1. Kor. 13
Vägen framför andra: Kärleken
Om jag talar både människors och änglars
språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande
brons,
en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och
känner alla hemligheterna och har hela
kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg,
men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter
bränna mig på bål, men saknar kärlek, har
jag
ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken
är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp,
den vill ingen något ont. Den finner
inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt
bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt
uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den
profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det
ska tystna.
Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är
begränsad, och den profetiska gåvan är
begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det
begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett
barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu
ser vi en gåtfull spegelbild;
då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli
fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
( 1999 års översättning, Bibel 2000 )