Musiksamhälle i omvandling

De svenska Folkrörelserna

Musik till bildning och nöje

[ Musiksamhälle i omvandling ] [Bildningscirklar] [ Skarpskytterörelsen ] [ Arbetarföreningarna ]
[ Bruken ] [ Nykterhetsrörelsen ] [ Frälsningsarmén ] [ Tidskrifter och andra källor ] [ Huvudsida ]

Musiksamhälle i omvandling

Den allmäna svenska samhällsomvandlingen under 1800-talet var i första han av teknologisk, politisk,
social och ekonomisk art. Den gav emellertid också upphov till nya livsmönster, nya kulturmönster.
I denna process - varur ett nytt musiksamhälle utfälls - är blåskårsframväxten av väsentlig vikt.
I blickpunkten förs den nya musikkultur som framskapades inom de bredare folklagren, en musikkultur
som till stora delar kom att bli gemensam för stad och landsbygd.
Under första hälften av 1800-talet ägde tudelning stad - landsbygd (staden med sina borgare och
landsbygden med sina bönder) i stort sett fortfarande relevans. Borgare och bönder utgjorde från
varandra klart avgränsade befolkningsskikt. De levde i olika sfärer, var och en med sin speciella
musikkultur.

Staden. Det är de mera burgna skiktet av befolkningen som bär upp musiklivet.
"Musikaliska sällskap" är ett begrepp i tiden. Sådana sällskap bildas i åtskilliga
städer och föranstaltar konserter av mer eller mindre offenlig karaktär. Inom
samma burgna socialskikt florerar också hemmusicerandet.
Om musikvanor hos stadens småfolk (tjänstefolk, hantverkare o.dyl.) å andra
sidan har men ytterst ringa information: man vet endast att småfolket sällan hade
möjligheter att ta del av den tonkonst som hyllades av borgarna.

Landsbygden. Den musik som dominerade hos bondebefolkningen är den
gehörstraderade folkmusiken: låtspelet, den sjungna visskatten. Med andra typer
av musik fick landsbygdsbon kontakt egentligen endast i kyrkliga sammanhang.

Går vi till andra hälften av 1800-talet, finner vi att väsentliga förändringar här inträder: den strikta
tudelningen stad - landsbygd luckras nu alltmer upp, och gränserna börjar raseras. Så sker också
med gränserna mellan de båda muskkulturerna.

Den yttersta drivkraften bakom omvandlingen av det svenka musiksamhället var liberalismens
bildningssyn. Denna ägde förebilder, främst i Storbritannien. Vad liberalerna såg som ett särskilt
medel till uppbyggandet av ett inte blott effektivt utan också ett mänskligt samhällsystem var
folkbildningen. En följd av att dessa folkbildningsidéer allt mer omhuldades blev att borgeliga
livs- och kulturmönster förmedlades till de lägre samhällsskikten. Det decennium - 1860-talet -då
den första vågen av musikkårsbildningarna kom till synes, är samma decennium under vilken den
liberala reformpolitikens egentliga genombrott äger rum. Decenniet börjar med att medelklassen
deklarerar sin vilja att försvara fosterlandet - skarpskytterörelsen är ett faktum.

topp

Skarpskytterörelsen

Skarpskytterörelsens uppgång

1850-talets Europa präglades på många håll av krig och folkresningar. I Sverige aktualiserade bl.a. den
italienska frihetskampen tanken på ett effektivare försvar. Man kom att tala om "folkbeväpning". England
och Schweiz framstod som särskilda mönsterländer för folkbeväpningens vänner. Skarpskytterörelsen
kom inte i färdigt skick som en importerad företeelse till Sverige. Den hade sina rötter i samma liberala
idékomplex som många av de andra samtida folkrörelserna. Människor som propagerade för folkbeväpning
stred också för en representationsreform, för allmän och lika rösträtt och för folkhögskolan. Det var denna
ideologiska bakgrund som gav skarpskytterörelsen en så snabb expansion och en så stark förankring hos
de bredare folklagren.
1867, det år då rörelsen nådde sin höjdpunkt, uppgick antalet skarpskyttar enligt officiella beräkningar
till 40 848. Dessa var fördelade på 304 föreningar. Städernas skarpskytteföreningar dominerades av
medelklassen - här möter man främst hantverkare, handelsbiträden och bokhållare. I landsbygdsföreningarna
övervägde bönderna och deras söner. Drygt halva antalet skarpskyttar tillhörde åldersgruppen 20-29 år.
Den första skarpskytteföreningen bildades i Göteborg 1860.
Under rörelsens första år saknade många föreningar nästan helt målskjutningsgevär. Övningarna kom därför
att i första hand bestå av truppexercis och marscher.

"Rörelsen kom i flera avseenden för många att bli en ersättning för de gamla lekvallarna.
Förutom de årligen återkommande högtidliga samkvämen anordnade föreningarna till
förmån för sina kassor fester och baler. Skarpskytterörelsens föreningar blev liksom
övriga folkrörelsers föreningar anstalter för agitation och upplysning. De blev härdar för
sällskapsliv, substitut för hem, krafter för endräktsstämning, verktyg för social kontroll."

Trots de militära formerna var skarpskytterörelsen en "glad och kamratlig" rörelse. Man sjöng, gamla
och nyskrivna marschvisor, och varje förening inrättade en egen musikkår, som höll uppe livsandarna
under mötena och de långvariga tävlingarna.

Musikkårerna

Tidningen Skarpskytten (1863:14) återger ur Filipstads tidning en längre artikel i vilken bl.a.
följande står att läsa:

"Det inom alla skarpskytte-kårer väl insedda behofvet af musik-kår är för
skarpskytteväsendetsframgång och fortfarande bestånden ganska vigtig sak; ty på
samma gång musiken upplifvar innena uppmanar den äfven att uti föreningen ingå.
Och hvad är en frivillig skarpskytte-allmoge-förening om för den ej någon upplifvande
och på samma gång glädjegifvande nöje anordnas, utan någon pekuniär uppoffring: jo,
lustan för öfningarna aftynar och kåren kommer snart sagt uti upplösningstillstånd,
menande hvar och en av dess medlemmar, att uti ofredens tid ändå kunna medhjelpa
till fäderneslandets försvar. Hvar och en vet alltförvisso att skarpskytteidéens upphofsman
dermed rätteligen endast afsett fädernalandets säkrare försvar mot infallande fiender, men
för att fortplanta och förstärka detta försvar får man ej uraktlåta att i kåren sprida en inre
tillfredsställelse, hvilket endast åstadkommes genom det ädla nöjet, hvarom vi endast tala,
hvilket upplifvar och alstrar vänfasthet och förtrolighet. Inom en dylik skarpskytteförening
sprides detta nöje af muskkåren eller sångföreningen, såsom varandra tillika den bästa
sammanhållningdlänken, och derföre kunna vi ej nog rekommendera bildande af endera
eller båda. Utan dessa förblifver det militärska yrket allför mekaniskt och den frivillige
drager sig från öfningarne, hvilka han anser vara tråkiga."

Den citerade artikeln är unik. Den enda påträffade dåtida artikeln som behandlar musikens roll
inom skarpskytteföreningarna. Den borde ha blivit läst av många skarpskyttar, och möjligen är
att artikeln kan ha bidragit till att öka föreningarnas motivation för att bilda musikkår.
Ett av de viktigaste skälen till att få en musikkår till stånd var förhoppningar att genom denna
väcka intresse för och rekrytera medlemmar till skarpskytterörelsen.

"Föreningen [Norra Ångermanland] har under detta året förskaffat sig Instrumenter
till en qvintett, under förhoppning att derigenom hos allmänheten wäcka större håg
för inträde i föreningen."

Vad gäller föreningarnas möjligheter till att bilda och underhålla en musikkår, har naturligtvis den
ekonomiska faktorn varit utslagsgivande. Självfallet hade här stadsföreningarna i flera avseenden
bättre förutsättningar än landsbygdens skarpskyttekårer. Stadsföreningarna hade antagligen vissa
möjligheter att, åtminstona till en början, få låna instrument - antingen från något musiksällskap
eller kanske från regementet.

"För musik-kåren har föreningen af egna medel inköpt: en trumma af messing med
stockar samt 2:ne blåsinstrument af messing. Öfriga erforderliga blåsinstrument innehar
musik-kåren tills vidare såsom lån af ett musiksällskap i staden." [Eskilstuna]

"Åt den af kåren som dertill varit hugade har undervisning i hornmusik välvilligt lemnats
af musikdirektör Mankell, som äfven haft godheten låna kåren instrumenter, tills dess
kåren hunnit anskaffat egna." [Skara]

Om föreningen däremot fanns på en bruksort, kunde det bli något enklare att ekonomiskt underhålla
en musikkår på landsbygden. Då kunde man sannolikt påräkna ett visst stöd från bruket.

Instrumentalisterna

Det finns några rullor över skarpskyttemusikkårernas medlemmar. De stammar från Eskilstuna,
Jönköping, Lindesberg och Örebro. De olika rullorna visar sinsemellan stor överrensstämmelse,
varför de får anses representativa för skarpskytterörelsens i stort.
Det var medelklassen i städerna som dominerade skarpskytteföreningarna. Så är fallet också i
dessa fyra musikkårer. Särskilt den lägre medelklassen är rikt representerad i städerna genom
t.ex. bokhållare, handlande och hantverkare. Men även yrkeskunniga arbetare. På landsbygden
fanns förutom t.ex. bokhållare och hantverkare även bönder och drängar. Av rullorna framgår också
att medelåldern i musikkårerna låg mellan 20 och 25 år.
Det kan konstateras att de yrkesgrupper som var representerade i skarpskytteföreningarnas musikårer
mycket sällan återfanns i s.k. Musikaliska sällskap och andra liknande sammanslutningar i städerna.
Tack vare skarpskytteföreningarnas förmedlades en organiserad musikverksamhet till de bredare
befolkningsskikten.

Blåskårernas Instrument

Blåsorkestermusikens anor går tillbaka till 1600- och 1700-talen i mellersta och södra Sverige.
Tidigare dominerade militärmusiken, men under senare delen av 1800-talet organiserades även civila
blåskårer. Dessa blåskårer kallades sextetter och bestod av sex man. Instrumenten var:
Ess-kornett, b-kornett, althorn, tenorhorn, tenorbasun och bastuba.
Längre fram utökades orkestrarna med flera instrument, såsom flöjt och klarinetter. Flöjterna - den
stora och piccolan - var i huvudsakligen stämda i Dess. Klarinetterna var stämda i Ess och B.
Orkestern kunde då bestå av åtta man; en oktett. Även en trumslagare kunde tillkomma.

De svenska blåskårerna hade övertagit instrumenttyperna, t.ex. flygelhorn med cylinderventiler, men
också instrumentbenämningarna från Tyskland. Stämmorna benämndes efter flygelhornsinstrumenten:
ess-kornett, b-kornet, althorn i ess, tenor (-horn, -g basun) 1, tenor (-horn) 2, bastuba.
Klangen i mässingsextetten var helt skild från dagens brassensembler, som består av
trumpetbesläktade instrument. Mässingsextetten klang var mer dämpad, homogen och hornliknande.

Slagverksinstrumenten under 1800-talet inskränktes sig till liten trumma (marschtrumma eller
virveltrumma) och bastrumma. Bäcken eller cymbaltallrikar blev vanligare länger in på 1900-talet.

Instruktörer och dirigenter

Om lärare/dirigenter står det bl.a. i Musikern 1932:16. I artikeln "En gammal militärmusikers minnen"
noterar *A.E.Carell att skarpskyttarnas musikkårer i regel utbildades av musikdiriktören vid
närmast belägna regemente eller av fältmusikanter vid densamma. Lärarna/dirigenterna tillhörde
de två högst kvalificerade kategorierna av militärmusiker: musikdirektörer och fältmusikanter.
*Carell föddes i Hedemora 1854 och kom genom sin fader mycket tidigt med i skarpskyttemusikkåren.
Den övades av fältmusikanten A.P.Andersson från Södermanlands regemente.

Musikkår i aktion

I första hand var musikkårernas framträdanden förknippade med skarpskyttekårens militära verksamhet.
De skulle exempelvis bistå vid exercis- och målskjutningsövningar. De skulle förgylla de s.k.
utmarscherna. Dessa gick så till att man i samlad trupp tågade till närliggande orter för att där
propagera för skarpskytteidén och på så vis få nya föreningar att växa fram. Här bidrog säkerligen
musiken till att göra de ofta ganska långa marscherna mer attraktiva. Framförallt lockade den befolkningen
på den främmande platsen till de gästande skarpskyttarna.

"Eskilstuna skarpskyttekår gjorde de 28 juni på morgonen efter förättadt korum, en
utmarsch till Stenqvista kyrka. Utom det att skarpskyttekåren ville komma ut på en
längre marsch än den vanliga till exercisplatsen, lär anledningen äfven varit att det sports,
att allmogen i Stenqvista skulle vara hågad bilda en skarpskytteförening. Klocka 2 på
eftermiddagen återkommo skarpskyttarne till staden med sin musikkår i spetsen och alla
gevär voro försedda med löf och blommor."

Likaledes trädde musikårerna flitigt i verksamhet vid utspisningar och raster. Ovanligt var inte att dagens
övningar avslutades med en fest och därtill hörande dans. Örebro skarpskyttar höll 1863 en större
övning med samtliga fyra kompanier på Sanna hed. En passus i referatet i Skarpskytten ger stämningen
i ett nötskal:

"Snart blef det åter lif och rörelse, då musiken, efter att hafva blåst några högtidligare
stycken, spelte upp en vals. Dansen kom igång i ögonblicket, och sedan tillgången
på damer var uttömd, svängde skarpskyttarna om med hvarandra."

Men - musikkåren framträdde inte enbart i anslutning till de militära övningarna. Baler, basarer och
fester arrangerades med jämna mellanrum för att bättra på föreningens och musikkårens ekonomi.
Då var musikkåren självskriven när det gällde att utföra dans- och underhållningsmusik. I samma syfte
gav man s.k. spektakler, dvs. man utförde sketcher och mindre teaterstycken, vid vilka musikkåren
understundom utförde entré- och mellanaktsmusiken.

Skarpskyttekårerna var på många håll flitiga konsertgivare. De gav egna konserter i bl.a. parker
och kyrkor. En annan typ av konserter i vilka 1800-talets liberala inställning kom till uttryck var
de s.k. välgörenhetskonserterna.

Söndagen den 6 Oktober gifva Stockholms 5:te och 8:de Skarpskytte Kompaniers Sångare
samt 5:te och 9:de Kompaniernas Musikcorpser i S:t Nicolai kyrka, En konset, Till förmån
för de nödlidande i Norr- och Vesterbotten.. 50 öre."

Vissa skarpskyttemusikkårer tyck ha uppnått betydande musikalisk färdighet, något som medgav
framförande av en mer kvalificerad konsertrepertoar. Härför talar det samarbete som tidvis ägde rum
mellan skarpskyttemusikkårerna och militärmusikkårerna i t.ex. Örebro och Jönköping.

Skarpskytterörelsen i Ådalen

I en berättelse för perioden 1861-1866 noterade landshövdingen i Västernorrland att inte mindre än 15
skarpskytteföreningar fanns registrerade i länet. I Härnösands historia, del 3, finns en publicerad annons
som visar att en sådan förening fanns i Härnösand redan under 1850-talet. Det framgår också att
föreningen i Härnösand hade egen hornorkester.

I tidningen Skarpskytten nr 14, 1863, refererades följande från Härnösand:

Även är inom kåren en sångförening på väg att bildas under ledning af telegrafassistent
Backsel, som åtagit sig detta. Föreningens musikkår lät för första gången Christi
Himmelsfärdsdag höra av sig från domkyrkotornet. Denna för en kort tid bildade kår har
gjort icke obetydliga framsteg under ledning af dess nitiska anförare hr direktör C G Rydkvist.

I samma tidning kunde vidare läsas: att Härnösands skarpskyttar fingo midsommarafton
mottaga en fana.
En af poeten Bolin kåren vid detta tillfälle tillägnad marsch meddelas å annat ställe i
tidningen. - Högsjö skarpskyttekår har af kapten Nordstrand på Åbord fått
emottaga en utmärkt vacker och välljudande trumma hvarå en yngling är sysselsatt att inöfvas.

År 1865 när man i Härnösand firade ståndsriksdagens avskaffande kunde man läsa följande utdrag från
en artikel i Härnösands- Posten:

Överallt rådde liv och rörelse. Skarpskyttarna med sin musikkår i spetsen
genomtågade gatorna.

Det är svårt att få grepp om skarpskytteföreningarnas utbredning i Ådalen. Det berättas dock att
skarpskytteföreningar funnits både i Kramfors och Sprängsviken. Förmodligen har det funnits
blåsorkestrar inom skarpskytteföreningarna på båda dessa ställen. I Sprängsviken fanns skyttepaviljong
och skarpskyttebana. Kanske hade den blåsorkester som fanns på platsen anknytning till
skarpskytterörelsen. Möjligen fanns fler skarpskytteföreningar i Ådalen med egna hornorkestrar,
så var t ex förhållandet så långt upp efter Ådalen som i Ramsele.

---------------

Blåskårernas repertoar

Arrangemang av musikverk skrivna för andra typer av ensembler, vokala och instrumentala, kom att
utgöra merparten av de civila musikkårerna och militärmusikkårernas repertoar. Dessa arrangemang
förfärdigades av någon militär musikdirektör eller musikunderofficer. Det är som regel också
militärmusiker som komponerat den lilla kvantitet musik, främst marscher, som är avsedd direkt för
musikkår. Tryckta musikalier för musikkår var sällsynta, men i de fall där det förekom användes oftast
ett s.k. övertryck, en litografisk metod.
Musik som förekom: Utdrag ur operor. Seriösa småstycken som konsertvalser och polkor.
Fosterländsk-nationalromantiska stycken. Marscher och signaler, sorgemarscher. Musik med
"kyrklig" funktion. Dansmusik. Dansrepertoaren innehöll de danser som var populära under 1800-talets
senare hälft, dvs. vals, polka, mazurka, galopp, francaise, rheinländer och hambo.

Skarpskytterörelsens nedgång

Rörelsens höjdpunkt nåddes 1867. Redan påföljande år inträdde en märkbar tillbakagång, främst på
landsbygden. Orsakerna härtill var många. Rörelsen saknade - såväl på läns som på riksplanet - en
fastare organisation. Det förefaller inte osannolikt att de svåra nödåren mot 1860-talets slut och
emigrationen till Amerika kan ha haft betydelse i sammanhanget. Mot slutet av 1860-talet tycks
skarpskytteföreningarna och musikkårena ha fört en tynande tillvaro. I början av 1870-talet upphör
den på många platser. Musikinstrumenten övertogs av ofta av "brukets musikförening" eller någon
annan musikkår. Skarpskyttemusikkårena blev på många platser en brukmusikkår.

Sammanfattning

Skarpskytterörelsen var en av de första folkrörelser som nådde ut till hela folket: geografiskt var den
rikstäckande, och socialt var det ur vitt skilda samhällsgrupper som den rekryterades.
Skarpskytteväsendet främsta syfte hette landets försvar. Men skarpskyttarna kom indirekt att tillika
spela en väsentlig kulturell roll - här förs skarpskyttemusken in i framställningen. I ökande tempo
sattes blåsmusikkårer upp. För tiden 1860-1870 finns källmässigt inte färre än ett 100-tal sådana
nybildningar belagda, därav ca 40 tillhöriga landsbygsföreningar. Tack vare skarpskyttemusiken -
även manskörssången hörde i rikt mått dit - bragtes ett beaktansvärt antal svenskar för första gången i
kontakt med ett mer organiserat musicerande.

Skarpskytterörelsen såsom sådan blev på det hela taget kortlivad. Icke så dess musikkultur. Inom
skarpskytteväsendet hade nämligen en ny kader av kompetenta blåsmusiker skolats fram, och det var
på dessa män, på deras gedigna kunnande, som sedemera andra typer av civila föreningsmusikkårer
i inte ringa mån kom att baseras.

Källor:
Andersson, Greger. "Bildning och nöje".
Om civila svenska blåsmusikkårer under 1800-talets senare hälft.
Eliasson, Erik. Blåsorkestrar i nedre Ådalen.
Tidskriften: Skarpskytten
Tidskriften: Musikern
Härnösands- Posten
Härnösands historia, del 3

topp

Arbetarföreningarnas musikkårer

I början av 1850-talet bildades arbetarföreningar i Stockholm och några andra städer. Dessa blev kortlivade,
och de enskilda föreningarnas verksamheter är i det närmaste okända.
På 1860-talet kom en ny våg av arbetarföreningar i Stockholm och några andra städer. Genombrottet inföll
åren 1865-69, och sammanlagt bildades ca 140 arbetarföreningar åren 1865-95.
Föreningarna kan sägas vara efterföljare till bildningscirklarna, och man betonade i föreningsstadgarna
upplysning- och bildningsverksamhet. Den första föreningen bildades i Norrköping 1860 och den kom att
stå som förebild för många andra.

"[...] åstadkommandet av en förening mellan de skilda arbetarklasserna i allmänhet;
med ett ord: Allt som kan befordra arbetarens nytta, trevnad och nöje samt genom
anskaffande av ett nyttigt bibliotek, grundat på historiska, vetenskapliga och moraliska
ämnen, söka inhämta de kunskaper, varav arbetaren kan anses vara i behov av, och för
detta ändamål håll tillåyna sammankomster för att meddela varandra sina råd och tankar."

Kring mitten av 1860-talet propagerades livligt för ekonomiska verksamheter inom föreningarna. Inom
ett flertal bildades konsumentsammanslutningar, sjuk- och sparkassor. Under 1870-talet kom också
"bildning och nöje" i förgrunden igen.

"Ända målet med föreningen är att genom inbördes bistånd främja medlemmarnas
timliga förkovran och andliga utveckling. I detta syfte bildas en hjälpkassa, beredes
tillfälle för utbyte av tankar, nyttiga kunskapers inhämtande och förädlande nöjen."
Skara arbetarförenigs stadga från 1877.

Till de bildande ämnena räknades bl.a. också vokal och instrumental musik. Många föreningar hade en
sångkör. Men blott ett tjugotal musikkårer tillhörande arbetarföreningar har kunnat spårats. Se af. musikkårer.
Föreningarnas sångkörerna översteg i antal vida musikkårerna. Men av bl.a. tidningsnotiser att döma var det
snarare regel än undantag att en musikkår deltog vid olika offentliga och interna aktiviteter hos en stor del av
föreningarna. Det var då mycket vanligt att föreningarna engagerade t.ex. en skarpskytte- eller regements-
musikkår. I en del notiser framgår det inte klart vilken typ av musikkår som varit engagerad (oidentifierade
musikkårer). I sådana fall kan man dock utgå ifrån att musikkåren varit inhyrd; hade musikkåren tillhört
arbetarföreningen skulle detta sannorligt framhållits. Man kan lägga märke till ett typiskt nedslag av den
svenska fattigdomen: instrument och blåsinstruktörer ställde sig dyrt, medan däremot instrumentfritt
körsjungande var så gott som gratis.

I jämnförelse med andra föreningstyper intog hos arbetarföreningarna kravet på bildning och nöje en
betydligt mer framskjuten plats. Man inrättade inte en musikkår i första hand för att lättare kunna värva
medlemmar; i detta avseende betydde förmodligen sjukhjälps- och begravningskassor mera. I stället
var förhållandet det att musiken ingick som en självklar del i föreningarnas verksamhet.
Ett av arbetarföreningarnas huvudsyften var att ge medlemmarna möjlighet till avkoppling och "förädlande
nöjen", och just häri låg det huvudsakliga motivet för att bilda sångkör och musikkår. Ett andra skäl till att
skaffa musikkår var av ekonomisk art. Med musikkårens hjälp kude man arrangera danstillställningar och
andra typer av nöjen, som var attraktiva för en större publik, och därigenom erhöll föreningarna en icke
obetydlig inkomstkälla.

"Den sedan gammalt befintliga musikkåren för blåsinstrumenter har stält sig till
föreningens förfogande. Derigenom samt genom andra musikaliska krafters
medverkan har föreningen kunnat arrangera billiga, omtyckta och i följd deraf
mycket besökta dansnöjen, hvaraf behållningen användts dels till boksamlingens
och sångföreningens utgifter, dels till inköp af möbler för lokalen, dels äfven till
grundplåt för en sjuk- ovh begrafningshjelpkassa."
[Kristinehamn]
"Den här sedan gammalt befinliga musikkåren i Kristinehamn..." Här avses
sannorlikt skarpskyttekåren i Kristinehamn.

Skarpskytte- och arbetarföreningarna var samma andas barn, och samma samhällsskikt stod i spetsen
för båda rörelserna. Det var vanligt att hela skarpskyttekårer eller enskilda medlemmar bistod
arbetarföreningarna med musik. Det var heller inte sällan som musikerna tillhörde både skarpskytte- och
arbetarföreningen.
Arbetarföreningarna tillhör ju samma tidsperiod som skarpskytteföreningarna. Under den senare delen
av 1860-talet upplöses många skarpskytteföreningar. Det förafaller sannorligt att en del musiker som
deltagit i skarpskyttemusikkårena fortsatte att musicera inom någon arbetarförening.

Det ställdes stränga krav att tillhöra en arbetarmusikkår. I Trollhättan förband sig musikerna att
deltaga i musikkåren under fyra år. I Motala nöjde man sig t. ex. med att kräva en uppsägningstid
på tre månader.

Till de ständigt återkommande aktiviteter där musikkåren deltog hörde föreningsmöten, fester och
danstillställningar samt utfärder av olika slag. Ett belysande exempel på en livaktig föreningsverksamhet
anförs i Arbetaren (1869:10) gällande Sundsvalls arbetarförening.

"Föreningens sammanträden, der föredrag i åtskilliga ämnen hållits och dessutom
gemensamma öfverläggningar om föreningens angelägenheter, hafva varit talrikt
besökta och lifligheten förhöjd genom välljudande toner af harmonimusik utförd
af föreningens messingsextett. 40 medlemmar taga hvarje vecka undervisning i
sång och 50 besöka den läroanstalt, som inom föreningen meddelar undervisning
i skriftning, räkning, linearteckning, geografi och svenka språket."

Vid föreningsmötena utgjorde musiken ett välkommet inslag. Sångkören och musikkåren skulle göra
sammanträdena omväxlande, underhållande och bildande. Olika former av underhållning ingick ju som en
självklar del av föreningens verksamheter. Framförallt danstillställningar spelar här en stor roll, inte minst
för att fånga ungdomens intresse för föreningarna.

"Baler och samkväm av olika slag voro titt och tätt anordnade såväl som ett
led i den sällskapliga samvaron som anskaffning av medel till förstärkning
av föreningskassan och för välgörande ändamål." [Gävle]

I citatet ovan nämns också arrangemang för välgörande ändamål, något som förefaller ha varit vanligt
inom arbetarföreningarna.

Slutligen tycks föreningarna ha hyllat blåsmusikkåren som ett ideal att sträva efter. Hade man ingen
egen kår, fick man vid behov leja en. Och behov fanns. Vid föreningsstämmorna skulle helst
blåsmusikanter ställa upp med ett attraktivt konsertprogram; vid utfärder i det gröna, vid danser, vid
allmänna högtider och personfester - ständigt såg man fram emot mässingmusikens enande, bildande
och nöjsamma möjlighet.

Med arbetarföreningarnas mässingspel och körsjungning som vägröjare bereddes nu småningom
vägen för en hela riket omfattande musikalisk enhetskultur, där de lokala variationerna alltmer
sjönk i glömska. Nya, om man så vill "borgerliga", repetoardomäner gjordes samtidigt alltmer
tillgängliga för folkets stora massa.

Arbetarföreningars musikkårer i Medelpad och Ångermanland
Härnösands arbetarförenings messingsextett, omtalad i Reform (1883:8/11)
Sundsvalls arbetarförenings musikkår, omtalad i Tidningen Arbetaren (1869:6/3)

Arbetarförenings musikkårer.
Förteckning över musikkårer vid arbetarföreningar ordnade efter beläggsställen.
Förkortning: af.=arbetarförening

Föreningsbladet
Arboga af. messingqvintett (1877:3)
Helsingborgs af. messingsextett (1877:1)

Reform
Hudiksvalls af. messingsextett (1883:5/1)
Härnösands af. messingsextett (1883:8/11)

Rerformatorn
Mariefreds af. musikkår (1895:5/12
Skurups af. musikkår (1896:6/8

Stockholm arbetarförenings tidning
Göteborgs af. (1870:10)

Svenska Goodtemplar
Söderköpings af. messingsextett (1882:11/2)
Norrköpings af. sextett (1882:4/8

Tidningen Arbetaren
Sundsvall af. musikkår (1869:6/3)
Stockholms af. musikkår (1869:19/3)
Gävle af. musikkår (1870:10/12)
Kristinehamns af. musikkår (1870:31/12)

Övriga tidningar
Ockelbo af. sextett (Gävle Posten 1884:28/8)

Arbetarföreningarnas minnesskrifter
Trollhättans af. musikkår
Motala af. muskkår
Skurups af. musikkår
Domnarfvets af. musikkår
Gefle af. musikkår
Stockholms af. musikkår
Örebro af. musikkår
Norrköpings af. musikkår

Övriga källor
Karlskrona af. musikkår (Karlshamns arbetarrings protokoll 1885:5/7)
Gävle af. musikkår (Gävle af. protokoll 1869:29/3, KF:s arkiv)

OBS: Några föreningar är noterade två gånger.

Källa:

Andersson, Greger. "Bildning och nöje".
Om civila svenska blåsmusikkårer under 1800-talets senare hälft.
Eliasson, Erik. Blåsorkestrar i nedre Ådalen.
Norrköpings arbetarförening
Trollhättans museum
G.Arbell 1966, Gävle arbetarföreningFöreningsbladet
Reform
Reformatorn
Stockholms arbetarförenings tidning
Svenska Goodtemplar
Tidningen Arbetaren
Gävle Posten
Arbetarföreningarnas minnesskrifter
Kooperativa förbundet

topp

Bruksmusikkårerna

Brukssamhällena var i regel isolerade orter genom att de måste anläggas på bestämda avstånd från varandra
för att råvarukonkurrens skulle undvikas. Under 16-och 1700-talet, som var den klassiska bruksepoken, var
bruksanläggningarna små och deras anställda utgjorde en blygsam del av av vederbörande sockens
befolkningen. Den större delen av denna befolkning fick sin utkomst genom jordbruk.

I och med industrialiseringen under 1800-talets senare hälft, upplöstes allmer den brukskultur som varit
i stort sett oförändrad under ett par århundraden. Nya krav på stordrift och koncentration växer fram, de
mera livsdugliga bruken ökar i storlek på de svagas bekostnad. Tiden 1850-90 har betecknande nog
kallats "den stora bruksdödens epok", Ca en tredjedel av alla företag lades då ned eller uppgick i andra
och större. Det var förändringar som gav upphov inte minst till en rad sociala problem. Stora
befolkningsomflyttningar och större samhällsbildningar, tätorter. Men nu hade arbetarbefolkningen fått
tillgång till ett visst mått av bildning och hjälp till att på fritiden ägna sig åt "bildande och förädlande nöjen".
Socialt sett var bruksorterna även under industrialiseringsperioden starkt reglerande samhällen.
Brukspatronen placerad i den hierarkiska pyramidens topp. Till överheten räknades också
tjänstemannaklassen, men de var i regel fåtaliga. Den övervägande delen av befolkningen räknades till
arbetarklassen, som även den var uppdelad i olika skikt: smeder och glasblåsare tillhörde t.ex. där det
övre skiktet, pigor och drängar det lägre.

Bruksortens tätortskaraktär i förening med dess industriella inriktning fick vissa grupper att betrakta
landsbygden som bondsk, i nedsättande betydelse bondsk. Folkmusiken fick också denna stämpel. Det var
under denna period, 1850-1900, som majoriteten av bruksmusikkårerena bildades.

"Liksom på många andra håll, där brukspatronerna ekonomiskt och på annat sätt
hjälpte fram hornmusiken, blev emellertid följden den, att fiolen blev undanskuffad
och ansågs höra bönderna till"

Mässingsextetten passade bättre den mer "urbana" bruksbefolkningen. Inget av instrumenten var förknippat
med bondesamhället. Bruksmusikkåren kunde spela underhållningsmusik och ge konserter enligt mönster
från städerna. Musikkårer vid denna tidpunkt blev också något av en modeföreteelse.

Bruksägare rekommenderades att ta initiativ till musikverksamhet bland arbetarna i syfte att skänka dessa en
mer meningsfull fritid. Det finns emellertid vissa omständigheter som tyder på att bruksorternas musikkårer
inte enbart hade sin upprinnelse i denna omsorg om befolkningen. Inom själva medelklassen stegrades under
hela 1800-talet intresset för musik och musikutövning och kännedom om musik ansågs vara en viktig del av
en upplyst människa bildning. I städerna startades s.k. musiksällskap, och dessa torde i stor utsträckning ha
stått modell för de musikföreningar (musikkårer) som kom till stånd på bruksorterna. Men i städernas
musiksällskap ägnade man sig inte åt mässingmusik utan där omhuldades istället körsång och
orkestermusik av olika slag.

Inom bruksortens musikföreningar lades inte i första hand vikten vid konsertframträdanden i egentlig
mening - såsom fallet var i städerna - utan istället vid nöjes- och underhållningstillställingar.
Vid de stora bruken som hade en stor tjänstemannastab kunde tjänstemännen bilda en musikkår.
Vid ett medelstort bruk uppgick tjänstemännens antal emellertid enbart till två-tre personer, varför
musicerandet överläts till arbetarna.

Bruket bekostade i regel instrumentanskaffningen, men ett annat föfaringssätt var att bruket och de anställda
delade på instrumentkostnaderna. Vid Liljedahls glasbruk bildades musikkåren 1871. F.o.m. 1871-92
hade musikkåren ett eget konto i brukets kapitalbokföring. Totalpriset för instrumenten torde ha legat kring
600 kronor. Musikkåren fick bidrag från bruket med 300 kronor. Det resterande beloppet tillsköts av
glasblåsarna.

Ett exempel på en förhållandevis självständig förening är musikkåren vid Eda glasbruk. Enligt Eda Tidning
(1967:8) bildades musikkåren omkring 1860 och bruksledningen skaffade instrument och avlönade lärare.
Musikkåren hade emellertid inte något eget konto i brukets bokföring. Musikkårens kassabok finns bevarad
från ett enda år, 1884.
Musikkåren utökades vid denna tidpunkt till en dubbelsextett. Man köpte in sexton uniformer. Till
betalning av dessa tillsköt medlemmarna själva medel (272 kr). Bruket synes ej ha bidragit till att täcka
några av musikkårens utgifter förutom dem för instrumentreparationer; detta tyder på att företaget ägde
instrumenten. Emellertid kunde musikkåren vid behov låna pengar av bruket; 155 kronor till en fana,
1.50 till lagning av notställ och 20 kronor till lön åt skräddaren. Dessa lån betalades tillbaka i sin helhet.
Musikföreningen vid Eda glasbruk var alltså en förhållandevis självständig musikförening som bar sina
egna omkostnader. Bruket tillhandahöll dock instrument, lärare och övningslokal och hjälpte även
musikkåren genom att ge den lånemöjligheter.

Det finns också exempel på hur större delen av den anställda personalen har bidragit ekonomiskt till
musikkårens verksamhet. Korsta bruksmusikkår i Småland är ett sådant exempel. Denna musikkår, vars
tillkomsthistoria delvis är höjd i dunkel, bildades 1873. Några år senare utökades den från sextett till
oktett, vilket medförde ökade utgifter. Dessa kostnader gäldades genom att arbetarna årligen avstod en
halv procent av lönen, dock högst fem kronor. Detta pågick under en tioårsperiod, varefter bruket övertog
samtliga kostnader.

När det gällde att få en musikkår till stånd, var förutom bruksstyret även mer yrkesspecialiserade arbetare,
sådana som smeder och glasblåsare särskilt aktiva. Detta kan ses som en följd av att dessa yrkesgrupper,
som själva ansåg sig ha en hög status, snarare kände samhörighet med "herrskaperna" än med den övriga
arbetarbefolkningen. De ville musicera på "borgerligt" manér och ansåg att folkmusiken hörde bönderna till.

Bruksmusikkåren hörde intimt samman med bruksamhället.Bruksbefolkningen betraktade den som sin
egen. Den speglade samhällets liv, seder och traditioner. Vid de stora kyrkoårshögtiderna, vid<
begravningar och personfester liksom vid utflykter - alltid skulle musikkåren låta höra av sig. Otaliga
jubileumsskrifter vittnar samstämmigt om detta. Festsederna var sig tämligen lika från bruksort till bruksort.
Långt ifrån alla brukssamhällen förfogade över tillräckligt rymliga och musikvänliga samlingslokaler. Det
blev mest utomhus som massaktiviteter med musikårsmedverkan kom att äga rum.

Midsommarhelgen räknades i brukssamhällena som årets höjdpunkt. Hela bruksbefolkningen kom nu
tillsammans ute i det fria. Bruket anlade dansbanor. De anställda fick viss gratistraktering. I allt festskeende
var muskkåren naturligt införlivad: när majstången pyntades och restes spelades marscher, på dansbanan
polkor och valser, i bruksparken konsertmusik. Ibland kunde musikkåren också spela skiftes med
allmospelmän.

Vid midsommarfirandet i t.ex. Kosta delades befolkningen upp i två läger.

"En del de s.k. herrskaperna, bestod av förvaltare, tjänstemän, glasblåsaremästarna med
deras familjer och några andra firade sin midsommar på bruket. Dansbana fanns då ej,
utan det dansades i skolsalen och där spelade musikkåren. De danser som då dansades
voro vals, polka och francais och ringlekar för barnen".

På en del ställen förekom det fler än en dansplats.

"Det fanns alltid tre midsommarstänger. En vid herrgården för herrskapet, en vid Kulla
gästgivaregård för glasarbetarna och en vid Skärgöl för jordbruksarbetarna och drängarna
samt bondpojkarna och bondflickorna från trakten runtomkring. Vid herrskapets
midsommarstång spelade musikkåren och vid de andra båda hade man fioler och dragspel".

Julhelgen Till de aktiviteter som ägde rum utomhus hörde egentligen enbart de s.k. slädpartierna

"Och så var det ju slädpartierna i julhelgen och frampå nyåret. De som ville delta i dessa
skaffade sig häst och släde. Alla brukets hästar skulle först och främst med, och så alla
bönders skjutsar, som gick att uppbringa. Kosan ställdes till det bestämda målet, vilket
kunde vara en till två mil borta, och vid hemkomsten åts och festades vid musik och dans.
I spetsen för tåget körde alltid brukschefen med parhästar försedda med slädnät,
därefter musiken som alltid var med"

I de brukssamhällen där det fanns tillgång till stora lokaler anordnades särskilt storslagna jul- och
nyårsfester. Glasbruken var särskilt gynnade. Glashyttorna- som ju var särskilt lämpade genom att de
höll en behaglig temperatur - utnyttjades flitigt för detta ändamål

"Vid jul var det alltid hyttpredikan och då var musikkåren med och spelade psalmerna
och folket sjöng.
Det kunde även förekomma blåskårsspel i kyrkan under juldagsmorgonens julotta.
Nyårsafton spelade musikkåren i hyttan. Då spelade man ut det
gamla och in det nya året. Då förekom också ringdans kring glasugnen".

Påskhelgen synes inte ha blåst in av musikkåren. Det finns inga källbelägg när det gäller
glasbruken och järnbruken.
Annorlunda är det i norrlandskustens sågverkssamhällen: här hade en speciell påsktradition utbildats.
Tidigt på påskdagen morgon lät nämligen musikkåren från någon högt belägen plats smattrande
festmusik tona ut över bygden.

"Det blev också en sedvänja att stiga upp tidigt på Påskmorgonen och gå upp på en
höjd och spela så det hördes vid omkring. Folket kom, lyssnade och njöt av musik
och sol i tidig morgonstund".

En viktig årshögtid - om än inte kyrklig - kan nämnas: första maj med vårfirningen. Musikkårens pampiga
morgonmarsch samhället runt denna dag var uppenbarligen en sedvänja med vid geografisk spridning.

Spelningar vid familjehögtider såsom uppvaktnigar vid födelsedagar och begravningar utgjorde ständiga
inslag i musikkårens tillvaro.
Lustresor med ångfartygen. Denna var ursprungligen främst förbehållen det borgerliga skiktet, med efter
seklets mitt spreds den allt längre ner i befolkningslagren. Utflykterna må än ha ägt rum med häst och vagn,
båt eller tåg - alltid finner vi musikkåren på plats. Båtutflykter förekom särskilt från sågverkssamhällena
längs norrlandskusten. Se Sprängsvikens hornorkester Båtutflykt på Ångermanälven.

Dansen var ju ett av ytterst få landsbygdsnöjen och ett nöje som var högst allmänt omfattande. Här hade
bruksmusiken sin givna funktion. Det var naturligtvis först och främst under den ljusa årstiden som det
dansades i bruksbygderna. Lagom till midsommaren stod de av överheten bekostade dansbanorna
färdigsnickrade; de slets träget sommaren igenom och långt in på höstkanten.
På vintern var det betydligt mindre med danstillfällen. Det var endast få bruksorter som ägde samlingslokaler.
Man fick låta sig nöja med mindre utrymmen, t.ex. bagarstugor. Med stor sannorlikhet stod inte
musikkåren för musik vid "bagarstugedanser". Sådant ansågs säkerligen understiga dess värdighet.

Konsertframträdanden

"Musikanternas glansdagar voro emellertid då brukspatron hade främmande.
Dåspelades från musikpaviljongen som var belägen på en höjd invid patrons trädgård.
Det var i synnerhet när engelsmännen voro där för att göra affärer, som de fingo
tillfälle att imponera".

Den gamla, gärna snickarglada musikpaviljongen utgör i många svenska bruksparker en särdeles
betydelsefull byggnadsrelik. På många håll lät bruksledningen sådana utemusikens tempel växa upp.
Från paviljongen var det som brukets blåskår spelade upp på vackra söndagseftermiddagar under sommaren.
Då promenadkonserterades för hela bruksbefolkningen, för såväl herrskap som folk i gemen. Då öppnades
för menige man möjligheten till musikalisk bildning och musikaliskt nöje.

Bruksmusikkårer i Medelpad och Ångermanland

Bollsta. 1897, Ångermanland
Gideå-Husum, ca 1890, Ångermanland
Heffner, 1890, Medelpad
Kramfors, Ångermanland
Njurunda, 1884, Medelpad
Strömsnäs, Ångermanland

Se även Blåsorkestrar i Ådalen

Källor:
Andersson, Greger. "Bildning och nöje".
Om civila svenska blåsmusikkårer under 1800-talets senare hälft.
Eliasson, Erik. Blåsorkestrar i nedre Ådalen.
Eda Tidning 1967, art. "Musik i Eda".
Liljedahl glasbruk: Gla, kapitalböcker 1871-1900, konto: "MusikCorpsen".
Eda glasbruk: GV1a, kassaböcker 1883-87
Korsta musikkår, 1943
Glasbruksminnen 1944, Kosta
G.Paulsson 1950, Svenska stad

topp

Nykterhetsrörelsens musikkårer

Under godtemplarordens tidigaste år fanns inte någon organiserad folkbilning. Ändå tillhörde
folkbildning och folkfostran de mer centrala ambitionerna inom ordens verksamhet. Inom denna intog
sång- och musikföreningarna en viktig plats. I en artiketserie i Reformatorn åren 1894-95 avhandlades
bildningsarbete och den 3 januari kunde läsas:

"Bildningsarbetets estetiska del förtjänar äfven att öfvas med synnerlig omsorg.
Vår allmogesaknar ännu i allmänhet sinne för estetisk njutning. Detta kan man i
sanning inte undra på ,när man besinnar, hurudana förströelser som stått folket till buds,
hur supseden öfverallt fått vara med och fördärfva smak och känsla samt hur litet det
blifvit gjordt för att åstadkommande af bättre förhållande. I stället för att gå framåt har
svenska folket i detta afseende gått tillbaka. Våra folklekar äro glömda, vår folksång
tystnat. Musiken hafva vi mångenstädes sökt upplifva, men ofta men mycket dåliga
resultat. Det har kostat för mycket arbete och så hafva musikanterna tröttnat. Några
hafva vanhedrat orden. Slutligen hafva logerna beslutat att aldrig vidare laborera med
musikföreningar.

Men grundfelet till misshälligheterna låg nog i det lättvindiga sätt, hvarpå musikkårerna
organiserades. Man medtog alla, som hade lust att vara med, antingen dessa voro alldeles
nyintagna i orden eller beredda att inträda mot vilkor att få bli musikanter. Att sådana
personer kunde svika på dem ställda förhoppningar var mindre att undra på. På senare tid
har man blifvit försiktigare. Man bildar musikårer af sådana personer, som gjort sig kända
så som trofasta godtemplare. Och det lyckads: ty dessa äro inte rädda för att utföra ett
trofast arbete; men de äro så mycket mera rädda om både eget och ordens anseende."

Från början var inte musikverksamheten helt problemfri. Men logerna tycks starkt ivrat för att kunnna
starta en egen musikkår. Musikkåren var ett effektivt medel vid nykterhetspropaganda. Det var alltid
lättare att värva medlemmar med musik. Logearbetet, ofta högtidligt och med rituell fasthet, fick sin
pampiga inramning tack vare musikkåren. När logen gjorde sina utmarscher till närliggande orter, i
syfte att värva nya medlemmar, fungerade musikkåren som en magnet.

"Här (Borreboda, Västergötland) fick jag för första gången höra talas om godtemplarorden.
Där fanns nämligen en loge av nämnda Orden, vid namn 1898 Valkyrian, som då och då
anordnade fester och andra sammankomster tillgängliga för allmänheten. Dess medlemmar
betraktades i allmänhet med förakt och misstro. Men då de bl.a. ägde en hornmusikkår
gick man ibland och hörde på dem."

På landsbygden var tillgången på nöjen och förströelseverksamhet liten för den bredare befolkningen.
Man saknade samlingslokaler. Med godtemplarlogerna växte ordenshusen upp, lokaler som öppnade
möjligheter för andra verksamheter än det rena logearbetet. Ungdomen, som under 1800-talets sista
decennier blev en allt större grupp i samhället, kom att bli nykterhetsivrarnas största målgrupp.

"Tillslutningen av ungdomar till logen gick den första tiden ganska trögt. Saken
diskuterades på flera möten och man undersökte möjligheterna att göra logens möten
mera tilldragande för de unga. Det är betecknande för arbetet då och även nu att man
slog in på den vägen att söka bjuda ungdomen förädlande nöjen. Man bildade
sångkörer, musikkapell och bibliotek för att rycka de unga med i arbetet."

Redan under sina första verksamhetsår fick logen "Frimodig" igång en musikkår. Dess ledare blev en
militärmusiker vid namn Dahlgren.

På många håll, framför allt på landsbygden, fungerade godtemplarlogen som den enda nöjesarrangören.
Friluftsfester, utflykter, basarer och auktioner kom att spela en viktig roll när det gällde kontakten med
allmänheten. Att vid sådana tillställningar även kunna visa upp en musikkår, blev angeläget för de
flesta loger.

Godtemplarorden skapade tidigt sina egna tidningsorgan i vilka medlemmarna informerades om vad
som tilldrog sig inom landets olika loger.

Första steget i logernas musikverksamhet var vanligen att en sångkör bildades. Under ordens första år
här i landet, anlitade ofta militärmusikkårer eller musikkårer från skarpskytte- och arbetarföreningar.
Med 1880-talets början får musikkårsbildandet allt högre frekvens. Själva tillkomstsättet är många.
På en del håll anknöt man direkt till skarpskytterörelsen.

"Det fanns på den tiden (1890-talet) en skarpskytteförening på Strömbacka som var i
utdöende. Skyttarna hade en musikkår och flera stycken bröt sig ur denna och gick in
i logen och nu började musikintresset stiga inom logen, och det blev logen som tog
hand om musikkåren.... och en musiker (från Hälsinge regemente) kom och tog hand
om övningarna och lärde upp en del nya. Unga pojkar som aldrig sett en lergök eller
ockarina fick lära sig att spela dessa instrument."

På många bruksorter, där det tidigare inte fanns någon musikkår, skänkte bruksägaren instrument
till logen samt bekostade även lärare och upplät lokal. Vid Upplandsbruken synes detta ha varit
vanligt. Vid Österbybruk tillhandahöll disponenten fri lokal och lät logen disponera en
uppsättning mässinginstrument från en nedlagd skarpskytteförening.
Till logen "Folketes väl" vid Strands sågverk , Sundsvall, skänkte inspektorn vid sågverket pengar till
inköp av blåsinstrument. Noterna bekostades av en grosshandlare.

Gränsen mellan en bruks- och en godtemplarmusikkår kunde alltså vara oskarp. På de bruksorter
där det redan fanns en traditionel bruksmusikkår, kunde det hända att samtliga musiker gick med i
nykterhetslogen. På så sätt fick logen en egen musikkår, som dock egentligen var en bruksmusikkår.
Det fanns också exempel på det omvända förhållandet.

Bruksägarnas intresse för att stödja godtemplarlogerna har sin förklaring i att deras strävan till stora delar
sammanföll : nykterhet, bildning och förädlade nöjen var ju honnörsord för båda kategorier.

Fanns det flera loger på en ort, tycks det ha varit vanligast att dessa gemensamt skaffade en musikkår.
På mindre orter med endast en loge blev naturligtvis de ekonomiska problemen större. I byn Västerhus i
Ångermanland önskade ett par av logens medlemmar bilda en musikkår. Men logen var fattig, och de
välbärgade bönder som var medlemmar i denna var inte villg att satsa pengar på en musikkår.

"Vi bordlade frågan och räknade med våra små besparingar, värvade lämpliga spelmän,
att bi godtemplare. Och i början av 1892 skrev vi efter horn och skrev under Kontrakt
för Kåren.

Kåntrackt

Härmed förbinder vi oss undertecknade att bilda en musikkår likaledes förbinder vi
oss att betala lika stort belåpp på varje Instrumänt likaså lärdomen.

Lagstaddgar skyldigheter

För det första skall vi alla vara absolutister det vill säga helnykter och den medlem af
kåren som bryter sitt nykterhetslöfte han skall godvilligt lämna sitt Instrumänt till de i
kåren kvarstående ävenså förbinder vi oss att underhålla låssjen men musik så långt
sig göra låter. Om en af kåren ej kan lära sig spela skall densamma tillsätta en annan
i sitt ställe."

Som lärare anlitades en musikfanjunkare Jackobsson från Hälsinge regemente. Han försåg musikkåren
med lämpligt material som var lämpligt för nybörjarstadiet. Han var dock dyr. Inte heller var han helnykter;
dessutom tycks han ha haft ett häftigt temprament:

"Men så mycket skällning och ovett vi fick att vi var ena förbannade bondpojkar fick
vi höra otaliga gånger! Och betalning ville han många gånger ha i förskott."

Musikerna fick ingen ekonomisk hjälp av logen och deras sparslantar blev därför hårt åtgångna. Men då de
första musikstycken som kåren lärt sig, "Piggelin vals" och "Napolions marsch över Alperna" gemensamt
kunde framföras, stod trots allt glädjen högt i tak. En inkomst skaffade sig musikerna på ett ovanligt sätt:
de spelade in en marsch, "Militärfestklängemarsch", på en fonografrulle, som allmänheten sedan fick
avlyssna till en kostnad av 10 öre per person.

"Förtjänsten blev bra, både för den som ägde fonografen och för oss som
spelat in stycket och vi fick lite %."

Landsbygdslogerna drabbades också av en annan svårighet, nämligen att musikerna på sina håll kunde
bo så långt från varandra att de sällan fick tillfälle att öva gemensamt.

Hade man inga pengar så var det svårt att få tag i instrument. Hade man väl pengar så var det inte svårt
att få tag i lämpliga instrument. I mars 1883 inflöt den första annonsen i en godtemplartidskrift
angående instrument till salu. Även musikalier utannonserades flitigt.

Musikkåren framträdde framförallt vid logernas olika fest- och nöjesarrangemang. Man framträdde även
som regel vid logernas möten, förmodligen med ett par musikstycken som ett slags inramning.
I uppteckningar nämns genomgående musikkårens medverkan vid friluftsfester, utfärder osv. Av affischer
och tidningsannonserser förstår man hur stort värde en musikkårs medverkan tillmättes; som regel trycktes
med större och väl synliga bokstäver "MUSIKKÅR MEDFÖLJER".

"Jag minns en gång kort efter musikkåren bildats, logen skulle anordna en fest och
önskemål var att den nybildade musikkåren skulle medverka, det kunde ju inte bli
stora prestationer, repertoaren bestod av koralen nr. 124 samt Kungssången och
som avslutning en liten marsch benämnd Stenbocksmarsch, utförandet var nog
inte så välljudande men trots detta mottogs det hela med stormande bifall både av
allmänheten och logens medlemmar. Det var dock logens egen musikkår".

Vid festerna bjöds även annan musik, t.ex. körsång, solosång till piano- eller orgelackompanjemang,
teaterföreställningar och ibland framträdande av någon komiker.
Under sommarhalvåret var det utflykter som gällde, ofta benämnda lustfärder. För det mesta synes
dessa utfärder vanligen ha företagits med båt.

"På högsommaren lockade havet och då passade logerna och även andra föreningar
på att anordna lustresor till närliggande platser och på så sätt skaffa pengar till
den alltid skrala kassan. Stadens båda ångfartyg voro vid dylika tillfällen fullsatta
med passagerare. Logens messingsextett medföljde och underhöll med musik
på resorna".

Sällskapet landsteg vid någon lämplig plats, marscherade ibland med musikkåren i spetsen, samt
ägnade några timmar åt nykterhetsföredrag, folklekar och annan samvaro. Musikkåren bidrog
också med en stunds underhållning. Vid resor av det här slaget krävdes en ljudstark ensemble.
Fioler och dragspel hade knappast räckt till.

Gökottorna var ett annat återkommande inslag. På vårkanten tidigt på morgonen väcktes hela samhället
av musikkårens toner, därefter for man med musikkåren i spetsen ut till någon skogsbacke där dagen
tillbringades under gemytliga former.

Musikkåren spelade också vid olika typer av högtidsdagar. Vanligt var att musikkåren medverkade vid
begravningar, såväl under färden till kyrkan som i anslutning till jordfästningen.

"Det var Mikaelemässosöndagen år 1886 som denna dystra skara körde Jonas Krafts
stoft till kyrkogården från hans fädernegård Pers i Bjåsta. Under denna färd satt
hornmusiken i en särskild vagn.... Kistan stod placerad på en bänk utanför kyrkan
medan begravningsgästerna samlades och en tryckt tyst stämning rådde i den kalla
oktoberdagen. När jordfästningen var över spelade hornmusikkåren ett par
stycken vid den öppna graven".

På 1890-talet blir stora nykterhetsdemonstrationer vanliga, något som förmodligen äger samband med
arbetarrörelsens framväxt. I demonstrationstågen var musikkårer oumbärliga:

"På sommaren 1897 anordnade nykterhetsfolket en större nykterhetsdemonstration.
Då logerna ej ägde någon egen musikkår och dylik ej fanns att uppbringa i Borås,
måste vi anlita en musikkår från Falköping. Detta blev en, för logerna, ganska dyrbar
historia. Det blev då klart för oss att det inom logerna borde finnas en blåsorkester.
På hösten samma år var det en sextett färdig med att sätta igång med repetitioner.
Redan påföljande sommar voro vi färdiga att medverka med både sång och musik".

Från nykterhetsdemonstration i Kristinehamn i augusti 1893 berättas följande:

"Härefter ordnades tåget, i hvilket 31 fanor och standar skönjdes. Tyst tågade
tåget genom gatorna, ty musik fick ej utföras inom stadens område. Men så
snart landsvägen nåtts, började de fyra präktiga musikkårerna, hvaraf
Karlstads g.t:s räknade 14 man, att spela upp; och då kände man i sig stämning".

Uppgifter om godtemplarmusikkårernas rena konsertverksamhet är mycket sparsamma. Många av
den tidens "konsertlokaler" (restauranger, kaféer osv.) ansågs direkt olämpliga, eftersom där förekom
spritservering. Konsertmusik har sannorligt förekommit men då ingått som en del i någon annan
aktivitet inom logerna, t.ex. vid nykterhetsmöten och utflykter.

"Inom logen finnes en musikkår, som hvarje söndag under hela sommaren varit
ute Värmland rundt och konserterat vid nykterhets- och andra möten".

Dans och dansmusik var förbjuden i ordenslokalerna, men logerna tvingades många gånger kringgå
dessa bestämmelser. Ungdomen som var ordens främsta målgrupp nöjde sig inte enbart med
ordensceremonier och nykterhetspredikningar. Men genom att arrangera danser främjade
godtemplarna en miljö som delvis var förknippad med förtäring av alkoholhaltiga drycker.
Denna balansgång mellan å en sidan godtemplarordens egentliga syften och å den andra olika sätt att
knyta till sig ungdomen och att förstärka kassan, var ett problem som säkerligen gav upphov till många
stridigheter och diskussioner inom logerna.

Godtemplarmusikkårer, Medelpad:

"Frimodig", Bergsjö
"Tunaborg", Matfors
"Fränsta kämpe"
"Alliance"
"Fränsta", Fränsta
"Familjevännen", Sundsvall
"Fredsförbundet", Östrand
Skönvik
Fagervik
Strand -s sågverk)

Godtemplarmusikkårer, Ångermanland:

"Lugnvik", Lugnvik
"Första steget", Olofsfors bruk i Nordmaling
"Framtidshoppet", Torsåker
"Segerbaneret", Strömnäs, Gudmundrå
"Stjärnan", Marieberg
"Örn", Örnsköldsvik
Härnösand
Sollefteå

Källa:

Andersson, Greger. "Bildning och nöje".
Om civila svenska blåsmusikkårer under 1800-talets senare hälft.
Eliasson, Erik. Blåsorkestrar i nedre Ådalen.
Logen "Frimodig", Bergsjö socken
Folkrörelsernas arkiv i Kristianstad: logen "Framåt" och logen "Christian 1V:s protokoll från 1888
Logen "Hoppet", Klippan
Logen "Hadar Lidén", Borås
Reformatorn
Nordiska museet

topp

Frälsningsarméns hornmusikkårer

Den internationella kamporganisationen Frälsningsarmén infördes till Sverige från England genom
Hanna Ouchterlony (1838-1924).

Salvation army inledde sin verksamhet i London år 1878. Den mötte hårt motstånd
från allmänheten. F.d. militärmusikern Charles Fry och hans tre söner, tillhörde
metodistförsamlingen men var behjälpliga med att framföra musik vid möterna.
Alla fyra var blåsmusiker. Just blåsmusiken gjorde åhörarna vänligt stämda mot
frälsningssoldaterna. Fry-kvartetten invigdes i Frälsningsarmén och blev världens
första frälsningsarmémusikkår. Några år senare anställdes kvartetten vid högkvarteret
i London. Den fick benämningen Den evangeliska musikkåren. Musikkåren deltog
vid kårinvigningar och "fälttåg". Den kom också att bli förebild för nya musikkårer.

Pionjärerna för den svenska avdelningen av Frälsningsarmén hade nog kännedom om att engelsmännen
med stor framgång använde blåsmusikkårer i sin verksamhet. Följden blev att sådana organiserades snart
även i Sverige. Också här fanns en redan väl etablerad *musikkårstradition.

* Inom de egentliga frikyrkosamfunden användes pricipiellt inte blåskårer. Ett fåtal sådana synes dock
ha funnits inom Svenska Missionsförbundet och Metodistkyrkan under 1800-talets senare del.
Vanligtvis tycks emellertid blåsinstrument ha förknippats med djävulen inom dessa kretsar.

De svenska frälsningsarmémusikkårerna övertog inte den engelska stämbesättningen av *brassband-typ.
I stället bildades mässingsextetter efter gängse svenskt mönster.

* Den engelska brassband-besättningen innehöll ett femtontal stämmor.
De tidigaste Frälsningsarmékårerna i England hade varierande stämbesättningar. Förutom bleck-
och träblåsinstrument innehöll de även fioler, concertinor m.m. Så småningom inträdde en förändring
mot rena blåskårer och "the Band Journal" (1884) arrangerades med följande stämmor: B- och Ess-klarinett,
2 kornetter, 2 althorn, 2 bariton, 2 tromboner, 1 bastrombone, solo-euphonium, B-bas och Ess-bombardon
samt liten och stor trumma. Omkring sekelskiftet försvann träblåsinstrumenten ur stämbesättningarna.

Den första hornmusikkåren inom Frälsningsarmén i Sverige bildades redan 1883 i Stockholm. Först
1888 sätter bildandet av blåskårer fart. Dessförinnan fanns "musikårer" på följande platser: Stockholm,
Uppsala, Göteborg, Norrköping, Visby, Sundsvall, Malmö, Kristianstad och Linköping. Enbart de fem
förstnämnda var rena blåskårer, s.k. hornmusikkårer. Under Frälsningsarméns första verksamhetsår i
Sverige, kunde nämlingen musikkår avse ensembler av högst skiftande slag. Den kunde innehålla både
stråk-, knäpp- och blåsinstrument. Ur dessa musikkårer utvecklades på 1880-talet de s.k.
strängmusikkårerna, som jämte hornmusikkårerna var Frälsningsarméns vanligaste ensembletyper.
En strängmusikkår är en sångkör, med en hög procent av damröster, som ackompanjerar sig på olika
knäppinstrument. Begreppet "hornmusikkår" var reserverad för enbart blåskårer. Av de ovannämnda
musikkårerna står det klart att de i Malmö, Kristianstad och Linköping var heterogent sammansatta.

"Vårt Hallelujamöte var också ett välsignat möte, vi hade för första gången vår nya
musikkår på plattformen; den består af en fiol, en guitarr, en basfiol och en kornett." [Malmö]

Oklart är det om musikkåren i Sundsvall var en "hornmusikkår eller en "musikkår" i ovannämnda mening.

Bildandet av hornmusikkårer kom igång på allvar 1888. Orsaken var att under detta år inrättades en
stabsmusikkår vid Högkvarteret i Stockholm. Den kom att turnéra runt om i landet.
Även Frälsningsarmén drog nytta av en militärmusikers gedigna kunnande då man organiserade
musikverksamheten. Otto Lundahl (1867-1918) var , då han 1886 invigdes i Frälsningsarmén, kornettist
vid Vendes Artilleriregemente i Kristianstad. Han fick i uppdrag att utbilda musiker till stabsmusikkåren,
för vilken han också blev ledare.
Under de första decennierna hade Frälsingsarmén små ekonomiska tillgångar, perioden präglades av
ideellt arbete. Trots dessa förhållanden tillkom en hel rad hornmusikkårer. I Stridsropet (1898:2)
uppgavs att det vid den 15:e årsfesten i dec. 1897 fanns det 558 musikanter, fördelade på 80 musikkårer.
Här menas hornmusikkårer.

"I sanning en kraftig ökning, när man tar i betraktande att Frälsningsarmén var fattig,
och att kostnaderna för instrument och noter var relativt stora. Man fick oftast nöja sig med
instrument av sämre kvalitet, som i de flesta fall inköptes som begagnade. Byglarna gick lätt
sönder och fick lagas och hållas samman med ståltråd och snören. Sprickorna i rören
plomberades med lack. Instrumenten var också av olika fabrikat och stämda i olika höjdlägen,
varför det visade sig omöjligt för musikkårerna att spela tilsammans."

Några pris uppgifter på messinginstrument (Svenskt och förstklassigt tyskt fabrikat):

Svenska. Sextett, oförnicklad	600.-
Tyska. D:o	260.-
Esskornetter, svenska	68.-
D:o, engelska (svensk modell)	68.-
D:o, tyska (svenska modell)	33.-

De svenska instrumenten visade sig bli alltför dyra för musikkårerna. Däför etablerade
Frälsningsarméns högkvarter kontakt med den tyska firma, vars instrument kostade mindre än hälften
av de svenska. Frälsningsarméns musikkårer synes i allmänhet under en 15-års period nödgats ha spelat
på begagnade eller t.o.m. kasserade instrument. Först mot sekelskiftet fick man möjlighet att skaffa
fabriksnya instrument.

Frälsningsarmén hade en samordnande enhet för musikverksamheten, nämligen musikdepartementet.
Det hade bl.a. ett slags övervakande funktion och kunde bistå med kunskaper och goda råd, en
omständighet som varit bidragande till den höga musikaliska standard som längre fram gjorde
musikkårer internationellt uppmärksammade.
Under musikkårerenas första decennier synes inte den musikaliska prestationen ha varit av någon
högre klass, trots kompetent undervisning icke minst av stabmusikkårens medlemmar.
Så här skriver Otto Lundahl, chefen för musikdepartementet i Underoficeren 1901:2:

"Jag är rädd för att de flesta af våra musikkårer hafva lagt en allt för dålig grund ifrån början
af sin tillvaro. Det är nämligen i allmänhet så, att musikkåren önskar blifva färdigöfvad på
så kort tid som möjligt. På så sätt har instruktören börjat med att lära den ' O, hur saligt att
få vandra', eller någon annan af de lättare sångerna, långt innan de hafva lärt sig alla greppen
på instrumentet. Detta är ett stort fel. Grunden för att lära att blåsa väl, få god, vacker ton
och uthållighet är att blåsa skalor."

En god hornmusikant inom Frälsningsarmén skulle vara frälst, ha undertecknat sin förbindelse och
mottagit fullmakt, som innebar befodran till underofficer. Rekryteringen skedde i huvudsakligen
bland kårens egna medlemmar. En del kunde redan vid inträdet traktera ett blåsinstrument.

Hornmusikkåren "öpnnar eld"

Bland de tillfällen då hornmusikkåren i förening med den övriga lokala Frälsningsarmékåren
"öppnade eld" är följande:

s.k.hallelujamöten,
utmarscher, (fälttåg),
sjömanöver, (båtutflykter),
invigningar, (av t.ex. kårlokaler).
armébröllop och -begravningar.

"Arbetsfältet är vidsträckt, så att officerare och musikanter ha långa vägar att gå till och
från mötena. Numera använda musikanterna bicyklar under den årstid, då det låter sig
göra, och stundom färdas de tre mil på söndagsmorgonen för att efter tvenne möten
cykla hem igen." [Delsbo]

Ett Frälsningsarmémöte betydde för allmänheten i första hand ett möte med musik. På en del platser
sågs Frälsningsarmén med stark skepsis. Man utsattes för löje och spe.
Här en sorglustig passus ur Stridsropet (1891:24) förmedlar något hur man i folkdjupen kunde
ondgöra sig över arméns förkunnelsetyp och musikstil. Det är gruvarbetarna i Norberg som med ett
noggrant förberett nidingsdåd söker slå tillbaka Sala-kårens frälsningsanfall:

"De hade äfven anskaffat en musikkår, som de kallade "Stubbmusiken", hvars instrument
bestodo af dragspel, fiol, barkflöjter, hästskrämma samt en bleckflaska, som fick tjäna till trumma;
allt var både löjligt och beklagligt. Anföraren, en stor, stark man, bar mask för ansigtet samt ett
bredt rödt band om mössan, och hans musikanter följde honom i ordnat led hvart han gick."

Frälsningsarmén i Ådalen

Genom Bollsta sågverk lades tidigt grunden till en mässingsextett när bolaget köpte in instrument.
Bolaget bekostade även sextettens ledare, en musiker från Västernorrlands musikkår i Sollefteå.
Musikintresset var stort i Bollsta. Ett rikt musikliv utvecklades där under slutet av 1800-talet och
i början av 1900-talet.
Frälsningsarmén var en del inom frikyrkorörelsen som värnade om sång och musik. I Bollsta fanns
exempel på detta. Några år in på 1900-talet billdades en musikkår. Den bestod av blåsare, fioler och
gitarrer, varför den får hänföras till kategorin musikkår istället för hornmuskkår. Orkestern omfattade
10-12 medlemmar och blåsmusikerna kom från en tidigare sextett (hornmusikkår).
Från 1914 finnsen bild med Bollsta Frälsningsarmés hornmusikkår. Medlemmarna är följande:

Axel Gustavsson, Jonas Sundkvist, Gustav Gustavsson, Johan Hamrén,
Karl Gradin, Karl Boman, Nils Vedin, Gustav Hamrén, Edvard Gradin.
Ledare för hornorkestern: Vilhelm Gradin.
Besättningen var:mässingsoktetten med följande instrument:
Flöjt, klarinett, ess-kornett, b-kornett, althorn, tenorhorn, tenorbasun, bastuba och trumma.

Frälsningsarmén spelade nu inte bara i Bollsta utan framträdde vid möten och fester på olika platser i
Ådalen. Kommunikationerna var inte de bästa på den tiden. För att belysa svårigheter som man kunde
råka ut för, kan följande händelse vara värd att notera:

När orkestern en gång hade medverkat vid ett möte i Styrnäs, åkte man på hemvägen
efter häst i en höskrinda över den isbelagda ångermanälven till järnvägsstationen i
Prästmon. Under färden spelade man Frälsningsarméns sånger som klingade vida
omkring och gav eko från de skogsklädda stränderna. När man kommit några hundra
meter från järnvägsstationen gick tåget. Det fanns ingen annan lösning än att gå den
långa vägen till Bollsta och bära instrument och packning för att hinna spela på
kvällsmötet i Bollsta samma dag.

I tidningen Stridsropet nr 24, 1893, finns en artikel, där dett talas om en blåsorkester i Härnösand
tillhörande Svenska frälsningsarmén. Även Härnösands Frälsningsarmé hade en egen hornorkester.
Det fanns även en hornmusikkår i Örnsköldsvik.

------------

Frälsningsarmén är ju till sitt ursprung engelskt. I sin svenska utformning behöll den lärouppfattning
och organisation tämligen ograverade. Båda länderna hade hornmusikkårerna som propagandavapen.
Men i ett väsentligt avseende skilde sig här engelskt och svenskt praxis. Själva den engelska
instrumentsammanställningen och instrumenteringstraditionen anammades aldrig i Sverige.
I stället inpassades Frälsningsarméns hornmusikkårer i den i Sverige redan existerande fast
rotade musikkårstraditionen.

Källor:
Andersson, Greger. "Bildning och nöje".
Om civila svenska blåsmusikkårer under 1800-talets senare hälft.
Eliasson, Erik. Blåsorkestrar i nedre Ådalen.
Tidskriften: Stridsropet
B.Boon, op. cit. s.152
Underofficeren 1905:1

Tidskrifter och andra källor

På varje ansvarskännande folkrörelseorganisations handlingsprogram stod som en av kardinalpunkterna
tidskriftsutgivning. Det gällde att profilera rörelsen, att formulera sina ideal, att vinna proselyter.

Med tidningen Skarpskytten skapades på 1860-talet ett språkrör för den nationalliberala frivilliga
skarpskytterörelsen.

Den svenska avdelningen av den internationella godtemplarrörelsen, IOGT, sände visserligen ut mer
än medlemspublikation, med har utvalts som representativa blott Svenska Goodtemplar (utgiven mellan
1880 och 1887) och Reformatorn (utgiven sedan 1881).

Flera var även de fackblad - vanligen kortlivade - som tog de liberala arbetarföreningarnas interssen; av
dem kan här nämnas bl.a. Arbetaren (1868-78) och Föreningsbladet (1876-78)

Den svenska avdelningen av de internationella Frälsningsarmén skaffade sig 1884 i Stridsropet ett
effektivt evangeliseringsinstrument

Vad som regelbundet inflöt i dessa och liknande pressalster var händelsenära rapporter, blänkare,
annonser osv. från och om folkrörelserna landet runt. Materialet sätter föreningslivet under
direktbelysning. Också musiklivet får sin beskärda del. Här kan man läsa om sångkörerna och
blåskårsaktiviteterna ute på fältet. I vilka sociala sammanhang som musikkåren visas upp.
Att materialet är samtida är en källkritisk huvudsak: det har varit kontrollerbart för medlemmarna
liksom det i dag i viss mån är kontrollerbart mot de vittnesbörd som lämnas kvar.s

En ytterliggare källgrupp bildas av traditions- och minnesuppteckningarnas rika fond. På 1940- och
50-talen företog Nordiska Museet ett insamlingsarbete som sträckte sig över hela riket. Det avsåg
arbetarnas hågkomster från olika industrimiljöer. Resultatet av detta arbete, de s.k.
arbetarundersökningarna, finns nu tillgängliga i NM:s arkiv i serien Etnologiska Undersökningen.
De sex särsamlingarna är (1) Glasbruksminnen, (2) Godtemplarminnen, (3) Gruvminnen, (4)
Järnbruksminnen, (5) Pappersbruksminnen och (6) Sågverksminnen.

Dessa berättande källor (med tyngdpunkt omkring sekelskiftet 1900) supplerar på många punkter
de ovannämnda publicistiska källornas uppgifter.

Det finns också närsläktade källor som jubileumspublikationer, minnesskrifter och biogarfier av
allehanda slag, föranstaltade av enskilda musikkårer, folkrörelseorganisationer och liknande,
vidare hela floran av hembygdsböcker och hembygdstidskrifter.

Musik till bildning och nöje

Att sprida kunskap och bildning bland industriarbetarklassen.

Redan under 1800-talets fösta hälft kom de lägre klassernas bildning att debatteras i Sverige. Detta skedde
främst som en följd av liberalismens framväxt inom den industri- och hantverksidkande medelklassen.
Idéerna och visionerna synes ha kommit från Storbritannien. Där hade t ex den engelske statsmannen
Henry Brougham ("Lord Brougham") börjat driva en reformpolitik i utilitaristisk anda med syfte att
sprida kunskap och bildning bland industriarbetarklassen. Denne deltog aktivt i bildandet av London
Mechanic´s Institute och fick ett slags övervakande post vid detta.
Det första av The Mechanic´s Institutes bildades i London 1823. Inom ett par år fanns drygt
hundratalet spridda runt om i Storbritannien. Instituten var tänkta som ett slags bildningsinstitutioner
för arbetarbefolkningen, och verksamheten var baserad på föreläsningar. Tyngdpunkten lades på
naturvetenskapliga och teknisk ämnen. Kunskaperna skulle omsättas i det dagliga arbetet till gagn för
arbetaren själv och företaget. Även estetiska ämnen fanns representerade.
Från tiden omkring 1830 låter The Mechanic´s Institutes alltmer sin verksamhet domineras av
kulturella aktiviteter. Vad man till en början vinnlade sig om var körsången. Sådan musik ställde sig
billigare än instrumentalmusiken. Men efterhand synes grunden till det engelska "brass band
movement" delvis ha lagts inom the Mechanic´s Instittutes.
En betydande del av de engelska brassbanden under 1800-talet, framförallt de äldre, var knutna till
industrier. Många industriägare sympatiserade med de tankar som the Mechanic´s Institutes förespråkade.
Inom industrin fanns det nämligen pengar både till instrumentköp och undervisning.

I Sverige introducerades Broughams läror av Frans Anton Ewerlöf. Denne översatte och bearbetade
Broughams bok Practical Observations upon the Education of the People från 1825. I denna skrift
redogörs både för the Mechanic´s Institetes och för idéerna om spridandet av billig litteratur. Hans arbete
skulle så småningom resultera i Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande.

År 1845 bildade efter Lord Broughams mönster läkaren John Ellmin tillsammans med Olof Renhult och
Sven Trädgårdh landets första bildningscirkel, Stockholms bildningscirkel. Dess inriktning har
sammanfattas i följande punkter av dåvarande ledaren O. E. Borg:

1) Den populärt vetenskapliga.
2) Den musikaliska. "åsyftande känslans lyftning och förädling, ingående växlande och livande
emellan de olika föredragen. Sången utföres av Bildnigs-Cirkelns ledamöter och undervisning
meddelas den såväl i kvartettsång som tonträffning."
3) Den patriarkaliska.
4) Den ekonomiska.

Ett par år senare gav Ellmin ut skriften Om folkets bildning (1847) där han ingående redogör för
folkbildningsidén och de första årens verksamhet inom bildningscirkeln. Ett avsnitt berör den kulturella
nivån hos landets bredare samhällsskikt:

"Med de sköna konsterna war det ofta illa bestäldt. Wäl hade sången stundom sett mästerskap
uti folkwisan till hwars hänförande toner skogens, bergens och lundens eko svarade; men
stundom fanns i ett pastorat med 3-4 kyrkor icke ett enda orgelverk. men med säkerhet fick
man se i hwarje Guds hus ett med raska färgor uppdraget helwete med djeflar, kitlar o. s. w.
I lekstugan war violen nöjets ledare. Wid kron-bröllop kunde man få göra bekantskap med
trumpet, klarinett och den ledsamma habojan."

Syftet med bilningscirklarna uppgavs vara att de skulle tjäna som ett medel för de "industriidkande
klassernas bildning, upplysning och förädling". Men cirklarnas medlemmar kom också i varierande
utsträckning från medelklassen. På en del håll är det klart att cirklarna kommit till på initiativ från
personer ur medelklassen, framförallt ur den nu framväxande industriägarklassen.
Stockholms bildningscirkel som var direkt banbrytande kom att stå som modell för övriga landets
bildningscirklar.
Vid bildningscirklarnas möten lades tydligen särskild vikt vid sången, och ofta inrättades en speciell
sångförening. Sången som bildande och förädlande nöje tillskrevs här större betydelse än
instrumentalmusiken. Ingen cirkel tycks ha satsat på en egen musikkår. En av orsakerna till satsning
på vokalmusiken kan ses i nationalromantikens nyvaknande intresse för folkvisan och den
fosterländska sången.
I första hand har dålig ekonomi hindrat de flesta cirklarna från att starta egna musikkårer.
Men icke desto mindre spelade blåskårer en roll i cirklarnas verksamhet. Sådana behövdes ofta vid
möten, fester och utflykter. I Göteborg engagerade cirkeln artilleriregementets musikkår och cirkeln
i Helsingborg hyrde Husarregementets musikkår. Genom att bildningscirklarna hörde städerna till,
hade man möjligheter att till utflykter o.d. hyra militärmusiker. Därigenom minskade behovet att
bilda egna musikkårer.

1867-69 utgav bruksförvaltare L.J.Wedholm i tidskriftsform sitt arbete Handledning i svenska
jernbruks-ekonomien. I ett väsentligt avsnitt ägnas under rubriken Ordingsmål arbetarnas ställning.
Här särskådas: arbetstid, sättet för arbetens noterande, avlöningstid, arbetares uppförande och andras
uppförande mot arbetarna, barnens uppfostran, fattigvård, sjukvård och arbetares nöjen.
Här ett stycke om arbetarnöjena:

"Arbetarens nöjen. Återstår att säga några ord om detta äfven omtvistade ämne.
Att vilja förneka arbetare alla slags nöjen, är efter vår uppfattning lika orimligt
som omöjligt. Det finnas få menniskor, som icke efter en i arbete verksamt
tillbringad vecka önska njuta någon förströelse. Dertill anse vi
söndagseftermiddagen väl egna sig, ty någon annan tid lärer väl icke för
arbetaren kunna och böra tillåtas; Det skulle annars blifva för kostsamt både
för honom och husbonden. Men hvad är då att göra? Jo, i första rummet tillse,
att dessa nöjen icke skrida öfver måttlighetens gränsor och i andra rummet att
de blifva af ädlare art än hvad oftast nu är fallet på många ställen. Det finnas
många nöjen för arbetare, att välja uppå. Sådane äro lektyr, promenader,
gymnastik, vapenöfningar, lekar, sång, musik, och dans, ja hvarför icke äfven
lustspel - alldeles som för de bättre klasserna. Med det erfordras ledare, och
just dessa är det svåraste af allt att erhålla. Det fordras nemligen en egen håg
och vilja att leda en massa arbetares olika sinnen för bränvinsglaset och
kortleken, gräl och slagsmål in på plägseden af ädlare nöjens bruk. Men
hafva sådana en gång kommit riktigt i farten, så uppehålla och reda de sig
nog framdeles sjelfva. Nyttan häraf är obestridlig: trefnad, förnöjsamhet och
kärlek för husbonde, hem och hembygd, befordrande af helsa, förståndets
och böjelsernas förädlande, mer håg för mödans värf under påföljande
arbetsvecka."

Det är tydligt att dessa för arbetaren anordnade nöjen ansågs få direkt ekonomiska konsekvenser.
Man skulle arbetare effektivare. Det som Wedholm framför här var ju ingalunda några nyheter.
Förtjänsten ligger i att idéerna här ytterligare sprids och att de bringas till genomslag hos bruksägarna.
En direkt förebild för Wedholm är musiklivet i Hällefors under 1800-talets första decennier. I sin
Jernbruksekonomi nämner han följande:

"Orkestern, bestående af violiner, violoncell, några blåsinstrumenter och bastrumma,
anfördes af socknens orgelnist samt uppehölls af idel bruksarbetare med sådan
precision och så god smak som trots i många småstäder bestås... Dessa arbetare
hade icke ingått i någon nykterhetsförening, hvilka först sednare kommo i svang,
utan lifvade af mer upphöjda nöjen och af kärlek till den ädla husbonden hade de
kommit till sjelfbeherrskning, att de icke ens ibland sig tålde till så mycket ofog
föranledande spirituösa dryckerna. Så långt kan man komma med sina arbetare
och hvilken vida mer befordrar än motarbetar en sann ekonomi."

År 1796 anlade bergsrådet Detlof Heijkenskiöld (1751-1824) den s k Krokbornsparken vid Hällefors
järnbruk i Västmanland. En nöjespark med bl a gungor, karuseller och en danssal. Han lät bilda en
orkester bestående av violiner, en violoncell, några blåsinstrument och en bastrumma. Musikerna
utvaldes bland bruksarbetarna. Denna bruksorkester var ingen mässingmusikkår. De ventilförsedda
kromatiska mässinginstrumenten fanns ju då ännu inte.
Detlofs son, kammarherre Carl Gustaf Heijkenskiöld, uppmuntrade kraftigt musiklivet vid bruket.

"Varje söndag under sommaren skulle herrskapet från Hällefors till
Krokborn då matkorg medfördes. Folk reste flera mil för att få taga del
av nöjena. Kammarherre H. Underhöll en präktig musikcorps, sände
1 och 2 personer upp till Stockholm att lära ny musik, och sedan sutto
de vid Hällefors och inövade musiken. De unga karlar, som voro
användbara, fingo spela på "dagsverke", som det kallades, de fingo
betalning, som om de arbetat i smedja eller skog och mark."

Heijkenskiöld synes alltså ha varit en man vars handlingar i hög grad präglade av nytänkande.
I Hällefors tog detta sig uttryck i att han inrättade fungerande fattigvård, skolundervisning, och i att han
gav hjälp åt sina underlydande för bostadsbygge. Det är snarare i detta sanmanhang - som ett led i ett
större socialt engagemang - som Krokbornsanläggningen och musikcorpsen skall betraktas.
Efter kammarherre Heijkenskiölds död 1833 förlorade musiken nästan allt det stöd den tidigare haft,
och någon fast ensemble tycks inte ha funnits vid bruket förrän på 1860-talet. Under detta årtionde har det
uppenbarligen existerat blott en enda bruksmusikkår som varit så etablerad att den förmodas har varit känd
inom bl a medelklasskiktet. Musikåren vd Åtvidabergs kopparverk som år 1834 bildades på initiativ av
kopparverkets ägare Jan Carl Adelswärd. Från 1860-talet föreligger flera notiser om blåskåren. År 1866
gav signaturen G.N. (Gustav Nordenström) ut skriften Ett besök på Åtvidabergs kopparverk. Där
framhåller han bl a företagets höga tekniska nivå och befolkningens förhållandevis höga levnadsstandard.

"Den stora materiella verksamheten oaktadt, är man dock här icke belåten, såsom
på andra ställen brukar fara fallet, ensamt med densamma, utan har man äfven
tanke och sinne för en af de upphöjdaste bland de sköna konsterna - för musiken.
Inom detta område är direktören W. Böhme chef och har ur arbetarpersonalen ett
kapell af några och trettio blåsinstrumenter, hvilket med förvånande precision och
uttryck exseqverar till och med de svåraste ouverturer, såsom till Oberon, Willhelm
Tell, Trollflöjten m. fl. operor. Tvenne aftnar i veckan sammanträder detta kapell till
öfningar, och det är naturligtvis ganska litet man vågar vänta af sotiga och nedsvärtade
'kapellister', hvilka utträda ur hyttan eller smedjan nära nog direkte in i musiksalen.
Öfveraskningen blir emellertid så mycket större, ty den talentfulle ledaren har gjort
och gör fortfarande verkliga underverk med dessa Vulcani söner. Dessutom finnes
en sångförening, som har doktor Malmqvist att tacka för sin tillvaro och hvilken
sammanträder en gång i veckan.
Man kan lätt föreställa sig det förädlande inflytande, utan att tala om det estetiska
nöjet, dessa musikaliska öfningar måste medföra icke blott på sjelfva amatörernas,
utan äfven på hela arbetare-befolkningens anda, moralitet och bildning. Måhända
äro de bland de bästa väktare öfver folkets sedliga lif. Säkert är åtminstone, att
desamma om än på ett omärkligt sätt kraftigt understödja de öfriga åtgärder, man
i berörda syfte vidtaga."

Vi möter här en liberalt färgad tolkning av musikens funktion och nytta. Goda förhållanden med
husbondens flärdfrihet och sanna humanitet, sparbanks- och pensionsinrättningar, kloka ordningsstadgor,
förträffliga folkskolor och bibliotek och ett aktningsvärt prästerskap. Det är ingen tillfällighet att musikkåren
sätts i samband med dessa sociala inrättningar.
År 1868 publicerade Aftonbladet, som vid den här tiden var landets förnämsta liberala tidning, en artikel
(15-16 januari 1868) med rubiken Ett besök på Åtvidaberg. Musiken får här ett utförligt omnämnande.
Så framhälles bl.a. att det inte rör sig om en vanlig skarpskyttemusikkår utan ett präktigt kapell på ca 30
musiker, huvudsakligen bruksarbetare.

Liberalismens genombrott i Sverige bettyde ny samhällsyn. I reformknippet fanns också med frågan
om bildning och förädlande fritidssysselsättningar åt de lägre befolkningsgrupperna. Musiken kom
i detta samanhang att bli en väsentlig beståndsdel. Musik ansågs vara ett ypperligt medel när det
gällde att förädla och bilda de lägre klasserna. Musikaktiviteter befanns innebära möjligheter till
sunda fritidssysslor. Därigenom kunde de bidra till en ökad produktion bl.a. genom att stävja det
utbredda alkoholmissbruket.
Personer som gick i spetsen för landets utveckling var den uppåtstigande medelklassen. Det är i
brukssamhällena vi finner de tidigaste nedslagen av den nya tidsandan.

Källor:
Andersson, Greger. "Bildning och nöje"
J.Ellmin 1847, "Om folkets bildning"
B. Möller 1913, "Bildningscirklar"
C. Landelius 1936, 1840-50-talets bildningscirklar och arbetarföreningar
Jernkontoret (Sthlm) "Sahlindska porträttsamlingen"
L.J.Wedholm 1869, "Handlednig i svenska jernbruks-ekonomien"
Aftonbladet 1868 (15-16 januari)

topp