbindelser med sågverken i Ådalen, och fick mig placerad som ung
bokhållare eller kontorspojke vid Brunne sågverk i Gudmundrå socken i Ångermanland.

Ombord på s/s "Carl XV" den 6 juni 1897 lämnade jag Härnösand och for till Ådalen, som
i stort sett därefter skulle bli skådeplatsen för min långa verksamhet.

Kontorpersonalen vid sågverken var på den tiden inte stor. Arbetet var inte heller så
komplicerat. Förvaltningpersonalen vid dessa mellanstora verk bestod i regel av disponenten,
inspektorn, som samtidigt var kontorschef, samt en ung bokhållare. Det lades sålunda på mina
unga axlar att som bokhållare skyndsammast sätta mig in i litet av varje samt att vara till hands
för allt och alla. Detta sågverk och kontor samt bostad skulle nu bli min hemvist under fyra år.
Trots mina ej uppnådda 16 år blev jag titulerad "herr", vilket gjorde mig både stolt och generad.

Vi lämnar 1890-talets slut tar oss till den 18 oktober 1909. Efter precis ett och ett halvt års
förlovning, gifte jag mig med Lydia Blomberg från Sundsvall. Hon var då 20 år gammal.
Vårt första hem var beläget vid Södra vägen i Härnösand i ett trähus, som senare, 1911 såldes
till diakoniversamheten i Norrland och därefter kallades "Vårsta".
Den 7 oktober 1911 kom min äldste son Fritz Olof till världen. En helt ny, förut okänd känsla
hade hastigt fötts inom mig. Föräldrakärleken! Den kärlek varmed en far och en mor omfattar
sitt barn. Först med detta fick jag den verkliga förbindelsen med mina föräldrar. Först då kunde
jag förstå och känna hur jag själv genom ett helt liv varit älskad av dem.
Eftersom huset där vi bodde skulle bli diakonisshem, måste vi flytta och hade hyrt en
5-rumslägenhet i det s.k. träslottet överst på höjden vid Norra Kyrkogatan 23 i Härnösand.

Vi förflyttar oss till 1928.
Dagen före julafton kom jag från mitt kontor i Bryssel till Härnösand via Stockholm.
Jag blev fullkomligt gripen av den julstämning som vilade över staden. Det vinterlika i
naturen och den strålande belysningen med hundratals girlanger och julgranar samt
julskyltningen i affärerna verkade mer sagoligt än verkligt.
Morgonen därpå steg jag av tåget vid Veda station. Där möttes jag av min rödkindade,
strålande hustru, iklädd sin vackra gröna päls och med en barett på huvudet. Hon var 39 år
och i kvinnans farliga ålder, då mannens hjärta smälter ned. Allt uppslitande arbete, allt
nattvak, alla otrevliga situationer och all längtan var nu förbi. Omgiven av hela min familj, som
kommit ut till landet för att jula, stod jag åter inom hemmets portar. Aldrig förr hade jag känt
en sådan lyckokänsla. Denna återförening med familjen på mitt eget omhuldade Noraström
står ännu för mig som ett av livets allra ljusaste minnen. Och det var julafton. Den andaktsstund
som vi på vanligt sätt höll göre julklappsutdelningen var en nödvändighet och behövlig stund
för samling och tacksägelse. Så blev även slädfärden till julottan i Nora kyrka dagen därpå med
bloss och bjällerklang

År 1930 hade Tage Hedborg varit chef för Noraströms sågverk i 18 år från 1913 till 1930.

En förmiddag under januari månad 1930 inträffade något märkligt. En förmiddag kom
Per Hjalmar Hedberg, chef för Björkå AB på besök till Noraström. I sitt sällskap hade han
sin svåger Carl Henrik Norberg. Besöket innebar för mig ej något märkvärdigt, eftersom
Hedberg var medlem av Noraströms sågverks styrelse. Under samtalets gång undrade han
om jag kände till att platschefen i Lugnvik, ingenjör Arne Mörck, skulle sluta. Nej, det
visste jag ju inte. Jo, han hade sagt upp sin befattning samma morgon som jag hade
uppsökt Hedberg på Grand Hotell i Stockholm, strax innan jag anlände. Vårt samtal
fortsatte om diverse angelägenheter, men jag blev mer och mer förströdd och tyckte
mig ha fått mycket att begrunda.

Senare på dagen ansatte mig tankarna mer och mer. Men vid Hallstanäs ägde Björkå ett
stort träsliperi, och för dylik tillverkning stod jag helt främmande. Jag ansåg det därför vara
tämligen hopplöst att göra Hedberg några förslag om mig själv. Men någon dag senare
skrev jag till min vän Hedberg och frågade om han kunde reflektera på mig som Mörcks
efterträdare. Någon gång före den 1 februari erhöll jag besked att jag blivit antagen som
disponent och platschef vid Lugnviks och Hallstanäs. Tillträde skulle ske den 1 februari.

Tiderna under 1920-talet var ej goda, och när jag 1930 tillträdde min befattning vid Lugnvik
hade bolaget ansenliga skulder. Vid mitt tillträde av befattningen anförtrodde mig Hedberg
att hans val av mig berodde till stor del på det förhållandet att jag varit egen företagare och
därför visste vad pengar var värda och vad sparsamhet betydde.

Sedan skolorna slutat flyttade familjen, nu åter samlad, i juni månad in i den utomordentligt
vackert belägna och mycket rymliga herrgården
Min lön var och förblev blygsam, 15.00 kronor. Men som alltid i större företag hade jag en
del värdefulla förmåner. Fri bostad, vedbrand och belysning, fri läkarvård, köksträdgård med
gårdskarl samt underhåll för bilen jämte chaufför.
Efter att ha varit min egen och självbestämmande i 20 års tid var det en ganska märkvädig
känsla att veta, att man nu stod som andre man.

Nämnas kan att jag genom helt enkla ingripanden år för år lyckades nedbringa kubikåtgången
timmer per sågad standard, så att jag lyckades åstadkoma ej tidigare inom branchen uppnådda
resultat. Mina reslutat blev mycket uppmärksammade, och jag nämndes ofta i distriktet med
anledning av detta. Jag fick också muntligt erkännande från högsta ort samt från bankledningen.
Vad bogserbåts flottan beträffar rönte den hastigt ett hårt öde från min sida. En båt såldes, en
skrotades ner, och en förhyrd båt behövde alldrig mer visa sig vid Lugnvik sedan kontraktstiden
gått till ända. Ackordslönerna i brädgården och på andra håll blev också genomgripande
omarbetade så snart avtalstiden gick ut.

Ett arbete som verksamt bidrog till minskningen av arbetslösheten var den timmerbarkning som
jag satte i gång med. Den avsåg att få fram så kallad kokflis av sågverksavfallet i stället för blott
bränsleflis. Vi var de första som gjorde detta. Förtjänsten var betydande. Det fodrades dock att
timret varit vattenlegat så pass länge (2-3 månder) att barken ville släppa. Arbetet var
halvmekaniserat och drevs på tre skift med sammanlagt omkring100 man. Så småningom
tillkom den orrmellska barkningsmaskinen för sågtimmer, men i omkring 8-10 år pågick
nog denna barkning. Man kom långväga ifrån för att bese arbetet.

1945 var mitt sista år på Lugnvik. För mig kom det mycketväl till pass att kriget slutade innan
jag skulle lämna min tjänst. Jag fick ett drygt halvår på mig att dels ordna med den återupptagna
driften, dels se till att den kom igång ordentligt. Mina 16 år vid Lugnvik hade varit fyllda av ett
alltför ansträngande arbete, som tagit hårt på krafter och hälsa. Många allvarliga samtal hade
även under åretens lopp förts mellan Hedberg och mig, och ej sällan anförtrodde han mig sina
bekymmer och önskade mitt råd.
En under hela min tid orubblig princip hos Hedberg var att sågverksdriften skulle med dubbla
skift forceras under sommarhalvåret, vilket naturligtvis medförde en tacknämlig men
säsongsbetonad inkomstökning men i stället medförde att massor av arbetare blev arbetslösa
under vintern, då det dubbla skiftet drogs in och timret ibland ej ens räckte till åt det så kallade
ordinarie skiftet. Jag hade starkt på känn att jag fick bära hundhuvudet för detta liksom för
annat, och jag fick väl också erfara detta.

Någon gång under sommaren 1945 frågade Hedberg mig om jag ville uppskjuta min
avflyttning från Lugnvik och stanna kvar i bolagets tjänst ännu någon tid. Tyvärr kunde
jag ej tillmötesgå honom. Tiden för min pensionering hade inträtt redan ett år tidigare,
men det var ej detta som var avgörande för mig. Nej, det var betydligt allvarligare saker.

I 48 år hade jag arbetat i branschen sedan den dag 1897 då jag for hemifrån, och jag
hade arbetat hårt utan att spara mig. Hjärtat hade fått flera alvarliga törnar. Min sömlöshet,
det svåraste av allt lidande, endast förvärrades. Läkarna hade sedan länge förehållit mig att
minska arbetet, ta ledigt vissa dagar och helt sluta min tjänst, det enda verksamma botemedlet.
Redan år 1942 lät jag mitt hjärta undersökas av doktor Bjerlöf i Stockholm, som då hade
tillgång till nyheten elektrocardiogram. Han frågade mig impulsivt, vad som hänt mig, ty jag
hade en blodpropp inkapslad i hjärtat. När den kommit dit var det nu ej svårt att ge besked
om. Ett mirakel hade i sanningen inträffat med mig, som hade genomlevt alla de tilbud, som
jag utsattes för under mina olika anfall.

De sista tio åren vid Noraström gav mig många sömnlösa nätter under ekonomiskt grubbel.
De senaste 5-6 åren vid Lugnvik gav mig bittra stunder och missräkningar. Den bittra
verkligheten var att när de otillräckliga indextilläggen kom till under kriget, kunde jag vid
varje tillfälle konstatera en lönesänkning. Då jag var överhopad av arbete, blev jag då och då
utlovad kompetent hjälp i form av nyanställd personal, varav jag dock aldrig såg skymten.
Har man ett känsligt sinne, skapar dylika lösa löften en varaktig besvikelse, som kan
påverka sömnen. Så var åtminstone fallet med mig. Dylika tankar och stämningar kunde
knappat uppmuntra mig att upskjuta min avflyttning.
Som skäl för mitt avböjande uppgav jag dock endast ett annat motiv, som var vägande nog,
nämligen övertagandet av ledningen och förvaltningen av AB Emsfors Bruk i Småland,
ett uppdrag som minsann krävde både uppmärksamhet och tid.

När jag i miten av december 1945 lämnade Lugnvik och Ådalen var landskapet höljt i snö,
vilket mina avskedsfotografier visar.

Så var då mitt långa dagsverke i sågverksrörelens tjänst tillända. Den 15-årige pojken från
Brunne hade hunnit bli både gammal, gråhårig, flintskallig och skröplig. Vad skulle hädanefter
komma? Ja, därom visste jag ingenting då, men att min norrlandstid var förbi, det visste jag,
och därför kan jag nu säga: Farväl, fagra, troska, lockande Norrland.

Lugnviks Herrgård, uppförd 1874 och förvaltarboställe till 1974, är en något
asymetrisk byggnad med brutet tak, där flera av övervåningens rum får ljus
via fönster i takkupor. På framsidan finns veranda i två våningar med
profilsågade spjälor i räcket. Väggarna är klädda med liggande, fasspontad panel.
Herrgården såg ursprungligen inte ut som på bilden. Verandorna tillkom 1906 och
1917. Ark. A. Thurdin i Härnösand var ombyggnadsarkitekt. Enligt en
försäkringsvärdering hade huset redan 1917 vatten och avlopp, centralvärme och
elektricitet. Annexet innehöll förråds- och arbetsutrymmen samt mangelbod, torkstuga
och strykrum. Dessutom fanns is-, mat- och mjölkbod samt bagarstuga.
Herrgårdparken var förr mycket påkostad med fruk- och köksträdgård, slingrand
grusgångar och en spegeldamm mitt framför huvudbyggnaden. Norskfödde Anton Christie
var den förste förvaltaren i Lugnvik och den förste som bodde på herrgården, som sedan
1977 är i privat ägo.

Konsul Tage Hedborgs memoarer föreligger i ett mycket stort, handskrivet manuskript,
som senare skrivits ut på maskin i 7 exemplar, av vilka sex tillhör författaren och hans
familj, medan det sjunde har överlämnats som gåva till Härnösands stadsbibliotek.
Memoarerna omfattar två skilda delar, den första bunden i fyra , den andra i två band.
Det sammanlagda omfånget är cirka 875 täta, maskinskrivna sidor, varav den första delen
omfattar 625 sidor. Till detta kommer ett stort antal insatta blad med hundratals fotografier.
Originaltexten är skriven med gammalstavning och med plurala former.

Den första delen inleds med några kortfattade återblickar på barndomen och skolåren
för att sedan fortsätta med författarens utbildning och arbete inom sågverksrörelsen
framför allt i Ådalen.

Den första delen, alltså de fyra första banden av memoarerna, har i stort sett skrivits
mellan 1950-1960, mellan Tage Hedborgs sjuttionde och åttionde år.
Under de åren skrev han ner sina minnen från den tid, som bland annat omfattade
den stora sågverksdödens årtionden och de svåra åren efter det första världskriget
och i början av 1930-talet.

Författaren har ofta för kortare eller längre tid avbrutits av sjukdom och andra
mellankommande hinder. Till en del har memoarerna skrivits under sjukhusvistelser
och på resor.

Källa:
Text: "Mitt Ådalen", "I min faders hus" Mauritz Edström. "Björkå", Birger Norman.
"I sågverksrörelsens tjänst", Tage Hedborg. "Lugnvik från förr", Lugnwiks-Posten nr. 1-2
1997 - Bengt Sjödin. "Priser på 30-talet" Lugnwiks-Posten nr. 1 1997 - Gösta Sundin.
Lugnwiks-Posten nr. 2 1996 -" Lugnviks herrgård". Tidnigen Ångermanland
"Utvalda kulturmiljöer i Bjärtrå socken", Ann Renström.
Nils-Erik Östman, Lugnvik. Torgny Molinder, Bandhagen. Thord Edström, Härnösand.
Valfrid Bergsten, Lugnvik. Eva Söderlund (Bergsten) Sundsvall. Muntlig tradition.
Foto:Länsmuseet i Västernorrlands samlingar, Ådalens släkforskarförenings samlingar,
Oskar Kvastmans samlingar, Lugnwiks-Posten, Privata arkiv och samlingar