Industriminnen i Ådalen

I Ådalens industridrama som sträcker sig över 400 år har den skogsbaserade industrin hela tiden spelat en avgörande roll. Den har skapat en speciell kulturmiljö. Den har medverkat till den väldiga befolkningsexpansion under 1800-talets senare del och också bidragit till de problem som Ådalen idag har.

Från vattensågarnas tidevarv på 1500-talet och 1600-talet fram till dagens strukturomvandling av massafabrikerna och sågverken.

Resan bland ruiner i Ådalen

Ådalen där basen var samexistensen mellan fabrikskasernerna och jordbruksbygderna runt om.
En resa där sågverken och fabrikerna är borta. Kvar finns bara rester av ruttnande kajrester,
rostade kättinghögar, pålningar i vikarna, betongfundament, barkhögar,ståltrådshärvor.
Ådalen som bands ihop av alla verksamheter kring och på älven. Skutor och ångare från
främmande länder. Bogserbåtarna som pilade omkring. Pråmarna som släpade sig fram.
De vita älvbåtarna som gjorde sina sista resor innan de försvann för alltid. De sydde ihop
landskapet med sin sicksacksöm mellan kajer och bryggor på de båda stränderna längs
vägen upp eller ner.

Resmål: Fabrikerna och de större sågverken i Bjärtrå, Styrnäs, Ytterlännäs,
Gudmundrå, och Nora socknar, som numera alla tillhör Kramfors kommun.

Lugnvik, Hallstanäs, Fjärdvik, Köja-Nyvik, Lockne, Kungsgården, Marieberg, Sandslån,
Frök, Nyland, Rossö, Bollsta, Dynäs, Väja, Sandviken, Kramfors, Skärsviken, Brunne,
Björknäs, Frånö, Strömnäs, Sprängsviken, Nensjö, Ramöviken, Dal (Nyadal),
Noraström, Edsviken, Sandö och Svanö.

Jag lämnar Lugnviksstrand och reser mot Lugnvik. Vägen går på norra sidan av Ångermanälven.
I Lugnvik är många välbekanta ljud borta för alltid. Sågen är nerlagd. Byggnaderna finns kvar.
Nedskräpning och förgiftad mark har inustrin lämnat efter sig. Marken är förgiftad eftersom
Boláge användt sig av, liksom många andra sågverk i Ådalen, desinficeringsbad för det sågade
virket som kommer från sågen. Allt för att förhindra att det under sommarhalvåret angripes
av blånad. Vid hanteringen av detta desinficeringsmedel har mycket hamnat i marken. Andra
sågverk som drabbats av detta är bl.a. Mariebergs sågverk, där stora delar av industriområdets
mark är förgiftad. Desinficeringsmedlet var ett kemiskt pulver som fövarades i papptunnor och
som blandades med vatten. Arbetarna skyddade sig med gummiförkläden och gummihandskar.

Lugnvik hade befolkningsmässigt sin storhetstid på 1950- och 60-talet. Numera har befolkningen
minskat drastiskt och många arbetarkaserner rivits. Många egnahem står tomma i Lugnviksbacken
och är till salu. Affärer och hantverkare är borta. Viss industriverksamhet förekommer. I hamnen
har SCA:s Bollstasåg utlastning av sågade varor. Men dagens utlastningssystem skapar inte
många arbeten. Det finns dock kreativa människor i byggden, som t.ex gruppen kring bildarkivet
Lugnwiks-Bilder, en förenig som genom gamla bilder håller det gamla livet aktuellt.
På Västbruket finns en kiosk, besinstation, servicebutik och ishall.
Det nyare Lugnvik finns uppe i byn Mäland. Modernare egnahem, skola, företagare och
Lugnviks IF:s samlingslokal Olympia.

Den älsta bevarade skattelängden för Ångermanland upprättades 1535. Skattlagda är i Lugnvik
3 bönder, Mäland 2 och Norrland 4. Så växer befolkningen långsamt. På 1870-talet kommer
de stora förändringarnas tid. 1874 bildas Lugnviks Nya Ångsågs AB. Året inan hade inspektor
Gjörud inköpt 19 seland jord av bonden J.E.Boman i Lugnvik. Mycket folk behövdes till
sågverket och snabbt byggdes bostäder. Efter en tid i sågverkets bostäder började många
bygga egna hem och en del av den tidigare bondeägda marken styckades till tomter.

År 1873 påbörjas byggandet av ett sågverk i Lugnvik, bolagets namn är Lugnviks Nya
Ångsågs AB. Sågen står färdig följande år. Redan 1884 briner sågen ned men en ny
uppförs omedelbart. År 1897 uppgår bolaget i Björkå AB. Sågen moderniseras 1924,
men denna nya såg brinner dock ned året därpå och ersättaren blir tidsenligt eldriven.
Nästa stora modernisering sker 1937 då brädgården ombyggs från hög till lågbanesystem
med staplingsapparater och fasta utlastnigsbanor. 1961 ersätts brädgården med ett
modernt torkhus. En ovanlig naturkatastrof inträffar 1962 då marken rämade och
brädmagasinet rasade ut i fjärden, med skador för tre miljoner. År 1966 övergår sågverket
i SCA:s ägo som börjar med att modernisera bommen och barkningsanläggningen.I slutet
av 1970-talet införs datastyrd virkessortering jämte nya klingverk.
Hösten 2000 lade SCA ned Lugnviks sågverk och flyttade över all sågning till i Bollsta.
Ett nytt bolag bildas. Graninge som äger Bollsta sågen har 65% och SCA 35% i det nya
bolaget. Det nya bolaget har fått namnet Scaninge Timber AB.
Ett estländskt sågföretag har köpt alla maskiner i Lugnvikssågen, och de fraktades
med pråm till Estland.
Från och med den 1 mars 2003 äger SCA Timber sågverket i Bollsta. Sågen är nu den enda
kvarvarande i Ådalen.
Lugnvik blev kvar som utlastnigshamn men de sågade trävarorna kom från Bollsta sågen.

Mitt över Lugnviksfjärden ligger Hallsta.
År 1888 flyttade några Sollefteåbor hela sågen från Murbergsviken till Tingsnäsudden i Hallsta.
Sågen hade två ramar och ett kantverk. Kapaciteten var 2 000 standards.
I början av 1890-talet övergick sågen till Lugnviks Nya Sågverks AB och sågen ombyggdes
förmodligen till hyvleri omkring denna tid. 1900 ombyggdes hyvleriet åter till såg med två
ramar med ett kant- och ett stavverk samt klyvsåg. Sågen drevs därefter sporadiskt till 1920
då den revs. Inga rester finns kvar efter sågen.

Lugnviks Nya AB som gått upp i Björkå AB uppförde åren 1920-22 ett träsliperi där
Hallstasågen stod. 1926-27 utbyggs anläggningen. Under 1940-talet företas genomgripande
moderniseringar och utbyggningar. Man inför kontinuerlig drift och utökar till 8 slipverk.
1963 inträffar en brand i massamagasinen som totalförstör lager och magasin, dessa
återuppbyggs dock men driften läggs ändå ned 1967. Fabriksbyggnaderana står kvar som ett
tomt skal, där man rivit ut maskinerna och sålt bort allt värdefullt material.

Fjärsvikssågen anlades år 1889 av bröderna Öberg under bolagsnamnet Fjärdviks Ångsågs AB.
Sågen hade två ramar och ett kantverk. 1901 köptes verket av Norafjärdens Nya Sågverks AB.
Året efter brann sågen men återuppbyggdes omedelbart. 1909 konkursförklaras sågen men driften
fortsätter nu i Lockne Nya AB:s regi men redan året därpå övertas sågen av grosshandlare
Abraham Hellström. Detta bolag får namnet Fjärdvik AB. 1921 säljer Hellström verket till godsägare
Ulrik Holm som moderniserar sågen och utökar kapaciteten från 2 000 standards till 4 000.
1924 avlider Holm och disponent Näslund övertar sågen och
bedriver legosågning vid densamma, bl.a. för Björkå AB fram till 1939 då sågen läggs ned.
Sågen revs några år efter nedläggningen och på platsen uppförs ett tegelbruk (1947).
Några rester av sågverket finns ej.

Fjärsvikssågen som anlades år 1889 läggs ned 1939. Sågen revs några år efter
nedläggningen och på platsen uppförs 1947 ett tegelbruk. Tegelbruket som
fanns kvar på 1980-talet är rivet.

1866 startade den ryske konsuln Georg Scherman och en tysk rävaruhandlare Guntrum en
såg med två ramar i Nyvik. Av likviditetsskäl övertog ett par Hamburgfirmor redan året därpå
anläggningarna som pant för skulder. Guntrum och Scherman fick dock fortsätta att sköta
anläggningen men 1868 försökte Scherman mörda Guntrum p.g.a. tvistigheter. Detta ledde
indirekt till kokurs 1870. Sågen fortsatte dock under andra bolagsnamn och intressenter
såsom engelsmannen G Curry. 1880 köpte Ströms Trävaru AB sågen som därefter
kallades Köja. 1889 byggdes sågen om och 1911 såldes sågen till Rö Sågverks AB.
Detta bolag moderniserade sågen under 1930-talet och produktionen uppgick då till
8-10 000 standards. 1937 tvingades de dåliga konjunkturerna fram en försäljning av
sågen till Holmens Bruks och Fabriks AB i Norrköping som drev rörelsen till 1940
då sågen revs. Några bostadshus från sågverkstiden finns kvar.

Ett sågverk med två dubbla ramar samt kantverk uppfördes 1854 av O Sjöström, Härnösand
i Lockne by. Bolagets namn är Lockne Ångsågs AB. Redan 1856 säljs bolaget till ett norskt
konsortium och förmodligen i samband med detta byggs en ny såg intill den gamla. Den nya
sågen har fem ramar. I oktober 1877 brinner båda sågarna ned och uppförs ej egen.
Bolaget lever vidare ett antal år som egendomsförvaltande bolag men upplöses 1901.

Kungsgårdssågen uppfördes 1857 av konsul E L Berger. Det var en finbladig såg om två
ramar. Redan 1859 överläts 2/3 av företaget till J Wikner och Co. Dessa andelar återköptes
dock 1862. 1865 eldhärjades brädgården, bostäder och ekonomibyggnader. När Berger
dog 1868 köpte W Enblom och firman C W Scharp & Co, Sthlm sågen och ombyggde den
1873. Efter diverse transaktioner bildades 1886 Kungsgården-Maribergs AB, sågen barnn
dock ned redan 1890 och uppfördes aldrig mer. Verksamheten kom sedan att koncentreras
till Mariberg. Av sågverket finns inga rester kvar.

Vid Mariebergs sågverk, är stora delar av industriområdets mark förgiftad.
Saneringen vid Marieberg kan komma att kosta flera hundra miljoner kronor.

Mariebergssågen anlades av J Berger 1862 men redan 1865 arrenderades verket till
firma G Loder, London. 1868 bildades bolaget Kungsgården-Mariebergs AB som
innefattade sågverken med samma namn. En större investering skedde 1906-07 då
kolugnar byggdes för avfallet, dessutom tillvaratogs terpentin förutom träkolet. Denna
anläggning brann dock ned 1912 och återuppfördes aldrig. En stor katastrof inträffade
1920 då hela sågen brann ned och en ny fick uppföras. Denna såg kompletterades
1932 med en ny ram men det dröjde till 1938 innan sågen elektrifierades. 1944 byggdes
torkhus med snickerifabrik på övre planet och 1948 fördubblades kapaciteten på denna
anläggning och samtidigt byggdes ett lagermagasin. 1955 utvidgades magasinet och likaså
torkhuset. Detta år såldes sågen till SCA som drev den till 1973 då den nedlades.

Ådalen är en mäktig dalgång, där ett flodsystem av tre älvar förenas. Från Åsele
lappmarker mot gränsen till Norge kommer Ångermanälven. Från trakterna vid
Blåsjön i norra Jämtland kommer Fjällsjöälven och rinner ut i Ångermanälven
strax norr om Näsåker. Uppifrån de norska fjällen via Ströms vattudal kommer den
andra bifloden Faxälven och faller ut i Ångermanälven mellan niporna vid Österås
och Granvåg norr om Sollefteå centrum. På dessa älvar kom timret glidande

Redan 1742 tillsattes en statlig flottningskommission för att undersöka vad som behövde
göras för att få älven med alla dess biflöden användbar som timmertransportör. Redan då
försiggick en primitiv flottning av både timer och av färdigsågade virke, som måste forslas
uppifrån vattensågarna inne i landet ner till kusten och köparna. Virkesägarna flottade sitt
timmer var för sig. Plankor och bräder surrades ihop med kättingar till rejäla flottar, och
halvvägs måste man ta upp dem och lagra virket på land tills nästa vår med öppet vatten.
Ekonomiskt var det en hopplös metod med stort spill av virke som blånade eller förstördes
på annat sätt. Först med den omvända ordningen, med ångsågarna nere vid älven och
lastplatserna och flottning av timret dit ner, kunde skogarnas rikedom utnyttjas och
träindustrin bli en makt i landsändans och lasndets näringsliv.

Vid mitten av 1800-talet organiserades flottningen på allvar. Begynnelsen till Ångermanelfvens
Flottningsbolag - "Bombolaget" - kom 1853. Sorteringsbomen i Sandslån byggdes 1874 och
femton år senare ombildades intressenterna bland skogs- och sågverksägare bolaget till
Ångermanälvens flottningsförening.

Det gamla sorteringsverket var ett oöverskådligt myller av bryggor, länsar, rännor och dykdalber.
Där arbetade förr 6-700 man med att under en kort säsong av ljusa sommardagar och nätter
sortera upp timmerfloden i buntar, som bogserades vidare av respektive ägare till industrierna.
Såg såg det ut årtionden efter årtionden.
Med tiden kom vattenregleringarna i samband med utbyggnad av vattenkraften att försvåra
flottningen. Den kunde inte längre konkurera med biltransportern.
Sandslån moderniserades under första hälften av 1860-talet. De kunde därmed fortsätta att
konkurera med landsvägstransporterna. 1965 togs den mekaniska sorteringen i bruk. Nu
klarade man hela arbetet med ungefär 90 arbetare i två skift.
I början av 1890-talet sorterades ungefär 3 miljoner stockar omåret vid Sandslån. Femtio år
senare var man uppe i 20 miljoner. I slutet av 70-talet flottasdes det i medeltal 14 miljoner
klampar per säsong.
Flottningen i Ångermanälven upphörde år 1982, då Sandslåns sorteringsverk lades ner.
Verket är nedmonterat och sålt till utlandet.

1883 anlade disponent Christian Callin en ångsåg om 1 ram i Frök med en ungefärlig
skeppning av 800 stds/år. Brodern Frans Callin fungerade som förvaltare. Sedan
Callin 1887 försatts i konkurs och sågverket sålts till grosshandlaren C O Rydberg
utökades sågen till två ramar och ett kantverk och skeppade ca 1 500 stds/år. 1891
såldes verket till Offers AB som senare uppgick i Björkå AB. Grosshandlare D Öberg
övertog sågen 1896 och drev densamma till 1922 då han gick i konkurs. 1920-21 hade
sågen en årstillverkning av 1 200 stds sågade trävaror och 3 000 kbm rundvirke. Omkring
40 arbetare var fast anställda. Driften var igång till 1929, först med Nylands Sågverks AB
som ägare och därefter - från 1924 - med Emil Öberg, en son till tidigare ägaren, som
innehavare. Sågen såldes 1934 för nedskrotning.

Grosshandlare Nils Tolbom byggde 1888 en ångsåg vid Nyland om 2 ramar och 1 kantverk.
Årsskeppningen blev 1 800 stds. 1897 bildade Tollbom Nylands Ångsågs AB med sig själv
som VD. Skeppningen steg till 4 500 stds. Efter Tollboms död 1901 utsågs A Ultvedt till VD.
Efter konkurs 1910 övertog året därpå AB Nylands Ångsåg rörelsen. Detta bolag byggde ut
sågen. 1920-21 omfattade sågen 3 ramar, varav en dubbel, 2 kantbänkar, 2 brädkapbänkar,
1strökap, 1 stavbänk, 1 läktbänk och 1 trätugg. Ånga och el användes som drivkraft.
Förutom 4 000 stds sågade trävaror framställdes också splittved, träkol och hackflis. 50
arbetare var anställda. Bolaget gick överstyr 1921 och anläggningen övertogs året därpå av
det nybildade Nylands Sågverks AB med disp Frånberg som ledare. Detta bolag övergick
efter några år till legosågning som fortgick till 1940. Sågen såldes för skrotning 1940 och
2 år senare köpte Slipers AB platsen och bedrev därefter impregnering av kraftledningsstolpar
och annat trävirke.

Byggherrar till Rossö-sågen var disponent C Y Bayard och skogsförvaltare
August Naeström. Ångsågen anlades 1877 och var försedd med 3 ramar. Den skeppade
ca 3 000 stds. Naeström sålde 1895 sin halvpart i verket till grosshandlare C Falck. 2 år
senare såldes verket tillhöriga skogar till Kramfors AB, medan Björknäs AB köpte sågen.
1902 såldes skogar till Nylands Träförädlings AB, som året efter tvingades att gå i likviation.
Därefter övertog Rossö Sågverks AB med C A Blom som verkställande direktör. 1905 ersatte
Roland Martin Blom som disponent. Rossö-sågen blev likt de flesta andra härjad av eld.
Det skedde 1909, då brädgården brann. 1914 uppgick årsskeppningen till 6 000 stds
sågade, 1 500 loads bilade och 500 stds övriga trävaror. Kungsgården-Marieberg
köpte 1920 sågverket för att på platsen anlägga en sulfitfabrik. Detta blev dock inte av
men sågen revs ändå 1927.

Ångsågen anlades 1894 i Nyland av grosshandlare Nils Tollbom. Den hade 2 ramar,
1 kantverk, 1 stavverk samt 1 klyvsåg. 5 år senare bildades Tollboms Ångsågs AB, som
övertog driften efter det att Tollbom drivit verket några år. År 1900 antogs August Nyholm
till disponent. Påföljande år avled Tollbom och brädgården förstördes av brnd. P Faklén
i Vestanbäck köpte sågen år 1902, efter bolagets konkurs, men överlät i sin tur verket till
Rossö Sågverks AB, som kallade sågen för "östra sågen", varefter den gick i samdrift med
Rossösågen till nedläggningen. 1927 skrotades sågen.

1860-61 utvidgar Graningeverken sitt engagemang i skogsindustrin med att anlägga en ny
ångsåg i närheten av den 1851 uppförda vattensågen. Denna såg brann dock ned redan
1863 men en ny uppfördes omedelbart med 5 ramar. 1873 upplöstes Holms och Graninge
Bruksbolag som under många år drivit järnbruksrörelsen och Graningeverken AB bildades.
Ångsågen moderniserades kraftigt 1890 och fick i samband därmed 10 ramar och 4 kantverk
med en kapacitet av 12 000 stds sågade trävaror. Sågen drevs nu med åmgdrift till 1919-20
då dem ombyggdes till eldrift. Sågens arbetsmaskiner är nu 9 ramar, 4 kantverk, 4 klyvsågar
samt 2 hyvlar. Tillverkningen ligger på 10 000 stds sågade trävaror per år samt 3 000 stds
hyvlade trävaror. Elströmmen tas från kraftstationen i Forsse. 1935 får den gamla sågen
lämna plats åt en ny anläggning med 3 timmertagande ramar med samma effekt som den gamla.
Året efter uppförs barktrumma och barkpressar. Innan ombyggnaden hade man 290 arbbetare
nu något mindre. 1938 brinner torkhuset ned till grunden men återuppbyggs. Året innan hade
brädgården ersatts av ett modernt virkesmagasin, rymmande 7 000 stds. 1945 brinner
exporthyvleriet som ombyggts 1930 ned men det återuppbyggs omedelbart. 1949 utvidgas
verksamheten med en anläggning för impregnering av stolpar, slioers och sågade varor. När
1960-talet inleds ligger tillverkningen på 10 500 stds och arbetsstyrkan 240 man. Allt medan
effektiviteten höjs sjunker också arbetsstyrkan för att i slutet av 1970-talet ligga på knappt
100 man. Numera äger SCA Bollstasågen, som är en modern anläggning, och det enda
sågverk som finns kvar i Ådalen.

1884 flyttades den lilla Para Ångsåg från Para till Dynäs där den återuppfördes med
2 ramar mot tidigare 1 ram. Ägare var trävaruhandlaren Johan Fahlén. Skeppningen
de första åren låg på 2 000 stds per år. 1888 brann såghuset ned men uppfördes igen
denna gång med tillägg av ett kantverk. 1896 bildades Dynäs AB. År 1900
överlämnade Johan Fahlén styret på Dynäs till sin son Hugo som stannade i posten till
1907 då han efterträddes av den kände konsul John Ekman. Denne köpte omedelbart
Wäja sågverk som låg alldeles intill Dynäs och förstärkte på så vis bolaget. När 1920-talet
inleddes hade sågen utvidgats till 3 ramar och elektrisk drift hade ersatt ångan. Sågen
drevs sedan med smärre moderniseringar parallellt med Wäjasågen till en bit in på
1950-talet. Allt är rivet och bortschaktat på platsen där sågen låg.

Den 2-ramiga sågen uppfördes 1867. Grundare var bl a Frans Malmberg, som blev
företagets förste ledare. Bolagsformen ändrades från enkelt bolag till aktiebolag 1870.
N W Dahlberg avlöste Malmberg som disponent för Wäja AB 1873. Sågen utbyggdes
1879 till 4 ramar och man skeppade därefter årligen 5 000 stds. Ytterliggare
ombyggnader skedde 1899 och 1910. Konsul John Ekman hade blivit chef 1908. I slutet
av 20-talet uppfördes sorteringsverk med kapanordningar samt en virkestork. Samtidigt
omlades brädgården till lågbanesystem med staplingskranar.1936 tillkom barkningsapparat
för sågtimmer jämte barkpressar. Under direktör Erik Nybergs chefstid byggdes ett torkhus
med ströläggningsverk, justerverk och magasim. Dessa anläggningar stod färdiga 1956.
Senare förbättrades utlastningskajen och elektronik infördes för att förbättra virkeshanteringen.
Tillverkningen var 1960 12 000 stds. Året efter brann sågverksbyggnaden ned, men den
återuppbyggdes omedelbart i moderniserat skick. Kapaciteten blev 15 000 stds. NCB
inköpte verket 1966. Det var i gång på 1980-talet med 100-talet anställda, trots störningar
i form av brand i ett kapverk 1980. Numera är sågverket nedlagt.

Dynäs AB uppför sulfatfabriken i Väja 1914-15. 1919 kompletteras fabriken med ett
papperbruk, som producerar ca 5 500 ton kraftpapper. Fabriken tillverkar från år 1921
terpentin och harts. Ett magasin för arkpapper och rullar byggs 1947. Ett nytt ställverk
och indunstningsstation tas i bruk 1952. Mixeri och mesabränningsugn ersättes med
nya 1955. Ett nytt pappersbruk för tillverkning av säckpapper och annat kraftpapper
tas i bruk 1959. 1960 får fabriken en ny tillverkning av tänjbart papper sk Dynapak,
som nu under lång tid varit fabrikens huvudkvalitet. Ett pappersmagasin 1961 och en
sodapanna 1963. NCB bildat 1959 av 9 skogsägarföreningar, övertog Dynäs-
industrierna i början av 60-talet. 1978-79 var antalet anställda 560 man.
NCB har sålt Väjafabriken och fabriken har idag 2006 utländska ägare.

1868 bildas Sandvikens Sågverks AB för att bygga och driva en ångsåg. Delägare
i bolaget är F Versteeg, J Boot och F H Pont. Sågen är färdig 1869 och den har bara
1 ram. 1873 utökas den till 3 ramar och 1876 till 4 ramar och slutligen 1882 5 ramar.
Den 5 ramiga versionen är i princip en helt ny såg komplett med hyvleri. Produktionen
är i detta stadium 6 000 stds. Oroduktinen ökar under åren något för att stanna på
7 000 stds det år då sågen läggs ned. Tidpunkten för detta är 1928 och orsaken är
planerna på en mer lönsam cellulosafabrik. Sågen låg en bit ovanför den kommande
Sandviken fabriken. Inget finns kvar efter sågen.

En ny sulfatfabrik uppförs i Sandviken utanför Kramfors av företaget Sandvikens
Sågverks AB 1929. Konstruktör är ingenjör Feodor Enderlein och produktionen
beräknas till 18 000 ton kraftmassa årligen. Redan 1935 utbyggdes fabriken och
produktionen ökade till 40 000 ton. Två sedare insätts en mesabränningsugn.
Färetaget ägs nu av Graningeverken som redan från början haft stort inflytande
företaget. Endast mindre inveteringar företas under årens lopp fram till 1961 då
NCB övertar fabriken. Detta medför en utökning av produktionen till 125 000 ton.
Produktionen pågår till 1979 då fabriken läggs ned vilket var väntat sedan länge då
fabriken inte hade någon möjlighet att möta bl a de hårda miljökraven. Byggnaderna
stod kvar en tid men är nu rivna.

Paul Burchardt var bruksdisponent vid Kramforsindustrierna fram till 1909 och som
central gestalt i Ådalen under nästan trettio år. Sågen i Kramfors var hans skötebarn
liksom hela miljön kring herrgården och Ödsviken. Han låg bakom tillkomsten av
kapellet, som föresten invigdes den 22 december 1895 på Burchardts 39-årsdag.
Den spelade också en framträdande roll vid makarnas silverbröllop elva år senare.
Mot slutet av sin period i trakten medverkade han vid tillkomsten av massafabrikerna
bl a i Frånö och nere i Utansjö, där det gamla järnbruket nu tjänat ut.

Kramfors AB som äger en vattensåg i Kramfors beslutar sig för att satsa på en ångsåg
och uppför en fyraramig sådan i Kramforsviken. Detta sker 1851-52 eller 1854,
uppfattningarna är delade i detta fall. 1849 hade Sveriges första ångsåg startat, den i
Tunadal i Sundsvallsområdet, så Kramfors var under alla omständigheter tidigt ute.
Sågen kallades från början bara "ångsågen" men när ytterliggare en såg byggts 1870
fick den namnet Lilla sågen. Sågen var mycket modern för sin tid med järnramar och
kantverk. Denna såg brann dock ned 1888 och en ny såg fick uppföras, denna gång
en sexramig såg. Den nya sågen fick namnet Östra sågen. Denna såg ombyggdes och
moderniserades ett flertal gånger bl a blev den ombyggd till åtta ramar på ett ganska
tidigt stadium. 1918 infördes elektrisk drift och någar år senare två snabbgående rampar
och mekaniska stapelverk. Efter andra världskriget utökas antalet rampar till tre och en
torkhusanläggning byggs. Dessutom kompletteras med ett hyvleri med två hyvlerimaskiner
ocj två klyvar. Produktionskapaciteten är nu uppe i 18 000 stds per år. Personalstyrkan
var på 1950-talet uppe i 130 man. Sågen lades ned 1969 efter mer än hundra års drift.
Sågen är bortriven. Det gamla kapellet ovanför sågläget står kvar jämte de
arbetarkaserner som uppfördes under industriepoken. På andra sidan viken finns ett sk
komplementsamhälle , Öd, som består av mestadels äldre hus som uppfördes av
företrädesvis anställda på sågen eller fabriken.

Kramfors AB som 1854 byggt en ångsåg bygger 1870 ytterliggare en ångsåg denna
gång en sexramig. Sågen som kallades Stora sågen blir dock mycket kortlivad då den
brinner ned redan 1879. En ny såg byggs dock upp redan året därpå med likaledas
sex amar. Denna såg kom att kallas Västra sågen. Efter ett antal år monteras några av
ramarna ned för att ge plats åt en lådfabrik. Denna såg och lådfabrik blir dock inte så
långlivad då de brinner ned lika fullständigt som sin föregångare. Året för denna händelse
är 1911. Kramfors AB nöjer sig nu några år med var Västra sågen kan producera men
1915-16 uppförs en efterträdare till Västra sågen. Den är som sin föregångare försedd
med sex ramar och kommer att producera 8 000-13 000 stds per år beroende på
konjunkturerna. Samma år som Kramfors AB:chef under många år, baron Mannerheim
dör brinner sågen ned. Detta händer 1934 och sågen blir aldrig återuppförd.

År 1944 står boardfabriken klar intill Kramfors sulfitfabrik. Kapaciteten är 12 000 ton
hård board/år. 1950 har kapaciteten ökat till 25 000 ton. En pappersmaskin installeras
1955 i boardfabriken. 2 300 ton M6-papper producerades per år. Boardfabriken läggs
ned 1969 och pappersbruket upphör 1975. Anläggningen är riven.

Fabriken togs i drift i slutet av augusti 1907, samma år som familjen Kjellberg,
Göteborg, sålde sina aktier i Kramfors AB till ett konsortium med bl a
Johan Mannerheim och Oscar Midling. År 1929 blev Kramfors AB en del av
Svenska Cellulosa AB. Fabriken lades ned 1977 och revs senare.

Kramfors AB under disponent P Burchardt påbörjar byggandet av en sulfitfabrik
1905. Konstruktör är N K F Hansson och produktionen beräknas till 10 000 ton
oblekt sulfitmassa per år. Fabriken står färdig 1907 och produktionen igångsättes.
1918 kompletteras fabriken med en spritfabrik och 1921 med en timmerkran.
1924-25 utbyggs fabriken och blir vid sidan av Svartvik Sveriges största sulfitfabrik
med en årlig kapacitet på 60 000 ton. 1930 säljs Kramfors AB till Kreugerkoncernen
SCA men fungerar i fortsättningen som självständigt dotterbolag. Året efter försäljningen
inmonteras en barktrumma. Under andra världskriget inriktas tillverkningen på
fodercellulosa. Efter krigets slut upplever fabriken ett enormt uppsving då efterfrågan
på världsmarknaden är mycket stor. 1950 bygs ett nytt pannhus och 1952 upphör
sulfitsprittillverkningen. 1952-56 utbyggs och moderniseras fabriken i samband med
att Kramfors AB helt införlivas i SCA 1954. Den nya pappsalen tas i bruk 1955 och
1959 installeras två nya kokare. Under 1960-talet ligger investeringarna på en låg
nivå och fabriken blir allt mer nedsliten för att till slut läggas ned 1977. Fabriken
revs 1978-79. Det relativt närligande "bruket" med arbetarkaserner finns kvar.
På denna plats ligger också det gamla kapellet.

Bröderna C och Ch Callin samt grosshandlaren J Holmberg var initiativtagare till
såganläggningen i Brunne. På den 1874 inköpta marken i Brunne by byggdes en ångsåg
om 2 ramar och kantverk. Intressenterna bildade Brunne Ångsågs AB, vars bolagsordning
blev fastställd 1875. Företagsledaren Sven Callin dog emellertid och brodern Christian
tog över. Bolaget kom på obestånd 1879. Sågen såldes på offentlig auktion samma år
till Wallin i Härnösand för 58 000 kr. Denne sålde omedelbart till andra. Den nye ägaren
grosshandlaren Finne von Melstedt sysslade huvudsakligen med legosågning. 1883
arrenderades sågen av konsul C L Carleson och han övertog ägandet 1888. Då Carleson
avlidit såldes verket till inspektor J G Sjödin, som år 1891 bildade Brunne AB tillsammans
med några andra. År 1900 brann sågen ned till grunden. Man lyckades rädda brädgården.
En ny såg om 3 ramar byggdes, som efter konkurs 1901 förvärvades av Kramfors AB året
därpå. I fortsättningen blev Brunnesågen känd som "södra sågen". Den förbättrades och
moderniserades i repriser och producerade på 30- och 40-talet 7 000-11 000 stds.
Den föll dock offer för rationaliseringen och råvarubristen och nedlades 1943 varefte
anläggningen revs.

Sågverket vid Björknäs stod färdigt 1882. Disponent Severin Wessel, tidigare kopplad
till Locknösågarna, blev ångsågens grundare och förste chef. Wessel avled 2 år senare och
Constantin Falck - Ådalskungen - köpte arvingarnas andelar i verket. Han bildade 1886
Björknäs AB tillsammans med Ingebert Erstad och Immanuel Sellin. Den 2-ramiga sågen
utökades 1892 till 3 ramar och 1907 till 4 ramar. Bolaget expanderade och 1913
förvärvdes Hörnösands Ångsåg. Chef var då Gustaf Erstad, som efterträtt Falck, Qvist,
Lindén och Bayard. Verket hade i början av 20-talet 130 arbetare anställda. Kulmen var
emellertid nådd och krisåren efter 1920 tvingades verket på knä. 1922 kom konkursen
och banken bildade året därpå Björnäs Nya Sågverks AB som övertog Björknäs m fl sågar.
1924 lades sågen ned. Inga rester finns kvar efter sågverket

Vid Kyrkviken i Gudmundrå anlade handlaren P Berglund en 1-ramig ångsåg omkr år 1885.
Den årliga skeppningen var 500 stds. Sedan N Damstedt köpt anläggningen 1888 brann
den ned 1897 men återuppfördes. 1905 såldes sågen till grosshandlare Gustaf Erstad, som
utökade ramantalet till 2 och gav den kantverk, stavverk samt ribbtuggare. Årstillverkningen
därefter utgjorde ca 3 000 stds sågade trävaror. Efter den bekanta Erstadska konkursen
kom sågen att 1923 ingå i det av banken uprättade Björknäs Nya Sågverks AB. Detta
bolag skrotade sågen samma år och marken kom senare genom köp i Kramfors AB:s ägo.
Inga lämningar efter sågen finns kvar.

År 1875 anlade ett konsortium, troligen med handlanden Gustav Block i Långsele som den
drivande kraften, Frånöverken. Konsortiet bildade Frånö Ångsågs AB och till teknisk ledare
och disponent utsågs Olof Nylén, född i Härnösand. Bolaget kom i ekonomiska svårigheter
pga avsaknaden av egna skogstillgångar och dåliga konjunkturer för skogsindustrin i allmänhet.
Legosågningen betydde mest för verket, som blev försålt till norska intressen 1885. Dessa
bildade Frånö Nya AB. L Z Backer blev disponent. 1886 hade ångsågen 4 ramar.
Skeppningen var ca 4 000 stds. 1892 lämnade Backer sin tjänst och Sören W Mörch
övertog. Mörch hade dock insett att sågen aldrig skulle bli någon god affär och man
beslutade efter en tid att sälja sågen för rivning och i dess ställe uppföra en sulfatfabrik.
Den byggdes 1895-96. Sågverket revs när sulfatfabriken anlades 1895. Bruksbebyggelsen
är också mestadels från massatiden.

- Det luktar Frånö. Sulfatfabriken i Frånö var vitt berömd för sin biproduk Frånösåpan.
Det luktade så illa när vinden låg på mot samhällen på andra sidan älven.

Ådalens första massafabrik byggs 1895-96 av Frånö Nya AB, syftet är att ta
tillvara avfallsprodukter från traktens sågverk. Kapaciteten var vid starten 6 000 ton
sulfatcellulosa årligen. 1907 eldhärjas fabriken och Kramfors AB köper företaget
i syfte att återuppföra fabriken. Detta sker året därpå. Åren 1917-18 utbyggs fabriken
och driften omläggs så att all massa behandlas i kollergångar. Elströmmen kommer
från Edsele kraftverk och biprodukter vid tillverkningen är terpentin och harts i
flytande form. Produktionen fortgår till 1941 då fabriken måste nedläggas pga brist
på råvara. Frånö var också den fabrik som kom att inleda fabriksnedläggelserna i Ådalen.
Den maskinella utrustningen monteras ned och säljs till Indien. Fabrikslokalerna
sparas och kommer att användas för olika ändamål under årens lopp. Bl a har
Frånö Industri bedrivet en plastfabrik på platsen. Det intilliggande Frånöbruket med
sina arbetarkaserner är också en påminnelse om den verksamhet som här bedrevs.

På initiativ av N D Qvist bildades 1871 Strömnäs Ångsågs AB för att på inköpt mark i
Strömnäs by anlägga en ångsåg. Året därpå startade sågningen. 1877 övertog Strömnäs AB
Strömnäs Ångsågs AB och Sollefte Trävaru AB, ett särskilt bolag som bildades för att
tillhandahålla timmer. 1878 eldhärjades sågen men återuppfördes genast med 4 ramar,
2 kantverk och 2 klyvsågar. Skeppningen var ca 6 000 stds/år. 1904 lämnade verkets
ledare disp. Qvist chefsplatsen till sin svärson Axel Sahlberg. Under hans ledning byggdes
verket ut. Således skeppades 1910 7 000 stds trävaror och 1 000 kubikfamnar props,
antalet anställda var 150. 1913 var skeppningen 10 000 stds, antalet anställda 175, som
1920 utökats till 225. Sahlberg avled 1921. Han efterträddes av Helmer Flygt, som 1927
överlämnade chefsskapet till Ernst Bäcklund. 1937 flyttades det välutrustade exporthyvleriet
från Dal til Strömnäs och tillverkningen steg till 17 000 stds. 1935 övertogs aktiemajoriteten
av Kramfors AB, ägt av SCA sedan 1929. Produktionen pågick till 1947 vd Strömnäs - ett
av de större och mer kända sågverken i Ådalen. Strömnäs AB likviderades av SCA år 1955.
Lövskog har intagit området där sågningen pågick.

Disponent Nils Åkerblom utfärdade sin inbjudan till andelsteckning för anläggandet av
en ångsåg år 1866. Aktier tecknades också av bönder inom Ramsele, Edsele, Helgum,
Junsele, Liden och Eds socknar. Åkerblom blir året efteråt verkställande dirlektör i Svanö
Ångsägs AB. Sågen uppfördes och började sin verksamhet. 1877 överfördes tillfångarna
på det nybildade Svanö AB, som tillsammans med 3 andra bolag köper Locknö Ångsågs AB.
I början på 1880-talet bestod sågen av tre ramar, 1 kantverk och 1 klyvsåg, med tillhörande
hyvleri och skeppningen omfattade ca 4 500 stds virke jämte ca 300 stds övriga trävaror.
Efter 30 år som ledare önskade Åkerblom dra sig tillbaka och överlämnade 1896 till sin
svärson Ernst Malmström, förutvarande disponent på Brunnesågen. År 1900 moderniserades
sågen till 4 ramar, 2 kantverk och 2 stavverk. 1915 brann sågen ned till grunden men
återuppbyggdes året efter försedd med 3 snabbramar, 1 kant- och 1 stavverk. Omkring
125 arbetare var fast anställda. En ny brand 1930 betydde slutet för Svanösågen.
Kvarvarande byggnader som härrör sig från sågverksepoken är herrgården och
några arbetarbostäder

1966 köpte NCB Svanö fabriken för att omedelbart lägga ned den. Man monterade bort
maskinerna och annan inredning av värde, sålde hela ön till Kramfors kommun 1972 och
drog iväg. Kvar låg fabriksruinen med gapande, uppsprängda hål i tegelmurarna, rasade
syratorn och annan förödelse. Från Sandöbron såg den ut som en övergiven katedral med
skorstenspipan som spira. En relik från någon bortdragande civilisation, ett brutalt
skrotmonument över skogsindustrins konjunkturrytteri. Först 1976 fick kommunen råd att
riva det livsfarliga eländet. Kvar är massakajen i sönderfall.
På öns södra sida, Kisberget där fabrikens kemikalier togs iland, ligger det kemikalier i
massor, på land och i vattnet, som innehåller mycket farliga gifter. Sanering är på gång.
Skattebetalarna får stå för notan.

Sulfitfabriken på Svanö uppförs 1906, konstruerad av ingenjör N K F Hansson för en
kapacitet av 6 - 8 000 ton årligen. 1919 uppförs som på så många andra massafabiker
en spritfabrik. Under åren 1907-34 utvidgas kapaciteten på sulfittillverkningen från
8 000 ton till 40 000 ton. Dynäs AB köper 1927 aktiemajoriteten i Svanö AB. Under
1940-talet är tillverkningen koncentrerad till sk fodercellulosa. Under 1950-talet sker
en rad större investeringar bl a 1952 en ny varmsyraanläggning, 1953 en ny vedgård
med Europas då största kabelkran, 1954 nybyggnad av pannhus och sileri och 1955
ombyggnad av renseri och utbyte av kokare. Under 1960-talet drogs investeringarna
ned till ett minimum då fabriken var nedläggningshotad. Torkmaskin III byttes dock
1962 ut mot en ny. 1963 blev Svanö AB helägt dotterbolag till Dynäs AB men bryts
ut igen när NCB köper Dynäs AB. Detta sker 1966 och i samband med detta läggs
fabriken ned som väntat. Fabriken stod och förföll till 1976 då Kramfors kommun
rev anläggningen. Fabrikssamhället ligger på östra sidan ön nära fabriksplatsen och skilt
från sågverkssamhället på västra sidan. Arbetarbostäderna från tidigt 1900-tal och från
1930-40-talet till egnahem från 1950-talet finns i samhället. Villor för driftsledningen
har ritats av Cyrillus Johansson

C Hansson, P Persson och T Thiis träffar 1871 avtal om att uppföra ångsåg i Sprängsviken
vilket man också gör 1872. Ångsågen är på två ramar. 1874 startas firman Thiis och Noel
för att handha sågens affärer vilket inte går bättre än att sågen går i konkurs. Ett nytt bolag
bildas dock, Sprängsvikens AB som fortsätter verksamheten. Under de närmaste åren
utbyggs sågen till tre ramar kapabla till en produktion av 6 000 stds. 1906 upgår det nu
framgångsrika bolaget i Svanö AB som driver sågen till 1911 då den rivs för att ersättas av
Nensjöfabriken. Av sågen finns inga rester. En väg till Nensjöfabriken har dragits över
sågplatsen.

Svanö AB och Strömnäs AB beslutar bygga en massafabrik inte långt från Sprängsvikens
ångsåg Fabriken byggs för en årdproduktiona av 10 000 ton massa och anläggningsåret är
1914-15. Redan 1916 överlåter Svanö AB sin hälft till Strömnäs AB. Biprodukter vid
produktionen av massa är flytande harts och terpentin. Under årens lopp förbättras
fabriken succesivt och årskapaciteten stiger till 33 000 ton en bit in på 1950-talet. Bolaget
som driver fabriken, Nensjö Cellulosa AB uppgår som så många andra massafabriker
i SCA 1951. Fabriken drivs sedan till 1964 med 175 personer i medeltal. Fabrikslokalerna
övertas sedan av AMS som driver skyddad verkstad här till 1979. Fabrikslokalerna
finns kvar.

Vid Ramöviken återuppfördes 1897-98 fd Frånösågen av grosshandlare F Th Widegren
i Helgum och H Edlund i Sollefteå. På initiativ av Widegren bildades 1899 Ramö Ångsågs AB.
Bolaget gick emellertid i konkurs två år senare varefter Widegren blev ensam ägare. Sågen
drevs till 1921 av olika ägare, då den gick i konkurs. Då hade sågen 4 ramar, 2 kant- och
1 stavverk samt 1 klyvsåg. Den producerade 6 000 stds sågade varor, rundvirke, splitved
och träkol. 70 arbetare var anställda. 1923 bildades Ramövikens AB av Widegren.
Detta bolag drev sågverket till 1926 då rörelsen upphörde. Tre år senare såldes verket till
Kungl. Domänstryrelsen, som bedrev legosågning några år. 1934 upphörde driften och
anläggningen skrotades. Inga sågverksbyggnader finns kvar.

I Nyadal ute på spetsen av Hornön, som inte är någon ö, ligger Björkudden. En pampig
tegelbyggnad mitt mellan herrgård och folkskola - den har också passerat dessa båda
stadier. Byggdes ursprungligen som skola 1894 vid Dals Ångsågsbolag, Nya Dal.
Efter knappt 20 år förvaltarebostad, sedan 1916 tjänstemannabostad till Strömnäs AB,
som då köpte sågverket, Nora Textil drev syfabrik där 1946-1951. Sedan 1952 hotell och
restaurang med olika ägare
När man vandrar norrut efter stranden syns rester efter sågverket. Pålningsrester i vikarna.
Här och där något betongfundament ute i vattnet. Rostiga järnmälor i berghällarna.
Kajrester. Men spåren är inte många som berättar att här låg ett av Ådalens största sågverk,
Dal eller Nyadal som det omväxlande kallades. Det byggdes 1884.

1884 startar bolaget Dals Ångsågs AB en treramig såg på Hornön. Ägarna till detta bolag
var Frans och Seth Kempe samt förvaltare Gustav Hedberg. 1895 kompletterades sågen
med hyvleri om två hyvlar och två klyvsågar. I samband med detta blev även sågen
moderniserad. 1897 låg produktionen på 5 500 stds varav 3 000 stds hyvlat virke.
1902 brinner sågen ned men återuppförs omedelbart. 1905 investeras i en kolugn
och ett reningsverk. Två år senare säljs verket till Sandö sågverks AB. 1916 säljer
Sandö i sin tur sågen till Strömnäs AB. 1920 ligger årsproduktionen på 10 000 stds
och antalet arbetare är 200. 1927 görs en upprustning och modernisering av sågen.
Trots detta läggs sågen ned 1931. Orsaken är en ångpanneexplosion som helt
demolerat maskinhuset. Maskinutrustningen trasporteras till Strömnäs såg. Av
sågverket återstår endast kajrester. Herrgården är borta. Endast bruksskolan är kvar.

F d muraren P J Qvist och trävaruhandlanden N Bergqvist i Hohl uppförde 1897-98
en liten 1-ramig såg med inmurad panna. Efter diverse ägarskifte stod Qvist som ensam
ägare till sågverket år 1904. Han kom på idén att använda torrtimmer som råmaterial
och klossade virket efter sågningen vilket förhindrade sprickbildningar. I England blev
detta virke mycket eftertraktat. Efter 10 år kune Qvist dra sig tillbaka med en behållning
av ett par hundra tusen kr. Dessförinnan hade han byggt ut sågen till 2 ramar och utfört
andra byggnationer. Den nye ägaren grosshandlare Tage Hedborg drev sågen på samma
sätt, med inköp av torrtimmer, till 1920 då tillgången på råvara upphörde. Driften lades om
i början på 20-talet. Rått timmer användes, stav och läktvärk insattes och en ny ångmaskin
inmurades. Antalet arbetare var ca 50. Rörelsen ombildades till aktiebolag 1924. Sågen fick
3 ramar och moderniserades i övrigt år 1926. Två år senare uppfördes hyvleri.
Årsproduktionen var nu ca 2 500 stds. Under 20-talet pågick en omfattande export av
pitprops från Noraström. 30-talet innebar en avvecklingsperiod för verket. Herrar Sollander
och Wallin, som tidigare varit anställda, arrenderade sågen 1934 och den drevs till slutet av
detta årtionde. 1939 avled Sollander och verket såldes för nedskrotning. Markområdet
såldes till länets skogsägareförening.

1920 uppfördes Edsvikens sågverk av disponenten Johan Sjölander, som blev
ensam ägare till sågverksanläggningen. Efter hans död bedrevs rörelsen av hans
söner med löjtnanten O E Sjölander som chef. Verksamhet förekom inpå 1930-talet.
Tillverkningskapaciteten var ca 2 000 stds juffer, propps och massaved.
Sågverket låg inne i Gaviksfjärden i Nora

1936 startade Erik Estman ett eldrivet såg- och hyvleriföretag i Klockestrand.
Man slutade sågningen 1964 och sysslade därefter enbart med hyvling. Efter
en brand 1977 har nu byggts ett modernt hyvleri, som sysselsätter ca 5 man.
Längre tillbaka i tiden har 10-12 man varit anställda. 1975 övertog sönerna
Eyvind och Bengt Estman ledningen för Klockestrands Såg & Hyvleri

1750 erhölls de privilegier som behövdes för uppförandet av Norrlands första glasbruk.
Brukets byggnader placerades på öns nordöstra sida. De första ägarna (fem intressenter)
sålde redan 1754 bruket till brukspatron Johan Halenius som i sin tur 1774 sålde bruket
till David Schinkel. Tillverkningen bestod av fönsterglas, buteljer och halvkristall. När
Casten Lychou övertog bruket 1787 differentierades tillverkningen och fler glastyper
började tillverkas. 1808 avled Lychou och arvingarna övertog fabrikationen. 1841 köptes
bruket av C Ramström som snart sålde det till J Norrbom i Härnösand, försäljningen var
dock påtvingad av den svåra ekonomiska situation som Ramström befann sig i. Norrbom
hade även han svårigheter att framgångsrikt driva bruket och måste 1850 sälja det till
L Petré i Stockholm. Denne Petré anställde Franz Berwald som disopnent. Berwald anlade
raskt ett bayerskt ölbryggeri på ön för att få avsättning för buteljer samt 1852 när firman
J J Wallis övertagit bruket även ett sågverk, Sandö sågverk. Berwald slutade på bruket
1857. Sex år senare, 1863 såldes företaget till ett konsortium och driften lades om till
enbart fönsterglas. Den 1762 uppförda hyttan brann ned 1867 men återuppgördes.
1888 inträffade en ännu större brand då nästan hela Sandö brann ned. Men bruket
återuppfördes och moderniserades, bl a uppfördes 1893 en kontinuerlig bassinugn.
Detta år ombildas bolaget till Sandö Glasbruks AB. Antalet anställda vid serkelskiftet var
200 stycken, detta var under brukets glanstid. Men tiderna blev sämre och 1909 försattes
bolaget i konkurs Bolaget övertogs av sju svenska glasbruk under namnet
Sandö Nya Glasbruks AB. 1914 var arbetsstyrkan 51 man delvis beroende på de dåliga
tiderna som förhindrade en positiv utveckling för Sandö, delvis beroende på den hårda
konkurrensen från Belgien. Följaktligen gick också det nya bolaget i konkurs 1921 men
ett arrendebolag fortsatte driften ytterligare några år till 1929 då ungnarna släktes för gott.
Endast Glassliperiet finns kvar som upfördes 1897. År 1898 anställdes den skicklige artisten
och glasmålaren Hugo Schulz. År 1909 flyttade Hugo Schulz från Sandö till Kristinehamn.
Glassliperiet (nuvarande Sliparen) anväds i dag till annan verksamhet

Sandö ångsåg uppfördes första gången 1853 av handelsbolaget H Wallis & Co.
Den sågen låg på norra delen av Sandö, Stampudden. 3/4 av sågen köptes 1860 av
grosshandlaren J Berger och två år senare brann sågverket och brädgård ned vilket
medförde att rörelsen låg nere till 1867. Detta år köptes platsen av J Wikner & Co i
Härnösand som där uppförde en ny såg med kantverk. 1885 byggdes en ny såg på ett
nytt ställe mitt emot Lunde, denna såg hade elektrisk belysning och elektriskt kapverk
samt fyra ramar. Den första sågen brann ned totalt 1888 och året efter bildades bolaget
Sandö Sågverks AB. Detta bolag köpte år 1897 Robertsfors bruk tillsammans med
Dals Ångsågs AB. 1899 kompletterades anläggningarna med ett modernt hyvleri.
1916 köpte Strömnäs AB aktiemajoriteten och två år senare brann sågen ned och
återuppförds ej. Av den gamla sågen som låg på Stampudden finns inga rester kvar,
endast bakar och pålverk efter brädgården. Av den nyare sågen finns inga rester.
På berget finns järnförankringar kvar efter högbanan. Där brädgården låg finns
bakar och pålverk.
En byggnad efter den gamla skolan finns kvar, nu med namnet Diplomaten.