|
Händelser i byn | ||||||
|
|
|
| ||||
Sundsvall i historiskt perspektiv
Varje ort har sin särart, mer eller mindre utpräglad.
Det kan bero på naturförhållanden,
naturtillgånger
eller den historiska utvecklingen. I Sundsvall har alla dessa tre
faktorer samverkat till att skapa en
ovanligt enhetlig och särpräglad bygd som i alla
högsta grad har sin egenart. Medelpadsnaturen har tre
element: platån, de stora dalarna och kusten. Tillsammans ger
de landskapet dess prägel.
Den brutna norrlandsterrängen stiger ända fram till
kusten. De båda stadsbergen, det norra 141 och
det södra 240 m över havet, fångar in dalen kring
Selångersån med den centrala staden i ett kraftigt grepp.
Även när det gäller bebyggelsens lokalisering har
Sundsvall sin särart. Det karakteristiska för
området
är de små samhällena grupperade kring en fabrik.
Numera har områdena börjat växa ihop. Men
fortfarande är förhållandet klart urskiljbart. Och
mitt i denna klunga av ursprungligen små
arbetarsamhällen ligger den ståtliga stenstaden som ett
högborgeligt fäste.
Vi vet inte med säkert hur länge det bott människor
i Sundsvallsområdet. Vad vi vet är att det här
har
funnits fiskare och jägare åtminstone under yngre
stenåldern ca 3000 - ca1500 år f. Kr. En fast
bosättning baserad på jordbruk får vi
århundrandet efter Kristi födelse.
I själva verket har denna kustremsa sedan mycket långt
tillbaka lockat till bosättning och blivit något
av en brännpunkt för samfärds- och handelsleder. Den
mest attraktiva infallsporten till landskapets
inre och mot Norge var Ljungans breda dalgång. Det finns flera
platser med centrumkaraktär i
anslutning till älven. Man antar att det första
"samhället" låg i trakten av Matfors. Vattjoms-bygden
där har nämligen givit ovanligt många fynd från
romersk järnålder och folkvandringstid.
Sedan Viforsen bildats, försköts tyngdpunkten
närmare kusten. De mäktigaste gravhögarna i hela
Norrland anlades på 400-talet vid Kvissle och Nolby, intill en
sidoarm av älven. När Ljunga-grenen
grundat igen omkring år 500, sökte sig sjöfarten i
stället till Selångersfjärden, som ännu var en
smal
havsvik.
Selångerbyggden har inte berörts av den tidigaste
belagda mänskliga kulturen i Medelpad, den
primitiva fångskulturen. Orsaken härtill ligger i
öppen dag. Ännu 4000 f. Kr. låg Östersjöns
yta
90 m högre än idag.
Selångersfjärden (som nu är en insjö)
utgör den sista resten av en mäktig havsvik på vars
botten
Sundsvall är uppbyggt. På 500-talet e. Kr. låg
Selångersfjärden yta 14 m högre än i dag. Hela
det
nuvarande centrum låg under vatten. Ännu på
1000-talet låg vattenytan 10 m högre än i dag.
Sjön hade
ännu inte avsnörts från havet utan bildade en
utmärkt segelled. Vid sjöns västra strand låg en
hamn,
som var Medelpads enda hamn. Därifrån kunde man ta
landvägen över till Ljunga-dalen. Hamnen
kallades senare S:t Olofs hamn efter den norske helgonkungen,
som skall ha passerat här år 1030 på
väg mot Stiklastad och martyrdöden, och var i bruk
ända till 1500-talets början. Troligen byggdes redan
på 1000-talet en missionskyrka av trä vid S:t Olofs hamn.
På 1200-talet byggdes en stenkyrka
(nuvarande kyrkoruin). Kyrkan helgades naturligtvis åt Olov
den helige. Under medeltiden förvarades
här huvudexemplaret av Hälsingelagen, något
som bestyrks av ett dokument från 1374. För att ingen
skulle stjäla den var den fastkedjad i kyrkväggen med en
2.5 m lång kedja. Hälsingelagen gällde för
hela
Norrland och Finland, och den nedskrevs tidigast 1320 - sannolikt ej
mycket senare - och det är möjligt att
lagen nedskrevs i Medelpad, eftersom huvudexemplaret av lagen fanns i
Selångers kyrka.
I närheten låg kungsgård och kulturcentrum - Hov,
Kungsnäs - och strategiskt placerad ett stycke ned
efter ån en stormansgård eller -by, det nuvarande
Högom. Den första gravhög där som
undersöktes
(1949-50) gav Norrlands rikaste gravfynd, en
förmögen och mäktig mans utrustning från
500-talets
början. De 11 högarna är Norrlands största
fornfält och har kallats "ett norrländskt Gamla
Uppsala".
4 storhögar (över 25 m i diam) 7 mindre och 1 runsten.
Högomsstenen är den mest kända av Medelpads
14 runstenar. Inskriften lyder: Gunvid och Torgärd läto
resa stenen efter Torsten sin son. Och Ön och
Önder voro hans bröder.
Kontakterna med yttervärlden var livliga genom hela yngre
järnåldern. Den uppländska runstenskonsten
fick sin nordligaste utpost i Medelpads kustland. Stenarna dateras
till 1000-talets mitt och senare del.
Den rikedom och betydelse Sundsvallsbygden hade under tidig medeltid
och järnålderns slutskede
avtog och bygden tynade. Mot 1600-talet ändrades
förhållandet något. Handeln tog fart och fisket
blomstrade.
******************
Förusättningar för den första staden.
När Selångersån ännu gjorde skäl
för sitt namn, trängdes den samman till ett sund före
utflödet i
havet. Norr därom växte så småningom en
gård upp, som fick heta - Sund! På 1370-talet var den
sätesgård för en lokal storman. Men 1620 fanns inte
längre något sund, bara en krök i
Selångersån,
och av gården hade det blivit en by med fyra bönder. De
hade betesmark söder om ån, som kallades
Sunds vall. Där, precis där ån fortfarande väjer
för en åsrygg, tyckte man sig finna rätta platsen.
******************
Där vägen mot Selånger mötte
Selångersån låg det lilla fiskarsamhälle, som
utvecklades till Sundsvall.
Egentligen var det inte mycket mer än en marknadsplats där
vatten och landsväg korsade varandra.
Men här möttes den nord - sydliga Norrstigen
(landsvägen Uppsverige längs Bottenhavets kust) och
handels- och pilgrimsvägen mot Nidaros (Trondheim)
Här ville man ha en väl fungerande handelsplats och detta
var anledningen till att bilda en stad vid
Selångers-sundet. Därför bildades Sundsvall av tre
byars marker; Köpstaden, Åkersvik och Sund. Den 23
augusti 1621 undertecknades interimsbrevet, men inte av kungen
själv som just var på väg att fortsätta
kriga mot ryssarna. Stadsprivilegierna undertecknades istället
av fyra riksråd, däribland Magnus Brahe
och Axel Oxenstjerna. Det riktiga privilegiebrevet med kungens
egenhändiga namnteckning skrevs inte
under förrän den 15 april 1624.
Sund på åns norra sida, nedanför stadsberget, gav
upphov till namnet på den öppna planen eller vallen
på åns södra sida. Platsen nedanför byn
kallades Sundsvall redan innan staden kom till. Här fanns
en samling trähus och en liten träkyrka. Det var naturligt
att använda namnet Sundsvall även för
den nya staden. Där Selångersån kröker sig
skarpt vid åkröken nedströms nuvarande Widebron,
och
bildar en halvö mot norr, utstakades staden. Där byggdes
Sundsvall upp på "Holmen". Namnet skrevs
från början "Sundzwald". Bland de första bebyggarna
var utom sundsborna bönder från Åkersvik
och Köpstad, byar söder om ån. Strandlinjen låg
vid denna tid 2-3 meter över dagens nivå.
Sidsjöbäcken, som faller brant ner från södra
bergssluttningen, mynnar ut i Selångersån helt
nära
stadsläget. Bäcken gav vattenkraft åt smederna och
här byggdes vapensmedjor upp.
Stadens grundare hade räknat fel. Ån var redan starkt
uppgrundad och erbjöd ingen bra hamn vid
Holmen. 1647 påbjöd därför drottning Kristina
att staden skulle flyttas närmare havet. Ny stadsplan
utlades av Nikodemus Tessin d.ä. kring "den friska insjön",
han syftade då på tjärn som fanns där
Vängåvan nu ligger, en tjärn som kallades Östra
tjärnen eller Sundsvalls-tjärnen. Det område som
rymdes inom Tessins stadsplan begränsas idag ungefär av
Selångersån, Strandgatan och Skolhusallén.
Innan Sundsvalls centrum flyttades närmare havet hade staden
bara omkring 200 vuxna invånare och
var egentligen inte mycket mer än ett stort fiskeläge.
Genom Nicodemus Tessin d.ä. fick alltså Sundsvall redan
på 1600-talet sitt raklinjiga gatunät.
Utvecklingen gick långsamt men paradoxalt nog tog den fart
under stora ofreden, då Sundsvall på
allvar började göra sig gällande bland städerna i
norr.
Bränderna
Den 26 april 1681 råkade Sundsvall ut för sin
första stora brand. 14 gårdar blev helt
nedbrända.
Det var främst kvarteren väster om Sundsvallstjärnen
som eldhärjades, bland annat prästgården,
skolhuset, kyrkan och klockstapeln.
Men så inträffade den första av de tre
förhärjande bränder som utgör milstolpar i
stadens historia.
Först var det Ryssarnas mordbrännarflotta som nådde
hit. Den 25 maj 1721 intog de staden, som
antändes och lades fullständigt öde.
Förstörelsen var fullständig utom i fråga om
kyrkan och
klockstapeln. Ryssarna skonade i princip kyrkorna.
Vid decenniets slut var det tidigare stadsområdet åter
fullbyggt.En utvidning västerut kom till stånd
ända bort till åkröken, där den älsta
staden legat.
I en liten klensmedja intill stadens varv utbröt den 7
september 1803 den andra av stadens stora bränder.
Elden spreds sig via varvet över ån och ödelade
på fem timmar hela bebyggelsen öster om kyrkan eller
209 gårdar och gjorde 913 människor hemlösa. Antalet
vuxna invånare låg då strax över 1000.
Utvecklingen avstannade och folkmängden stod nästan
stilla långt in på 1820-talet. Men så började
en
expansion först inom skeppsbyggare och redare. Sedan ångan
som skulle revolutionera en annan
bransch: sågverken. 1849 byggdes i Tunadal norrlandskustens
första ångsåg. In i historien träder
nu "sågverkspatronerna". Staden växte och bebyggelsen
bredde ut sig över malmarna: Norrmalm,
Västermalm och Stenhammaren (Södermalm) och Stadsmon
(Östermalm - Skönsmon). Runt
Sundsvall anlades ett 40-tal sågverk.. Stadens folkmängd
ökade från 4432 invånare år 1860 till
11 085 år 1888.
1888 var det hänt igen. Den 28 juni utbröt den tredje
och mest våldsamma av de tre stadsbränderna.
En brand som skördade 5 dödsoffer.Efter åtta timmar
hade över 400 gårdar i trästaden förintats,
9000
av 11 000 invånare var hemlösa,och skadorna uppskattades
till 30 mijoner kronor.
För att undvika liknande katastrofer i framtiden beslöts
att återuppbygga staden i sten. Den
karakteristiska "Stenstaden" har klarat sig ganska
oförändrat fram till våra dagar och är kanske
den
mest helgjutna stadsbild från denna tid som landet äger.
För Sundsvall har branden varit en historisk milstolpe
på ett sätt som få städer upplevt. "Före
branden"
eller "efter branden" har det senaste hundra åren varit en
vanlig historisk måttstock. På några få
år
växte här upp en stad med ambitionen att bli en storstad av
betydande mått. Borta var den stadskärna
som till stor del beboddes av hantverkare, bönder och arbetare.
Det gytter av träkåkar som tidigare
dominerat stan kunde man bara ana sig till om man blickade ut
över Norrmalm.
De blev de rika som tog över staden. Folk som hade kapital och
kunde bygga dessa stora stenhus.
Vilken vanlig arbetare eller hantverkare hade pengar till en
sådan bostad? De fick flytta ut till
bland annat Stenhammaren.
De allt större sociala klyftorna illustreras tydligt av
förhållandet Stenstaden-Stenhammaren. Å ena
sidan en stadsdel med markant prägel av ett förmöget
högborgerligt skikt och å andra sidan en
arbetar- och hantverkstad med en enkel
träbebyggelsekaraktär på behörigt avstånd
från den "finare"
stadskärnan. Författaren Ludvig "Lubbe" Nordström
beskrev den nya stenstaden: "En armé av
jättelika plånböcker".
Både stadsområdet och stadsbilden har nu radikalt
förändrats sedan de industriella genombrottets tid.
De allför snäva stadsgränserna vidgades först
1948 genom inkorporering med Skönsmon. Vid
årsskiftet 1964/65 lades Sundsvall samman med Skön,
Alnö och Selånger inklusive Sättna. På
1970-talet
omfattade kommunblocket även Njurunda, Matfors, Stöde och
Indals-Liden och var vid den tiden med
sina 90 000 invånare Norrlands största.
Stora bostadsområden har tillkommit i Norrliden,
Skönsbergs centrum, Bosvedjan och Finsta, västerut
i Nacksta, Granlo och Granloholm. Tyvärr revs det
förslummade Norrmalm med sina träkåkar och
fick ge plats för administrativa funktioner. Ett tveksamt
beslut. Vilken turistattraktion det blivit om
Norrmalm bevarats!
När man tittar på gamla Sundsvallsbilder före
branden 1888 samt i början på 1900-talet så ser
staden
helt annorlunda ut med sin koncetration av hus i stadskärnan.
På södra sidan av Selångersån breder
stadens södra vretar ut sig uppför slutningarna och
längst upp en bebyggelse som tillhör Stenhammaren.
Västerut syns Nacksta med sin glesa bebyggelse som
består av några jordbruksfastigheter och
arbetarlägenheter.
|
Ortnamsfoskningen |
naksstad = Nacksta 1535 | ||
|
Selångersbor i medeltidens och tidiga 1500-talets källor |
wnne = ("Une") 1535 naksstad (Nacksta) | ||
|
Bebodda byar i Selånger skriftliga källor intill 1543 |
Nacksta 1535 | ||
|
Antal nominati enligt 1543 års jordebok |
Nacksta: Antal nominati 1. Måltal 48 | ||
|
Gårdsbruk i Selånger |
Nacksta 1620: 2 |
Nacksta 1630: 2 |
Nacksta 1650: 2 |
|
Fornminnesinventering i Selånger sommaren 1964 |
Nacksta by |
Fornminnen: 1 | |
|
I tabellen visas enbart Naksstad-Nacksta | |||
Ortnamn har alltid något att berätta om de platser de
avser och den tid de har tillkommit. Många svenska ortnamn
härstammar från tider långt före de tidigaste
urkunderna på svenska språket (runskrifterna och
landskapslagarna)
De är därför att betrakta som våra äldsta
språkliga dokument. Forskningen anser att inga svenska
ortnamn
härstammar från äldre tid än
järnåldern, vars början i Skandinavien räknas
omkring år 400 f.Kr.
Den dominerande gruppen bland Medelpads ortnamn från hednisk
tid utgör sta-namnen, som i nutiden lättast
igenkänns på att de sluta på ett - sta. Man har satt
sta-namnens blomstringstid i samband med en kraftig
samhällsutveckling århundradena närmast efter Kristi
födelse - dock har sta-byar kunnat bildats ännu under
vikingatiden. Sta-byarna är rikast företrädda i
Mälarområdet, men är också mycket vanliga i
Medelpad.
De norrländska sta-namnen har en nordgräns genom norra
Ångermanland - Jämtland.
Namntypen anses för Norrlands del varit produktiv under senare
delen av folkvandringstiden och vikingatiden
(400 - 1050 e.Kr). Detta sta-namn går tillbaka på ett
äldre - stadhir med grundbetydelsen "ställe",
"boplats".
Sta-namnens förleder utgörs till övervägande
delen av mansnamn från heden tid. Nacksta tidigaste
kända urkund
är Naksstad från 1535. "wnne" (Une) är
den först kända person som finns omtalad i
Naksstad.
Medelpads Urkund: (Från Skatteboken av Medelpad pro, anno.
1543)
Une stavas olika: vne,wne,wnne. Här står det wnne=Une.
Forntidens människor har avsatt lämningar och spår
i det bevarade kulturlandskapet. Gravarna är de mest
påtagliga fasta fornlämningar i Medelpad; i
kustmiljön utgörs de av rösen och jordfria
stensättningar,
medan de i dalgångarna, men också på de små
lerslätterna i kustlandskapet, utgörs av högar. Fynd
av
lösa fornsaker kan sedan ge en mer detaljerad informarion om
kulturtyp, teknologi, näringsfång och
handel. De tillåter också i allmänhet en mer exakt
datering av fornlämningsplatserna. Sammantaget
visar sig Medelpads jord vara ett ganska rikt arkiv för
landskapets förhistoria. Man kan i Medelpad
urskilja tre fornlämningsmiljöer, vilka sannorlikt
motsvarar tre skilda kulturer: en fångstkultur med
tyngdpunkten vid inlandets stränder, en kustkultur och en
bondekultur, lokaliserad till den centralt
belägna odlingsjorden. Järnålderns bondekultur
är den mest kända och den tidigaste bosättningen i
Selånger är präglad av denna kulturform.
År 7000 f Kr är större delen av Medelpad isfritt.
Havet nådde vid istidens slut ca 265 m högre än
nu.
7000-6000 f Kr Varmt och torrt klimat. Björk och tallskog
börjar utvecklas. Boplatser kan ha funnits
vid Holmsjön i Haverö socken.
6000-3000 f Kr Varmare och fuktigare än tidigare. Vid kusten och
i älvdalarna ek, alm, hassel och al.
Många boplatser kända över hela Norrland. När
landhöjningen gått så långt, att havet stod
80-90 m
högre än nu finner vi de första säkra fornfynden
i våra trakter, de så "trindyxorna" av grönsten.
Trindyxorna har säkert förts hit av jägare och
fiskare. Fynden följer den dåvarande strandlinjen.
Trindyxor har hittas på platser som ligger 70-90 m över
den nuvarande havsytans nivå.
Älvmyningarna har blivit kulturens inkörsport för
kringflyttande stammar.
3000 f Kr Hällkista vid Lagmansören.
3000-500 f Kr Varma och torra somrar men svalare än förut.
De ädla lövträden; ek, alm, hassel
försvinner.
2500 f Kr Det har sker en inhemsk utveckling och en Bondekulturer med
en fast bosättning utvecklas i
Medelpad Pollenanalys visar att jordbruk och boskapsskötsel
sedan yngre stenåldern (från ca 2500 f. Kr.)
varit bekant i området.
Omkring1000 f Kr har Bronsålderns rika kultur
framförallt sin förklaring i det torra och varma klimat
som då rådde. Det finns minst 11 fynd i Medelpad
från bronsåldern. Detta visar att Medelpad var en
centralbygd i Norrland. En bronsyxa från Lunde i Timrå,
ett bronssvärd av mellaneuropeisk tillverkning
i Njurunda. Från Frötunagraven i Ljustorp. en
"frötunanål" av brons. Tiden 1300 - 700 f Kr har vi i
Medepad
omkring 230 kuströsen av sydskandinavisk karaktär. De mest
kända bronsåldersrösena är de vid Vindhem
på Alnö och Kumo i Sundsvall.
Både fynden och gravarna visar på livliga
förbindelser mot söder (de mellansvenska centralbygderna)
och
mot väster, mot Tröndelagen i Norge.
Omkring 1000 f Kr börjar granen breda ut sig kraftigt
norrifrån. De andra träden hade alla invandrat
till Sverige söderifrån.
Men omkring 500 f Kr inträdde en klimatförsämring
(fimbulvintern) som fick ödesdigra
verkningar. Från 500 f Kr till ungefär 100 f Kr har vi
inte ett enda säkert fornfynd från Medelpad
Järnålderskulturen i Selånger.
I östra Medelpad kan man urskilja fyra huvudbygder för
järnålderns bondekultur i landskapet: Njurundas
centrala delar omkring och söder om nedre Ljungan, Tuna-Attmar
kring Ljungan, Marmen, Vikarn och
Klingstatjärn, Selångerbygden med utlöpare i
Sättna samt slutligen Skön-Alnöbygden på
bägge
sidor om Alnösundet. Gravhögarna utgör givetvis de
viktigaste fornlämningarna från Medelpads
järnålder. Högarna ligger nästan helt inom
gårdarnas och byarnas inägor. Antalet registrerade
gravar
och bosättningar uppgår i Selångersbygden till
omkring 325, vilka utgörs av högar, husgrunder,
fångstgropar etc. Bevarade gravfynd är av avgörande
betydelse,
när det gäller att tidfästa
järnålderskulturen i Medelpad. Fynden vittnar entydigt om
en fast bebyggelse
i järnåldersbygderna alltifrån de första
århundradena efter Kristi födelse.
Kulturförbindelserna går huvudsakligen söderut mot
Uppland och Gotland. Kulturen i Medelpad är
mycket svea betonad.
De storbondesläkter (småkungar) som tidigare varit sina
respektive områdens självklara ledare hotas i
sina positioner. Att samhället utmans illustreras av det stora
antal befästningsanläggningar, s.k.
fornborgar som byggs under denna tid. Hotet kom utifrån och
inte från den egna bygden.
Under 500-talet sker i stora delar av Skandinavien en
genomgripande omstrukturering ( och delvis
ödeläggelse) av bebyggelsen. Den äldre
järnålderns bebyggelselägen överges och den
öppna
kulturmarken delvis växer igen. Det nära sambandet med SV
Norge-Trøndelag-Mellannorrland upphör
under vendeltid. Kampen om mellannorrland vinns av de ledande skikten
i Mälardalen och Mellannorrland
blir en lydprovins under Svealand.
Högomsfältet är ett av Norrlands mäktigaste
gravfält och i sitt nuvarande välvårdade parkskick
vittnar
det i hög grad om Selångers centrala roll under Medelpads
sena järnålder. Gravfältet har en gång
varit
större än nu, men skadats genom odling. Vid
utgrävningar 1949-1950 fann man en stormansgrav,
och i den den s k "Högomsmannen". Man har gjort en datering av
graven till omkrig 500 e.Kr.
Från 400 e Kr blir förbindelserna västerut mot de
sydvästnorska områdena övervägande. Mycket
västnorskt
gravgods förekommer bl a "vestlandskittlar", lerkärl,
glasbägare samt ett västnorskt gravskick. Norska
köpmän har fört dessa vestlandskittlar tillsammans med
glas från Västeuropa, där de tillverkats. På
flera
ställen i järnålderns huvudbygder anläggs under
denna tid stora gravhögar upplagda över ett
kärnröse.
Högomsgravfältet. Gravfältet i Högom
från ca. 500-talet. består idag av 10 synliga
gravhögar,
men har ursprungligen bestått av minst 17 anläggningar.
Högomsfältet är ett av Norrlands mäktigaste
gravfält
och i sitt nuvarande välvårdade parkskick vittnar det i
hög grad om Selångers centrala roll under Medelpads
sena järnålder. Fältet har ett mycket väl valt
läge vid infarten till den samtida havsfjärden i centrum
av
landskapets järnåldersbygd. Gravfältet har en
gång varit större än nu, men skadats genom odling.
Under
1800-talets senare del föll fältet i ren vanhävd:
Bland gravfältets stora högar låg en bondgård
inklämd.
Ekonomibyggnaderna med stall, ladugård och källare
låg omedelbart intill, på eller i andra högar.
Intill
största högen uppfördes en lada med tröskvandring
på själva högen och med körväg över
den, i en av de
stora högarna byggdes t ex en lällare, medan två
lador grävdes i kanten av två andra storhögar.
Över en av
storhögarna, hög 4, förde en väg upp till
gårdens loge.
På själva gravfältet anlades en trädgård
och efterhand kom vegetation att dölja högarna.
Under 1950-talet återställdes gravfältet i ett
värdigt skick. Sundsvalls stad inköpte markområdet
och
1952-53 revs den sista byggnaden.
Under vendeltid (cirka 550/600 - 800 e. Kr) minskar fornfynden i
Medelpad snabbt. Från 700-talet saknas
nästan helt fynd och först under vikingatidens (cirka 800 -
1050/1100) slutskede ökar åter antalet fynd.
Vid denna tidpunktt är också samtliga bygder i Medelpad
företrädda.
Under vendeltiden börjar Selångersbygden träda i
förgrunden i Medelpad. Från omkring 600 e Kr blev nu
de sydliga förbindelserna åter övervägande.
Selångerfjärden som egentligen är en insjö
utgör den sista resten av en mäktig havsvik.
Under den tid av järnåldern som kallas vendeltid var
stränderna av denna havsvik huvudbygd i Medelpad.
Vikingatiden cirka 800 - 1050/1100
Under vikingatiden befäste Selångersbygden ytterliggare
sin centrala ställning. Här kommer landskapets
religiösa, administrativa och kommersiella centrum ligga.
På 1100-talet låg här S:t Olovs hamn, som kom
att
bli utgångspunkten för pilgrimsfärderna till
Nidaros (Trondheim). Norrstigen, den medeltida
kustlandsvägen,
har i Selånger haft sin viktigaste etappstation.
Härifrån utgick också pilgrims- och handelsleden mot
Jämtland.
Men här låg framför allt Medelpads enda
kungsgård, husabyn i Näs, landskapets enda
Uppsalaödsgods och
här hölls de första medeltida landstingen för
Medelpad.
Selångerfjärden var under denna tid en mäktig
havsvik. Här inne i den dåtida havsfjärden låg
en av landets
viktigaste vikingahamnar. Vi vet (bl a genom fynden i
järnåldersgravarna) att här drog norska vikingar
upp sina skepp på höstarna och red eller vandrade sedan
efter den urgamla färdleden lägs Ljungan till
Borgsjö,
över Jämtskogen till nuvarande Bräcke, vidare upp till
Storsjöbygden i Jämtland och över fjällen vid
Skalstugan
och in i Tröndelagen i Norge. På vårarna
återvände de i motsatt rikning, rustade sina skepp och for
ut på nya
handelsfärder. På den dåtida havsfjärdens
vatten har vikingaskepp, pilgrimsfarkoster och handelskoggar
strävat in till den hamn som under många århundraden
var Norrlands viktigaste.
Under vikingatiden förmedlade Norden varubyte med det
muhammedanska österlandet och det krista
västerlandet. Att även Medelpad var indragen i detta
framgår av den stora "Stigeskatten", som 1903
påträffades vid plöjning vid Stige i Indal. Denna
silverskatt består av smycken och mynt från
900- och 1000-talen.
Runstenarna ger oss de ädlsta namnen på medelpadsbor:
Hakon, Skygne, Altrud, Bergsven, Sigfast, Fride,
Bure, Fartjägn, Gunvid, Torgärd, Torsten, Arn, Önd.
Mansnamnen på runstenarna är av stort intresse.
De är ibland egenartade för Medelpad och Norrland men
ibland visar de på förbindelser med det övriga
Sverige och Norge. Bergsven är endast känt från
Jämtland och Norge. Fartjärn har en speciell utbredning
endast i mellersta Norrland, varifrån namnet på
1000-talet syns ha överförts till England. Sigfast är
däremot
ganska vanligt såväl i Göta- som Svealand. Av de
runristare som varit verksam i Medelpad känner vi namnet
på tre: Fardägn (Fartjägn), Asker och Håkan. Av
dessa syns åtminstone Håkan ha rönt inflytande
från den
kände uppländske runristaren Asmund Karesson (engelsk
missionsbiskop i Upp-Sverige omkring
1040-1060).
Medelpad har 14 bevarade runstenar, plus fyra genom äldre
avritningar kända men nu försvunna, kan
dateras till omkring 1050. De tre mest kända runstenarna i
Medelpad är; Runstenen vid Attmanrs kyrka,
Burestenen (Nolbystenen) i Njurunda, Runstenen vid Högoms
forngravfält.
Då de första kyrkorna byggdes blev det brukligt att mura
in en runsten i kyrkans vägg eller
golv. Runstenar har varit insatta vid predikostolen i Tuna kyrka, i
golvet i den igenmurade kyrkogången
i Selångers kyrka, i Timrå kyrka samt i Sköns kyrka
(inte mindre än tre runstenar!).
Vikingatiden hade utmynnat i stora, centralstyrda
sjöexpeditioner som fick en fortsättning i
korstågen,
varvid Finland blev en del av Sverige. Som ledare för
sådana företag begärde kronan fullrustade
ledungsskepp, även kallade snäckor, från landskapen
vid östkusten, vilka för ändamålet indelades
i
prestationsenheter, s k skeppslag.
[Skepsslag var i gammal tid förvaltningsområden med
uppgiftt att utrusta ledungsskepp.
Ledung var under forntid och tidig medeltid benämning på
den nordiska befolkningens skyldighet att göra
krigstjänst, framför allt till sjöss. Ledungen
förvandlades så småningom till stående
skatter].
Medelpadsnamnet: Första gången vi möter
namnet Medelpad är i ett brev från Birger Jarl till
invånarna
i Medelpad (Mizalpaz) och Ångermanland (Angermanaland)
1257.
Birger Jarl skriver till invånarna i Medelpad och
Ångermanland....
B[irgerus] . dej gracia dux sueorum . vniuersis mizalpaz et
angermanaland...
Originalet (pergament) i Riksarkivet
I det medeltida diplommaterialet kan vi sedan följa den
språkliga utvecklingen av landskapsnamnet.
Några betecknande exempel anges här: in mæthalpatha
(1300), Mädelpadha (1366), mædelpadh (1412),
wort læn medelpadha (1457), Medelpadh (1468). Redan under sena
medeltiden är den nuvarande
namnformen fullt utvecklad.
När tingslag upprättades på 1300-talet, fick de
gamla skeppslagen utgöra grund för indelningen.
Benämningen sleppslag i betydelsen tingslag nyttjades dock
ännu in på 1500-talet.
Första gången namnet Selånger nämns i
det medeltida brevmaterialet är i ett pergamentbrev
från
den 7 mars 1314. Invånarna i Medelpads prosteri förband
sig i brevet att betala den s k Sankt Olovsgärden.
Överlämnande av skatten skulle ske vid vårtinget
"apud husaby parochie silangger" d v s vid
kungsgården i Näs Selånger. Namnet Selånger
förekommer sedan inte fler gånger i det medeltida
brev- och diplommaterialet och i det tidiga 1500-talets källor
än att samtliga belägg kan räknas upp. De är:
silanger (1314), silanger (1316), / till / sillanger, silangrs, ii
silanger (1320), / till / Silangers, / i / Silangri <
(1320), Silanger, silanger (1374), silangers sokin (1480), silange
sokn (1485), sillangher (1497), Selonger
(1503), selanghers Kyrkia (1519), Silanger (1531), Syllangher Sokne
(1535) och slutligen Silånger (1539).
Av uppräkningen framgår att det nutida uttalet kan ha
förekommit redan omkring 1500. Formen Selånger
är emellertid först belagd år 1571. Formen Silanger
förekom ännu på 1700-talets lantmäterikartor.
Följande skulle årligen uppbäras till Uppsala
domkyrka:
av varje bonde en aln lärft eller dess värde
av varje (strömmings) nät en tribut kallad manskut
av sälfångst en manskut för varje båt
av varje handelsskepp till Stockholm en penning svenkst mynt,
av envar, som far med sådant skepp, en penning kallad
stamskut,
av varje laxfångst första lax som fångas,
av skinn och spannmål efter behag såsom av ålder
varit brukligt.
För medeltidens selångersbonde, förmodligen
klädd i kolt, hätta, hosor och kappa, har
boskapsskötsel
och kornodling utgjort huvudnäringen. Åker, äng och
gårdstomter har varit inhägnade. De små
åkrarna
har brukats i tvåsäde, varvid bönderna
omväxlande låtit jorden bära säd och ligga i
träda och gödslas.
Råg har odlats på svedjor och kring husen har man haft
kål-, krydd- och humelgårdar. Någon
överskottsproduktion från det egentliga jordbruket har det
knappast varit tal om. Det är betecknande
att jordbrukets avkastning nämns sist av prestationskraven i
1314 års skatt.
Det finns under medeltiden ytterst få urkunder, som ger
glimtar av den anonyma menighet, som
befolkade Selångersbygden. Den förste selångersbo,
som påträffas i källorna är en Sigfrid i
Kolsta.
Denna by har en hög ålder. Efter noteringen 1314 tiger
materialet om bönderna i Selånger ända till 1451,
då fyra personer omnämns. I slutet av 1400-talet
börjar namnen flöda något rikligare. Det är
därför
betecknande att Selångers innebyggare träder fram ur
anonymiteten på allvar först när kronan
skärper
sina krav på bönderna.
Intill den gamla kyrkoruinen i Selånger ligger en starkt
utplöjd gravhög, som är den gamla tingshögen,
där menigheten samlades till tings - alltså centrum
för rättsskipningen. Det var här allmogen den 9 juli
år 1519,
då Erich Lafrenson var underlagman i Medelpad, begärde att
S:Olovs hamn skulle förklaras för "en fri hamn",
dvs få angöras av alla fartyg.
År 1535 brukar räknas som hembygdshistoriens
födeseår. Från det året har vi den första
skattelängden
från Gustav Wasas tid. Hjälpskattelängden från
år 1535 redovisade en fullt utvecklad bystruktur som
väl överensstämmer med dagens.
Ortnamsfoskningen: naksstad = Nacksta 1535
Selångersbor i medeltidens och det tidiga 1500-talets
källor: Här redovisas enbart Nacksta
Nacksta (naksstad) wnne
=Une 1535. Une är den först
kända person som finns omtalad i Nacksta
Bebodda byar i Selånger i skriftliga källor intill
1543. Här redovisa bara Nacksta 1535 Skatteboken av
Medelpad pro, anno. 1543)
Antal nominati (bönder på skattlagda hemman) och
måltal i Selångers byar enligt 1543 års
jordebok
Här redovisas bara Nacksta: Antal nominati 1.
Måltal 48
Selånger bildade eget tingslag tillsammans med Sättna
senast 1548. De äldsta tingsprotokollen,
saköreslängderna, ger en ganska god inblick i det lokala
bondesamhället i Selånger redan från 1500-talets
mitt. Saköresboken för Medelpad 1541-1609 är
nämligen en föregångare till Medelpads älsta
dombok
från 1609. 1548-1609 avkunnades minst 73 bötesdomar,
där selångersbor sakfälldes inför
tingsrätten
(längder saknas 1552, 1565, 1586, 1591, 1593 och 1597)
Sedlighetsbrotten är de mest vanliga.
Föräktenskaplig och utomäktenskaplig samlevnad var
förbjuden och straffbar. En äldre "förkristen"
syn på äktenskapet som konstituerat genom trolovning och
föräktenskaplig samlevnad godtogs inte.
1573 sakfälldes sålunda Erich Persson i Huli i för
att ha lägrat sin fästmö före vigseln och samma
straff
drabbade Nils Erichsson i Västerro för
"lönskeläger i fästo". Barn utom äktenskapet var
ett hot mot
vedertagna arvsprinciper. De var mannen som sakfälldes i
sedlighetsmålen. Om kvinnor i allmänhet
undslapp bötesförelägganden vid
sedlighetsförbrytelser, drabbade de kyrkliga skamstraffen dem
med
desta större kraft. Stor uppståndelse torde det ha
väckt i Selånger när själva kyrkoherden, herr
Oluff
Olaj, 1577 bötfälldes och miste gäld och
prästämbete för att han "hade gjort hoor mz (med) sin
legepigo".
Men tinget har inte bara kontrollerat sockenbornas vandel och
plikter mot socknen. Det har också,
förmodligen genom fogdens och underlagmannens agerande,
tjänstgjort som representanter för den
alltmer stärkta centralmakten. I några fall har
bötesstraff utgått mot kungliga förbud och
bestämmelser.
1555 dömdes t ex Herman i Nacksta till 3 markers
böter för att ha levererat ogill tullströmmimng
som
skatt till kronan.
Gårdsbruk i Selånger. Här redovisas enbart Nacksta: 1620: 2 1630: 2 1650: 2
Från 1638 föreligger en uppgift om att
hemmansägaren och änkan Agnes i Nacksta
begärde och fick
nedsättning i den årliga räntan därför att
hennes son och systerson omkommit på marknadsresa.
Den svenska bondekulturen var under den gammallutherska tiden
(cirka 1600-1850) tämligen enhetlig.
En kollektivistisk livssyn rådde ute i de olika bygderna.
Socknen var en ganska sluten kulturenhet och
samhällssynen förutsattes vara gemensam för alla. Den
byggde på normerna i Hustavlan, såsom denna
utformats i Luthers lilla katekes. Samhället ansågs
bestå av tre stånd: läroståndet,
överhetsståndet och
hushållsståndet (allmogen). Primärgruppen i det
sistnämnda var inte familjen utan bondehushållet, som
omfattade allt husfolk eller som det heter i en kunglig stadga
från 1735: "föräldrar, husbönder och
matmödrar med allt sitt husfolk, vare sig barn, köpsvenner,
gesäller och tjänstehjon, av vad namn och
vilkor de vara måge". Hushållsföreståndaren
var i princip ansvarig för hushållsmedlemmarnas
religionskunskaper och moraliska uppförande.
I det tidiga 1700-talets Selånger kan ett samtalsämne
ha varit att komministern Haqvin Lenæsius en
olycksalig söndag på 1730-talet av misstag råkade ge
nattvardsgästerna brännvin i stället för vin.
Det blev domstolssak av skandalen och först efter intyg
från domkapitlet i Härnösand att han
oförvitligt
utövat sin tjänst i 28 år slapp Lenæsius undan
med att från predikostolen be församlingen om ursäkt
för
det fatala misstaget.
Köp av bondejorden och "kommersialisering" av jorden.
Borgerskapet i Sundsvall gjorde under 1700-talet ett
par fastighetsförvärv i Selånger, strax intill
stadsgränsen. Sundsvallborgarnas aktivitet på
fastighetsmarknaden
i Selånger skall sättas i samband med
förmögenhetstillväxten inom vissa sundsvallsfamiljer,
främst till följd av
lukrativ skeppshandel, bjälkexport och inrikes handel.
Omkring år 1740 förvärvar ett borgarkonsortium
(år 1785 benämnt "Nacksta hemmanets
intressenter"
och efter år 1845 "Nacksta bolag") Nacksta hemman
om 52,5 mål i Selångers socken, för att
avhjälpa
påstådd brist på ängs- och betesmark.
Sockenstämmans funktioner och betydelse kom med tiden att
öka. Den blev ett verkligt organ för
socknens angelägenheter och inte en sammankomst inför
kyrkoherden. Sockenstämmans kanske
viktigaste uppgift var att ombesörja fattigvården.
Tillväxten av de egendomslösa grupperna under
hemmarsägarklassen gjorde denna uppgift än mer
angelägen. Fattigvården tog sig olika former. Ur
kyrko- och fattigkassan utdelades fattigmedel till de "torftiga inom
församlingen" som det heter i ett
protokoll från den 29/4 1798. Det vanligaste sättet att
försörja de fattiga var emellertid "sockengången"
eller fattiggångsturen" hos bönderna. Denna reglerades
efter hemmandets "godhet". Ett ganska vanligt
sätt att ta hand om fattiga eller föräldralösa
barn, som annars skulle ligga socknen till last, var att på
sockenstämman bortauktionera dem till att uppfostras hos den
lägstbjudande.
Under 1800-talets första hälft övergav
bönderna i Selånger bruket att använda patronymika, d
v s
faderns förnamn plus son eller dotter.
Den politiska makten låg hos de skatebetalande bönderna
med mantalssat jord, sockenmännen, något
som torde ha uppfattats som en naturlig sak av samtiden. Det gamla
Selånger var ett mycket klart
skiktat samhälle, där egendom var liktydligt med status och
makt. De kyrkliga bänkläggningsprotokollen,
som upprättades gemensamt av kyrkoherde och bönder och som
talade om hur menigheten skulle sitta i
sockenkyrkan ställer statusförhållandena i bjärt
belysning. Vid bänkläggningen 27 maj 1810
bestämdes
att följande principer skulle gälla: På de två
första bänkraderna placerades ståndspersoner och
Nacksta
och Granlos intressenter. Därefter följde
skattemännen, d v s bönderna och deras hustrur, 10 i
varje
bänk utom i bänk 3, där de 15 äldsta bland de
"pensionerade" bönderna, födorådstagarna,
placerades.
Efter skattemännen kom så båtsmännen
därefter sockenhantverkarna och slutligen torparna. All
ungdom
och tjänstefolket fick sina rum efter torparna nere i kyrkan
samt på läktaren.
Sockenstämman var rädd att fattigvårdskostnaderna
skulle öka. Mellan 1788-1847 hade kommunerna
rätt att vägra inflyttning. Vanligt var att de inflyttades
prästbetyg lästes upp på sockenstämman. 1804
konstaterade stämman att vissa skattemän, d v s
bönder, tagit in "löst och obehörigt folk" vilket bl a
lett
till tiggeri. I fortsättnigen krävde man skriftlig
förbindelse av bönderna/arbetsgivarna att "antagne
personer
aldrig skola blifva socken och fattigkassan till last". Ända
till 1884 kunde i vårt land den som saknade
"laga försvar", d v s någon fast anställning, eller
hyste sådan person ställas till svars.
Problemet blev mer akut i och med Sundsvalls begynnande expansion
strax efter 1800-talets mitt.
Den 18/9 1853 ondgjorde sig sålunda sockenstämman
över att personer, som vistas på Granlo och
Nacksta intressenters mark kommit i behov av
fattigunderstöd, med förvägrats av
bolagsägarna.
Kronolänsman P.O.Lundström anmodades med anledning
härav att träffa uppgörelse med bolaget.
Om inte godvillig överenskommelse kunde träffas, uppmanades
länsmannen att vända sig till
landshövdingen för att som det heter "söka
förmå de vägrade Intressenterne till fullgörande
av sina
åligganden". Bondesamhället hade kommit i kontakt med den
tidiga industrialismens avsidor
Vart fjärde barn i Sundsvall på 1870-talet föddes
utanför äktenskapet. Det är en nivå som vida
överstiger
riksmedeltalets cirka 10 procent. Det har visat sig att nyfödda
med ogifta mödrar löpte mycket större risk
än andra att dö under första levnadsåret. De
ogifta mödrarna var emellertid en heterogen grupp. En del
bodde i äktenskapsliknande samboförhållanden, sk
Stockholmsäktenskap. Andra gifte sig med
barnafadern medan andra åter förblev ogifta. En
"riskgrupp" var givetvis Sundsvalls många ogifta
pigor och sömmerskor. Men den verkliga förklaringen ligger
kanske i det stora antalet ogifta män
inom stadens hank och stör. Flertalet av de oregistrerade
arbetarna som uppehöll sig i Sundsvall var
i 20-30-årsåldern.
Den första järnvägen i Sundsvall byggdes av det
privatägda Sundsvalls Järnvägs AB, som under
högkonjunkturåren 1872-75 byggde den 57 kilometer
långa smalspåriga järnvägen mellan
Sundsvall
och Torphammar. Järnvägen gick då över
Nacksta området då tillhörande Selånger
socken. Banan
försågs även med en sidobana mellan Vattjom och
Matfors på fyra kilometer. Åren 1878-79 kunde
man successivt ta även sträckan Torpshammar-Östersund
i drift. Ett par år senare sammanknöts dessa
linjer med Stockholm och Trondheim. Ånge, en av landskapets
bondbyar, upphöjdes till rang av
järnvägsknut och försågs med hotell- och
restaurationsbyggnader. Kring dessa anläggningar växte
Ånge ut till huvudort för det inre Medelpad. Först
år 1927, då ostkustbanan blev klar, slapp
sundsvallsborna att ta omvägen över Ånge, då de
skulle resa till huvudstaden.
Kyrkoherden i Tuna församling, Gunnar Oreland berättar
hösten 2003 en intressant historia:
I början av 1900-talet fraktades trämassa med pråmar
över sjön Marmen från Sörfors till Matfors.
Hjulångaren Marmen 1 och Prinsessan Lovisa, som döptes om
till Sörfors var bogserbåtar på sjön.
I Sörfors finns den gamla djuphamn som järnbruket och
sliperiet använde fram till 1930-talet.
Massan fraktades till Matfors nedanför Tulevallen. Där
omlastades den till den smalspåriga järnvägen.
Vidare till Vattjom där den omlastades på nytt till den
då ombyggda normalspåriga banan mot Sundsvall.
Från Sundsvall fraktades massan vidare med båt. Det finns
några synligt spår i naturen av den smalspåriga
sidobanan i Matfors. En viadukt går över vägen innan
man kommer till den nya bro som går över
Ljungan till Marfors. I Matfors nära den nedlagda fabriken finns
också det gamla stationhuset kvar.
Där kan man fortfarande se hur många meter över havet
det låg, närmare bestämt 38,5 meter
Särskilt efter Sundsvalls brand 1888 fick tegeltillverkningen
i Selånger goda avsättningsmöjligheter.
Det fanns ett tegelbruk i Högom som kommer i bruksägaren
Erik Laurents ägo. Denne bygger så
småningom ytterliggare ett tegelbruk i Nacksta och
arbetar upp hela rörelsen till en av de största inom
branschen i hela Norrland.
Befolkningstillväxten: Åren efter stadsbranden har
Nacksta-Högom-Granlo kraftigt expanderant;
enbart Nacksta by ökar sin folkmängd från 71
till 196 personer mellan 1880 och 1890.
1870 förekom ingen inflyttning till Nacksta och
Högom, men tio år senare uppgick den till 15 personer
för att 1890 uppgå till inte mindre än 57 inflyttade,
varav 37 slog sig ned i Högom. Byar som Nacksta
och Högom har i viss mån börjat inta en
förortsroll redan nu. Det nyanlagda tegelbruket i Högom
och
Nacksta bidrog till den snabba befolkningstillväxten.
Dagpendlingen till arbetsplatser i det växande
Sundsvall har även förstärkt denna
befolkningsutveckling i dessa byar. Långdistansinflyttningen
till de
expanderande Nacksta- och Högomsområdena har
dominerats av män; av de 37 inflyttade till Högom
1890 utgjorde männen två tredjedelar.
Av de 50 inflyttarna till Högom/Nacksta 1890 kom 32
från församlingar utanför Medelpad; ganska
många tegelbruksarbetare har flyttat in från
Mälardalen
Tidigare förhärskande samhälls- och livssyn i
Selånger utsattes för starka angrepp under 1800-talets
senare del. Mot kyrkans gamla åskådning,
upprätthållen av präst och kyrkoråd,
ställdes nya värderingar.
Väckelsen, frikyrkan och nykterhetsrörelsen representerade
krafter, som i mycket ställde sig i opposition
mot gamla invanda föreställningar. Fester och möten
kom att konkurera med kyrkans verksamhet.
Prästen var inte längre den ende förkunnaren, utan
här framträder kolportörer,
lekmannaförkunnare,
baptistpredikanter och nykterhetstalare som samlar stora skaror. Den
växande arbetarbefolkningen i
Högom och Nacksta, torparna och lägenhetsägarna
var inte lika benägna som tidigare att underordna
sig kyrkans och sockenstyrelsens övervakande funktioner. Kyrkans
grepp torde ha lossnat tidigast
bland befokningen i Högom/Nacksta, och senast bland
bönderna hos vilka husförhören ganska
allmänt fortsatte århundrandet ut.
Tjänstehjonsstadgan avskaffades 1885. Folkbildningen steg
genom
skolan, lantmnnakurser, socken- och logebibliotek och genom
läsning av dagstidningarna
Sundsvalls-Posten och Sundsvalls Tidning
1887 hade Selånger tre flyttande småskolor. Den
östra omfattande Granlo rote (Granlo, Grundsund,
Nacksta och Högom) Den starka
folkmängstillväxten i det senare 1800-talets Selånger
gjorde systemet
med ambulerande skolor alltmer tungrott. Den 19 oktober 1890
föreslog skolrådet eget hus för den östra
småskolan. Högom-Nacksta-området hade ju
också fått många nya bostäder i samband
med
tegelhanteringens utbyggnad och den livliga byggruschen i Sundsvall
efter stadsbranden. Redan till
höstterminen 1892 kunde en mindre folkskola av tegel invigas i
Granlo-Högom
Huvudexemplaret av Hälsingelagens fortsatta öden.
Domaren Per Månsson Helsing (1606 - 1646) bodde på
Gården Orsill i Timrå.
I och med att Peder Månsson Helsing i början av 1600-talet
slog sig ned på Orsill (eller Horsilje) i Timrå
blev denna gård domarsäte för lång tid
framåt. Här upprättades också
häradsrättens arkiv, och vad som fanns
kvar av äldre handlingar torde ha förts hit.
Forskning har visat att det mesta tyvärr synes ha gått
förlorat. På våren eller sommaren 1904 hade man
tänkt
fylla en brunn med arkivalier från Orsill, men företaget
avbröts tillfälligt. Men handlingar stjälptes i
brunnen
på Orsill 1904 torde inte ha varit äldre än
från 1700-talet. Däremot har ett envist rykte velat
göra gällande, att
innertaket i domargården vid något tillfälle skulle
ha lagats med pergamentbrev!
En verklig dyrgrip kan ha gått sitt öde till mötes
på Orsill, nämligen huvudexemplaret av Hälsingelagen,
som
under medeltiden förvarades i Selångers kyrka. Det är
väl naturligt, att lagboken skulle tas om hand av
underlagmannen och så småningom hamna i
häradsrättsarkivet på Orsill. Stöd för
denna teori erhålles i ett
intyg angående landskapets gränser, förvarat i Sillre
bykista i Borgsjö och utfärdat 1730 av
häradshövding
Mauritz Biörner i Timrå. Intyget avslutas
sålunda:
"Dessa råmärken finnes uti en skrifven gammal lagbok in
folio af fordom under lagmannen i Medelpada
Per Månsson helsig med egen hand inskrifne åhr 1609 hwar
wij ord ifrån denne afskrifft taget, betygar
Mauritz Biörner Häradshöfdinge i Medelpada - vid M.
Biörner - landskrå brefett 1730 Gullik Nilsson i
Näset [Borgsjö] har dätta beställt 1730 för
En Rijsdaler."
Redan före första världskriget hade den kommunala
verksamheten, främst då skolväsendets utbygnad,
resulterat i en påtaglig expansion av de kommunala utgifterna i
Selånger. Utgiftsexpansionen förklaras i
betydande grad av att staten lagt nya uppgifter på kommunerna.
Delvis som en följs av riksdagsbeslut på
skolväsendets område, inom hälsovård och
bostads- och familjestöd. 1921 tillsattes en
arbetslöshetskommitté.
1925 inrättandes en barnavårdnämnd. Snart följde
egnahemskommitté, hälsovårds- och
pensionsnämnd.
1936 upprättades ett socialregister. 1941 tillsattes en
särskild byggnadsnämnd i samband med att
landskommunerna nu fick tillåtelse att upprätta
byggnadsplaner. En av nämndens första uppgifter blev
att
föreslå byggnadsplan för byarna Nacksta,
Högom, Öster- och Västerkolsta, Bergsåker,
Lillhämsta och Granlo.
Urbaniseringsproblematiken hade på allvar börjat göra
sig gällande i Selånger.
1921 bildades Selånger Sportklubb.
Midsommardagen 1932 öppnas Bergsåkers travbana.
Redan på 1890-talet började Selångers
jordbruksbefolkning, främst torparna och de obesuttna
grupperna
inom jordbruket tunnas ut och flyttningsförlusterna var
betydande. 1920-talet innebar en viss återhämtning,
i första hand beroende på befokningstillväxten i
"tätorterna" Bergsåker och Nacksta.
År 1940 bodde en fjärdedel av invånarna i
Bergsåker (421) och Nacksta (416).
Ännu vid tiden för andra världskrigets utbrott var
jordbruket fortfarande den klart viktigaste näringsgrenen
i Selånger. Industrin sysselsattte emellertid redan nära
en tredjedel av befolkningen och i Bergsåker
och Nacksta var industriarbetarinslaget klart dominerande.
1946 åtog sig Sundsvalls brandkår att svara för
all eldsläckning inom Selångers kommun mot att
kommunen bl a anslog 6 000 kr till kostnaderna för avlöning
av en brandman.
Den 19/9 1947. Stadens borgare har längtat längre
västerut och äger 1 332 ha mark i Granlo, Högom
och Nacksta.
Konkurrensen mellan Sundsvall och Selånger om
markområdena intill stadsgränsen, ledde 1947 till att
staden i en skrivelse till Kammarkollegium föreslog att byarna
Granlo, Högom, Nacksta med Granloholm
och Sörnacksta införlivades med Sundsvall
I slutet av 1940-talet uppför Stiftelsen Sundsvallshems hyresbostäder i kvarteret Åkern, "Vinkeltået".
En Televerkstad uppförs 1947-49
på"Nackstavreten". Den 28 maj 1947 tas det första
spadtaget
till Televerkstaden i Nacksta. 19 september 1949 invigs
Televerkstaden i Nacksta.
Efter 40 år den 30 juni 1989 lades Teli ned i
Nacksta.
Televerkstadens tillkomst i Sundsvall blev, med sin 40-åriga
verksamhet, mångas arbetsplats under hela sitt
arbetsliv. Den var på sin tid en av Sundsvallsortens
största och modernaste industrier med som mest 1 100
personer anställda, varav c:a hälften kvinnor.
Televerkstaden ingick i Televerkets Verkstadsrörelse, men
namnet ändrades 1970 till Teli, en förkortning av
Televerkets Industridivision.
Skoldistrikten i Sundsvall och Selånger träffade 1951
avtal om "utbyte" av skolbarn i Sörnacksta, Nacksta,
Granlohög och Håkanstå.
1952 anslöts Nacksta till Sundsvalls avloppsnät
Den långvariga striden mellan Selånger och Sundsvall
om gränsområdena avslutades den 15/2 1962,
då en överenskommelse träffades att Nacksta by
med drygt 400 invånare skulle införlivas med
Sundsvall.
På sikt blev införlivningen betydelselös. Redan innan
nackstaborna blev sundsvallsbor hade nämligen
hela frågan om ett kommande Storsundsvall kommit in i ett
avgörande skede. Selångers kommunalnämnd
fattade vid sammanträde 24/ och 29/2 1964 enhälligt beslut
om att föreslå, att Selånger skulle delta i en
sammanläggning av kommunen med Sundsvalls stad. Detta blev
fullmäktiges beslut 2/3 1964. Det sista
sammanträdet med Selångers kommunalfullmäktige
ägde rum 29/12 1964. En paradoxal cirkel var
sluten: Selångers socken införlivades med en tidigare
avsöndrad sockendel (Nacksta).
1/1 1965 uppgick Selånger i Sundsvalls kommun.
Fornminnesinventering i Selånger sommaren 1964 Nacksta by: Fornminnen: 1
1960- och 70-tal kom med en kraftfull byggexpansion i
Nacksta. All gammal byggelse jämnades
med marken. Se: Från bondby till
stadsdelsutopi
1969 invigdes Gustav Adolfs församlings första
småkyrka i Nacksta. Arkitekt är professor Peter
Celsing.
Denne gav kyrkan en båtform med ett tak påminnande om en
välvd köl. Kyrkan tycks glida fram som
ett skepp bland bostadshusen. Skeppet är en symbol från
den första kristna tiden i Medelhavsområdet.
Kåsören Red Top (Lennart Nyblom) var inre snäll i
Dagens Nyheter den 26 maj 1974, när han skrev detta:
»Celsings bästa hus är kyrkan i Sundsvall, en
åskblå skapelse som man först tar för ett
elefantstall och
sedan för en gasolstation eller tvärtom. I alla fall blir
varenda männska nyfiken på det, och det gäller
nog
änglarna också.«
I Nacksta centrum finns en skulptur av Bror Marklund
Gestalt i storm. Den sattes upp hösten 1972.
Skulpturen består av tre delar. Den största är en
gestalt med sin vänstra hand framsträckt och den
högra
böjd uppåt-bakåt. På ryggen har han nägot
som ser ut som vingar eller en mantel, som fladdrar för
vinden.
Monumentet handlar om en seger i kampen mot våldet. Mittpartiet
består av en platta, där man i relief kan
se delar av krigare, som splittrats i strid. Där finns lösa
händer och ben, där flyger pilar som väl skall
avse
granatsplitter eller kulkärvar. På en särskild
upphöjning ses en mor med sitt barn. På plattan läser
man
också några bokstäver och ord, bl a ARMES
ATOMIQUES som syftar på de krafter i världen som vill
förbud
mot atomvapen. På denna platta finns också några
gamla bomärken, som kanske vill knyta samman dagens
förvirrade samhälle med gamla tidens mera stabila
bondevärld. Längst norrut i monumentet står en
pollare
på en spetsig platta. Man kan uppfatta den som den yttersta
delen av en hamn.
Efter 40 år den 30 juni 1989 lades Telis Verkstad ned i
Nacksta.
17 juni 2002 uppförs en ny Bilprovningsstation i Nacksta.
Finns det något bevarat av den gamla bebyggelsen?
Där Sallyhillsvägen möter Nackstavägen
finns det kvar några äldre villor på den södra
sidan av vägen.
En mindre del av den gamla vägen finns också kvar, mellan
dessa villor och korsningen Sallyhills-
Nackstavägen. Längre västerut finns ett
äldre bostadshus. I närheten fanns till för
några år sedan rester av
en gammal hölada, stående i ena hörnet av en
igenvuxen ängsmark från jordbrukstiden. Området har
nu
genom en skogsavverkning blivit förstört.
Från bondby till stadsdelsutopi
Nacksta - en produkt av miljonprogrammet
Riksdagen beslutade 1965 att det i Sverige skulle byggas en miljon
nya bostäder på tio år - det s.k.
miljonprogrammet. Målet var att råda bot på den
akuta bostadsbristen under detta flyttlassens decenium
när underskottet på bostäder var ett kännbart
samhällsproblem.
1960- och 1970-talets Sundsvall expanderade likaså;
industriellt, genom utlokaliserade statliga verk
från Stockholm, ett nytt länssjukhus och ett omfattande
bostadsbyggande. Prognoser, som kom att
visa sig felaktiga, pekade på att stadens befolkning skulle
växa från 80 000 invånare år 1965 till
100 000 år 1985.
När Nacksta byggdes i slutet av 1960-talet var det för
att i första hand tillgodose
ett stort behov av bostäder.
1960- och 70-tal kom med en kraftfull byggexpansion i Nacksta. All
gammal byggelse jämnades
med marken. Först på platsen var Allmän Nyttan
(Sundsvalls Byggen) med sina 3-6 våningshus.
Några år efter kom HSB (Rågen) med sina huskroppar
på 6-8 våningar placerade längre västerut.
Affärscentrum, skolor, servicehus för äldre,
läkare, folktandvård, bank, post och "Blå Huset"
inrymmande handikappboende m.m. Nya vägar tillkom i
området. Täta bussförbindelser med
centrum. Under perioden 1965-73 byggdes nya bostadsområden i bl
a Nacksta, Bosvedjan,
Bergsåker och Ljustadalen. Byggvågen avslutades med det
stora bostadsområdet Granloholm,
planerat från senare delen av 1960-talet och byggt åren
1979-90. De dominerande företagen
har varit Sundsvallsbyggen samt Riksbyggen och HSB.
Stadsplanen för hela Nacksta - som planerades vara fullt
utbyggd med 1 600 lägenheter för
6 000 boende till år 1972, utformades våren 1963.
Byggnaderna uppfördes dels som höghus
(skivhus), dels som trevåningshus (lamellhus) genomgående
i tegel. Lägenheterna hade rymliga
och kvalitativt bra standard.
Till Nackstas boendemässiga fördelar bidrog att
stadsdelen byggdes i direkt anslutning till
Sundsvalls västra stadsområden utan att bli en
fristående satellitstadsdel. Nacksta blev en
naturlig urtbyggnadsetapp av västra Sundsvall.
Bristerna kom att ligga i den sterila utemiljön, med bl.a.
stora anonyma parkeringsplatser och
underjordiska parkeringsgarage som inbjöd till bilinbrott. Till
detta kom en planlösning med
bl.a.mörka, långa genomgående
källargångar och ett stort antal lättillgängliga
källarföråd som
skulle visa sig bli tacksamma inbrottsobjekt.
Hur den enskilda människan påverkades av detta
tänkte man inte så mycket på. Det fanns inga
uttalade synpunkter eller diskussioner om brottsförhindrande
åtgärder. På 1960-talet förekom
ingen sådan debatt i byggbranchen eller bland arkitekter i
landet. Arkitektur och byggande
formades av det fredliga efterkrigssverige som fortfarande
präglades av folkhemstanken,
låg kriminalitet och kärnfamiljen.
Generellt sett var de första årens nyinflyttade
hyresgäster i området mycket nöjda.
Problemen - framför allt kriminalitet och missbruk - kom
efterhand, från1970-talets mitt.
Boendet är ofta grunden i våra liv. Ett säkert och
hälsosamt boende är en förutsättning
för varje individs välbefinnande och möjligheten att
förverkliga sina livsprojekt. Eftersom vi
tillbringar ca 2/3 av vår tid i hemmet och dess närhet
blir goda hem och bra lokala boendemiljöer
en viktig faktor för hälsan.
Nacksta har inte varit ett undantag för boendesegregering
utan tvärtom ett område med omfattande
sociala problem. Det har också varit ett område med stora
kulturella skillnader där vissa människor
saknar en länk till samhället.
Tidigt startades ett folkhälsoarbete som kom att få
mycket positiva effekter. Nacksta hade i mitten
av 1990-talet fortfarande ett grundmurat rykte hos Sundsvallsborna
som problemområde och detta
underblåstes genom en negativ nyhetsrapportering i massmedia.
Den oroliga tiden 1975-1995
Sett ur polisens synvinkel kan sammanfattas i följande
minnesbilder av stadsdelen. "Nacksta var
det i särklass värsta och mest belastade området
för oss på narkotikaroteln under hela 1970-talet.
Vi hade där otroligt mycket spaning på misstänkta
langare och missbrukare. Det kom
regelmässigt narkotikakurier från Stockholm till Nacksta
och sålde i olika led med stadsdelen
som bas. Många missbrukare bodde i Nacksta och orsakade mycket
familjebråk, stölder och
oordning. Detta fortsatte långt in på 1980-talet. Knarket
kom som en explosionsartad våg
ungefär i mitten av 1970-talet och ett par missbrukare och deras
anhang drogs till Nacksta.
De största problemen var massan av källarinbrott; ibland
60-70 per månad. Det var inte fullt så
många bilstölder men mer inbrott i bilar eftersom de nya
modellerna av bilstereoapparater
blev attraktivt stöldgods för narkomanerna. Från
Bosvedjan inflyttade flera alkoholister till
Nacksta och t.o.m. HSB fick sin beskärda del medan
Sundsvallsbyggens lägenheter drabbades
mest. Affärsgatan i Nacksta Centrum drabbades av
ungdomsgäng i 14-15-årsåldern. I Blå Huset
förekom mycket langningsverksamhet o dyl.
Missbruk och brott inom Nacksta koncentrerades till särskilda
husblock. Blå Huset och höghusen
Nackstavägen 25 respektive 16-24. Boende i Mitthems fastigheter
på Midälvaplan och Axvägen
samt framför allt boende i HSB:s huskroppar i västra
Nacksta berördes mindre av dessa problem.
"Nacksta Kickers"
De tidiga inhemska ungdomsgängen i Nacksta skulle efter hand
få ett ökande inslag av etniska
gängbildningar bland de under 1980- och 90-talet accelererande
antalet asylsökande och invandrare
som under kortare eller längre tid bosatte sig i området.
De etniska gängbildningarna skulle tyvärr
komma att få en oproportionell och seglivad publicitet i lokala
media som "Nacksta Kickers".
En närmare analys av dessa ungdomars sociala bakgrund och
bostadstillhörighet visade att
flertalet av gängmedlemmarna tillhörde andra
bostadsområden. Att så var fallet visste många
Nackstabor redan om.
Nackstagruppen
År 1976 bildades Nackstagruppen. En samrådsgrupp
mellan myndigheter och andra samhäällsorgan
i Nacksta. Gruppen kallades under de första åren Nacksta
planeringsgrupp. Numera kallas den
också BRÅ-gruppen (brottsförebygganderådet) i
Nacksta. 1983 utvidgades samrådsgruppen
till att omfatta representanter från bl.a. kvarterpolisen,
vårdcentralen, Svenska kyrkan i Nacksta och
Sundsvallsbyggen. 1989 fick Nackstaborna en egen representant i
Nackstagruppen.
Berit Karlsson
In i historien kliver Nackstas allt i allo Berit Karlsson som
samordnare i Nacksta. Outtröttligt
positiv har hon varit den drivande kraften i Nackstas utvekling sedan
slutet av 1980-talet. Hon
har bl.a. räddat Nackstabadet. Ett av de många
stadsdelsbad som under 1970-talet fanns i alla
stadsdelar. I början av 1970-talet kunde man på vintern
bada i Nackstabadet genom att ett stort
tält fanns över bassängen. Nackstabadet är ett av
de få sommarbad som fortfarande finns kvar.
Badet i Nacksta blev en symbolfråga. Berit var helt
övertygad om att Nackstaborna skulle fixa
det tillsammans. Och så blev det. Att ta över driften av
badet blev betydelsefullt på många sätt.
Ungdomar skolades bl.a. in i ansvarstagande.
Sadaka
År 1990 bildades föreningen Sadaka (betyder
vänskap på arabiska) genom att några av de
arabiska kvinnorna i området tog kontakt med svenska kvinnor.
Föreningen ingår sedan
2001 i arbetskooperativet Allservice & Zadaka. Sadakas
ursprungliga syfte var att skapa en
mötesplats för kvinnor med utländsk bakgrund och att
bryta deras isolering. När kooperativet
Allservice & Zadaka bildades ändrades stavningen av Sadaka
till att börja med Z.
Detta berodde på att Sadaka med S är ett familjenamn.
Den stora ombyggnaden 1998-2001
1998-2001 genomfördes en omfattande ombyggnad av delar av
bostadområdet. I Nacksta
sålde allmännyttan ut sina fasigheter (genomgående
höghus) på Nackstavägen 16-24 till
Studentbostäder AB (StuBo). Kvar som saneringsobjekt blev
Mitthems
(tidigare Sundsvallbyggen) fastighetsbestånd på
Nackstavägen 17-25 samt Midälvavägen 6-62
(totalt 650 lägenheter med drygt 2 000 boende). Blå Huset
byggdes om till Gula Huset
och ett helt annat boende.
Områdets rykte har förbättras, vilket gör att
människor i Nacksta idag är stolta över sitt
bostadsområde. Brottstatistiken pekar på att
kriminaliteten i Nacksta minskat markant, vilket
medför att området idag upplevs som tryggare och
säkrare. Men också att problem kvarstår.
Det mest markanta är att skillnaderna inom Nacksta verkar ha
ökat. Detta är dock inte ett
problem som är speciellt för Nacksta och Sundsvall utan
för hela det svenska samhället.
Idag är problemen till största delen koncentrerade till
Hansakronans hus och i viss mån
till Stubo. En trolig bidragande faktor är
flyktingförläggningen som skapar oro i området
samt den stora omflyttningen bland dessa hyresgäster.
Invandringen
Invandringen till Sundsvall och Nacksta inleddes 1985. De
första invandrarna kom från Chile,
Libanon, Irak, Iran och Turkiet. Många av invandrarna
från de tre sistnämnda länderna var kurder.
1988 kom en stor grupp vietnameser (s.k. båtflyktingar) till
kommunen, varav många bosatte -
hänvisades till Nacksta. Några år senare kom en
grupp flyktingar från Somalia till Sundsvall
och även denna grupp bosatte - hänvisades till Nacksta.
1993 kom en stor grupp jugoslaver, främst från Bosnien
och Kosovo, till den statliga
flyktingförläggningen i Fagerdal i Sundsvall. Det blev
så många att platsbrist uppstod och
flyktingförläggningen vid afgerdal hyrde därför
ett 50-tal tomma lägenheter av Mitthem i
Nacksta. Detta lägenhetsbestånd utgjorde en filial till
flyktingförläggningen. Informationen
om denna stora och oväntade inflyttning i Nacksta var minst sagt
bristfällig. Nackstaborna
togs på sängen.
Relationer
När personliga kontakter uppstod mellan invandrarna och de
svenskt födda så gick det ofta bra.
Ofta uppstod det problem med att använda tvättstugorna.
Detta kunde leda till stora konflikter,
när tider och ordning inte sköttes av de utländskt
födda hyresgästerna som inte var vana vid
gemensamma tvätttugor.
När det gällde barnen hade de utländskt födda
föräldrar inger tradition att vara ute med barnen
på lekplatserna och inte heller var de vana att uppmana barnen
att komma hem en viss tid på
kvällen. Många barn var därför ute sent på
kvällarna i området.
Det största problemet med de utländskt födda
hushållen var och är samhällsanpassningen av
barnen. De lär sig svenska språket fortare än
föräldrarna och får därför ofta fungera som
tolk
i familjens kontakter med myndigheter och grannar.
Föräldrarna kan inte hjälpa sina barn i
skolundervisningen på grund av bristande
språkförståelse och kännedom om det svenska
samhället. Detta har inneburit att många söner i
dessa familjer mist respekten för fadern som
tidigare varit familjens auktoritet och överhuvud.
Konsekvenserna kan och har blivit att många
inte sköter sin skolgång och uppför sig
respektlöst i relation till vuxenvärlden över huvud
taget.
Föräldrarna har också svårt att följa
sönernas skolgång och umgänge i samhället.
I Nacksta bor
Var sjätte nackstabo och vart femte barn och ungdom i
åldern 0-19 år i Nacksta är utländskt
född.
Vidare är var tolfte utomnordisk född utan svenskt
medborgarskap.
De utländskt födda barnen kommer från 63 olika
ursprungsländer. De vanligaste
förekommande ursprungsländerna är Finland,
Jugoslavien, Irak, Vietnam, Iran, Chile,
Libanon, Somalia, Turkiet och Norge.
"Att gå genom Nacksta är som att gå genom världen".
När man i över 30 år bott i samma stadsdel och
bostadsområde har man sett det mesta.
Man har kunnat följa problemområdet Nackstas utveckingen
till det bättre.
Kom flyttande till Nacksta sommaren 1971. Bosatte oss i
Sundsvallsbyggens lägenheter.
Runt 1975 bröt det stora oväsendet ut. Entredörrarnas
glas slogs sönder när bekanta till någon
inte kom in sent på kvällarna. Flera gånger gick en
man i trappuppgången med en dragen kniv.
Vi såg överfall på öppen gata från
vår lägenhet. En morgon kom vi inte ut ur lägenheten
på
grund av att det låg en livslös man mot vår
ytterdörr. Flera bränder i trappuppgången.
Öppen langningsverksamhet. Inbrott i
källarföråd. Vissa grannar spelade musik högt
dygnet
runt. Ringde man och talade med vederbörande fick man till svar:
"Du som är musiklärare tål
väl höra lite musik!" Värst var det när
föräldrarna var borta. Det hände att det kastades ner
saker
till vår balkong från andras balkonger. Det flyttade in
fler och fler människor som hade stora
problem i husen. Det såg ut som alla socialfall i Sundsvall kom
att hamna i Nacksta och
Sundsvallsbyggens lägenheter. Man kan undra om inte detta var en
politiskt medvetenhet.
Efter några år i stora oväsendets lägenheter
flyttade vi till HSB i Nacksta. Skillnaden var enorm,
som att komma ut ur en svart tunnel till solskenet.
Trots att Nacksta har varit ett stort problemområde så
har det ändå inte känts helt fel att bo i
området. Det har alltid funnits en bra service i området.
Sommarbadet finns kvar. Tennisbanor m.m.
I HSB:S bostadstäder har man lärt känna allt fler
människor, och folk är trevliga och alla känner
på
något viss varandra. Den västra delen av Nacksta med HSB:s
område känns alldeles utmärkt att bo i.
Allt annat som varit är historia.
Källa:
Sundsvall Historia del 1-3 1996: Redaktör Lars-Göran
Tedebrand, Stadshistoriska Kommittén,
Sundsvalls Kommun
Sundsvall stenstad och Stenhammaren: Lännstyrelsen i
Västernorrlands län
Välkommen till Sundsvall: Sundsvalls Kommun
Sundsvall: Medelpads Turistförening
Den tändande gnistan: Svenåke Boström 1988, utgiven
av Sundsvalls Tidning
Selånger, En sockens historia 1983: Lars-Göran
Tedebrand
Televerket 1949 - 1989
Pilgrimsvägen: Sundsvalls Kommun
Årsbok 1986 Ångermanland Medelpad
Hembygdsförbund
Medelpads äldre urkunder: 1972, Algot Hellbom
Sundsvall - stad i centrum: Åke Hanæus
Medelpad: Svenska Turistföreningens Årsskrift 1984
Att gå genom Nacksta är som att gå genom
världen: Sundsvalls Kommun
Medelpads histora.
Gränserna mellan de olika tidsåldrarna speglar
övergången från ett levnadssätt till ett annat
och utvecklande
av ny teknik. Tidsangivelserna är ungefärliga.
FORNTIDEN --->1050 e Kr
äldre järnålder 600 f Kr - 400 e Kr
Yngre järnålder 400 - 1050 e Kr
MEDELTIDEN 1050 - 1520
NYARE TIDEN
|
Övergågsfas från rörligt till fast boende. Stammar |
Det mellannorrländska småkungarnas tid |
Mellannorrland dras in i den svenska statsbildningen | |||
|
- |
Äldre järnåldern |
Yngre järnåldern | |||
|
Förromersk järnålder |
Romersk järnålder |
Folkvandrigstid |
Vendeltid |
Vikingatid | |
|
500 |
0 |
400 |
600 |
800 |
1100 |