|
BYGGNADSTRADITION
I ÅDALEN OCH VÄSTERNORRLAND
Bostadsbyggandet i vår tid kännetecknas av snabba växlingar i byggmetod,
material och mode. Det är inte lätt för människorna att i denna föränderliga
situation skaffa sig en säker uppfattning om vad som är praktiskt, vackert
och i samklang med omgivningen. Utformningen av nya hus och ändringar av
äldre hus blir därför ofta ett resultat mera av tillfälliga idéer och reklamens
makt än av den byggandes lugna eftertanke.
Under tidigare skeden utvecklades byggnadsskicket i en långsammare takt.
Man visste hur det skulle vara. Traditioner kunde bildas. De ger uttryck för sin
tids strävan att bygga inte bara ändamålsenligt och tekniskt riktigt, utan också
med vacker form och prydnasglädje. De taditionella miljöerna har mycket att
berätta om gångna tiders liv i helg och söcken.
Här beskrivs ett urval byggnadsmiljöer och byggnader som utgör exempel på
traditionellt byggande i Ådalen i Västernorrlands län under olika tidsskeden.
Beskrivningen behandlar enbart bostadsmiljöer och för landsbygdens del även
vissa ekonomibyggnader. Västernorrländsk byggnadstradition representeras
naturligtvis även av industribyggnader, affärs- och kontorshus, föreningslokaler
m.m. Här presenteras inte sådana byggnader och miljöer. Omfattningen
begränsas dessutom till trähusbyggandet och behandlar endast sådan tradition
som bibehållits till våra dagar. Avsikten är att öka kännedom om typiska drag
i äldre bebyggelse och att befrämja intresset för att bevara och vårda den.
BEBYGGELSENS
LÄGE I LANDSKAPET
Jordbruksbebyggelsen har i regel lagts vid kanten av en dalgång eller uppe på
en moränkulle. Anledningen till detta har vanligtvis varit att bebyggelsen inte
skall inkräkta på den lättodlade marken. Dessa hussamlingar bildar oftast väl
sammanhållna grupper som på ett vackert sätt samverkar med landskapet.
Detta gäller även i hög grad fiskelägenas bebyggelse, som brukar vara samlad
kring en naturlig hamn, och de brukssamhällen som byggdes efter uppgjord plan.
I vår tid, då så många faktorer inverkar på husens placering, vilket ibland kan
leda till en splittrad landskapsbild, finns det skäl att se de traditionella,
samlade husgrupperna som efterföljansvärda exempel.
TIMRADE
BYGGNADER
De bostadsbyggnader som i äldre tider uppfördes i våra trakter är oftast enkla till
sin grundutformning. De två grundtyperna är långsmala byggnader som brukar
kallas enkelstuga resp parstuga. Under 1800-talet blev dessa ofta kompletterade
med eller ersatta av bredare hustyper, s.k. korsbyggnader.
Hustypernas utformning betingades av den byggnadsteknik som användes -
knuttimring. Stockarnas längd, vanligen 5-6 meter, bestämde i huvudsak rummens
planmått. Timmertekniken medförde att hål för fönster och dörrar gjordes måttligt
stora och placerades i mittdelen av väggfälten mellan knutarna. Taktäckningen
var ursprungligen torv, bräder eller näver som hölls fast med takved, s.k. knäpptak.
Senare utfördes täckning med spån, tegel m.m. Dessa material gav en lämplig
taklutning av ung.1:2, dvs 27° mot horisontalplanet. Den bärande
takkonstruktionen utgjordes av längsgående stockar, åsar, vilande på gavlarna och
på tvärväggarna. Takkanten vid gavlarna skyddades med vindbräder. Ibland
kläddes även knutarna med bräder. I den mån sågat virke blev mer vanligt
brädfodrades hela byggnaderna med stående bräder i form av lockpanel eller
locklistpanel.
Enkelstugor, parstugor och korsbyggnader har ibland en låg, oinredd vind. Rätt
ofta förekommer även hel övervåning. Det vanligaste är dock en hög vindsvåning med
ordinära fönster på gavlarna och låga fönster utmed långsidorna, ett sådant över
vart och ett av bottenvåningens fönster. Denna fönsterplacering är ett särskilt
norrländskt kännemärke.
ENKELSTUGAN
Enkelstugan omfattar i bottenvåningen storstuga, förstuga och kammare.
Enkelstugan var i äldre tider vanlig som hemmansgård. Från början av 1800-talet
blev den huvudsakligen utnyttjad som bostad för torpare, båtsmän och förmånsfolk
eller som snickar- eller förrådsbod. Den kan också förekomma som bostadshus i
fiskelägen och på fäbodvallar.
I storstugan samlades det mesta av verksamheten. Den var ofta husets enda
uppvärmda rum. Kammaren nyttjades ibland som förråd, ibland som extra sovrum
eller gästrum.
PARSTUGAN
Parstugan har - förutom storstuga, förstuga och kammare - ytterliggare ett stort
rum på andra sidan förstugan. Detta rum användes oftast som förråd och emellanåt
som gästabudssal. Eldstad finns i regel både i kök och sal. Detta ser man utvändigt
genom att den gamla parstugan har två skorstenar på taket.
KORSBYGGNADER
Korsbyggnader utmärkes av att de är indelade på längden och på tvären med väggar
som bildar kors. De har i princip en bredd motsvarande två rum och är alltså bredare
än de tidigare beskrivna hustyperna. Det finns olika byggnadstyper som i våra
trakter benämnas halvkorsbyggnad, helkorsbyggnad och en variant av denna,
salsbyggnad.
HALVKORSBYGGNADEN
Halvkorsbyggnaden har bara en genomgående tvärvägg. Det finns olika utformningar
av halvkorsbyggnader. En mindre variant har i bottenvåningen förstuga,
förstukammare, kök och kökskammare. En större variant har sådan längd att
ytterliggare en liten kammare får plats bredvid förstugans trappuppgång. Båda
planformerna leder till korta och breda byggnader. Korsbyggnader kan sägas
vara den vanligaste formen av hemmansgård i våra nuvarande jordbruksbygder.
HELKORSBYGGNADEN
Helkorsbyggnaden har liksom parstugan ett mittparti omslutet av två tvärväggar.
Mittpartiet innehåller förstuga och förstukammare. På båda sidor om detta finns
två rum vid vardera gaveln. Dessa rum utgöras av kök med kökskammare vid ena
gaveln och sal med salskammare vid andra gaveln.
SALSBYGGNADEN
Salsbyggnad kallas en variant av helkorsbyggnaden, där avståndet mellan
tvärväggarna utökats så att mittpartiet omfattar en sal, husets största rum.
På sådana byggnader har övre våningen ofta på vardera långsidans mitt ett
gavelparti med samma bredd som salens längd, s.k. frontespis. Framför
denna kunde man ibland uppföra verandor i två våningar.
Här och var i våra bygder har uppförts en sorts salsbyggnader som har två
likvärdiga ingångar på långsidan. I bottenvåningen innehåller dessa två
lägenheter. Den ena av lägenheterna är avsedd för hemmansägaren och hans
familj, den andra för förmånstagarna "gammfolket", s.k.födorådsbostad.
DE
ÄLDRE TIMMERHUSENS BYGGNADSDETALJER
Timmerhusen var i äldre tider omålade. Ett stycke in på 1800-talet började
man i vår del av landet mera allmänt sätta färg på husen på det sätt som sen
blev en hållbar och avhållen tradition, nämligen rödfärgade fasader. Till
traditionen kom också att höra målning i vit färg av knutar, vindskivor,
dörromfattningar och fönster. Mycken formfantasi och hantverksskicklighet
ägnades åt fönster- och dörromfattningarna, särskilt överstycken.
Fönstrens utseende betingades av att den tidens teknik inte medgav större
glasrutor än ung. 45X45 cm. Det vanligaste fönstret består av 6 sådana
smårutor, 3 i varje fönsterluft. Dörrarna gjordes ofta i ett enkelt utförande
med stomme av stående bräder, klädda med profilerad panel liggande
eller i "fiskbensmönster" men många dörrar utfördes av vackert utformade
ramverk och dörrspeglar i varierande mönster. Oftast var dörren dubbel.
Mindre stugor kunde dock istället ha en bred enkeldörr. Dörren brukade
målas i en avvikande färg som harmonierar med den röda fasaden: vanligen
ockragul, ibland mörkt grön.
Skorstenar gjordes höga för att risken för eldsvåda skulle minskas.
De försågs med profilerat krön, i regel av två tegelskift.
Mot slutet av 1800-talet pryddes många stugor med rikt utsirade
förstukvistar och verandor. Salsbyggnader har ofta stora verandor med
altan över.
JORDBRUKETS
EKONOMIBYGGNADER
De byggnader av olika slag - ladugård, loge, bagarstuga, jordkällare m.m.
- som omger huvudbyggnaderna på ett jordbruk har i sina traditionella former
mycket att ge vår tids människor t.ex. i fråga om träbyggnadsteknik,
stenmurverk, utsirade vindskivor, fönster- och dörromfattningar. Man bör
lägga märke till att de vanligen har samma takutformning, liknande
fönstertyper och samma faluröda fasadfärg som huvudbyggnaden. I de fall
då huvudbyggnadens färg på senare tid ändrats, har dock uthusen fått
bibehålla sin röda färg. De är vanligt att uthusdörrarna målades svarta.
Från senare tid förekommer också faluröda dörrar med de korslagda
strävorna vitmålade.
INDUSTRINS
BOSTÄDER
I stora delar av Västernorrlands län har byggnadssättet vid industrierna
kommit att spela en avgörande roll för byggnadstraditionen. Bebyggelsen
vid järnbruk, sågverk, massafabriker m.m. har präglats av att den planlagts
och utförts av företagen. Betecknande är att arbetarnas bostäder
sammanförts i längor och kaserner, oftast lagda utefter en väg, "bruksgata",
medan uthusen lagts i en rad bakom längorna.
Vid de små järnbruken timrades längor i en våning med vind. De innehöll i
allmänhet ett litet antal - 3 à 4- bostadslägenheter om 1 rum (spisrum)
eller 1 rum och kök. Ifråga om timmerteknink och detaljer utfördes de i
princip på samma sätt som den tidens bostäder för jordbrukare.
Vid sågverken byggdes kasernerna - naturligt nog - med det material som
producerades på platsen, dvs med stomme av stående plank eller av
stolpverk med brädpanel och fyllning (sågspånshus). På detta sätt
uppfördes vanligen också arbetskasernerna vid de övriga fabriker, som
tillkom i våra byggder under 1800-talet senare del.
I sågverkssamhället Lugnvik fanns en unik kasern, Långklanten. Den var
byggd av långklant. Tyvärr insåg inte ägaren husets värde, utan
Långklanten har jämnats med marken.
I och med att egnahemsbyggandet kom igång i början av 1900-talet
upphörde man att bygga flerfamiljshus av här beskriven sort.
"SNICKARGLÄDJE"
Särskild omtanke förtjänar de husprydnader, föstukvistar, verandor,
lusthus m.m. som tillkom omkring sekelskiftet och som brukar
sammanfattas under begreppet snickarglädje. Det händer lätt att fukt
samlas i de många skrymslena och ger rötskador. Målningsunderhåll
försummas ofta. Därför ser man i våra dagar mycket av detta vackra
hantverk i dåligt skick. Vi ha emellertid ännu en möjlighet att rädda
denna byggnadstradition. Vid iståndsättning bör man först undersöka
var angreppspunkterna för röta finns. Därefter tänka ut hur man med
minsta möjliga ändring av konstruktionen och utan att ändra det yttre
utseende kan undvika att vatten samlas och få luften att torka ut träet.
Sedan är det dags att varsamt ersätta skadade delar med nya av liknande
utseende och måla det hela.
|