Sandökravallernas år 1907

Sandöpojkarna

Föreningsrätten
Föreningsrätten, rätten att bilda och tillhöra föreningar erkändes på svensk arbetsmarknad år1906. Rättighet i förhållande till motpart på arbetsmarknaden att tillhöra arbetsgivar- eller arbetarorganisation, att utnyttja medlemskapet och att verka för organisationen. På svenska arbetsmarknad erkändes föreningsrätten av SAF och LO genom ett avtal 1906. Lagfäst blev rätten 1936 genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Numera (1991) ingår reglerna i 1976 års medbestämmandelag (MBL). Reglerna gäller ömsesidigt, men praktiskt sett innebär föreningsrätten främst en rätt för arbetstagare att tillhöra och verka för fackförening utan att för den skull bli utsatt för diskriminerande åtgärder från arbetsgivarens sida t.ex. förflyttning till sämre arbete.
Nationalencyklopedin (1989-2000)

* * *

Orons tid - Sandökravallerna 1907

Chefen vid Dals sågverk, grosshandlaren Seth M Kempe, var anhängare av föreningsrätten, men han tolkade den på sitt eget sätt. Han menade att han hade frihet att avskeda dem som han inte kunde samarbeta med. Föreningsrätten blev på så sätt villkorlig: arbetarna hade rätt att ingå i en förening, om det var rätt förening, i annat fall riskerade de att avskedas. Kempe såg helst att arbetarorganisationerna skulle formas som "platsföreningar", som skulle stå utanför Landsorganisationen (LO).

Vid Dals sågverk fanns 1906 både en platsförening och en avdelning inom SSIAF (avd. 44). Några misslyckade försök att ersätta avd. 44 med platsföreningen ledde till en hård föreningsrättsstrid som pågick i flera månader. Vid nyåret 1906-1907 avskedades ett femtiotal arbetare och i mars 1907 proklamerade avd. 44 strejk. Kempe svarade med att rekrytera strejkbrytare. Dessutom hade han platsföreningen på sin sida. I slutet av april spred sig konflikten till Kempes sågverk på Sandö. Arbetarna hade räknat med att kunna hålla Sandö - som inte hade någon fast landförbindelse - fri från strejkbrytare, men det lyckades inte.

Rykten om att strejkbrytarna skulle vara beväpnade tillsammans med vetskapen om att arbetsvilliga också nått Sandö fick några medlemmar i Frånö Socialdemokratiska Ungdomsklubb att reagera. Bröderna Fritz och Henning Ståhl samt Albert Sundin gav sig iväg till Sandö för att driva bort strejkbrytarna. Det blev en del slagsmål och Albert sköt ett par skott i luften, med den pistol som han för säkerhets skull hade med sig. Länsman Borin, som befann sig på platsen för att utreda tidigare oroligheter, träffades av en träklamp när han försökte lugna angriparna. När angriparna insåg att polisen kommit och förstod att någon skadats blev de rädda. Albert trodde att en polis skjutits och han och bröderna Ståhl flydde från platsen. De tog sig till Kristiania för vidare skeppning till Amerika men kom aldrig så långt. De greps och ställdes inför rätta i Härnösand, tillsammans med ett fyrtiotal arbetarpojkar ("Sandöpojkarna") som deltagit i eller troddes ha deltagit i kravallerna. Bröderna Ståhl och Albert Sundin, de tre "Sandömännen", dömdes så småningom till vardera 8 års straffarbete. Omedelbart efter kravallerna inkallades militär för att återskapa lugnet. Ett par hundra man fördelades på Sandö och Dal och extra polisstyrkor kallades in från Stockholm.

Sandöupploppen 1907 gjorde Fritz Ståhls namn vida bekant. Fritz hörde till den grupp unga män, som stormade en förläggning med strejkbrytare på Sandö och drev dem på flykten. Stormningen var en stundens ingivelse av en skara omogna unga män, men den fick oanade konsekvenser.

I den borgerliga stockholmspressen blåstes händelsen upp till enorma proportioner. Ådalen började nu i dessa tidningar systematiskt framställas som "det röda Ådalen", ett Vilda Västern av vildsinta socialister, som jämt trotsade lagen.

Dagarna efter Sandöupploppen sattes också för första gången militär trupp in mot arbetare i Ådalen. Det skulle visa sig att det inte blev den sista gången.

Fritz Ståhl ingick i den trio, som ordningsmakten utsett till Sandöupploppens ledare. Brodern Henning och Albert Sundin var de två andra. När de efter en lång rättegång och flera överklaganden fick sina slutgiltiga domar blev det sju års straffarbete för "delaktighet i uppror".

* * *

Den stora sammandrabbningen

Vid nyåret 1907 hade ett femtital arbetare avskedats vid Dals sågverk. Måndagen den 18 mars strejkade en del av arbetarna vid Dals sågverk.

Späningen i Ådalen trappades upp under slutet av april och början av maj. Strejken började bli lång, den frestade tålamodet och genom splittringen bland arbetarna fick den inte den effekt som de strejkande hoppats på. Och så alla dessa strejkbrytare. Stämningen mellan dem och arbetarna var irriterad och det förekom oöverlagda handlingar på bägge håll.

Den 17 april år 1907 lade 33 arbetare ned sina arbeten vid Sandö sågverk. Arbetsnedläggelsen var en sympatiåtgärd för att stödja de strejkande kamraterna vid Dals sågverk och strejken gällde strejkrätten.

Arbetarna hade räknat med att ön skulle hållas fri från strejkbrytare. Men förhoppningarna slog slint. Efter en tid hittade strejkbrytarna till ön och snart bodde omkring 20 personer i bolagets kaserner. Strejkbrytare som skulle ersätta de strejkande arbetarna. Den 3 maj fraktades några pojkar från Norrbotten från en undangömd brygga i nattsvart mörker och med släkta lanternor på bolagets ångare Näcken till brädgården. De kom fram klockan halv tolv på natten och polisen eskorterade dem till barackerna innanför det höga staketet.

Den förstärkta polisbevakningen fick till uppgift att upprätthålla ordningen och ge de arbetsvilliga skydd. Arbetarna menade att polisbevakningen hade en motsatt effekt eftersom poliserna var partiska. Deras egen begäran om polisskydd hade ju blivit avslagen.De ytterliggare nyanställingar som gjordes kom att få bägaren att rinna över. Hopar av strejkande arbetare och sympatisörer från glasbruket tågade till de två husen (Klockaregården och Prästgården), där de nyantagna arbetarna var inkvarterade.

Kristi himmelsfärdsdag inföll detta år den 9 maj. Dagarna före helgen var oroliga. Man samlades dag efter dag utanför de inhägnade förläggningarna och till slut var orolighetern sådana att man kan finna en rapport om dem i polisens handlingar. En skara hade samlats på berget ovanför strejbrytarförläggningarna. De sjöng Arbetes söner, men de skränade också, kastade sten mot förläggningen och försökte få strejkbrytarna att lämna platsen. Även kvinnor och barn var med och ropade okvädningsord. Ett par av brukets jänstemän som kom förbi, blev illa hanterade. Så fortsatte det nästa dag med visslingar, skrän och stenkastning. En stor mängd folk samlades utanför staketet och man hörde uppmaningar att storma förläggningen. Bland de mest aktiva var en spelevink och gårdfarihandlare, som klättrat in på området. Han var så berusad att det senare framfördes till hans försvar: han var för full för att vara upprorsledare.se anm. Carl Johan Hedberg.

På Kristi himmelsfärdsdag var även de som inte strejkade lediga. Det var en solig och varm dag, nära nog en sommardag och folk samlades redan på förmiddagen. Sedan växte folkhopen under dagen och på kvällen var de ett par, tre hundra personer.

En av dem som denna dag kom till Sandö var den 24 årige Albert Sundin från Frånö.Han var ordförande i Frånö SDUK. Ett par av Sundins vänner var bröderna Ståhl, också de verksamma i ungdomsklubben. Henning Ståhl var knappt 20 år. Fritz var hans något äldre bror, 22 och ett halvt år.

Denna dag träffades vännerna Albert Sundin och Henning Ståhl vid ett nykterhetsmöte på Folkets hus i Frånö och de bestämde sig för att efteråt fara till Sandö för att se det omtalade "menageriet" där, dvs strejbrytarförläggningen. Fritz Ståhl kom också med och så begav de sig med ytterliggare några kamrater med ångaren Trafik från Strömnäs till Sandö.

Albert hade sin revolver med. Han förklarade sedan att han alltid brukade bära den på sig. Vapnet talar för att han var rädd för strejkbrytarna, han hade hört om deras beväpning och han visste inte var han hade dem. Någon kontakt med Sandö hade han inte haft tidigare, han hade överhuvudtaget aldrig varit där. Avståndet Frånö-Sandö är inte stort-några få kilometer-men verket låg på en ö utan fast landförbindelse och det hade inte funnits något skäl för hononm att söka sig dit. Men nu fanns det: menageriet, Kempes kreatur.

Vad de kan ha haft för huvudsakligt ärende på ön kan man inte veta.Kanske skulle de, som de själva påstod, bara se på förläggningen och dess invånare, men troligen hade de en mera aktiv insats i tankarna.

Det var många som samlats på Sandö och när de kom fram möttes de av några tiotal kamrater och tillsammans tågade de upp mot förläggningen. Pojkarna tänkte övertala strejkbrytarna att fara hem. Polis vaktade förläggningen. Då bad Albert och hans kamrater att de skulle få besöka strejkbrytarna, vilket de fick om de andra drog sig tillbaka. Man lyckades också övetala strejkbrytarnana återvända hem, men när strejkbrytarna med polis kom innanför staketet igen, visade de att de inte tänkte hålla sina löften. Enligt vad de tre pojkarna senare berättat i ett brev blev de nu "med ett ord sagt 'förbannade' och svor att hämnas".

Andra saker som medverkade: strejkbrytarnas beväpning, polisernas partiskhet, länstyrelsens avslag på begäran om poliser ur de egna leden.

Nu växte beslutet att hämta ut strejkbrytarna fram. Några i folkhopen var beredda att genast storma förläggningen, men man kom överens om att vänta till dess det blivit mörkt och komma tillbaka vid elvatiden på kvällen. Under tiden gick våra tre pojkar över bron till Killingholmen för att delta i den dans som var ordnad i ordenshuset. Där fick de fler med som lovade delta och för att få ytterliggare förstärkning for de över till Lunde, där de träffade några stuveriarbetare som var beradda att hjälpa till.

Klockan 11 på kvällen började folk samlas utanför planket. En stor skara av pojkar och flickor som uppskattades senare till 300 personer. Man skulle angripa barackerna i tre olika gruper. Fritz och Albert fick gemensamt ansvar för en, en annan hade Henning hand om och för den tredje svarade någon av de andra pojkarna. Man satte på sig vita näsdukar om armen för att man i mörkret skulle kunna känna igen sina egna. Vårkvällarna var ljus vid den här tiden, men det var nästan mitt i natten och man skulle ju in i husen. Hur många som aktivt deltog vet man inte. Det talas om 20 man i varje grupp, men det är ett osäkert tal. De som senare fick stå till svars i domstol, var över 30. De vita bindlarna och de tre grupperna ger intryck av pojkslagsmål eller ett slags krig på lek

Men det som hade drag av lek, upptåg eller förberedelse till slagsmål, blev allvar. Bilden av vad som faktiskt hände är oklar. Många som var medvetna om hotande straff var ovilliga att senare beätta i domstol vad de hade sett. Man ville inte själv råka illa ut och inte heller sätta fast någon annan.

Albert och hans grupp försöker enligt planerna lyfta av en grind för att ta sig in, men när det inte går bryter de sönder staketet och tar sig in genom detta. Man slår sönder dörren i den första baracken men finner ingen där. Så fortsätter man till nästa barack, hittar ingen där och ger sig en trappa upp, slår sönder en dörrspegel och kommer in till strejkbrytarna, Albert med dragen revolver. En av dem möter honom i dörren, sömndruken, halvklädd, skräckslagen. Strejkbrytarna får klä på sig och följa med. Så fortsätter det: man spränger en dörr, rop och skrik, springer upp och ner, kastar träklampar och brädbitar. Plötsligt ropar någon "polisen kommer". Det blir panik. Albert tycker att han är förföljd av poliser och skjuter ett par skott i luften. Han får höra att en polis ligger i ett skafferi och blöder och han blir än oroligare. Nu dyker förvaltare Thunberg upp tillsammans med ännu en polis. "Här kommer strejkbrytarchefen!" Han blir atackerad, han också, träffas av en bräda, faller. Och så - efter en kort och hetsig strid - är allt över, pojkarna drar sig tillbaks, nu gäller det att komma undan. Men då tycks de ha nått ett av sina mål. Tre strjkbrytare kommer ut från huset med sina kappsäckar och forslas över älven för att de senare ska kunna ta sig till sina hemorter. De får bo hos ett par av sjåarna under natten. - Men nästa morgon dag är de tillbaka på Sandö igen för att fortsätta som strejkbrytare.

Att poliserna kunnat komma så snabbt berodde på att de fanns i förvaltarbostaden. Nu kunde den vakthavande polisen snabbt få förstärkning. Länsman Anselm Borin var med och han fick den allvarligaste skadan, en träklamp hade träffat hans högra öga så illa att ögongloben skadats och senare måste opereas bort. En fjärdingsman hade fått ett slag över näsan men det var inte någon lika allvalig skada.

När Albert, Fritz och Henning kommit över till fastlandet, letade de reda på någon som på något sätt kunde hjälpa dem. Troligen hade en av lagens hantlangare blivit ihjälslagen - vart skulle de ta vägen? De kom så smånnigom ombord på ångaren "Nyland". Det var i sista stund. På morgonen kom fjärdingsman i deras köllvatten och frågade efter dem, men då var de redan på väg till Sundsvall. Där skaffade sig Fritz och Henning också var sitt vapen och sedan gick vägen med tåg över Stockholm och Charlottenberg till Norge, där de hamnade i Kristiania, dvs Oslo. På sin flykt uppträdde de under falska namn. Vart var de på väg? USA brukar vara målet för sådana här flykter. Men de är förföljda. Man hade satte upp en summa på 500 kr som belöning till den som kunde ge uplysningar som ledde till att de kunde gripas. Den 29 maj på förmidagen hade polisen kommit ifatt rymlingarna. Det hela gick odramatiskt till. Återfärden gick till fängelset i Härnösand.

Hemma i Ådalen hade det hänt en hel del. Redan den 10 maj strömmade militär till Sandö och Dal. På Sandö placerades 140 man och vid Dal 60 och antalet poliser ökade med ett tiotal fördelade på de olika ådalssamhällena. Sandö blev en belägrad plats med förbud att landstiga. Förbud att beträda sågverkets område infördes inte bara vid Sandö utan också vid Dal.

Tidningen Nya Samhällets bild av situationen vid Sandö är dramatisk: "Sandö i belägringstillstånd." Hela ön är som en belägrad plats med förbud att landstiga. Godtemplarslokalen är stängd och gudstjänsthuset har blivit kasern där militären och strejkbrytarna logerar sida vid sida. Väggarna i kyrkan är belastade med sandsäckar, militärkappor, strejkbrytarrockar, gevär, sablar halm, filtar, militärer, kortlekar och strejkbrytare över hela golvet. Fönstren i gymnastiksalen där en del militärer är förlagda har spikats igen och mot väggarnas nedre del har sandvallar uppförts. En del familjer hade flytt från ön för att bo på annat håll till dess läget lugnat sig. Skribent var Ero. (Erik Olof Öberg sågverksarbetare från Klockestrand)

Under sommaren 1907 skedde en förlikning rum mellan de olika parterna i konflikten. I uppgörelsen bestämdes bl.a. följande:

*Ev. tvister skulle lösas genom obligatorik skiljedom och under tiden fick inte strejk, blockad eller lockout förekomma (arbetsfred).

*Fackföreningarna skulle förhålla sig neutrala i politiskt och religiöst avseende.

*Arbetarna skulle ha rätt att tillhöra fackföreningen. Alla som arbetade vid sågverken vid Dal och Sandö under konflikten skull få behålla sina anställningar.

Militärens ankomst till Ådalen betydde inte att lugnet återställdes utan oron bestod. Nu hade arbetarna minst två moståndargrupper på hemmaplan: Strejkbrytarna och militärerna. Dessutom hade polisbevakningen förstärkts och poliserna stod enligt arbetarnas uppfattning på bolagets och strejkbrytarnas sida.

Militärbevakningen vid Dal och Sandö upphörde i början av juni. Polisbevakningen drogs också i efter en tid.

Bråk av varierande styrka förekom från och till under hela den tid strejkbrytarna var kvar,d.v.s. i stort sett till årets slut. En skribent lär meddela från Sandö att i slutet av novenber hade fem av de återstående strejkbrytarna rest sin väg och att de snart skulle följas av ytterliggare elva, och ett par veckor senare kom rapporten att alla strejkbrytarna var borta och ordningen nu var den bästa.

I en intervju som Lennart Bylund, Gävle, uppvuxen i Klocke, Nora socken, gjorde år 1974 med fru Edit Nordlander-Ekholm, Ljusne, berättade hon bl.a. att hennes far, Erik Nordlander, var klampare vid Sandö sågverk. Under orolighetarna var han anställd av bolaget som hjälppolis. Efter den ingångna arbetsfreden 1907 anslöt han sig till den av bolaget tillåtna fackföreningen. Bolaget svarade genast med att avskeda Nordlander som extra polis p.g.a. fackföreningstillhörigheten.

Edit Nordlander-Ekholm föddes år 1895 i sågverkskasernen närmast Killingholmen. År 1903 uppförde bolaget bostäder "bak på ön" dvs Klondyke och dit fick Edit flytta med sina föräldrar. Under oroligheterna på Sandö var alla banr strängeligen förbjudna att beträda kravallområdet och Edit kunde berätta hur rädda de var under denna tid och särskilt rädda var barnen för"Lundebusarna", som backade upp de strejkande arbetarna

Så började vågen av häktningar. Först några stycken, så några till och till slut mer än 30 pojkar

* * *

Sandöpojkarna

Samlingsnamn för de ungdommar som stormade strejkbrytarförläggningen
på Sandö och som senare häktades.